Så har vi då ännu en het potatis i hundvärlden. Cesar Millans vara eller icke vara i hundsammanhang.

Jag känner dem som menar att han är deras ”husgud” när det gäller hunduppfostran och jag känner dem som knappt tål att se honom på vykort om man så säger.
De som tycker att han är bra menar ofta att det märks ju att han kan sina saker och han har ju levt med hundar hela sitt liv och kan ju verkligen kommunicera med dem…

Jo, nog märks det att han kan sina saker alltid! När det kommer till att kommunicera sig själv och det han vill ha fram. När det kommer till att lura brallorna av folk! Och vad är då hans nästa steg? Jo, att erövra Europa så klart!! Nedan kan man läsa om hur välkommen och efterlängtad har är till MyDog.
Tänk att så många har gått på hans ”mumbojumbo”!

http://www.mydog.se/besokare/cesar-millan/

SKK uttalar sig, bland annat, enligt nedan i frågan om Cesars besök på MyDog:

”Vi förutsätter att all hundträning följer gällande lagstiftning, den svenska djurskyddslagen samt SKKs dressyrpolicy.” 

 Hur blåögda är de, undrar jag.

På följande länk kan du läsa om vad SKK skriver i sin helhet samt vad många andra, bland annat några av våra mest kända hundtränare, anser:

http://nocesarmillan.weebly.com/index.html

PS. Kolla gärna in youtube-filmen som finns som länk på förstasidan. DS.

Det är ju något alldeles otroligt vad människor bara kommer sig för när det kommer till att göra pengar! Hur kan det vara så förbannat viktigt så att man utan några som helst skrupler behandlar levande varelser hur som helst? Vi är nog många som har reagerat och reagerar på SVT’s planer på att göra ett hundprogram där hundar ska sållas bort och ratas ut i jakten på den som är mest perfekt för familjen som ska ha den!! Och då handlar det dessutom om omplaceringshundar som om några verkligen förtjänar lugn och ro och inte att bli fnattade med fram och tillbaka.
Var har regeln tagit vägen att man ska ta reda på vad för sorts hund man vill ha och som passar en själv och ens livsstil? Den som också säger att man ska läsa på om den ras man har tänkt sig innan man till slut bestämmer sig.

Frågan har ställts vid ett par tillfällen om SVT skulle kunna tänka sig att göra ett sådant här program om det handlade om barn. Det finns de som menar att det är en absurd jämförelse och att det inte är samma sak. Men det är faktiskt precis samma sak. Man har inte rätt att ge NÅGON levande varelse en otrygg tillvaro och behandla dem respektlöst och som slit och släng-saker. Dessutom har vi en stor skillnad mellan hundar och människor (nästan oavsett ålder), hundarna får aldrig chansen att välja, de kan inte säga nej eller ja till det här. De måste bara finna sig…

Läs mer om det här på följande länk så kan ni också se vad ledande instruktörer, veterinärkåren, med flera anser om saken. Där kan ni också skriva på en namnlista.

http://hundifamiljen.weebly.com/index.html

SKÄRP ER SVT!

Har du en klok hund? Förmodligen har du det, de allra flesta jyckar är enastående smarta när det kommer till att förstå saker och läsa av oss människor. Ibland kan man undra vem som dresserar vem

Jag brukar försöka vara noga med hur jag uttrycker mig runt omkring vår hund, jag vet ju – bland annat av erfarenhet – hur lätt missförstånd uppstår. Som t ex någon gång när jag, dumt nog, skulle säga att min hund inte fick hälsa förrän jag hade sagt det. Mitt tillåtelse-ord för att få hälsa är ”Du får hälsa”. Gissa vad idiot-matten (alltså jag) säger? Jo, jag sa så klart ”Du får inte hälsa förrän jag har sagt det”. Rättare sagt, jag skulle säga så men hann ju förstås inte längre än till ”Du får” förrän min lilla, kära hund uppfattade det som klartecken och gav sig av till människan som kommit innanför dörren. Vems var felet?

Här om dagen gjorde jag två andra saker som var lite mer dolda. Det ena fick jag till och med fundera några minuter på.

Jag var ute och gick med vår hund och eftersom hon gärna jagar får hon inte vara lös utan jag använder långlina för att hon ska få springa lite i alla fall. Under tiden passar jag förstås på att träna ”kom”, ”stanna”, ”vänta” och ”sitt”. Det är både för att jag hoppas att hon kanske ska kunna få springa lös någon gång i framtiden. Och även för att skydda mina axlar och armar från att bli avslitna och henne från att skadas när hon sätter av i galopp i linan, det tar ju snabbt stopp så att säga.
Hur som helst, hon hade varit väldigt ohörsam en stund och missat nästan varje kommando jag sagt till henne. Så när hon åter igen fortsatte springa när jag sa ”vänta” stannade jag tvärt och sa irriterat: ”vad håller du på med”. Lite slokörat vände hon och kom tillbaka till mig. När hon då sätter sig där bredvid mig fortsätter jag att förebrå henne och säger ungefär ”vad är det med dig idag, usch vad du är besvärlig”. Då la hon sig ner, så där snabbt och direkt som om jag skulle ha sagt ”ligg”. Jag slutade genast prata i ren förvåning och stod bara och tittade på henne några sekunder. Där låg hon och hade det där uttrycket i ögonen som verkar säga: ”Nu var jag väl duktig – får jag nåt beröm nu då?” Jag skrattade åt henne och klappade om henne och pratade lite. Det tog mig ett par minuter innan jag insåg att jag hade sagt ordet besvärlig extra tydligt, så -lig hade liksom fått lite betoning… och då, var hon snabb att reagera.

Senare på kvällen när vi satt och åt kvällsmat hade jag sagt till henne att ligga en bit ifrån bordet för hon satt och tiggde. Hon låg jätteduktigt och när vi hade ätit färdigt tänkte jag ge henne en liten godbit som belöning. När vi reste oss från bordet låg hon fortfarande lika duktigt och sonen sa ”Tack för maten”, ”varsågod” sa jag. Vips! så hade jag en hund hos mig. Trögfattat tittade jag på henne men som tur var blev jag inte irriterad utan följde henne bara tillbaka till hennes plats och la henne igen. Jag insåg ganska omgående att mitt ”varsågod” till sonen hade uppfattats av henne som att hon fick komma. Jag säger nämligen varsågod många gånger till henne när hon får tillåtelse till något.

Ja, det är lätt att man missförstår och blir missförstådd.

Vad skulle man göra utan dem? Träningskompisarna…

När man ska träna lydnad, eller egentligen vad man än tränar, med sin hund är det guld värt att ha en eller gärna flera träningskompisar. För det första blir man ett glatt gäng med gemensamt intresse. Och så peppar man och även utdelar konstruktiv kritik till varandra. Man är också varandras ögon, d v s man hjälper varandra att se hur det ser ut. 
Det är till stor hjälp eftersom man, bland annat i lydnadsträning, kan ha svårt att själv se om hunden gör rätt.
Dessutom är man flera huvuden som kan fundera kring problemlösning av olika slag. Och deltagarnas ofta varierande erfarenheter av hund och hundträning gör att man kan ge varandra tips, idéer och andra sätt att se på saker och ting.

Att krydda allt detta med den gemensamma fikan mellan eller efter träningspassen blir pricken över i.

Vart går din gräns? Hur länge kan du se på utan att ingripa – alltså utan att lägga dig i? Och hur tar du själv en pekpinne eller ett ingripande om det är du som är föremålet för det?

När det gäller djur, och kanske i synnerhet husdjur, finns det nog lika många åsikter som det finns människor. Det finns hur många idéer som helst om hur saker ska göras, djuren ska skötas, hundar ska fostras och tränas…
Men när är det okej att lägga sig i? Och när är man nära nog skyldig att göra det? Hur gör man det på ett bra sätt, så att det inte uppfattas negativt?
Dessutom, hur gör man som djurägare för att ta till sig ett gott råd? Hur gör man för att se skillnaden på någon som lägger sig i dumt och på de som menar väl?

Jag bevittnade härom dagen en händelse på en fullständigt solstekt marknad. Jag och dottern släpade oss runt av ren envishet på en synnerligen het marknadsplats. Båda två var vi ganska tagna av värmen. Vi tycker om solen och sommarvärmen men det här var faktiskt lite jobbigt.
Vår hund var hemma.
Vi hade sett flera hundar som var med på marknaden och det är ju inget konstigt med det. När vi gick där och letade efter ett ställe att köpa kall dricka på lade jag märke till en hund som stod bredvid sin husse och matte vid ett stånd. Den såg faktiskt väldigt påverkad ut av värmen. Det var inte bara det att den flämtade (det gör ju de flesta hundar när det är varmt) utan den såg just påverkad ut. Tungan hängde långt ner och den såg inte ut att må riktigt bra.
Jag stod just och funderade på om hussen och matten lagt märke till hundens tillstånd när jag hörde en dam prata lite högre med en man bredvid sig. Hon pratade om hunden och så hörde jag henne säga något i stil med: ”så många hundar har jag haft att jag ser…” sen hörde jag inte det sista.
Hon och mannen tittade på den till synes överhettade hunden när hon sa det och sekunden efter sa hon: ”Nä jag går och säger till dem!”.
Så stegade hon iväg.
Åh, vad bra tänkte jag först men jag såg ganska snart att damen tänkte nog inte gå särskilt lugnt tillväga. Samtidigt tänkte jag att aj då undrar hur hundägarna tar detta nu då.

Som jag anade hördes damens bestämda, lätt höjda röst utdela en mycket pekpinnemässig tillsägelse till hundens husse. Hon fick ett visst ackompanjemang av mannen hon hade sällskap med. I form av: ”Vi har haft hundar i 25 år…”
Detta sa han med höjd röst på en bits avstånd och ett kroppsspråk som fick en att vänta sig en hyttning med pekfingret.

Behöver jag skriva hur hundägarna reagerade?
Givetvis, och tyvärr, reagerade de irriterat på åthutningen och fokus hann nog aldrig landa på själva orsaken: Hundens tillstånd!
Åthutarna lämnade irriterat hundägarna som stod kvar vid ståndet. Jag gick över till samma stånd med tanken att kanske lite lugnt och vänligt beklaga det bemötande de fått och samtidigt försiktigt framföra att hunden faktiskt såg väldigt hängig ut.
Men jag kom precis lagom för att höra hundens husse säga: ”Det kan inte vara lätt att gå omkring med så långa pekpinnar i världen”.
Paret som stod och sålde i ståndet verkade känna hundägarna och stack vänligt fram en vattenflaska och en skål till dem ungefär samtidigt som pekpinneparet gick därifrån. Hunden drack lite och de blötte ner den lite med det vatten den lämnade.
Hussen stod och ondgjorde sig över pekpinneriet.

Sen skulle de gå. Tjejen inne i marknadsståndet sa till sin medarbetare att hon skulle följa med dem en bit. Jag fick intrycket att även hon sett hur hunden såg ut och vill försöka hjälpa den på sitt sätt. Ett mer diskret sätt som helt och hållet tycktes gå hem hos hundägarparet. Det var det sista jag såg av hunden och hans ägare och det sista jag hörde var att hussen sa till den medföljande tjejen: Han drack ju en hel skål med vatten innan vi gick hit.

Ja, hur det var ställt med hunden vet jag ju med andra ord inte och kommer aldrig att få veta. Men jag tycker det är synd att man inte kan säga till lite vänligt, om man nu känner att man måste säga till. Och ibland känner man faktiskt att man har vissa skyldigheter gentemot djuren. Jag tycker också det är synd att de som råkar ut för att någon säger något till dem ska behöva bli sura. Men visst kan man även bli irriterad, och blir man direkt påhoppad så är det inte alls konstigt.

I slutänden måste det ju i vilket fall som helst vara djurens bästa som ska vara det viktiga. Hoppas vi alla kan lära oss att kommunicera bättre med varandra.

Ja, de flesta vet det ju och jag har skrivit om det förut. Ändå tycker jag att det tål att upprepas:

LÄMNA INTE HUNDEN I BILEN NÄR DET ÄR VARMT!

Måste man gå ifrån hunden en stund så ställ bilen i skugga, även om det innebär att du får gå mycket längre (givetvis!). Se till att du kan öppna ganska mycket, inte bara en liten strimma längst upp på ett par rutor.

Har man hund måste man tänka igenom sånt här i förväg. Det går ju inte att komma på helt plötsligt att ojdå jag kan inte lämna bakluckan öppen för jag har ingen bur, inget galler och/eller ingen låskrok.

Tänk också på att om du har en bil som saknar AC, jadå det finns många idag rullande bilar som inte har det, så kan det bli väldigt varmt därbak även under körning. Särskilt om man inte har solfilm eller liknande på rutorna.

Var rädd om er och era hundar!

Hoppas att ingen av oss behöver rädda någon hund ur en bil eller bevittna en hund som har dött i värmen. Det går fortare än många kan föreställa sig för en hund att dö i en varm bil.
Tänk er vilken plåga och dödsångest…

Ha en skön sommar tillsammans med era vovvar.

Härom kvällen när jycken och jag tog vår kvällsrunda mötte vi en annan fyrbening med tillhörande matte. Min kära hund som har en förmåga att yla och tjuta och gruffa ut sin iver över åsynen av en artfrände samtidigt som hon försöker förlänga kopplet med hjälp av sin kroppstyngd… hon har ju därmed också ett visst behov av träning vid varje hundmöte, suck.

Bäst som vi stod där och pratade hon och jag, hunden och jag alltså… så märkte jag liksom i ögonvrån att även den andra matten pratade lite förstånd med sin vovve. Den var visserligen inte på långa vägar lika uppstimmad som mitt lilla monster men ändå. Även mindre monstriga monster kan behöva en lektion i uppförande.

Fullt koncentrerad på att få min fåntratt att sitta still och helst någorlunda tyst medan kompisen passerade hann jag inte säga så mycket. Det är något som jag ibland känner att det kanske vore bra om man kunde, vid sådana tillfällen. Ett förklarande ord till ens hunds uppförande liksom. Visserligen är jag ju inte tvungen att förklara mig för andra. Men när man har en schäfer och den låter och stimmar är det många som kan känna sig oroade eller rent av rädda. Min knasfia är bara hyperglad, -ivrig, uppstimmad och allmänt olugn i de här situationerna. Hon har aldrig visat en argsint tendens i hela sitt snart sexåriga lilla liv. Men som sagt, för den som inte känner henne kan det säkert missuppfattas. Därav min känsla av att vilja säga något till förbipasserande hundägare.

Så i alla fall, när den mötande hunden hade passerat med sin matte hörde jag henna ropa: ”Tack för träningen!”
Vad glad jag blev! Och lättad! 
Hon hade också sett situationen som ett bra tillfälle att träna och förstod därmed vad jag höll på med också.
DET kändes bra!

Tänk gärna på det alla ni andra hundmänniskor. Passa på att träna när tillfälle ges (om behov finns), visa förståelse för andra som kanske har behov av att träna.
Och varför inte slänga iväg ett ”Tack för träningen!” när det lämpar sig?
Det kommer jag att göra i fortsättningen!

Tack för träningen, du okända matte och hund. Och tack för inspirationen att föra den frasen vidare.

Hon är inget lydnads- eller bruks-ess, min kära hund. Men hon tycker det är kul att träna. Och hennes matte borde göra det lite mer, kanske till och med börja tävla igen.
Gjorde ju det med de första två hundarna. Men nu har jag inte rätta lusten.

Kanske ändå att träningsmotivationen höjs ett par snäpp och strukturen i träningen blir lite tydligare om man har ett litet mål…

Hon blir så glad när vi tränar och särskilt om vi åker till brukshundklubben och gör det. Där visar hon faktiskt extra glädje och arbetsvilja av någon anledning.
I går kväll var vi där för första gången för i år. Ja, vi har ju tränat ändå under vintern men klubbens appellplan har liksom inte varit så tillgänglig. Så vi har fått hålla tillgodo med de platser som har lämpat sig.

Men vad glad hon var i går och så duktig, för att vara hon. Man ska ju inte jämföra sig med essen… utan med sig själv. Eller hur?

De förekommer då och då, de här rubrikerna om hundar som gått till anfall. Jag undrar så vad problemet kan vara för dessa hundägare? Varför är det så svårt att hålla sin hund på rätt sätt. Att sådant här händer är varken rätt mot dem det drabbar eller mot hunden. Sen kan man ju fråga sig vad anledningen är till att en hund beter sig så här. Det finns ju många tänkbara orsaker. 
En sak är i alla fall säker. Det är ALLTID hunden som får stå till svars. Det är sällan hundens fel att sådant här händer. Nästan alltid kan man härleda det till bristande hundhållning på ett eller annat sätt.

Sen hoppas jag att dagens skribenter och andra samhällsbevakare av vilket slag det än är, är så upplysta så att de alltid skriver vilken hundras det handlar om. Eller inte skriver det alls, inte vid något tillfälle. Att det förekommer konsekvens, menar jag. Det har nämligen varit så, längre tillbaka, att rasen endast skrevs ut när det gällde t ex schäfer, rottweiler eller dobermann. Varpå allmänheten fick, i sitt eget tycke, ”bevis” för att dessa raser minsann är ”livsfarliga bestar”. De nyss nämnda raserna finns representerade med mängder av  underbara, trevliga, glada och väl fungerande individer också.

Många är de hundraser som kan bli farliga med fel behandling. Och det är synd om media ska stämpla vissa raser på ena eller andra sättet (oavsett vilken ras det är).

Men det viktigaste är i alla fall att vi som hundägare ser till att hålla våra hundar med hänsyn och respekt gentemot andra människor. Och har man en hundras som man vet att många är lite rädda för eller misstänksamma mot så är det väl bättre att göra vad man kan för att främja positiv inställning till den rasen. Istället för att bidra till ytterligare dåligt rykte. Ta ansvar för din hund, både för hundens bästa och av hänsyn till medmänniskorna.

http://www.barometern.se/nyheter/hogsby/schafer-anfoll-tva-flickor(1855130).gm

Det är så mysigt att spåra…

En härlig dag i skogen med sin hund, ett par likasinnade personer och deras hundar, snitslar, spårapporter, leksaker, köttbullar eller korv till hundarna och kaffe och gott tilltugg till mattarna.

Att vädret var härligt vårväder gjorde inte saken sämre. Vi träffades kvart över tio på lördagsförmiddagen. Kom överens om hur spåren skulle se ut och plockade på oss de leksaker, apporter och dylikt som vi skulle lägga ut i spåren. Vi la spår åt varandras hundar eftersom hundarna för det mesta är vana vid att följa spår efter sin egen matte eller husse. Sen var det fikadags!

Vid bilarna satte vi oss och packade upp kaffe, macka och bullar. Hundarna visste troligen redan nu vad som var på gång.

Efter omkring 30-40 minuter var det dags att låta den första hunden gå sitt spår. Och det gick så bra. En ung schäfertik är hon och hon har inte kommit så långt i sin spårträning än. Men hon var jätteduktig!
När alla hundarna hade gått sina spår var vi tre stycken nöjda mattar och tre stycken lite trötta hundar som packade in oss i bilarna igen. Lite lydnadsträning att avrunda med skulle sitta bra, tyckte vi.

När även det var avklarat tog vi en liten fika igen .
En av tjejerna hade köpt sockerkringlor! Mums!!
Avnjutandes dem och vårt kaffe summerade vi dagens träning lite och kom fram till att det är så härlig känsla att känna sig nöjd. Ens hund har haft en skön och givande stund i skogen och gjort ett bra spår. Man känner sig nöjd med sin hund och med en skön dag.

Det är härligt att ha hund och att hitta på olika aktiviteter med den.