Min bror är freaking awesome! Jag säger bara wowa! Kolla in Göteborgs Killkör i Talang 2008 på:

www.tv4.se/1.283438

Gå in och rösta på dem som favoriter på:

www.tv4.se/1.376091/2008/04/11/de_gick_vidare_fran_goteborg

Glöm inte att jag var ett av era första fan! Lite stolt även att ni valde att framföra den låten jag tyckte..

Jag har lagt upp bilder från La Côte d’Azur på www.picasaweb.com/louise.floman för den som är intresserad.

Bonne nuit!

Brasiliansk tjej till tjeck: – I really got to gain some weight. My legs are too thin. I would like to have legs like yours, they’re big and nice!
Tjeckisk tjej: – eeeh what?!? That’s an awful thing to say!
Brasilianska: – Noo not at all! It’s a compliment in Brasil!

(Skrivet igår, 23 mars, men mitt internet tog slut. Postar detta från ett tvätteri, där man har gratis internet. Väldigt praktiskt.)

Som jag skrev sist så har jag blivit sjuk. Dock verkar det inte som om jag hade halsfluss trots allt. Doktorn sa att jag hade un angine, som tydligen både kan betyda halsfluss och virus i halsen. Det verkar som om jag bara har ett virus. I alla fall hade jag bestämt mig för att ta det lugnt nu i helgen och bli frisk. Jag är inte så bra på att vara sjuk tror jag. Jag har i alla fall inte tagit det lugnt.

I torsdags gick vi på bio ännu en gång, den här gången var vi mer än halva klassen. Vi såg en hemsk fransk film som handlade om en alkoholiserad polis som försökte lösa ett fall med en mördare som sexmördade unga kvinnor väldigt groteskt. De sparade inte på detaljerna. Det slutade med att polisen sköt mördaren, och sedan gick han och sköt först sin fru som efter en bilolycka låg i någon form av koma, slutligen sig själv. Typisk fransk film. Sedan gick vi till en bar som australiensaren i gruppen hade hört talas om.

I fredags lyckades jag faktiskt tacka nej till att åka med till Nice efter vinprovningen i skolan, helt enkelt för att jag var för trött. Jag var hemma och sov någon timme på eftermiddagen. På kvällen gick vi till the Irish Pub i Vielle Antibes, precis vid en av skolbyggnaderna. ”Le Port”, som den delen av skolan heter, har faktiskt en ingång mitt i serveringen på den irländska puben, så det är ju nära och bra. Jag fick gratis vin av bartendern, som verkade vara på gott humör. Jag har hittills inte lyckats betala en enda drink själv. Jag gick hem tidigt, eftersom jag fortfarande var trött och dessutom skulle vi upp tidigt morgonen därpå.

Lördag tog vi tåget till Monaco. Det var min absolut dyraste dag här. Monaco är fantastiskt men svindyrt. Här kommer lite diverse bilder från dagen.

Monaco Ville

På kvällen skulle vi gå ut igen. Efter att ha vilat oss lite träffades vi på nytt på Pam-Pam, en bar i tropisk stil, jättemysig och med skön live-musik. Dessutom ligger den i Juan les Pins, ca 3 minuters gångväg från mitt Residence. Tyvärr visade det sig vara svindyrt. De sålde inte vin eller öl, utan endast väldigt exklusiva och dyra drinkar. De alkoholfria kunde man komma undan med en femtiolapp, men resten låg på 8.80 euro +. Vi gick efter en drink för att undvika att bli ruinerade. Ursula, en av de tyska tjejerna, ville ut och dansa. Vi letade länge efter en klubb, men till slut fick vi höra att inga klubbar här öppnar innan midnatt. Eftersom klockan bara var halv elva satte vi oss på en annan bar, i Kuba-stil och med Che Guevara-bilder överallt: på väggar, på baren, borden och servetterna.

När klockan till slut blev midnatt visade det sig att den enda klubben i närheten som hade öppet (det är ju inte säsong än) tog 20 euro i inträde. Vi tyckte det var lite väl magstarkt, så vi köpte lite vin och choklad och satte oss hemma hos Ursula istället och pratade till 3 på natten.

Idag sov jag till 12. Det var väldigt skönt. Vid två-tiden mötte jag upp med Ursula och Andrea, den andra tyska tjejen, på stranden. Vi satt där någon timma. Det var lite småkyligt, särskilt när solen gick i moln. Efteråt tog vi oss en kaffe på Pam-Pam, baren vi besökte igår. Sedan dess har jag gjort mycket lite. Jag har lagat god mat, kokt potatis och laxkotlett med fetaost osv. Vid sju-tiden knackade det på dörren. Det var en tjej som såg nervös ut, och som förklarade att hon just kommit hit och ska läsa på CIA (Centre International d’Antibes) och hon undrade om jag visste om det fanns någon mataffär som var öppen en söndag kväll. Jag gav henne vägbeskrivning till en som ska vara öppen alla dagar, samt bestämde möte med henne på tisdag, för att visa vägen till skolan. Det var en chock att inse att jag varit här en vecka nu. Jag har långt ifrån tråkigt. Imorgon ska jag och de tyska tjejerna följa med en tjeckisk tjej i hennes bil till en närliggande by, Eze, som ska vara väldigt fin. På tisdag är det skola igen, och på eftermiddagen tänkte vi ta oss in till Cannes. På onsdag kommer min familj och hälsar på. Det ska bli roligt. Jag längtar efter dem. Men inte som jag gjorde de första dagarna. Nu trivs jag, och jag känner mig inte ensam trots att jag sitter själv på rummet. Det är skönt att vila lite grann. Så jag blir fullt frisk. Ni får gärna fortsätta att smsa och maila mig, jag blir väldigt glad för all kontakt hemifrån. Kramar på er alla, hoppas ni har det bra där hemma med snön och minusgraderna!

Ok, jag erkänner att det var lite kallt, men inte mycket kallare än i Sverige om somrarna..

Pam-Pam

Jag har just varit hos doktorn, som konstaterade att jag har halsfluss. Skit ocksa. Han skrev ut 3 st olika mediciner at mig, i fransk anda. Det enda bra ar att jag lyckades klara hela lakarbesoket pa franska. Det var kul.

Jag ska borja ta medicinerna imorgon kvall. Jag vill ju inte behova avsta fran redovisningen av var laxa tills imorn: vi har kopt diverse sorters vin, samt ost och choklad, som vi ska smaka. Det ar helt ok

Men helgen kommer heta halsfluss, medicin och antagligen en himla massa film. Jag kommer se slut alla filmer jag tagit med mig. Skulle det vara nan gang som du ringer, sa ar det antagligen i helgen.

Biseaux!

Vad som hände sen har jag knappt fattat än. Jag hade gått ett kvarter bort för att köpa pizza, det enda som gick att få tag på i närheten sent en söndag kväll. När jag stod utanför dörren till la résidence och rotade i väskan efter lappen med koden jag behövde för att komma in, gick en man förbi och tilltalade mig på franska. Jag tror han frågade om vägen efter någonting, men jag svarade kort att jag nyss kommit och inte kände till staden. Han fortsatte att gå, men när jag tillslut kunde knappa in koden och dörrarna öppnade sig, så vände han och följde efter mig in. Jag skyndade in i hissen, men han följde efter. Jag kom på att jag inte ville vara ensam med honom där, så jag klev ur igen innan dörrarna stängdes. Han följde efter. Det var så uppenbart att han inte hade där att göra. Jag låtsades kolla in några broschyrer. Han tilltalade en annan kille som stod och köpte en cola ur någon apparat, och jag skyndade åter in i hissen för att ta mig upp till min våning. Men han hann in i sista stund. Jag inser att han absolut inte får veta var jag bor, så när hissen stannar på första våningen (min våning) så tryckte jag på 2:an istället, där spanjorskorna bodde. Jag tänkte att jag kunde knacka på hos dem, och att mannen då skulle försvinna. Medan vi åkte upp till andra våningen började han bli riktigt otrevlig och tryckte sig mot mig, jag fick panik och puttade bort honom, samtidigt som jag tog fram min mobiltelefon. Jag letade reda på hemnumret och funderade på vad mina föräldrar egentligen kunde göra hemifrån Sverige och på vad spanjorskorna skulle säga om den tokiga svensken kom springandes med någon äckelgubbe i hälarna. Jag skyndade ut ur hissen, och någonstans insåg han väl att jag inte tänkte gå helt ensam till mitt tomma rum, för han dröjde kvar och gömde sig bakom en vägg. Då fortsatte jag snabbt förbi spanjorskornas dörr, sprang in i trapphuset och ned en våning. De få sekunder då jag stod och fumlade med nycklarna satt hjärtat i halsgropen. Väl inne vred jag om låset två gånger och satte mig på en stol i ”köket” och storgrät. Jag var chockad. Jag ringde hem och pratade länge, länge med familjen. De hjälpte mig via telefon att installera resebrand/inbrotts-larmet som mamma skickat med mig, och som jag nu var väldigt tacksam för. Pizzan förmådde jag inte äta, jag hade tappat all aptit, men jag gjorde massor av te som jag satt och sörplade på, lyssnandes på musik.

Jag fattar väl knappt fortfarande att det där hände, jag tror aldrig att jag varit så rädd. Insikten om att jag är så fruktansvärt ensam slog väldigt hårt den här gången. Men därefter har jag haft det bra. Igår fick vi en rundvisning i stan av italienaren Claudio, på eftermiddagen gjorde vi skriftligt och muntligt franskaprov. Däremellan åt jag lunch tillsammans med en massa tyskar och en tjeck. På kvällen tog jag en promenad längs med stranden i Juan les Pins. 

Igår, tisdag, hade vi lektion hela förmiddagen, det var väldigt roligt faktiskt. Åldrarna är väldigt blandade, och vi har många nationaliteter, även om många är tyskar. Ingen svensk har jag mött än. Lärarinnan är trevlig, och håller hårt på regeln att bara prata franska, oavsett. Efter lektionerna hängde jag med en av de tyska tjejerna. Jag köpte quiche till lunch, vi gick längs med stranden i La Vielle Antibes och satt och solade på en mur precis vid Picasso-museet, med utsikt över havet. Vi bestämde oss för att gå på bio (halva priset, 3,5 euro just idag!) och ägnade timmarna fram till bion med glass och kaffe. Filmen hette Les Femmes d’Ombre, eller ”Kvinnorna i skuggan”. Jag förstod väl hälften ungefär, men jag var nöjd ändå. Det var en väldigt stark film. Sedan gick vi bägge hem till sitt, nöjda med film, sol och att vi hade lyckats prata franska hela eftermiddagen. Otroligt men sant så hade jag ingen kamera med mig.

Idag var det någon grad kallare, och ingen sol, vilket gjorde att man faktiskt behövde jacka. Vi har börjat med grammatiska övningar, och jag märker att jag glömt all fransk grammatik. På rasten satte vi oss på ett café för lite kaffe, och efter lektionen gick vi runt några stycken i La Vielle Antibes. Sedan gick jag och den tyska tjejen, Andrea, hem till mig och lagade mat. Hon åkte för en stund sedan, och jag bestämde mig för att använda lite av min dyrbara internet-tid.

Men nu måste jag gå till ett supermarché och försöka handla lite mat. Hoppas att ni har det bra där hemma. Ni får tänka lite extra på mig, jag tänker på er i alla fall.

bisous!

Jag har köpt en timmes internet, och jag har skrivit ett alldeles för långt inlägg som jag ska dela upp i två olika inlägg. Du får läsa så mycket du orkar

Jag har skaffat Telenor Passport, vilket innebär att jag inte betalar någon minuttaxa om någon ringer mig, bara en uppkopplingsavgift på 9.95. Det är det lätt värt för att få höra en bekant röst, så med andra ord får du gärna ringa om du har tid och lust. Känner du dig extra rik, så du är beredd att betala utlandstaxa, får du gärna ringa mig på min rumstelefon om kvällarna. Släng iväg ett sms, så får du numret direkt.

Så sitter jag nu här nere i Juan les Pins. Här är vackert, och 18,5 grader varmt idag med massor av sol som nog lägger till åtskilligt med grader. Jag har utsikt över en liten gata med diverse småaffärer, palmer, och balkonger på andra sidan som ser mycket mer personliga ut än min egen lilla, som jag inte ens vågat mig ut på.

Min gata.

Som en av lärarna på skolan förklarade, så är Antibes den gamla stadskärnan, med små söta hus och gränder och kullerstensgator, så långt senare ville man komma åt mer av strandremsan, och byggde därför upp Juan les Pins. Det är alltså inte alls lika gammalt och pittoreskt. Lite mer turistigt sydeuropeiskt. Det är här de flesta lägenhetshotellen ligger. Jag bor ett stenkast från strandpromenaden med massor av restauranter och lite snobbigare hotell. Résidence Couleurs Soleil, som jag bor på, är inte fullt så snobbigt. Ett riktigt studentställe. Inte direkt ofräscht, det är helt ok, men lite smuts i hörnen.

Jag skulle ljuga om jag sa att jag inte saknar Sverige. Eller snarare min familj och mina vänner. Det är en konstig känsla att veta att jag faktiskt inte har någon alls här nere som jag egentligen bryr mig om. Men jag tror att jag kommer att trivas bra här. Det är ju rena drömmen, med solen och värmen (som det ju inte lär bli mindre av ju mer tiden går), och skolan som jag har lektioner på ligger precis i La Vielle Antibes, den gamla stadskärnan. Jag går i skolan på förmiddagarna fram till 12.15, sedan har jag eftermiddagen på mig att kolla in staden. Än så länge håller jag mig på mitt rum om kvällarna, dels för att jag är ny här och inte känner så många, dels för att jag har fruktansvärt ont i halsen och behöver vila, sedan så är jag nog lite rädd också. Jag fick ju inte direkt någon bra start på den här resan. Tyvärr.

Flygresan hit var seg i sig, eftersom planet mellan München och Nice var försenat, vilket innebar att jag satt fast i München ca 3,5 timmar. Jag kom fram till Nices flygplats runt 19, och jag var tvungen att vara på mitt Résidence innan kl 20. För att hinna till dess var jag tvungen att ta en taxi, vilket i och för sig var ganska skönt med mina 27 kilos packning plus ett STORT handbagage. Men kostade skjortan gjorde det. Jag kom fram till la résidence strax efter 20. Tack snälla mamma som hade letat reda på telefonnumret dit och ringt och bett tjejen i receptionen att vänta på mig. Hon var jättesnäll och berömde mig för att jag förstod allt hon sa på franska och hon hade tålamod att lyssna på min stappliga franska trots att hon kunde utmärkt engelska och när jag lite senare kom nedspringandes eftersom jag inte kunde tända några lampor i mitt rum, så följde hon med mig upp och visade mig var strömbrytaren satt trots att hon hade stängt och larmat receptionen och hennes pojkvän väntade på henne. Jag var tacksam för det. Hon gav mig även rumsnumret till några andra som också gick i skola i Antibes. Efter att ha samlat mod gick jag dit och pratade med dem, eftersom jag ville veta hur lång tid det tar att gå till skolan. En norska som jobbade om mornarna hänvisade mig till några spanjorskor, som inte pratade någon engelska. Dock pratade de bra franska, de hade redan varit här ett bra tag. Vi avtalade att ses nästa morgon för att gå till skolan tillsammans.

I know something is broken
And I’m trying to fix it
Trying to repair it
Any way I can

Om exakt en vecka sitter jag i min studentlägenhet i Antibes/Juan les Pins och har knappt börjat packa upp. Helt sjukt egentligen. Jag är nervös, annat kan jag inte påstå, men det ska bli sjukt kul. Jag vill verkligen lära mig att prata franska flytande. Det borde man ju hinna med på två månader. Nu ska jag snart sova, och imorgon ska jag upp och fixa lite inför resan. Ska försöka att inte jobba så mycket i veckan. Onsdag ska jag rycka in några timmar, men det kanske inte blir så mycket mer.

Just nu sitter jag och lyssnar på en väns projektarbete, en skiva med låtar inspirerade från olika länder i världen. Jag visste ju att hon var grym på att sjunga och skriva låtar, men hon förvånar mig ständigt än då. Så duktig är vår Eva-Linn!!

Det är ganska roliga tider nu, med projektarbeten som visas upp och sceniska musikprojekt som blir klara. Jag har redan sett Ruts och Marikas trollbindande musiksaga och Petras glittrande show med musikallåtar. Och i nu i veckan tänkte jag hinna med att se både Porthällas egenskrivna musikal Gudmodern och LM:s musikal, som är en variant på Mamma Mia. Ska bli riktigt kul!

När jag nu kommer bo utomlands ett par månader kommer jag kanske skriva något oftare och mer om vardagliga saker sådär som jag undviker att göra annars, eftersom jag tycker det är onödigt att berätta i en blogg (jag läser dock gärna vänners bloggar, så det kanske är lite motsägelsefullt). Men nu när jag inte längre kommer ha kontakt med vänner och familj i någon större utsträckning, så är det ju en aning mer berättigat, tycker jag. Men vi får väl se hur ofta jag får tillgång till internet. Tills dess, ha det gott!

Jag gillar att gå under mitt regnbågsparaply och vara arg med dig. Som vi brukade i slutet av högstadiet, när vi lärde känna varandra. Kanske ett tillbakasteg, men bra känns det i alla fall.

… med solen i ryggen.