Klandra gärna dina föräldrar för allt som nånsin gick fel. Men glöm inte att även ge dem äran för allt som gick bra.

 

Dag 3 – mina föräldrar.

 

Jag skulle kunna delge att de båda är 47 år och att det emellan dem endast skiljer 11 dagar. Jag skulle kunna rabbla upp att de var bland de 20 bästa i Sverige i bugg när de pysslade med det, att de numera tävlar med och föder upp hästar. Att de utanför att sköta en hel gård med djur har var sitt heltidsjobb, mamma är ekonom och pappar är arbetsledare på renhållningen i Jönköping, och att han i sann månskensbondeanda efter jobbet och de dagarna han är ledig skor hästar och bygger tävlingsbanor inom samma gebit. Arbeten, fakta, hobbier..bla bla bla som människor i allmänhet.

 

Jag väljer att forma historien på ett annat vis, på mitt favoritvis, – a love story.

 

Man brukar säga att det finns två sidor av var historia, jag skulle vilja säga att det finns 3 – hans, hennes och sanningen. Hur min mor och far en gång i tiden träffades är just precis en sådan historia. Enligt mamma så träffades de första gången på en fest och pappa skall där ha följt henne runt, agerat sturkt och vart irriterande. Mamma gick till sin vän och klagade på den dryga killen och undrade vem han var. Min Kusin blev svaret hon fick.

 

Pappa håller inte med helt om den historien, men brukar förklara vidare att de ett kort slag senare skulle åka iväg 4 stycken till ett danställe. Mamma och pappa ska enligt utsago ha suttit bak i bilen, och pappas kusin framtill. Vidare går historian att de alla utom chauffören satt och drack, och att då mamma var intresserad av pappa så ska hon ha smitt en plan tillsammans med min faders kusin Annbritt som för att förenkla och göra hela historien begriplig i text gick ut på att Annbritt distraherade mamma och mamma ‘råkade’ då kontinuerligt hälla sitt dricka i pappas knä. Vilket i slutändan ledde till att när de väl var framme på dansstället så får pappa konstatera att ingen kommer vilja dansa med honom längre, och att mamma säger till honom ” Du kan få dansa med mig hela kvällen”.

 

Oavsett vilken mellanversion av dem som är sanna så är vad som är säkert att det verkar ha fungerat. De var 18 år då, fyra år senare var de gifta och nu i nästa månad så firar de 25-årig (!) bröllopsdag.

 

Under förra året när min mosters man begick självmord och jag och min mor diskuterade ämnet ”leva vidare” så sa min mamma ” Skulle din pappa dö, oavsett orsak, så skulle jag följa honom. Jag följer honom i allt, om det så ska vara graven.”

 

Visst allt är inte bara rosor och guldskimmer, de är två människor med otroligt starka viljor och kan bråka som två rivaliserande katter med varandra när det ska till och var gång det händer så ställer jag dem frågan hur de kan ha vart gifta så länge utan att skjila sig eller ha ihjäl varandra. Men det är väl det som är riktig kärlek. Med en sådan uppväxt så är det kanske inte så konstigt att jag är en obotlig romantiker?

 

Kärleken mellan mina föräldrar är nåt de har sett till att omge hela familjen med. De är arbetarklass och med 3 barn är det inte alltid lätt att få allt att gå runt, men hade kärlek vart pengar så hade jag satt mig i klassen med Bill Gates av hur överöst jag blivit med det. Vilket tillika är anledningen att jag inte skulle vilja byta mina föräldrar mot några andra i hela världen (om man nu hade valet). De har visat mig vad som är viktigt i livet, och genom kärlek har de inte bara fått mig till jorden utan även dragit mig tillbaka när jag varit närmre döden än livet.

 

Förutom att just själva kärleksbiten har format mig så är det väl deras nyligen nämnda viljor. Jag antar att jag redan genetiskt hade min starka vilja schematiskt inlagd, men om inte annat har min mor och far uppfostrat mig till att ha den. En uppfostran av att ha en tro på sig själv och alltid gå sin egen väg oberoende av vad andra tycker. Vilket givetvis, ironiskt nog, har lett till att min vilja, mina val och min väg ibland har gått tvärsemot vad mina fäder tycker, men även då har de stolt stöttat mig , medvetna om att de är de som skapat och format mig.

 

Vad man övrigt kan säga om mina föräldrar är väl att jag har en oerhört god relation med dem, kan prata med dem om exakt allt och hörs med dem några gånger i veckan då avståndet är lite långt för att lyckas ses så särskilt ofta.

 

Pappa är mästare på ironi och är den som har lärt mig hur man spelar folk spratt. Mamma lagar världens mest fantastiska mat. Att säga att min mamma är en soldyrkare vore en stark underdrift, men jag antar att det finns värre missbruk. Pappa lärde mig dricka whisky. Mamma gillar ballader och lite mer ”smörsång”, om pappa väljer är det old fashioned rock.

 

 

”Klandra gärna dina föräldrar för allt som nånsin gick fel. Men glöm inte att även ge dem äran för allt som gick bra.”  - Niel Strauss.

 

/S 

1 Kommentar
Publicerat 2012-05-17 av /S

People tend to make rules for others and exceptions for themselves.

Dansa, skratta, skoja. Sedan en lite mer allvarsam blick. Jag möter blicken, tar en hand och säger att han slösar sin tid. Jag är inte där för att dra med någon hem. Här finns inget att hämta. Såvida han inte bara vill dricka ett glas vin eller så och lyssna på musik och nöjer sig med att skeda med kläderna på.

Att vara stark är inte ett motsatsord till att ibland vilja känna lite närhet och värme.

 

 

Skulle jag sätta en etikett på mig själv så skulle jag säga att jag är förhållandetjejen, men det är inte en motsats till att jag älskar mitt singelliv. Friheten, flörtandet, festerna.

 

Jag behöver inte en annan människa för komplettera mig. Att vara singel är inte en synonym till att vara ensam. Jag är för mig själv, det är ett val. Ensamhet är en känsla.

 

Att ha självkänsla och en tro på sig själv förväxlas av många med självgodhet, jag tycker att det är tragiskt att det är så. Att tycka bra om sig själv betyder inte att man ser sig själv som bättre eller förmer än andra.

 

Jag älskar mitt Sverige, men det innebär inte att jag varken är patriotisk eller hyser någon form av hat mot andra länder.

 

Jag älskar ironi, min själ är inte mörkare eller mer bitter än andras för det.

 

Öppen är inte lika med privat.

 

Flörtig och bekräftelsebehov är skilda saker.

 

Människor överlag älskar att kategorisera. Enkelt men fel. Att sätta människor i olika grupper är som att säga att varje måndag är den andra måndagen lik. Osant.

 

 

 

Världen är inte svart eller vit förutom i apartheid. Är det så vi vill ha det?

 

/S

 

 

 

2 Kommentarer
Publicerat 2012-05-14 av /S

sam sib ha , sam sib song.

Mjukisarna är redan på, drar på mig en t-shirt och en hoodie. Snörar på mig ett par ordentliga dojjor, stoppar i mina hörlurar och fixerar ipoden. Det regnar och jag gillar att känna hur dropparna som faller slår mot min kropp. Pulsen gör sig påmind så till den grad att jag kan höra den, jag skruvar upp volymen. Frustrationen är vad som driver mig till att fortsätta springa när min kropp försöker göra det klart att konditionen är lika med noll. En enveten jävla vilja om mind over matter pushar mig ytterligare en bit frammåt innan jag måste ställa mig mot ett träd och andas. Jag byter håll och börjar promenera hemåt medans jag låter endorfinerna strömma ut i min kropp medans jag funderar över livet.

 

Jag står tidigare i veckan vid rouletten. Jag hör ”sam” ”ha” ”song” ”sib sam” ”gao”. En kvinna kollar på en annan och säger ”sam sib ha , sam sib song” markern rullar iväg från henne, jag fångar den, upprepar så gott jag kan det jag har uppfattat att de sagt (även om det förmodligen lät alldeles hemskt dåligt)  och lägger ut den på 32/35 och frågar kvinnan om det blev rätt. Helt förstummade så tittar de alla på mig, en av dem frågar förvånat ” Kan du thailändska?”. Kulan droppar ner i ett nummer, jag placerar ut dollyn, rensar layouten, betalar ut och tittar sedan på vederbörande och svarar ” Nej. Men man måste inte alltid ha en kunskap av saker för att förstå.”.

 

Jag funderar vidare. Jag minns ett möte med en lärare. Läraren säger att det är en helt ny grupp med araber som inte kan vare sig ett ord svenska eller engelska. Hon bläddrar lite slött genom en bok och förklarar utbildningsmaterialet. Utan något mer än så så blir jag aviserad till ett litet rum med 18 främmande människor. Jag tittar i läromedlet jag fått, det inleds med motsats ord. Jag spärrar upp ögonen för mig själv och tänker att det var det mest konstiga jag varit med om. Jag slår igen boken. Jag pekar på mig och säger långsamt och välartikulerat ” S-t-e-p-h-a-n-i-e”. Jag gör en gest mot personen brevid mig att presentera sig och får ett svar som är en version av mitt namn. Jag ler och skakar på huvudet upprepar pekandet på mig och mitt namn för att sedan peka på den andra personen medans jag för fram min hand i en gest att hälsa. Jag får ett osäkert leende och en ny replik. Jag ler stort och gör en gest mot nästa person.

 

Efter lektionstidens slut så möter jag upp med läraren som undrar hur det gått. Efter att ha förklarat hur jag valde att gå tillväga så får jag ett ryck på axlarna och en mening av att jag får fria händer med gruppen under två veckor innan de följer upp mitt arbete, att hon rekommenderar mig att följa boken som givits mig då den är standardiserat utbildningsmaterial. Jag väljer att fortsätta på mitt vis. Två veckor senare så får jag prata med den som är ytterst ansvarig vid skolan. Gruppen har gjort framsteg långt över förväntan. Samtalet handlar om mina åsikter om hur man kan förändra utbildningsmaterialet. Jag säger att det är inte utbildningsmaterialet det handlar om, då jag knappt använt det överhuvudtaget, det handlar om att ha en vilja. Att ha en vilja att kommunicera och att få dem att vilja kommunicera med mig.

 

Jag kommer hem. Slår igen dörren. Tar en dusch. Sätter mig i soffan. Frustration som fick mig att bege mig ut har lagt sig. Meningen som frustrationen var sprungen ur var ” vi är olika, vi kommer aldrig att förstå varandra” och jag kan med en lätt suck konstatera att om det är personens fasta övertygelse så har den redan made up it’s mind.

 

Det krävs inte att man talar samma språk, eller nåt språk alls för den delen om man vill förstå varandra. Men det som krävs är en vilja.

 

 

/S

 

 

Lämna kommentar
Publicerat 2012-05-11 av /S

Creativity is great, but plagiarism is faster.

De dagar ( likt i lördags) när jag vaknar upp (knappt att jag vill kalla det vakna, men stiger ur sängen i vart fall) och sedan bara tar en kaffe, duschar, borstar tänderna och håret och sedan beger mig vart jag nu än ska, ja de dagarna så brukar jag känna mig som en golvmopp. Lagom trasig och måhända behändig, men också nåt som gör sig bäst i en mörk skrubb. När jag jobbar dagpass, likt idag, är sådana dagar. Dock när man får sista bordet som pokerbord och blir kallad för en dealers motsvarighet till Foppa, ja då måste man allt bli lite nöjd med sig själv ( detta att jag inte i princip är sportintresserad alls till trots). Så, som en mycket trött mopp så orkar jag inte sammanfatta ett helt inlägg, men lite sköna pics är aldrig fel det heller…

 

Tur man har katt…Har aldrig sett en förbudsskylt om att röka dem!

 

 

Alla har vi hört om produktplacering, men tydligen är reklamplacering okänt (?).

 

Mycket skall man se innan man kolar…Att det här finns förvånar mig i princip lika mycket som apotekets reklam fick mig att undra över hur de inte tänkte där…

 

 

 ….

 

Nämnde jag reklamplacering?

Defenitivt en produkt som håller vad den lovar!

 

Handling och konsekvens är mitt livsmotto, ibland har det sina fördelar..

 

Äntligen nån som förstod reklamplacering…

 

Ja, det är då nåt med speciellt med lammkött…

 

 

 Over and out från en mopp i landslagsklass.

 

/S

1 Kommentar
Publicerat 2012-05-09 av /S

Kärlek är en allvarlig mentalsjukdom.

Dag 2, min första kärlek.

 

Svaret på den frågan och berättelsen om den beror helt på hur jag väljer att tolka den. Det egentliga svaret på den frågan blir väl mina föräldrar. Jag är mer än övertygad om att de är dem jag älskat först av alla. Skulle man dock försöka bena ner det till vem av dem så hade det blivit svårt att svara. Det första jag enligt utsago skall ha sagt lär ha vart ”pappa”. Vilket man skulle kunna se som ett tecken på kärlek. Å andra sidan, om man verkligen ska tänka efter så måste man ha lärt sig att forma ord för att kunna uttrycka det, men ingen säger att man inte har kunnat känna saker innan dess, och mamma var ju mitt fort i över nio månader, vilket gör det troligt att det skulle vara hon. Men att inte kunna lösa det mysteriet är inget som kommer hålla mig vaken om natten, jag älskar dem lika mycket oavsett om jag skulle ha älskat någon för någon annan, precis som jag inte älskar min bror mindre eller min syster för att hon kom till jorden 11 år efter mig.

 

Dock så är det väl inte de flesta tänker om frågan. De flesta läser den som vem man först älskade som i relationsmässigt. Men även där var jag tvingad att fundera ett tag.  Rimligen så borde det ha vart min första pojkvän. Men det passar jag på att säga. Inte heller skulle jag vilja säga att det var min andra pojkvän, om än han hade en ganska bra chans att kamma hem priset. Givetvis så trodde jag under tiden som jag var tillsammans med dem att jag älskade dem, men när jag verkligen älskade någon för första gången så fann jag ut att kärlek var ett så oerhört mycket större begrepp än vad jag tidigare hade som ram. Så ja, priset får gå till herrn vid namn Fredrik, han som kom att bli min tredje pojkvän i livet.

 

Jag hade nyligen blivit singel, ja i ärlighetens namn så hade vi tidigt samma dag gjort beslutet att gå skilda vägar jag och föremålet för mitt andra förhållande i livet . Även om båda var med på noterna och vi skiljdes som vänner så är det som slut alltid är, lite sorgligt ändå. Att göra slut hade vart på tapeten många gånger tidigare, men det hade aldrig, av olika anledningar blivit av, vilket gjorde att jag mentalt redan hade börjat bli singel. Så efter lite tårar, många kramar, ta hand om dig och vi hörs så ringde jag upp mina vänner: – ”Björnholmen har premiär ikväll. Jag har precis gjort slut med A och jag vill ut och dränka livets sorger.”

 

Ett kort tag senare så var vi en tapper liten skara som var samlade i mitt föräldrahem. Det är en av de första varma dagarna för året, och vi peppar för att kunna vara utomhus hela kvällen. Själv är jag dessutom väldigt taggad över att vi ska till ”fullast vinner” stället nummer ett, ingen kommer märka av mig bland några hundra andra människor.

 

Väl där så dansar och dricker vi som om det inte fanns en morgondag. Precis en sådan kväll jag hade ämnat att ha. Om det inte vore för en svans jag har efter mig ständigt och hela tiden. Jag byter dansgolv, jag går ut, jag försöker gömma mig vid några bord i pubdelen, jag går iväg till damernas och dröjer mig kvar där, men alltid denna svans efter mig.

 

Några få dagar senare när jag hänger med mina vänner så är samma snubbe där. Och ytterligare igen så händer detta konstiga sammanträffande. Jag frågar mina vänner vem han är och hur han helt plötsligt lyckas vara där jag är. Min tjejkompis pojkvän tar på sig skulden för dådet då detta är hans vän och att han gärna har lite manligt sällskap för att härda ut med alla dessa damer. Det enda konstiga i historien är att det väldigt mycket slumpar sig så att det bara är jag och Fredrik kvar på samma ställe hela tiden.

 

En kväll så frågar tjejlkompisens kille mig vad jag tycker om Fredrik. Då börjar det glimma ett ljus för mig. Slumpen har alltså, precis som jag misstänkte, inte vart det som styrde. Det hindrar mig dock inte från att både förvånas över mina vänner och samtidigt bli lite purken. Erik säger att det var Fidde som hade bett honom att ringa så fort han var på samma ställe som jag, det skulle ju funka som en oskyldig och bra plan. Vad det gällde min kompis Carro så var hon väl lättövertygad av sin pojkvän, men hade väl utöver det funnit mig och Fredrik kompatibla om jag ville ge honom chansen.

 

Lite skämtsamt så brukar jag säga att ”så eftersom jag ändå aldrig fick vara ifred vad jag än gjorde så kunde jag likväl bli tillsammans med honom och förhoppningsvis få ut nåt av det”. Även om sanningen mycket riktigt var att vi var kompatibla när jag gav honom chansen.

 

Men vi var unga, eller framförallt så var han ung. Inte som i åldersmässigt, där skiljde det bara dagar mellan oss, men som i sinnet. Han hade inte friden att vara i ett förhållande och visste väl varken vart han hade sig själv eller vart han ville i livet. Han dumpade mig, och fram till mitt senaste break-up så var det bland det mest hjärtslitande jag hade vart med om.

 

Egentligen så fortsätter historian även därefter, med toppar och dalar och hit och dit, men för att avrunda historian så kan jag säga att vi är vänner, och det funkar bra att vara det. Vi hörs ibland och när jag hälsar på hemma så stöter vi också inte helt sällsynt ihop med varandra. Fast numera så har det allt som oftast med slumpen att göra…

 

 

/S

Lämna kommentar
Publicerat 2012-05-08 av /S

En flykting korsar sitt spår

 

Våra samtal kunde vara i upp till åtta timmar. Jag fick införskaffa mig ett extra batteri till min telefon för att kunna växla när det dog, standard var även att efter hälften av tiden byta från mobilen till hemtelefonen då mobilen bokstavligen hade gått varm av att inte palla trycket, dessutom så blev det ofta kallt att sitta ute så länge, men att sitta inne var aldrig ett val då väggarna var tunna och chansen att ens få en liten pinne i täckning var lika med mindre än noll. Sen var det smsen. Inte sällan när jag kollade mitt saldo mot slutet av månaden så kunde jag på displayen se meddelandet ” Antal fria sms kvar: 455″. Utgångsläget var 5000. Utöver detta så hade MSN sin storhetstid. Under ett års tid höll vi den kontakten varje dag. Kort och gott skulle man kunna säga att ”tillgängligheternas decennium” hade börjat, och jag var ett barn av min tid. 

 

Mina föräldrar skakade på huvudet mer än otaliga gånger. Vad kan man prata med någon om över telefon i timmar och åter timmar? Jag svarade de sanningsenligt att det var min bästa vän, och vi pratade om allt, och ”allt” är ett outtömligt ämne. Dessutom bodde han i Göteborg, vilket med en gymnasists ekonomi gjorde att utsikterna till att ses ofta inte var särskilt goda. Adderar man även till ekvationen att åldern var 15-16, ja då kan de flesta ämnena bli outtömliga om inte annat.

 

Min bästa vän ska åka ett år till Afrika. Jag säger till honom att han inte kan åka, det pajjar hela mitt liv. Han skrattar och säger ”jag pajjar inte ditt liv, det gör du så bra själv. Jag brukar försöka hjälpa dig när du har lyckats krångla till saker och inte vet vad du ska göra, så om du helt enkelt inte gör det så har du inga problem.”

 

Vi hörs för ett kort tag sedan.Han frågar hur jag mår, jag svarar att det är bra, att jag faktiskt är lyckligare än på länge, att jag känner mig stark ung och för det mesta älskar livet. Vi kommer in på diskussion av våran vänskap, förr i tiden och jadi jada. Han säger att han lärt sig så mycket i livet av dem diskussionerna, att han har nytta av dem än idag. Jag svarar att det är samma lika. Vi drar exempel. Efter några exempel så säger jag att att jag känner mig så lycklig och levnadsglad nu till stor del är tack vare dem. Att dem har fått mig att välja annorlunda i livet genom det att jag sätter ett annat värde på mig själv. Att jag till skillnad på när jag var 16 och lät folk trampa på mig och tillät dem behandla mig som om jag inte hade något värde numera säger tack och hej. Jag har slutat krångla till det för mig.

 

Vi är uppväxta med det i Landet Mellanmjölk att aldrig tro att man är nån, aldrig sticka ut. Jante är den som har hållt i skeden från det att vi har börjat matas. ” Gud vad du ser fin ut i den klänningen!” Vi svarar ”Den här gamla trasan?” När vi ställer andra en fråga så gör vi det med frasen ” Du, jag skulle bara vilja ställa en dum fråga” Vi får höra ” Det var imponerande bra gjort!” Vi gömmer oss bakom ” Jag gjorde bara mitt jobb..” Alltid så misstar vi att vara ödmjuka med att sänka sig själv och sitt värde. Jante Jante Jante.

 

Visst kan man bli sårad av andra människor, men oftast är det vi själva som aktivt sårar oss själva genom att bära med oss Jantementaliteten. Vi går in i och stannar kvar i dåliga relationer – vem ska man tro att man är och varför skulle man förtjäna bättre?

 

Jag säger till min vän att jag mår bra nu för att jag har dumpat Jante. Aldrig mera en douchebag, det är under mitt värde. Och då menar jag inte bara relationer som med män utan även vänskapliga relationer där folk uppför sig illa eller tar en för givet.

 

Det kan låta så självklart att det borde vara så, men handen på hjärtat, hur många kan säga att de inte alls känner igen sig i att de nån gång befunnit sig i en relation (vänskaplig, familjär eller kärleks-relaterad spelar ingen roll) där relationen har tagit mer än den gett? Att den gör dem ledsna och besvikna och man känner att man borde gå, men man håller sig kvar av nån märklig rädsla att det inte skulle finnas nån annan , nån bättre. Rädslan bottnar i värde, i Jante, att vi inte ska tro att vi är nån – som vi blir behandlade, det har vi förtjänat, varför skulle personen annars göra så?

 

  • Du skall inte tro att du är något.
  • Du skall inte tro att du är lika god som vi.
  • Du skall inte tro att du är klokare än vi.
  • Du skall inte inbilla dig att du är bättre än vi.
  • Du skall inte tro att du vet mer än vi.
  • Du skall inte tro att du är förmer än vi.
  • Du skall inte tro att du duger till något.
  • Du skall inte skratta åt oss.
  • Du skall inte tro att någon bryr sig om dig.
  • Du skall inte tro att du kan lära oss något

 

Han som skrev jantelagen var en Norsk som växte upp i Danmark. Vem trodde han att han var egentligen? (och ja, jag är väl medveten om att den ”lagen” är uppdiktad)

 

 

Vem är det som påstår att inte den värsta härva går att reda ut?

Här har man gått igenom allt,

och ändå på nåt sätt hittat hem till slut.

Och jag blev en annan man,

Som vågar och vill,

Och jag vet vad jag kan.

 

Jag är äntligen vaken,

Min tid kommer nu.

Ser att tiden är mogen,

Jag ger och jag tar och jag chansar.

/S

 

1 Kommentar
Publicerat 2012-05-07 av /S

I had the right to remain silent, but I didn’t have the ability.

Första dagens utmaning var ” Om mig” frågan som jag alldeles nyligen hade avfärdat med att den var knepig och fick mig att låta precis som ”alla andra” men ok, let’s give it a try så får vi se.

 

Jag avger inga nyårslöften. Varje gång jag fyller år dock så brukar jag sitta och tänka efter hur det gångna året i mitt liv har varit och vad jag skulle vilja lyckas ändra och förbättra till min nästa födelsedag. Typ samma samma fast annat namn, ja, kanske, men det känns mindre hysteri över att sitta och verkligen fundera för sig själv än att i sista minut klura ut något att svära inför andra. Hade många goda idéer förra födelsedagen men när min verklighet skakades om flertalet gånger under hösten och vintern så fick de revideras. Mitt löfte till mig själv i år är att vara min ålder -23. Med det menar jag att jag ständigt har levt ett liv som om jag vore så mycket äldre. Men den historian vore mycket lång.

 

Det hindrar dem inte från att jämt och ständigt glömma det, men de som känner mig vet om att jag inte har nåt doftsinne. Det stör mig inte så mycket att de glömmer det, det är att vara människa. Det stör mig inte heller jättemycket att jag inte har detta sinne intakt, inte för att jag inte varje dag saknar det, men för att jag är van. Det är vad 10 år utan det gör med en. Det som stör mig i hela saken är när folk som får reda på det för första gången svarar med ” Så då märker du inte om jag fiser?” det vore som att fråga en blind om den ser att man moonar eller pekar fuck you åt den, nej, vi kanske inte märker av det, men frågan still makes you a jerk.

 

Om jag nån gång hade fått höra ” you have the right to remain silent” så hade jag förmodligen fått svara till min advokat att ” sorry, I didn’t have the ability”. Såvida detta inte skulle ske direkt när jag steg ur sängen, nog för att jag faktiskt tycker bra om mig själv, men innan min första kopp med kaffe så kan den frågan diskuteras..Eller rättare sagt, helst inte.

 

Frukosten är för mig helig. En dag som inte börjar med frukost kommer ta bort fröken sunshine och ersättas av en Ior som tycker att en ny dag är starten på en dag där vad som helst kan gå åt helvete, – och förmodligen kommer att göra det.

 

Har få principer jag håller hårt på i livet, men en av dem är att jag inte äter rå fisk. Vem fan sa Sushi?

 

Jag är tjej, men jag har inte två miljoner skor eller handväskor. Jag har däremot en stor samling med bälten. Men min egentliga passion, hur förbjudet det än är att säga det, är män.

 

Vin, kaffe, familj och vänner, vad vore världen utan det?

 

Jag äger ingen TV. Många tror inte det är sant. Folk som vart hemma hos mig och sett det med egna ögon undrar hur jag kan leva utan det. Jag ska inte säga att jag är omaterialistisk, de vore osant, däremot sätter jag mer värde på min tid än att ägna den åt att sitta och kolla på fiktiva och alternativa verkligheter. Jag umgås hellre med folk, eller sätter lite fart på de grå genom att läsa och skriva. Har levt utan tv i snart fyra år, jag lovar att inte bara går det bra, jag saknar det inte ens.

 

Jag tycker om att äta citron i ” bare” som man i vartfall uttrycker det där jag kommer ifrån, vilket är den småländska staden Jönköping.

Jag är allergisk mot penicillin, och i enlighet med Murphys lag så har jag ett immunförsvar som jobbar emot min kropp vilket summa summarum leder till att jag har väldigt lätt för att bli sjuk, och då även ordentligt sjuk.

 

Hade mitt första jobb väldigt tidigt och har hunnit med att vara allt från sopkörare till frukostvärdinna till säljare, lagerarbetare, kassörska, lärare på SFI, ridit till hästar, jobbat på penselfabrik, ponnyridning, jobba med reklam, i butik, bokare, kontorsråtta, etc etc men är sedan några år tillbaka nöjd med mitt jobb som dealer på Casino Cosmopol.

Jag trivs på mitt jobb till alla Svenssons förundran eftersom jag jobbar mitt i natten allt som oftast. Well, ni har missat känslan av att möta morgontrafiken, och se den gå mot det hållet du kom ifrån. Se alla trötta ansikten som önskar de fortfarande var kvar i sina varma bäddar och veta att snart ska man själv få krypa ner.

 

Jag delar en bostadsrätt om 65 härliga kvadrat med mina katter Gentleman och Tiny Lady. De väcker mig oftast när jag sover som bäst, de har rivit ner mina tapeter, käkat upp mina skor (!) och hårar på exakt allt och lite till, och som jag älskar dem.

 

Fortfarande en platt bild, men lite bättre än jobba, sova, äta, dö. Nu är det over and out för lite sömn innan morgondagens äventyr och jobb väntar!

 

/S

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Lämna kommentar
Publicerat 2012-05-04 av /S

Hellre dåligt minne än dåliga minnen.

Satt och slösurfade runt i vanlig ordning härom dagen och där på en sida i en kollegas blogg så hittade jag en lista som kallades ”bloggutmaningen”. Då jag känner att mitt liv flytit på i ett hela-tiden-samma-lika-vakuum så kan det kanske vara en god idé till att få ett mer frekvent flöde här. Dock, i likhet med min kollega så känner jag inte att jag kommer kunna hålla mig till att riva av listan dag efter dag som det är tänkt, utan det blir när jag har tid och med eventuella mellanspel av annat, ja, de vill säga om livet skulle råka knacka på och erbjuda nåt spännande, men inte alldeles för spännande.

 

Hade tänkt att starta igång med allt detta lite såhär på morgonkvisten, men då min hankatt idkar lite väl mycket överraskningssex på min inte riktigt lika glada honkatt så känner jag att rädda interiören och mäkla fred känns mer aktuellt. Det och intervallträning fram och tillbaka till tvättstugan…

 

Men innan jag säger adjöken så lägger jag upp listan, minnet är inte alltid min lojalaste vän.

 

Så här ser utmaningen ut:

Dag 01

– Om mig

Dag 02

– Min första kärlek

Dag 03

– Mina föräldrar

Dag 04

– Det här åt jag i dag

Dag 05

– Vad är kärlek?

Dag 06

– Min dag

Dag 07

– Min bästa vän

Dag 08

– Ett ögonblick

Dag 09

– Min tro

Dag 10

– Det här hade jag på mig i dag

Dag 11

– Mina syskon

Dag 12

– I min handväska

Dag 13

– Den här veckan

Dag 14

– Vad hade jag på mig i dag?

Dag 15

– Mina drömmar

Dag 16

– Min första kyss

Dag 17

– Mitt favoritminne

Dag 18

– Min favoritfödelsedag

Dag 19

– Detta ångrar jag

Dag 20

– Den här månaden

Dag 21

– Ett annat ögonblick

Dag 22

– Det här upprör mig

Dag 23

– Det här får mig att må bättre

Dag 24

– Det här får mig att gråta

Dag 25

– En första

Dag 26

– Mina rädslor

Dag 27

– Min favoritplats

Dag 28

– Det här saknar jag

Dag 29

– Mina ambitioner

Dag 30

– Ett sista ögonblick

 

/S

Lämna kommentar
Publicerat 2012-05-03 av /S

Svar på en ospecifik fråga.

För någon vecka sedan så fick jag ‘frågan’ ”berätta om dig själv”. Jag avskyr den frågan. Jag tycker den är knepig. Om man ställer en specifik fråga om något i mitt liv så har jag sällan problem att svara, men att bara försöka berätta om sitt liv…ja då känner jag mig platt och tråkig. Då känner jag mig precis som alla andra ” Jag äter, jobbar, sover och kommer förr eller senare att dö” och, ja, därimellan så bloggar jag när andan faller på. Oerhört ofascinerande. Men när jag funderade vidare på frågan så kom jag att tänka på att en bild säger mer än tusen ord så this is what I do:

 

Jag umgås med underbara människor som bjuder på sig själva.

Ibland har jag tjejiga vinkvällar.

 

Jag lagar mat, och jag är bra på det! 

 

Jag är en hejare på att råka ut för saker…

 

Jag finner glädje i det lilla. Denna lappen fanns på CC och mycket mer krävs oftast inte för att roa mig.

 

Man behöver inte gå till gym om man har fantasi, och att försöka gå balansgång och fota samtidigt är indeed ett mission.

 

På väg hem på morgonkvisten efter en lång natt på Casino Cosmopol. Jag älskar att gå hem när alla andra gör sig redo för jobb, och ja må bo i en skruttig förort, men det är här, söder om söder, som jag känner mig hemma. 

 

/S

Lämna kommentar
Publicerat 2012-05-02 av /S

Keep the dream alive: Hit the snooze button.

 Jag fick en arm över min axel och en puss på mitt huvud. Ett brett leende och ett innerligt skratt. Det var någon som bjöd på sig själv utan att jag bett om det, någon som bjöd på sig själv utan att förvänta sig något tillbaka. Jag fick känna ett hjärta som slog och mänsklig värme. Riktig värme. Jag fick känna mig som när man var liten och kröp upp i sin mammas famn, fast med skillnaden att jag den här gången inte hade ett uppskrapat knä eller en mardröm jag vaknat av. En person som känner mig väl och gav mig en stund av fullkomlig harmoni i livet, trygghet och lycka. Ett hjärta.

 

En simpel sak egentligen, men som i vårt samhälle ändå tycks så överflödig.

 

Jag fick frågan för ett tag sedan om jag visste vad jag ville. Jag svarade ja. Personen sa emot mig, och jag väjde med ett kanske. Men jag vet vad jag vill. Jag vill ha det jag skrev ovan. Jag skulle vilja vakna upp varje dag brevid en människa som ger mig innerlig och riktig värme. Jag skulle vilja vara med en som kommunicerar med hjärtat och som inte låter verkligheten komma i mellan. I medgångar i motgångar. En som låter mig bära den när den är för trött att gå, en som bär mig när jag är för trött för att gå, en som tycker det viktigaste är att vi går tillsammans vart vi än i världen ska.

 

Jag hänger inte upp min lycka på att denna personen finns eller inte finns, det skulle vara att göra mig olycklig var gång jag inte fann den människan. Lyckan finns på insidan av mig och i det livet jag lever var dag som det är.

 

Men det är vad jag vill.

 

 

/S

2 Kommentarer
Publicerat 2012-04-26 av /S