En del undrar säkert hur historien slutade igår..och vad det gäller mina lungor och min sjukdom så var det lite hit, lite dit, massa skit, men nu är jag här! Och om den bästa kvällen jag haft, ja den storyn kommer nu…
Att välja ut sin allra bästa kväll är verkligen inget enkelt, inte för min del i vart fall. Dagen då jag för första gången vann med min ponny har en pallplats även på minneshyllan vill jag lova. Eller den dagen då jag fick träffa min lillasyster för allra första gången, när jag fick henne i min famn och hade ett finger i hennes pyttelilla hand och berättade för henne att nu hade hon kommit till storasyster och att storasyster var jätteglad och stolt över att äntligen få träffa den hon i flera månader har pratat och lekt med med en mage ivägen. Den lyckan var veeerkligen stor!
Det skulle också kunna vara kvällen som jag minns som jag minns som en enda stor känsla av eufori, kvällen jag tog mitt körkort. Det skulle kunna vara något minne från när jag har varit väldigt kär, de minnena går verkligen inte av för hackor. Men det minnet jag faktiskt har valt är ett som är lite mer dekadent, lite mer underligt, och så väldigt mycket jag, eller, kanske inte alls jag egentligen…men som faktiskt har en anknytning till ärret jag har under bröstet, men en långt mycket roligare sådan än den jag beskrev i förra inlägget…
Jag var 17, going on 18 och vi var på familjesemester i smögen. Vi hade solat och badat hela dagen lång och satt i tältet och käkade middag. Mamma frågar mig vad jag har för planer för kvällen. Hmm nja, inget speciellt blir mitt svar. Mamma frågar om jag inte ska ta en sväng in till bryggan då? Det kunde väl vara roligt? Jag höjer mina ögonbryn, men innan jag ens har en chans att svara något så bryter min bror Adam in: ”Men! Va?! Är ni inte kloka?! Det finns massvis med fulla människor och killar där, och ni tänker låta henne gå dit??”
Mamma skrattar och pappa klappar Adam på huvudet. Och innan min bror hinner förlänga sin utläggning så svarar mamma att jag faktiskt snart är 18 ändå, att jag redan går ut hemma och att de kan lita på mig. Dessutom, på bryggan är det massvis med folk och resturanger osv så det är inte där det är farligt att vistas. Jag själv sitter fortfarande ganska stum och väntar på att få höra nån form av ” Ha Ha! Nej, men…” från mina föräldrars sida, att det faktiskt bara var ett skämt men istället säger mamma efter en stund att hon inte tycker hon fick nåt direkt svar på sin fråga om bryggan? Och tillägger sedan att, ja, självklart får du vara med oss, jag menar inte att schasa ut dig, jag bara tänkte det kunde vara roligt att gå ut och träffa lite jämnåriga.. Så fortare än fort så hasplar jag ur mig att ”Ja! Jag ska bara duscha först! Eller, ja äta färdigt också kanske..” Medans jag i sinnet undrar hur allt det här gick till. Min föreställning om det hela hade snarare vart att jag i förbigående skulle råka nämna bryggan och få till svar att dit skulle jag då inte och sen hade de vart bra med det. Så tittar jag bort mot min bror som enbart sitter och blänger på oss alla. Och pappa säger mjukt till honom att om han frågar sin syster snällt så får han säkerligen hänga med. Varpå Adam fräser till svar : ” Varför skulle jag vilja göra det? Hon kommer ändå bara ragga på massa killar! Jag har det bra här i tältet!” Själv så kan jag inte låta bli att börja skratta och berättar sedan för mor och far vad de missat medan de var och köpte mat: ” Jag skulle bara gå på toa, så frågar brossan mig om jag är medveten om att det bara tar 3 min dit och tillbaka? och då har jag ändå lagt på 1 min för att du är tjej! Jag frågar honom apropå vaddå menar du? Adam svarar att han nog minsann vet om att det finns ett gäng killar som bor ”på vägen” om man tar en omväg till toan, och om jag inte är tillbaka om 3 min så vet han vart jag är och ”dit ska du i n t e”. Och för den delen så kan han likaväl följa mig!”
Medan mamma och pappa skrattar åt min överbeskyddande lillbror så ger han svar på tal och säger : ” Det är ju det jag menar! Hon är ju helt besatt av killar! Och ni vill släppa iväg henne till bryggan?? Jo men gööör det…” Efter att ha ätit upp maten, lite vidare prat och något parti med poker så bär det av in till några gånger nämnda ställe.
Inne på bryggan så är det folk, fest, tjo och tjim precis som alltid. Jag märker när jag kommer fram att jag är lite nervös. Hur ska jag, ensam, lyckas ta mig in i någon social cirkel? Det visar sig ganska snart att min nervositet var obefogad då jag ser en måsstatyett som någon lite humoristiskt har krökt in en öl under näbben på. Jag kliver fram för att ta mig en närme titt på det hela och hamnar då på trappsteget till en riktig partybåt. Folket ombord ber mig att klappa måsen, och vara med på kort under denna aktivitet. Jag har lite svårt att förstå varför, men när Stephanie har blivit förevigad på bild klappandes en keramikmås som dricker öl så får hon själv en öl i handen och en inbjudan att stiga ombord. Jag vet inte riktigt hur någon kommer fram till en sådan idé, men å andra sidan så verkade den av antalet folk ombord att ha funkat ganska skapligt dittils, och efter denna afton kan jag tänka mig att det var en väl spenderad kamerarulle för någon…Det är någon öl, och något glas vin innan båtägarna bestämmer sig för att dra ut på krogen och härja istället , själv bestämmer jag mig för att fortsätta pröva lyckan på bryggan.
Hinner knappt mer än av den båten innan jag stöter ihop med ett gäng norrmän som jag hejar på. Norrmännen hejar glatt tillbaka och frågar om jag ska med på ”förspel på båten”? Jag svarar nej och undrar vem i hela fridens namn som haren sådan absurd första replik till någon man aldrig träffat. Det hörs ett ”Joooooo! Men klart du ska me på förspel på båten ju!” från en av grabbarna och jag känner en viss form av irritation stiga inom mig. Nej det ska jag då verkligen inte! En annan av dem frågar mig ” Men varför Ikke? Drikker du ikke?” Jag i min tur håller upp min öl och säger att ” Det klart jag dricker, men vad har det med nånting att göra?” och i sinnet försöker jag att skapa nån form av logisktband mellan allt som händer och sägs. En av dem ser lite fundersam ut och säger” Men, vad säger ni i sverige om ni dricker före festen?” Förfest? svarar jag, fortfarande lika förvirrad. Samma snubbe frågar mig sedan ” Om du översätter förspel på båten till engelska, vad blir det då?” Och jag svarar med översättningen ” Foreplay on the boat”. Då blir grabbarna under sin bränna lite generade och börjar skratta. ” Eh, ja, då förstår vi nu varför de andre jänterna blev så sure…Vi vill bara du ska drikke me oss. Före festen eller va du sa, de heter förspel på norsk!”
Så jag tittar från den ene till den andre i ögonen och försäkrar mig om att vi är överrens om att det är förfest vi ska ha och inte nåt norskt förspel och följer dem därefter några meter till deras båt. Ombord så sitter jag och pratar med en norrman som är lite salongs och efter en liten stund så frågar han mig om han inte har sett mig i Playboy? Jag som också är lite småsalongs tänker att ett litet spratt har aldrig skadat nån, så jag säger att ” Jo, det har jag, fast det var ett tag sedan” Norrmannen skiner upp som en sol och säger att han tyckte han kände igen mig! Och sedan ylar han ut över bryggan att han sitter och dricker med en Bunny! En playboybunny! Händelsevis så råkade de just denna kväll vara så att det fanns ett gäng med diverse utvikingsbrudar på plats på bryggan för någon form av ”uppträdande”/ mingel på någon av barerna vilket väl ökade sannolikheten att jag faktiskt på något vis samhörde med dem.
Efter ett litet tag är det nu tjockt med folk vid båten. Jag börjar oroa mig lite över om sprattet har gått för långt, och att jag ska bli påkommen när det börjar hagla frågor. Men hey, hallå, just det, det är killar vi snackar om…Helt vanliga killar som är mer än överdrivet nöjda över att bara få ta ett foto av en eller bara stå och kolla på en som om man vore en fågel i bur. Sen givetvis så kommer det några frågor också, bl a ” Hur många har en sån som du varit med? Det måste vara hur många som helst! jag gissar 103! Var jag nära? Med en bakgrund av att inte alls vara nån playboymodell eller ens känd utan en gymnasist från lilla staden Jönköping så kan jag inte släppa vad som nyss är sagt. Jag upprepar 103 högt och skrattar och tänker tyst i mitt sinne, 103, det är ju fler än otroligt många! Killen som frågade tolkar dock mitt utbristande tvärtom och säger lite förläget ” Nej, det klart det är fler…eh..men hur många är det?” Jag vet inte riktigt vad jag ska svara, men i den sitsen där jag nu satt mig drar jag vad jag tycker är ett passande svar av ” Jag vet inte. Jag har slutat räkna.” och till min förvåning så är det beundrande blickar och wow-uttryck jag möts av, och jag tänker i mitt stilla sinne att det kan bara och endast vara en playboymodell till att få ett sådant bemötande efter ett sådant svar på en sådan fråga…Efter en liten stund dock så kommer någon på att, ” men playboybrudar har alltid sillisar! Alltid! Och det har ju inte du..” Och här kommer mitt ärr till min räddning…jag svarar killen att ” Nej, det har jag inte. Jag har haft det, men tyvärr så reagerade min kropp mot inläggen så jag var tvungen att ta ut dem” kolla så ska jag visa säger jag och drar upp skjortan för att visa en lila-vit rand som bryter av mot min bruna hud under BH-kanten. Nu är alla tvivel helt borta hos dem som någon gång hade några. Det kommer några vidare småfrågor om branschen som jag skulle ha jobbat i, men jag viftar bort dem med att jag är på semester och försöker läka min kropp, då är det faktiskt det sista jag vill prata om, precis som dem när de har semester inte vill dra upp sina jobb. Vi är ju där för att roa oss! Även om folk egentligen känner att de vill fortsätta in på ämnet så kan de inte förneka att det jag sagt var sant, och där någonstans tar den riktiga totala festen början.
Vi dricker, dansar och pratar och jag blir behandlade som om jag vore mer än kunglig, folk står i givakt för att se till att jag ska få varje liten önskan uppfylld för att ha en rolig kväll. Dock är det väldigt mycket mer folk där än vad som nånsin borde få vara på en båt så vi bestämmer oss för att göra bryggan. Om det var mitt rykte som hade föregått mig, eller själva grejjen av att jag var en tjej följd av säkerligen hundra personer vilket dörrvakterna insåg skulle göra bra med pengar för stället som gjorde att jag kom in utan att behöva visa leg på något ställe spelar inte mig någon som helst roll, för jag kom in. 17 år, i smögen, och jag kom in.
Väl inne på ställena så vart det vin, shots och skumpa. Det var glada tillrop och klirr från folk som skålade. Hög partymusik, dans, stämning. Brunbrända män med kritvita fantastiska leenden. Det var fortfarande värme i luften från dagen blandat med svala brisar som kom in från havet då och då. Känslan den kvällen var som att hela bryggan hade en och samma puls. Magiskt är nästan ett svagt ord.
Till slut så hamnar jag med två, i jämförelse med de flesta andra, relativt nyktra män. Medans de sista ställena stänger så sitter vi på en sten jämte bryggan med fötterna i havet medans vi sippar på ett sista glas vin för kvällen. Vi skrattar och pratar om livet i allmänhet, men mest en massa skit och om drömmar vi hade där i våra mest ungdomliga dagar. Vi lyssnar til ljudet avl vågorna och fulla människors sång nånstans i från och vi tittar i horisonten och ser solen komma och byta av natten efter sitt skift och infria löftet om morgondagen. Jag börjar inse att det inte längre ens är sent, utan faktiskt morgon. Tänker ringa efter en taxi när jag ser att morgontrafiken har börjat rulla igen. Hoppar på bussen och tar mig hem till tältet där jag nog däckar strax innan mitt huvud når kudden. Och resten av dagen har jag en riktigt sur lillebror för att jag när jag kom hem väckte honom genom att inte andas i takt med honom, och hur ska man då kunna sova?
Efter en historia som gårdagens om hur sjuk jag har varit/ är så finns det ganska många tänkare. Varför utsätter man sig för sånt där om man är så illa däran? Är det inte bättre att vara hemma, inte dricka alkohol, inte vara ute sent, träna och ha ett jobb på dagtid? Jo, det vore säkerligen bättre, men, när man har som jag, gått på linje vid dödens kant några gånger så är det väl det man allra helst vill göra. Det där man ”inte borde” göra är att leva livet. Man kan inte på något sätt undvika eller hjälpa vad man råkar ut för här i livet, men man kan välja olika sätt att ta det som händer en. Man kan välja att vara ett offer för det som hänt en, eller så kan man välja att fortsätta och ta tillvara på livets resa, om än bagaget väger lite mer för var gång.
Som sista punkt skulle jag vilja poängtera att jag inte behöver låtsas att vara någon annan för att ha roligt. Men just den kvällen så svängde det tåget förbi, jag hoppade på och jag gillade resan det tog mig på.
(Stephanie, 17 år, playboy-versionen)
Från stränderna i Halmstad, till barerna i Borgholm
ända ner till Smögen, vi glider runt i sommarnatten.
Vi drar mot Ayia Napa, och festerna på Mallis
Till klubbarna på Rhodos, glider vi i sommartider.
Yeah yeah, som sommartider, yeah yeah som sommartider, oh oh.
Yeah yeah, som sommartider, yeah yeah som sommartider, oooh.
Nu glider vi i sommartider, tider, tider.
Nu glider vi i sommartider, tider, tider…
/S
