”Jag vill hoppa från en hög bro. En bro över en motorväg eller nåt.  Känna dunsen, smärtan o allt som går sönder. Jag vill ligga där o känna varje bil som kör över mig o räkna hur många som krävs för o ta kol på mig…”

Under gymnasietiden på IB så vart det mer än alltid väldigt stressigt. Lediga dagar och lov inräknat. Det där ordet ”ledig” fanns inte ens i våran vokabulär på den tiden, det kallades väl ”skolfri” eller möjligen ”icke salsbunden tid” vad jag vill mig minnas. Alla klarar inte en sådan press, särskilt inte i en ålder där så mycket annat händer, nånstans där livet börjar hända en. En del mådde dåligt, andra slutade, några var självmordsbenägna. Skolan bestämde sig för att skicka alla oss elever (på IB) till en psykolog för att reda ut vilka som kunde tänkas behöva hjälp, lite sådär innan tankar blev händelser och konsekvenser. När det var min tur, och psykologen frågade mig något i stil med ” Hur påverkar stressen dig, får den några negativa konsekvenser, destruktiva tankar?” Mitt svar är vad som är citerat allra först i detta inlägg. Det låter som att jag i allra högsta grad var självmordsbenägen. Men icke. Jag tyckte det väl var bra att skolan faktiskt en gång i livet ville ta sitt ansvar och agera, däremot hade jag flera gånger försökt att inte behöva gå dit. All tid var väldigt värdefull, och att spendera 40 min hos en psykolog, när jag inte hade några problem tyckte jag kändes ganska dyrt. Men dit tvingad som jag var så tänkte jag att jag i vart fall skulle ha lite roligt. Och så roade jag mig. Jag ville liksom se hur en psykolog skulle behandla ett sådant svar. Efter endast en enda fråga till så känner jag åter tanken gnaga om hur jag skulle kunna spendera denna tiden på annat vis. Så jag avbryter psykologen och säger att, men hörru. Jag mår bra. Visst är det stressigt, IB-elevernas standardfras är ” Jag skulle gå in i väggen, men jag har inte tid just nu”. Men det är stressigt varje dag, och jag är en vanemänniska. Så länge allt är som det alltid har varit så är jag ganska lugn på insidan ändå.

Jag har en kvarts uppriktig monolog och ber väl lite halft om ursäkt för min dåliga humor, men att jag mår bra och att jag för min del har viktigare saker för mig än att sitta där, och att psykologen för sin del säkert har bättre användning för sin tid om den ägnar sig åt folk som kanske på riktigt tänker så som jag initialt sa. varpå psykologen säger att hon bedömmer mig som psykiskt stabil och jag kan gå.  Jag för min del tänker ” 17 år och psykiskt stabil? Vem fan är 17 och psykiskt stabil?” Men är nöjd med ”diagnosen” och att ha fått min vilja igenom.

Kärnan i historien är egentligen inte som man kan tro, anekdoten, utan mer vanemänniska-grejjen. Ju äldre jag blir, desto mer inser jag att det är dem gångerna jag mår som värst, när jag känner mig nere och uppstressad, det är när något bryter mina vanor. På så sätt är jag nog en ganska tråkig person. Jag behöver inte spänning, nya personer, resa världen runt, etc. Jag vill faktiskt bara ha mitt kaffe på morgonen, mitt jobb att gå till, min lägenhet att komma hem till, någon som möter mig hemma och vänner att umgås med. That’s it, jag är nöjd.

Eller som när jag flyttade till Sthlm. Jag längtade verkligen bort från min gamla stad, jag ville verkligen komma hit. Men när jag packade mina möbler, avslutade mina jobb och dyl så ångrade jag mig nog ett hundratal gånger bara av att vanan skulle brytas. Jag var inte rädd att inte trivas, jag var inte rädd att inte få nya och fler vänner. Det jag var som allra mest oroad över var vilken tidning man läste på morgonen och vart nånstans man köpte matlådor. För det bröt en vana. Mamma tyckte att jag var fruktansvärt rolig som satt och grät över de sakerna, de var ju de minsta sakerna i hela världen att oroa sig för. Ptja..det är väl just småsaker, och inte stora, som är vardag och vana, hemma och tryggt.

Så om jag verkar väldigt ledsen eller förstörd i något inlägg så är det nog ingen fara. Jag håller bara på med en liten omställning i vardagen. Och kunde jag vara psykiskt stabil som sjuttonåring så ska det nog gå bra med den saken nu också

/S