Katten Findus. Jag älskar katten Findus. Säkerligen allra mest för att jag kan relatera till honom. Han är helt världsbäst på att råka saker, både som i att han faktiskt råkar göra saker och då framförallt klantigheter, men även som i att ”råka” saker i en liten mer avsiktlig mening, dock alltid med den mest oskyldiga minen påklistrad. En liten sak som vill muntra upp sin omgivning. En figur med mycket fantasi och många påhitt. Sen finns det skillnader också förstås, jag fyller ju inte år tre gånger om året, och när jag fyller år så är det ej heller pannkakstårta jag önskar mig.

I går när jag gick till sängs så var Findus det sista jag tänkte på innan jag somnade då jag tidigare under kvällen hade lyckats råka som i klantig. Eller ja, egentligen kanske mest av tankar och känslor. Jag hade en mycket jobbig stund under kvällen när jag väl hade kommit hem från jobbet. Bestämmer mig för att lägga mig i ett bad, försöka att andas, bara andas och kanske få käkarna att lossna från varandra innan huvudvärken kommer bli obotbar, försöka få mina händer att sluta darra av ilska och ledsenhet. Det är först när jag reser mig ur badet som jag inser hur varmt det verkligen måste ha varit när jag la mig i det då jag lyckas tappa lite hud och små blåsor framträder på låren. Bra jobbat. Det är sånna där saker som vanliga människor  inte lyckas med, de känner att de bränner sig långt innan de faktiskt är så.

Att tygla mina känslor, det kommer jag nog aldrig lyckas med. Är jag glad så är jag oerhört glad. Är jag arg så har jag stridslust för ett helt kompani. Är jag kär så vore himlen en låg höjd att beskriva och är jag ledsen så är jag ett vandrande sår som aldrig tror det kommer läka. Men jag drog en lärdom av gårdagen i vart fall: Om jag är arg eller ledsen så ska jag inte bada.