Krokodiltårar brukar man säga om tårar stora som en femkrona. Att använda det uttrycket för saltvattnet jag tillsammans med skakningar vaggade mig till sömns i igår, eller på bussen hem idag, skulle kännas klent. Det var mer som två kranar med övertryck.

Att använda uttrycket ”imponeras av” skulle kännas fel när det gäller mitt sätt att se på hur mina föräldrar stod starka genom allt med min sjukdom och runtomkring som varit, förundran däremot skriver jag mer än gärna under på. Ju äldre jag blir, och ju mer insikt och vishet som livet bjuder på, desto fler blir frågorna. Hur kunde de klara att ta hand om 3 barn, varav två inte ens uppnåt åldern av ungdom, ett hem med djur och allt vad de innebär, varsina två jobb och dessutom varandra medans hela livet ställdes upp och ner? Hur klarade de att inte gå sönder i oigenkänneliga delar? Hur kunde de peppa mig och få mig att få en tro på livet när jag inte ens är säker på att de kände en själva?

Frågetecknen blir inte färre av ett besked som gårdagens. Att mamma som redan sen tidigare har Sjögrens nu även fått ytterligare namn att lägga till listan, SLE. Jag känner en desperat förtvivlan och en fruktansvärd oro. Jag känner mig som en liten ledsen spillra och är helt maktlös. Att lida själv av en sjukdom är en sak, att se när någon man älskar över allt i världen gör det är en helt annan. Att se den personen ha ont, ha en skräck som inneboende i sig, och att den personens livsglädje grusas och försvinner som en vissnad maskros för vinden…hur står man stark genom något sådant? Hur klarar man det alls?

Men till min mamma så vill jag säga det här. Du ska bli bra. Du måste bli bra. Det spelar ingen roll alls att jag räknas som vuxen av samhället, jag är och kommer alltid att vara din lilla klementinrumpa, och jag behöver dig! När jag är som allra allra gladast, eller i den djupaste sorg så är du nästan alltid den första jag ringer, du är inte bara min mamma, du är en av mina bästa vänner. Minns du den gången jag ringde dig helt ordlös av förtvivlan och sa att det enda jag ville att du skulle säga var att du älskade mig, för att jag visste att din kärlek var äkta, innerlig och alltid fanns där för mig? Hur skulle jag kunna klara mig utan den tryggheten? Jag är inte där än!

Som om det inte vore nog, om nu mirakel kan ske ( vilket jag nånstans i mitt naiva unga hjärta faktiskt vill hoppas) så kommer jag en dag att ha hittat den där prinsen du alltid snackat om, och när jag står där i en vit klänning och vackrare än aldrig förr så vill jag att du ska se mig. Du kommer att vara en av de få personerna jag verkligen kommer bry mig om ska vara där och se det ögonblicket. Eller Wildas första internationella tävling, hon kommer behöva ha sin ”allra bästa matlagare” där så hon har energi att orka! Eller när broder min faktiskt tar sig i kragen, går och blir kär ( kanske inte nödvändigtvis i den ordningen dock) och tar med sig en tjej hem…det kan du ju inte missa! Sen har vi din och pappas guldbröllopsdag. Minns du den gången jag kom med 100 blommor till er i en bukett, och ni var rörda till tårar? Jag lovar er 1000 blommor den dagen!

Sen finns det också ett löfte du har att infria..vilket också för den delen innebär att du måste bli ganska gammal…det är det där om att du har sagt att du ska vara barnvakt åt mina barn när som helst. Än är de ju inte riktigt på bakning om man säger så, men den dagen de kommer! Det spelar ingen roll om du kommer vara gammal och trött då, för trots att det säkerligen under min uppväxt kan ha verkat som att jag inte har lyssnat så är det precis vad jag har gjort. Jag har lyssnat på de mesta du har sagt, och ju äldre jag blir, desto mer uppskattar jag allt du och pappa har lärt mig. Det tar ibland bara lite tid att växa i lärdomar och ord man får längs vägen. Jag ville likt alla andra barn aldrig bli som mina föräldrar, men ni har uppfostrat mig till att bli en stark människa med ett väldigt stort och kärleksfullt hjärta, det är tackvare er jag är den jag är, och jag vill bli en sådan förälder som ni har varit och är, och jag vill ge mina barn en likadan uppväxt. Jag är mer än stolt över att ha er som föräldrar. Så de kommer vara snälla mamma, och de kommer att älska dig precis lika mycket som ja gör!

Jag älskar dig mamma, och du behövs, sjuk eller inte. Jag kanske inte kan göra så mycket, men jag vill kämpa med dig.

I didn’t want to hear it then but
I’m not ashamed to say it now
Every little thing you said and did was right for me
I had a lot of time to think about
About the way I used to be 
Never had a sense of my responsibility

Mama I love you, Mama I care
Mama I love you, Mama my friend
You’re my friend, you’re my friend

/S