En liten flicka pratade med sin lärare om valar. Läraren sa att det var fysiskt omöjligt för en val att svälja en människa då valen, fastän den är ett väldigt stort däggdjur, har en väldigt smal hals.

Den lilla flicka sa då att Jona svaldes av en val. Irriterad upprepade läraren att en val inte kan svälja en människa; det är fysiskt omöjligt. Den lilla flickan sa, ”När jag kommer till himlen ska jag fråga Jona”.

Läraren frågade, ”Men tänk om Jona hamnade i helvetet?”

Den lilla flickan svarade, ”Då får du fråga honom”.

————————————–

En dagislärare såg på barnen i klassrummet medan de ritade. Då och då gick hon runt för att titta på vad varje barn ritade.

När hon kom fram till en liten flicka som arbetade ihärdigt frågade läraren vad flickan ritade.

Flickan svarade, ”jag ritar Gud”.

Läraren stannade upp och sa, ”Men ingen vet hur Gud ser ut”.

Utan minsta tvekan och med blicken kvar på teckningen, svarade flickan: ”Det kommer de veta om en liten stund”.

————————————–

En söndagsskolelärare diskuterade de tio budorden med hennes fem- och sexåringar.

Efter att ha förklarat budordet att ”hedra din fader och din moder”, frågade läraren, ”finns det ett budord som lär hos hur vi ska behandla våra syskon?”

Svaret kom direkt från en liten pojke (den äldste i sin familj): ”Du skall inte döda..”

————————————–

En dag satt en liten flicka och tittade på medan hennes mamma diskade i kökshon. Hon upptäckte plötsligt att hennes mamma hade flera vita hårstrån som syntes väl som kontrast mot hennes bruna hår. Flickan såg på sin mamma och frågade nyfiket: ”Varför är en del av ditt hår vitt, mamma?”

Hennes mamma svarade: ”Tja, varje gång du gör något dåligt och får mig att gråta eller vara olycklig, så blir ett av mina hårstrån vitt.”

Den lilla flickan tänkte en stund på detta och sa sedan: ”Mamma, varför är mormors hår HELT vitt?”

————————————–

Barnen hade alla blivit fotograferade och läraren försökte övertyga dem alla att köpa varsin kopia av gruppfotot.

”Tänk bara hur roligt det blir att titta på fotot när ni har vuxit upp och säga ‘där är Jennifer, hon är advokat’ eller ‘där är Michael, han är läkare’.” En liten röst hördes någonstans ifrån rummet, ”Och där är läraren, hon är död.”

————————————–

En lärare höll en lektion om blodcirkulation. I ett försök att förklara närmare sa hon, ”Om jag ställde mig på huvudet nu skulle blodet som ni vet rinna ner i det och jag skulle bli röd i ansiktet.”

”Ja”, sa klassen.

”Hur kommer det sig då att när jag står upprätt som vanligt så rinner inte blodet ner i mina fötter?”

En liten grabb ropade:
- ”För att dina fötter inte är tomma.”

————————————–

Barnen stod i kö i matsalen i en katolsk lågstadieskola för att få sin lunch. Längst fram på bordet fanns en stor hög med äpplen. En nunna skrev en lapp och satte den på äppelskålen:

”Ta bara EN. Gud tittar på.”

Längre bort i lunchkön, på den bortre delen av bordet fanns en stor hög med chokladkakor. Ett barn hade skrivit en lapp: ”Ta så många du vill. Gud tittar på äpplena.”

/S

Jag vet inte hur det startade, men det utmynnade i ett massivt bråk en väldigt sen kväll, eller än mer korrekt, sena natten. Jag är en person som väldigt sällan blir arg, men har lätt för att bli ledsen, vilket även då var känslan som tog över. Av en omständighet jag inte riktigt minns då det var väldigt länge sedan så bestämmer jag mig för att gå ut mitt i vägen. Mitt på ett av de vita mittmarkeringarna på E4:an. Man skulle kunna tro det var för kicken. Jag är inte en sådan person. Inte heller så var det för att jag ville ha livet av mig, som man också skulle kunna tro. Mest var det för säkerställa att man faktiskt någonstans uppskattade livet ändå var gång man inte blev påkörd av en bil som körde förbi ilsket tutande.

Så kommer min kompis ut i vägen. Går bakom mig. Jag frågar henne vad i helvete hon håller på med. Hon svarar att ” Vad F2 gör, gör F1 också”. Jag säger att det kanske inte är en god idé att kopiera mig när jag gör dumma val. Hon frågar mig varför jag går mitt i vägen om jag vet att det är ett dumt val.

Vi går av vägen.

Det ringer. Jag svarar i telefonen. ”Hej! Jag har inte hört av dig på två dagar, lever du?” Jag drar efter andan för att svara, men luften bara pyser ur mig. Jag försöker igen, men orden stockar sig i halsen och ytterligare en suckartad utandning tar plats. ” Men herre gud, vad har hänt?” Jag drar in så mycket luft jag bara orkar. Sväljer. Och svarar sedan min vän att jag har haft tre urinprov på rad som visat sig innehålla blod. Om jag har otur, vilket jag vanligen har, så är det njurarna. Och jag orkar inte. Jag orkar inte en sak till. Om så är fallet så tar jag hellre min dom och faller död än att börja om med mediciner, operationer och en massa hopp som gång på gång sviks. Svaret jag får är först det faktamässiga av att det inte går till så i Sverige, och sedan hör jag min vän säga att han bokar tid i veckan på Karolinska för att kolla sin vävnadstyp. Jag säger att det är onödigt, det är inget som är klart på något vis än. Han säger att ” nej, det kanske det inte är, men OM det är så, så kan det vara bråttom när det är bekräftat. Jag vill vara beredd att hjälpa dig om jag kan göra det”. Jag blir helt ställd och vad som egentligen är mina tankar kommer ur mig i ljudlig form ” Så du skulle liksom snitta upp din kropp, ha massvis med ont etc och för evigt leva med ett fult ärr för min skull?” Med en ton av att det vore det mest självklara i hela världen så svarar han ” Du är min bästa vän. Jag har två njurar, man klarar sig med en. Skulle jag låta dig dö för att jag inte ville avvara något jag klarar mig utan? Vad vore då jag för människa? ”

Två av många saker jag vart igenom med mina vänner. Två saker som fortfarande är så stora för mig att de är ofattbara. Mina vänner är folk som säger åt mig vilka val jag inte bör välja, och om jag väljer dem så kommer de inte att finnas där för mig när det går åt helvete. När jag gått emot deras vilja, och ringer dem för att de hade rätt och allt har gått åt helvete så är de ändå där med öppna armar, och utan ord av ” Vad var det vi sa”. De skrattar inte åt mig när jag gör bort mig, de hjälper till att få ordning på röran. Mina vänner försvinner inte, även om mycket tid kan gå mellan att vi hörs. Mina vänner står alltid bakom mig, utan att jag bett dem att göra det. När jag säger att jag ska ringa en dag, och sedan inte ringer så blir de inte arga, de vet om att det inte beror på dem eller vår vänskap, utan mest att jag lever ett förvirrande liv. Mina vänner har alltid en plats över för mig hos sig, tiden kanske inte finns men skapas, prioriteras. Mina vänner förstår mig utan användning av ord, och när ord yttras läser de in vad jag menar och inte vad jag sagt.

Som den gamla slitna frasen lyder ” Jag kanske inte säger det så ofta..” men jag älskar er av hela mitt hjärta, och är tacksam var dag jag vaknar att jag har er i mitt liv. Till er kan jag säga att jag älskar er och aldrig kommer att sluta att göra det, och aldrig kommer det bli till en lögn.

Jag kommer aldrig bli så rik att jag har råd att förlora dej
Vi ska hålla ihop
För du är min vän
Som varit med hela tiden
Värderas högre än livet
Som min historia skriver

För det har hänt det kommer hända flera gånger
Vi blir indragna I glädje, seger, sorg och bitter ånger
Men vi fångar, hjälper till att dela tankar och funderingar
För vänner som vi är står vi tillsammans
Eniga

/S

Ett oupphörligt ringade på telefonen. Öppnar mycket mer än motvilligt mina ögon för att kolla på displayen. Inser att jag, oavsett grad av trötthet, bör svara. Mummlar något som i bästa fall kan liknas vid ett svar. ”Heeeej Stephanie! Vad gör du” utan att egentligen vänta på nåt vidare svar så fortsätter personen i fråga ” Du..asså…jag behöver din hjälp” jag svarar tillbaka i vart fall aningens mer vaken att ”jo, det förstår jag om du ringer mig innan klockan två..så?” ” Jag har gjort nåt dumt. Nåt jättedumt. Något ovanligt dumt. Alltså verkligen jättedumt!” Jag svarar något halvhumoristiskt om att jag hoppas jag inte är hennes ”one call” för jag är inte utbildad för sådana ändamål, dock, i situationen hon är så låtsas hon som att jag aldrig inflikade alls. Därpå väntar världens historia som avslutas med orden ” så ja, alltså jag..typ..låg med hans kompis. Och jag fattar inte! Jag är inte ens intresserad av honom! Kompisen alltså. Ååååååh! Varför gjorde jag det? Det är ju helt jävla retarded. Och nu vet han…”X” alltså.”

Till svar så säger jag att om hon verkligen vill veta varför så är det inget svårt alls. ” Du var rädd.” svarar jag. Hon undrar hur jag menar. Jag svarar att hon låg med killens kompis för att hon var rädd för att bli sårad av ”X” själv. Att hon genom denna akt aktivt gör valet att såra sig själv innan  han hinner göra det. Det är liksom enkelt så. Du kommer aldrig egentligt undra vad som hände, du vet att det var D U, och någonstans inom dig så är det en lättnad.

Jag inspectar på jobbet. Tomma bord. Jag går fram till en dealer och säger att jag förstår. Dealern tittar frågande på mig. Jag svarar med ” Been there, done that, got the t-shirt.” Jag frågar varför. Dealern tittar på mig och svarar mig med frågan ” Så..hur vet du vad jag tänker på? Alltså, jag menar, vad avslöjar mig? Är det mitt kroppsspråk?” Jag svarar ” Ja och nej? Inte kroppen i sig, men dina ögon, de visar dina tankar lika väl som om jag hade kollat på en monitor.” Dealerns är förstummad ett tag och frågar mig sedan hur döljer jag det? Jag ler ett leende som mer är en grimas och replikerar med att han nog inte kan dölja det. Ögonen är förrädare.

Man sitter på en stol med en främling på ett random ställe. Jag vet att om jag blinkar oftare än vanligt så uppfattar hjärnan hos den andra personen det omedvetet som att jag vore mer attraktiv än andra. En hand på svanken i 1-3 sekunder ger personen signalen att vi redan är bekanta och kontanta med varandra redan innan vi låtit våra blickar mötas. Jag vet skillnaden mellan åt vilket håll ögonen rör sig vid något man försöker sig minnas och en ren lögn. Jag lär mig snabbt hur du kommunicerar och speglar dig snabbt. Övning ger färdighet.

Sen helt plötsligt så är det inte objektivt. Man är huvud mot axel. Tankar mot hjärta. Språk mot hjärna. Erfarenhet mot tro. Verklighet mot uppfattning. Mun mot mun mot förvirring.

Och jag undrar om man någonsin kommer se hela bilden. Jag ringer min vän, som redan sover, och mycket mer än ovilligt öppnar sina ögon och mummlar något som i bästa fall låter som ett svar.

And I don’t want the world to see me,

‘Cause I don’t think that they’d understand.

When everythings made to be broken,

I just want you to know who I am.

And you can’t fight the tears that ain’t coming,

Or the moment of truth in your lies,

When everything feels like the movies

Yeah you bleed just to know you’re alive.

/S