Jag hörde en gång för många år sedan min mamma säga lite halvspydigt att när jag var liten, liten så var jag ett glatt och skrattade barn som inte hade problem att prata med folk. Jag minns inte själv att jag varit denna person eftersom jag var väldigt liten då. Vad jag däremot vet är att jag från fyra års ålder inte längre var denna glada tjej utan en inbunden och livrädd tjej som med tiden fick ett mycket hårt skal som ingen ännu har lyckats tränga igenom helt.

Jag tror och hoppas att min kille kanske med tiden ska kunna tränga igenom skalet eftersom det har börjat krackelera men samtidigt är jag livrädd att han ska tycka att det är för jobbigt och därför avsluta det som är mellan oss. Jag vet att om det skulle hända så blir mitt skal än tjockare. Jag sätter allt jag har på att lyckas med det här förhållandet.

• Jag vill så gärna älska
• Jag vill så gärna vara älskad
• Jag vill så gärna var trygg
• Jag vill så gärna bli gammal ihop med någon

Är det för mycket begärt att ha dessa drömmar? Jag har ofta tänkt att det kommer inte att gå, det är ingen idé att jag försöker, men ändå så fortsätter jag kämpa och jobba på. Jag vill ju så gärna vara ”lycklig”.

Min mamma som skulle ha skyddat mig från ondska såg inte eller valde att inte se vad som hände mig som liten så av henne fick jag ingen hjälp eller stöd. Ändå är det hon som på sätt och vis har hjälpt mig komma dit jag är nu. Jag har ända sedan jag hörde att jag ju var ett glatt och pratsamt barn försökt plocka fram den ”riktiga jag” och det har tagit mig många år att komma dit jag är idag. Jag VÄGRAR låta ”honom” få förstöra resten av mitt liv men det är en ständigt pågående kamp.

Jag har sååå många gånger hört killar som säger att de inte vill ha en tjej som har en ”massa skit” i sitt bagage samtidigt som de ser ner på dessa tjejer när tjerna har valt fel killar och därför fått än mer problem. Ett aktuellt exempel på detta är väl Papa Dee och han fru Andra Wahlgren. Jag för min del är övertygad om att han är skyldig och att hon skyddar honom, MEN det finns ju i så fall en anledning till att hon gör det och det beror inte på att hon är dum.

Om vi tjejer (eller killar för den delen) som har haft ett helvete ska kunna leva ett värdigt liv som vuxna så behöver vi få hjälp och stöd av er som har vuxit upp och haft förmånen att leva ett liv utan några större problem.

• Ni kan nog aldrig förstå vad vi dagligen går igenom trots att det kan ha gått många många år sedan vi var utsatta för något MEN ni kan låta bli att döma oss om vi gör val som för era verkar käpprätt vansinniga.
• Ni kanske aldrig kan förstå hur ett litet ”oskyldigt” ord kan kasta oss tillbaks till bardomens fasor igen men ni kanske kan förstå att det kan göra det.
• Ni kan kanske inte kan förstå att vi inte vill prata om vad som trycker oss när vi känner oss nere MEN ni kanske kan lära er att förstå att när vi säger att vi inte vill prata om det så är det för att vi just då inte ORKAR återuppleva det vi varit med om. Förstå att varje gång vi berättar så utsätts vi återigen för ett övergrepp, en misshandel eller en kränkning och det gör så jävla ont.

Idag känner jag mig lite låg.

Jag börjar blir rädd att min kille inte kommer att stå ut med mina downperioder vilket naturligtvis gör att jag hamnar i dessa downperioder. Jag har inget som pekar på att det är så MEN det spelar liksom ingen roll för mig. Jag är rädd ändå…vem orkar med en människa som har så mycket i bagaget? Just nu känns det som att jag aldrig någonsin kan komma undan mitt spöke och jag har ingen jag kan dela min ångest med. Jag borde kanske kunna prata om det med min kille men, han frågar aldrig vad som hände och jag påbörjar inte ett sånt samtal.

Det finns så mycket som kan kasta tillbaks mig till det helvete jag upplevde som barn. Det kan vara ett ord, en mening, en fråga, en situation, en film eller vad som helst. Hur förklarar man för en människa som aldrig har varit utsatt för misshandel, eller övergrepp att ett enda litet ord faktiskt kan få det att kännas som hela världen rämnar under ens fötter.

Jag önskar att jag hade någon att prata med, någon som kanske varit med om något liknade. Någon som förstår vad det vill säga att som barn ha blivit misshandlad och utsatt för övergrepp av den som ju skulle vara ens trygghet i livet. Någon som förstår hur det är att gråta i ensamhet för att man inte vill tynga sina kompisar eller sin kärlek med ens tråkiga minnen.

Jag önskar…

Jag har i många år haft ”honom” dvs han som skulle vara min pappa, som norm för hur en karl skall vara vilket gjort att jag naturligtvis har valt fel män. De gånger jag i min ungdom hade pojkvänner som var som pojvänner ”ska vara” så såg jag till att det tog slut eftersom jag inte klarade av dessa normala killar och kände mig mer osäker än någonsin eftersom jag inte försod dem.

Jag har nästan alltid valt mina män själv och alla män, förutom en kille i min ungdom, har jag dumpat. Den som dumpade mig kom tillbaks efter en vecka och jag tog tillbaks honom enbart så att jag skulle kunna dumpa honom. Det är verkligen inte så att jag har haft svårt att få män utan jag har verkligen kunnat vraka och välja om jag bara velat. Problemet med mina val av män är som sagt att jag har valt helt fel män. Jag har har valt män som har varit kontrollerande, svartsjuka, aggressiva, nedtryckande, dominanta, haft dåligt självförtroende, haft ett litet kontaktnät och varit fyllda av diverse hang ups. Jag har inte alls medvetet valt dessa män utan har varje gång faktiskt trott att jag valt ”en snäll” kille.

När jag var liten så tyckte folk i min närmsta omgivning att ”han” också var snäll, dessutom så var han ju sååå social och trevlig. Han var en glad prick helt enkelt som kvinnorna svärmade runt och som just min mamma lyckades håva in. INGEN kunde eller ville tro att han i själva verket var ett monster som njöt av att på olika sätt plåga ett litet barn.

Som sagt, de killar jag valde var på sätt och vis en kopia av honom och jag lät mig återigen tryckas ner. Vad jag inte gick med på var att bli slagen men ända fram till första slaget stog jag ut. Varför? Antagligen för att jag inte visste var man drar gränsen. Jag visste ju att man behöver inte få stryk, det hade jag ju hört, men resten?

Hur ska man veta hur mycket verbal skit man ska behöva stå ut med, eller inte stå ut med? När blir det psykisk misshandel av hårda ord? Jag hade absolut ingen aning och vet väl egentligen inte det riktigt ännu. Numera tror jag att jag är lite överkännslig mot ord. Jag läser in saker i vissa ord som folk nog inte alls menar och jag tycker att folk borde kunna läsa in vad jag menar med vissa ord vilket kan skapa en del missuppfattningar.

En av de killar jag valt och som jag trodde var min stora kärlek blev till slut min stora skräck. Allt var bra ända tills vi flyttade ihop i ett gemensamt hem, då brakade helvetet loss. Han var oerhört kontrollerande och svartsjuk. Jag fick inte gå själv på krogen med mina kompisar, regler som naturligtvis inte gällde för honom. Han gapade och skrek och bråkade om allt. Han var så bra att vrida allt till att det var mitt fel. Det var mitt fel att han blev arg. Det var jag som gjorde att han fick sina utbrott och det var mitt fel att han slog sönder vår lägenhet. Han brukade precis som ”pappa” ta tag i halsen på mig och trycka upp mig mot en vägg eller dörr när jag inte gjorde som han ”ville”. Känslan när man står där med en stor manshand tryckt mot halsen samtidigt som man blir upplyft en bit över golvet måste upplevas för att kunna förstås. Man gör inte så mycket motstånd i det läget.

Min sambo hade tidigt gjort klart för mig att han skulle slå ihjäl mig om jag var med en annan man. Jag har aldrig i hela mitt liv varit otrogen  men säg det till en svartsjuk kontrollfreak. Jag hade verkligen ingen önskan att vara tillsammans med någon annan eftersom vid det här laget inte ville vara med någon alls men i hans värld var det detsamma som att jag säkert var otrogen. Vid det här laget var jag livrädd och tillbringade mina nätter tillsammans med min dotter i hennes säng. Jag var livrädd att han skulle gör henne illa och DET tänkte jag inte tillåta. Jag ville därifrån men visste inte hur jag skulle komma ifrån honom med livet och förståndet i behåll.

Min räddning kom när vi hade personalfest. Jag hade lovat att komma hem senast 1 men missade sista bussen hem eftersom jag läst fel i tidtabellen. Det gjorde att jag fick ta en natt buss som gick en timme senare och som körde världens omväg. Jag blev med andra ord väldigt sen.

Jag hade fixat barnvakt åt min dotter eftersom jag inte vågade lämna henne ensam med honom så hom var inte hemma. Tack och lov. När jag kom hem så började genast frågorna hagla över mig. Han gapade och skrek, slog sönder dörrar och slände prylar omkring sig. Han var helt galen. Vi bodde i en etagelägenhet och befann oss på övre våningen. Jag försökte gå därifrån men han blockerade dörren för mig och slängde ner mig i sängen. Han lade sig med sin tyngd över mig så att jag inte skulle kunna loss. Han formligen slet sönder mina kläder och körde in sin hand i mitt underliv. Han skulle kontrollera om jag varit otrogen vilket han ju var helt övertygad om att jag varit. Då blev jag helt galen och lyckades slita mig loss och springa ut ur rummet.

Jag blev upphunnen när jag kom fram till trappan och han blockerade återigen vägen för mig. Vid det här laget var desperat och försökte med hela min kropp och alla krafter jag kunde uppbringa att knuffa honom ner för trappen. Tyvärr eller kanske som tur var så lyckades jag inte, han var ju så mycket starkare och tyngre än mig. Efter mycket om och men så lyckades jag i alla fall till slut smita förbi honom och nerför trappan. Jag slängde på mig en kappa och sprang därifrån.

Det var början på en förföljelse från honom som höll på att ta livet av mig. Jag fick tag på en egen lägenhet men jag blev inte helt fri från honom. Han ringde och terroriserade mig såväl hemma som på jobbet. Än idag knyter magen ihop sig när den fasta telefonen ringer och jag får verkligen ta mig i kragen för att kunna svara. Han stod utanför och ringde på dörren och skrek i brevlådan. Han förföljde mig med sin bil och bara dök där jag minst av allt anade det. Han kunde förfölja mig uppå bussen och antasta mig. Han kunde vara precis var som helst.

Folk gav mig en massa råd som att flytta, byta telefonnummer mm. Jag bara undrar:

• Varför skulle jag behöva flytta?
• Varför skulle jag behöva byta telefonnummer?
• Varför skulle jag behöva kontakta kvinnojouren?
• Varför skulle jag behöva vara på min vakt hela tiden?
• Varför skulle jag behöva gå och vara livrädd?
• Varför skulle jag?

Bara för att han inte kunde ta att jag inte ville bo och leva tillsammans med en svartsjuk, våldsam och kontrollerande man.

Jag läser en blogg om en ”hemlig” tjej som har ett helvete på jorden. Jag har ännu inte hunnit igenom hela hennes blogg men jag SKA läsa hela.

Jag blir så ledsen och förbannad över alla dessa vuxna människor som förstör för och berövar det lilla barnet rätten till en trygg barndom och uppväxt. Vi är alldelses för många som går omkring och mår dåligt för att vi råkat födas i fel familjer.

Att de som skulle ha varit dem vi skulle lita på och de som skulle ha hjälp och stöttat oss när/om vi varit rädda och i behov av tröst istället har varit de som slagit, skrikigt och på olika sätt förgripit sig på oss är svårt att leva med. Bara den som själv farit illa kan förstå vilket helvete det var och vilket helvete det fortsätter att vara. Ingen som inte varit med kan förstå att det förföljer hela tiden på olika sätt.

Det går att må bättre, det gör det, men för mig har det tagit många, många år och lång tid att hamna där jag är nu. När jag var 23 år (lika gammal som hemliga tjejen) så mådde jag pyton. Vid den tiden hade jag ALLTID ett rakblad med mig i plånboken som jag var beredd att använda på mig själv för att få slut på lidandet OM jag inte skulle klara mer. Nu tror jag att det var det som räddade livet på mig, att jag faktiskt hela tiden valde att ”just nu är det inte dags att avsluta” eller ”jag klarar nog en liten stund till”.

Nu har jag inte längre ett raklad med mig där jag går och visst finns det dagar som är helt genomförjävliga men, jag lever och numera är jag glad att jag lever. Jag önskar att alla som genomlider terror just nu också kan komma ur det allra värsta med förståndet i behåll.

(Eftersom jag också vill vara lite hemlig ckså så kan jag inte skriva i bloggen så ofta jag skulle vilja.)

Jag försöker vara rätt anonym i den här bloggen, dvs jag tänker inte skriva någon på näsan vem jag är. Anledning till det är att jag konstigt nog skäms för det jag varit med om.

• Jag känner skam för att en annan människa har betett sig som ett monster/svin mot mig.
• Jag skäms för att jag inte kommit över det än.
• Jag får dåligt samvete gentemot de som borde ha reagerat och förstått att jag for illa och borde ha hjälpt mig, för att jag kanske lämnar ut dem eller kommer att lämna ut dem.
• Jag skäms inför mitt barn för att jag, mamma har varit utsatt för hemskheter som barn och tonåring.
• Jag skäms inför min nya kärlek för att jag låtit någon göra detta mot mig  och för att jag fortfarande är så påverkad av det så att jag inte kan vara avslappnad i alla lägen.
• Jag skäms för att jag inte kan sitta och prata lyckliga barndomsminnen med kompisar utan bara sitter tyst.
• Jag skäms för att jag ibland blir alldeles tyst under släktmiddagarna när de pratar om ”roliga” eller bara ”vanliga” händelser som de varit med om med ”honom”.
• Jag skäms för att jag fortfarande inte vågar säga öppet till släkten att jag inte vill att det pratas om ”honom” överhuvud taget när jag är närvarande.
• Jag skäms för att jag inte vågat bryta med min familj av rädsla för att bli ensam.

Jag skäms så in i helvete för allt. VARFÖR? Det var ju inte mitt fel.

När man som jag har vuxit upp med en ”manlig förebild” som gjorde vad han kunde för att knäcka det lilla barnet och även lyckades med det så får man en väldigt skev bild av män och i förlängningen även kärlek.

Jag var rätt gammal när började dejta på allvar eftersom killar nästan skrämde livet ur mig. Mitt första längre förhållande fick jag vid 20 års ålder och det höll i ungefär ett år, sedan försökte jag straffa ut mig själv. Mitt andra förhållande som jag inledde strax efteråt var med min dotters pappa. Jag försökte straffa ut mig ur det förhållandet också fastän jag var gravid.

Båda dessa killar var/är jättebra killar men eftersom jag inte kände att jag dög så gjorde jag vad jag kunde för att de skulle lämna mig. Ingen av dem gick dock i min fälla så jag var dessvärre ”tvungen” att dumpa dem på kanske inte världens bästa sätt.

Jag kände så tydligt att jag inte var god nog åt de som sade sig älska mig så jag mådde dåligt, inte bara psykiskt utan även fysiskt. Jag hade ständigt ont i magen och kunde aldrig någonsin slappna av. Jag var ALLTID på helspänn eftersom jag inte kunde veta vad han ville. Hjärtat slog ofta som en stånghammare och jag var livrädd att det skulle komma fram att jag var livrädd.

• Ville han ha en kram? Varför det? Kan man kramas utan att det automatiskt leder till sex?
• Ville han gå på en skogspromenad? Varför det? Vad vill ha ut av det? Vad ska vi då hitta på att prata om?
• Varför köpte han en blomma till mig? Vad är det frågan om? Vill han ha ut något av detta?
• Varför säger han att jag är snygg? Vad vill han? Vad menar han?
• Han säger att han älskar mig, vad innebär det? Hur kan han älska mig? Älskar jag honom? Gör jag det?
• Kan man ha roligt ihop med killar?
• Kan killar tycka om någon på riktigt?
• Gillar killar att kramas?
• Nämen, kan killar gråta? På riktigt eller?

Frågorna var för många och otryggheten för stor för att jag skulle klara av det och jag kände inte att jag hade något annat val än att gå min väg…

Jag har från det att jag var 15 år lidit av panikattacker som kommer på de mest underliga platser när jag minst av allt räknar med det. Attackerna kan utlösas av ett specifikt ord från någon eller en fråga från någon om något som jag tolkar som att de har ett krav på mig att göra nånting. För gemene man så är det helt oförståeligt eftersom de ju inte sagt eller gjort något som de anser elakt, oförskämt eller sårande. Jag förstod inte heller riktig varför detta hände mig och skämdes något fruktansvärt över att vara så ”djävla sjuk i huvet”.

Efter hans död blev attackerna mycket kraftigare och jag klarade i princip inte av mitt liv längre. Hela dagarna gick åt till att bara klara av att kunna leva. Det var en pärs att ta mig till jobbet, det var en pärs att åka hem. Det var en pärs att äta lunch och det var en pärs att handla mat. Det var en pärs att umgås med folk och jag issolerade mig för att slippa kämpa. Hjärtat slog i 180 jag skakade i hela kroppen bara av att vara i härheten av människor. Jag kunde knappt se på TVn ens utan att må dåligt. Jag hade helt enkelt inget annat val än att söka hjälp.

Jag fick träffa en underbar läkare som tog mig på allvar och jag grät floder när jag för först gången helt ärligt försökte berätta hur jag mådde. För att göra en lång historia kort så fick jag medicin utskriven och en remiss till psyket på det stora sjukhuset. Där på sjukhuset fick jag en diagnos på mitt tillstånd.

Jag lider av Posttraumatisk Stress. Minsta förnimmelse av vad jag varit med om under min uppväxt kan utlösa anfallen. Det kan vara en gest från någon, ett ord, en lukt eller vad som helst. Guud vad skönt att äntligen få veta vad det är man lider av och vad skönt:

• Att äntligen få höra att det man varit med om verkligen var traumatiskt.
• Att får höra att jag visst får tycka att det var bra att han dog.
• Att få höra att han faktiskt inte var riktigt klok, att han var sadistisk och troligen psykopat.
• Att äntligen få ord på så mycket.
• Att äntligen få hjälp.
• Att äntligen så var det någon som trodde på mig.

Jag mår rätt bra nu och är lyckligt nykär men jag vet att jag har mycket kvar för att må så bra som ”vanligt” folk tar för givet.

Jag måste bland annat lära mig:

• Att inte skämmas för det som hänt mig. Jag tycker fortfarande att det är fruktansvärt pinsamt att berätta om vissa saker jag varit med om och mycket berättar jag överhuvudtaget inte om.
• Att de flesta människor faktiskt inte vill mig illa.
• Att jag måste kunna berätta för de närmast mig när jag är ledsen.
• Att jag måste kunna säja nej utan att må dåligt
• Att man faktiskt kan älska mig.

Jag fick en fråga om jag fortfarande träffar ”min pappa” och svaret på den frågan är: Nej, det gör jag inte. Han dog för 1,5 år sedan.

För knappt 2 år sedan så fick jag reda på att han hade led av cancer och min första reaktion var att: JA DET FINNS EN RÄTTVISA. Jag har aldrig och kommer aldrig att hymla och låtsats som om jag sörjer. Sanningen är att jag blev själaglad över att han var sjuk och jag ville inget hellre än att han inte skulle klara sig, vilket han inte gjorde.

Jag har fått några reaktioner från några riktigt, riktigt nära släktingar som tycker att jag är elak och att man inte bör önska någon människa den död som han fick. Det är lite underligt tycker jag. Ingen av dessa människor har någonsin sagt till mig att inget barn ska behöva genomlida det jag dagligen fick utstå under så många år. Jag önskar verkligen ingen annan människa den död han fick, han är ett stort undantag.

Kanske skulle jag känna annorlunda nu om han hade bett mig om förlåtelse innan han dog eller om han hade erkänt att det han gjorde mot mig var fel. Jag hade ju hoppats att jag en dag någon gång skulle kunna uppbringa så mycket kraft och mod att jag skulle kunna ställa honom mot väggen men nu rann det ut i sanden.

Jag trodde nog att jag skulle mycket bättre när han äntligen dog men riktigt så enkelt var det inte. Nu stog jag ju där med alla frågor utan möjlighet att kunna få svar. Jag bröt ihop totalt och var tvungen att söka hjälp.

Jag har ofta funderat på vad det är som gör att folk inte reagerar när de ser att någon far illa.Varför är folk så flata att de inte kan ställa sig upp rakryggad och säga till en människa som brukar våld mot en annan människa att ”-dig vill jag inte ha något att göra med”?

I min närhet var det bara en enda människa som såg eller ville se att jag for illa och det var min älskade mormor. Utan henne hade jag garanterat gått under. När jag frågade henne om jag var dum så brukade hon smeka mig över kinden och säga med den allra lenaste gammelrösten att -”Näej då, lilla gumman det är du inte” med betoning på det. Åhh vad jag älskade henne.

Jag minns såväl att i skolan så sade de att i var 10 familj så fanns det barn som for illa och jag tittade på klasskamrater och försökte lista ut vilka de andra kunde vara. Jag var så kuvad hemmifrån så det borde verkligen ha synts på mig att jag behövde hjälp. I och för sig så låg det nog mig i fatet att det på den tiden inte fanns en lag mot aga och att det som hände innanför hemmets fyra väggar inte föll under allmänt åtal. Men ändå…aldrig någonsin frågade någon mig hur jag hade det.

Senare i vuxen ålder när jag så tydligt tagit avstånd från mannen som gjorde mitt liv till ett helvete så var det bara min yngsta syster som tog mitt parti mot honom. ALLA andra släktingar låtsades som om ingenting hade hänt eller så tyckte de att det var ju så länge sedan så ”kom över det där nu”…Detta trots att mamma och han numera var skilda och mamma var omgift. ”Han” kom och firade födelsedagar (dock inte min eller min dotters) och ibland var han med på julafton. Jag blev aldrig riktigt av med honom och våra familje/släkt-träffar var en plåga.

Till slut, efter många många år sade jag ifrån. Om han kom hem till min mamma och hennes nye man när jag var där så skulle jag bara resa mig upp och gå därifrån. Jag är ledsen att behöva säga det men jag drog det kortaste strået…det var jag som fick gå, inte han. Glädjande nog så tror jag att han förstod min protest och han kom aldrig dit igen på våra sammankomster. Helt blev jag dock inte av med honom eftersom han kom till min andra lillasyster när hon och hennes barn fyllde år. Jag bestämde mig för att jag fick accepter det men jag pratade aldrig med honom.

Om jag, när jag var tonåring, hade vetat att man kunde skära sig själv med rakblad så hade jag säkert gjort det. Om jag hade levat det liv jag levde då nu istället för då, innan internet, så hade jag nog varit en av dessa tonårstjejer med ärrade armar.

Jag brukade göra mig själv illa, med varierat resultat. En gång tog jag en kortlek och slog allt vad jag kunde upprepade gånger på min tumme. Sen lindade jag in den i bandage och hoppades att jag skulle få lite medlidande hemma. När inte det fungerade så hoppade jag ner från en stol och landade på ett ben. Jag upprepade prociduren så länge det gick. Mitt mål var att stuka foten vid landningen men det var inte det lättaste så jag gav upp. Jag kunde sitta och slå upprepade gånger på och samma ställe på kroppen enbart för att få ett blåmärke så att jag skulle kunna ljuga ihop en historia och få lite uppmärksamhet.

Om man frågar min mamma idag så skulle hon säga att jag alltid gjorde illa mig. Ja det är sant, JAG gjorde illa mig. Jag råkade inte ut för olyckor som hon tror utan jag skadade mig själv. Det absolut värsta som jag, tack och lov, aldrig genomförde var att skålla handen. Det skulle gå så fort, så fort och ingen skulle tro att jag gjort det med flit. Jag gjorde det aldrig, jag tyckte själv att det verkade mer än lovligt psyko, men tanken fanns där.