jag kan inte längre gråta.

de salta, ovala, som varit mitt enda säkra kort genom åren, de har lämnat mej nu. de väter inte längre mina runda, varma kinder. de letar sej inte ner, i olika hastigheter, från mina grönbruna kattögon till mina ständigt arbetande mungipor. de har slutat, checkat ut, förtidspensionerats. de finns inte.

ledsamheten har ingenting, längre, att säga till om. den finns där, latent. men den har ingen talan. den försöker göra sej hörd genom att banka på insidan av mitt bröst. visa att den lever, att den finns där, att den aldrig tänker lämna mej. att jag är dess luft, dess själ, dess hjärtslag. ledsamheten vill låta mej veta att den alltid kommer finnas vid min sida.

de salta låtsas att de inte hör.

jag låtsas att jag inte hör.

när de salta fanns där varje dag så hatade jag dem. och älskade dem. de var pålitliga. hatkärleken till dem. jag saknar dem nu, de gjorde mej till människa. om man inte kan gråta, är man verkligen människa då?

om man inte kan gråta.

är man verkligen människa då?

hon sover.

hon är inte lika vacker som vanligt, men ändå vackrare än någonsin. äkta. ingen är så fin som när hon eller han sover. det finns en sårbarhet där som aldrig går att fejka eller ens ha genuint i vakenheten.

jag älskar henne. hon har givit mej allt. värderingar, kärlek, tak över huvudet, minnen, kramar, kill på armarna, tröst, klappar på huvudet, pengar, mat, skjuts. hon har givit mej allt.

min mamma.

det finns inga svar jag kräver av dej. det finns ingenting det är bråttom med. det finns ingenting som måste göras eller sägas.

det enda vi måste göra det är att bajsa och dö.

men nu vet du hur det är som det känns i mitt inre. hur blodet puttrar lite extra varje gång bokstäverna som bildar ditt namn samlas på konferens i min hjärna. och det är väl kanske bra det, så kan du ha det som utgångspunkt. jag är ju bara en enkel lekman, så jag vet ju ingenting, men det kanske blir lättare då?

det spelar nästan ingen roll hur lång tid det tar, jag hade tänkt leva ganska länge till. det jag vet räcker så bra. för du är speciell och det är jag med. så olika, så lika. så avlägsna, så nära.

jag ska sluta oroa mej. en begravning går man inte på i förväg. nej, man lever så länge man lever. det är så man gör.

sekunderna och timmarna slutar aldrig gå, visste du det? för varje sekund som går är jag en sekund närmre dej, men bara om du vill det. annars är det enda som händer med sekunderna att det går fler och fler av dem sedan jag såg dej för sista gången.

orden är som en LP-skiva med hack i. samma, samma. känns som det.

det finns ingenting där som säger någonting alls egentligen. jag säger inte något, men det jag säger säger allt. jag förstår mej inte ibland, förstår inte att jag vågar. är det livsbejakande? eller självmordsbenäget?

känslor innebär smärta. smärta innebär liv. så länge jag lever ska jag älska. så länge jag älskar gör det ont.

acceptera. och sov godare.

if you look at me, don’t touch me

if you touch me, don’t kiss me

but if you kiss me, don’t stop

det handlar om att jag vill ha bekräftelse. tyck synd om mej. krama mej. förstå påverkan. jag vill inte vara sån. trodde att det var bra med det nu, men vilket bakslag.

så.

blev det helt annorlunda i dag. och jag lever igen.

när? jag tänker bara. när?

jag vill se dej igen. dra mina fingrar längs dina perfekta linjer, dra samma fingrar genom ditt hår. men jag vet inte när.

ilska över att jag lät det gå så långt när jag äntligen hittat mej själv. finns jag kvar om du går? är jag det starka singular jag blivit då eller är jag en sorglig, trasig pusselbit som för evigt kommer ligga bortglömd under soffan och samla damm. vad är jag då?

vi pratade om det en gång. du sa att du kände som jag. men jag vet inte om du kommer ihåg det nu, eller om det reverserats tillbaka till ditt inre och gömt sej där. jag vågar inte fiska, för jag vet inte vad jag kommer hitta när dagen är här istället för natten.

så livrädd att det smärtar. du är en beundransvärd människa och jag vill ligga tyst och bara lära känna varje del av dej, utifrån och in. jag vill hålla käften och fyllas av din visdom.

du har sett mej så naken jag någonsin kan vara och du stannade ändå. trots mitt osäkra, dolda leende. trots min genomskinlighet. och du blev större då. jag tryggare.

du är där du är och jag är där jag är. men jag vill vara där du är, det är varken svårare eller enklare än så.

(hur ska jag veta vad du vill?)

om jag skulle beskriva för dej vad mina ord vill säga, så skulle jag säga att vi springer över fuktigt gräs, lite lerigt. vi springer fort, jag tror vi leker kull, och vi skrattar. vi hoppar över en järsgård med mossiga, hala stenar och springer ut på en grusväg där vi nästan blir påkörda av en mjölkbil. vi är så förblindade av vår lek att vi inte ser den. vi blir rädda då, för mjölkbilen som nästan gjorde köttfärs av oss. vi stannar, flåsandes, tänker efter.

och jag vill inte tänka efter. jag vill inte vara rädd för mjölkbilen eller något annat. inte för himlen eller skogen. inte för timmarna. jag vill bara fortsätta leka, fortsätta springa. till slut kommer vi någonstans. kanske till en lada, som är full med hö. jag är inte allergisk mot hö, är du? om inte kan vi ligga där och leta efter nålar tillsammans. och om vi hittar några så är de våra skatter och med våra skatter ska vi nåla fast vårt skinn i varandra så att vi aldrig skiljs åt.

det kommer kanske göra ont och det kommer förmodligen blöda. men smärta är bara en högre form av njutning. smärta är vad som får oss att känna. att vi lever. utan smärta finns ingen njutning alls.

det var ungefär det. jag ville säga. till dej.

det är en balansgång det där. för mycket, för lite, jag har ju ingen aning egentligen. jag kan tro, anta, känna, men jag vet ju egentligen ingenting.

men för första gången i mitt liv, tror jag. för första gången är det inte så att jag behöver. jag vill. jag är fin på egen hand, det vet jag nu. så jag behöver inte. jag bara vill. det är en balansgång det där. ibland vet man inte vem man vill ha, bara att man vill ha någon. inte jag. inte nu.

livrädd. fullkomligt paralyserande livrädd vissa stunder. tryggast i världen andra stunder. det är en balansgång det där. rädd för vad egentligen? kan det göra mer ont än jag någonsin haft förut? är det fysiskt möjligt? om inte, så har jag överlevt förr. det kan jag göra igen.

livrädd. livrädd ändå. så att alla ord och bokstäver försvinner i en tät dimma i min hjärna och leds ner till mina tår och de kommer inte ut. sitter bara och stirrar på en skärm med oläsliga rader och förstår ingenting. vissa kanske förstår. jag gör det inte.

det är en balansgång det där.