Vi har några pantertanter i vår kommun… centerpartister alla 3 och jobbar i toppen. Härom dan fick jag höra något märkligt… en av tanterna i 50-årsåldern hade gift sig… inget konstigt med det… men hon hade gift sig men en man som är född 1990… kanske inte så konstigt. Men denna tant jobbar med invandrarkvinnor och är politiskt engagerad. Mannen hon gifte sig med var utvisningshotad sägs det… det är lite märkligt eller hur? Tant 2 var bröllopsvittne till denna borgerliga vigsel och hon är ordförande i kultur och fritidsnämnden här. Tant nr 3 förrättade vigseln och är kommunalråd här i kommunen… 
Visst är detta märkligt och den stackars mannen som kommer från krig och elände kanske med en massa traumatiska minne … hur ska det gå med honom.. att var gift med en 50-årigt centerpartist kanske ger flera traumatiska händelser… nej nu det var jag inte snäll…
Men dessa pantertanter tycker inte att det är så konstigt… de poserar så gärna på bröllopsbilden på Facebook.

Nej det är nog jag som är lite kosntig som tycker att det inte är så passande…

//Signe Solregns söndagsfundering

Jag bor i en kommun med flera vindkraftverk och jag gillar dem… det stora vita vingarna som snurrar högt i det blå…
Men nu finns det de som inte gillar dem… och deras argument är att de förstör det natursköna Halland… de låter när de snurrar och stör friden… man kan få en vinge i huvudet osv…
Men hallå där… gå inte under dessa snurrande vingar om du är rädd för att få dem i huvudet… det finns väl värre ljud än ett vindkraftverk och jag tycker de är vackra… 
Nu har man haft på förslag att bygga en vindkraftspark ute i havet… men ojojoj vilket ramaskri… det förstör verkligen utsikten över havet… för det ska ni veta att Halläningarna sitter och stirrar ut över havet dagarna i enda… Hur många dagar sitter man och kollar ut över havet och störs av några vindkraftverk?

Med tanke på vad som hände med BP:s oljeutsläpp eller när ett kärnkraftsverk hotades av skogsbränderna i Ryssland eller med tanke på alla naturkatastrofer som vi inte styr över… vad kan då hända med oljeriggar och kärnkraftverken… och oljerör?

Vad händer om en vinge ramla i backen eller stupar i havet… inte mycket… jag skulle vilja ha ett vinkraftverk med mitt namn på.  Men då får jag väl flytta från Halland….

//Signe Solregn

Vilken vår och sommar sen… jag såg verkligen fram emot en skön sommar på min altan, skrapa på nån stol, fotografera lite blommor och bara ha det skönt… Men så blev det inte… jag fick jobb som började den 1 juli, jag fick två inbjudningar till bröllop, en son som fyllde 40 osv… 4 födelsedagar inom loppet av 4 veckor…
Jag blev inbjuden till ett 60-årskalas, dan efter till ett 70-årskalas 100 mil norrut. 

Mitt nya jobb ligger 4 mil hemifrån så jag körde 8,1 mil varje dag utefter den smala kustvägen där jag passerade havet och alla badande turister… jag fick åka en halvtimme tidigare till jobbet då man kunde hamna bakom en släpvagn eller en traktor utan möjlighet att köra om. Hem spelade det ingen roll för då hade jag i alla fall ingen tid att passa… I början av augusti var jag helt slut, det nya jobbet krävde koncentration och ett bröllop var i Eskilstuna den 17 juli det andra var i Katrineholm den 24 juli och innan dess hade en son och 2 barnbarn fyllt år, den 4 augusti var det dax för 40-års kalas… jag hoppade över gamlingarna i norr… jag hann helt enkelt inte.

I augusti åkte jag till Jämtland till min pappa över en helg och hälsade på min syster, sen kom mina kusiner från Oslo en helg… 
Varje dag som solen sken så längtade jag efter att få sätta på mej ett par shorts och ett linne, sätta mej på altanen med en stol, ett sandpapper, en färgburk eller bara något och få vara kreativ… få skapa, måla, bara låta fantasin flöda. Men timmarna räckte inte till…

// Signe Solregn

Ibland kan jag inte låta bli att fundera vad som finns i våra politikers hjärnor… eller ska jag säga våra bestämmande hjärnor. Jag blir arg, frustrerad och känner mej maktlös. 
En kille på 24 år som för några år sedan miste sin mamma i cancer… det tog honom så hårt att han fick panikångest och stängde in sej och klarade inte av att gå ut och träffa folk eller gå och handla. När jag träffade honom var han i ett uruselt skick och det är 4 år sedan han flyttade in hos oss. Det har tagit 4 år att få honom så trygg att han kan sitta ner och äta middag med oss när mina barn är på besök… han kan gå till affären, även om han inte gillar det osv. Han har socialbidrag och nu har soc bestämt att han ska gå på åtgärd 3 dar i veckan 3 timmar om dagen. Det är jättebra och jag ser att han gillar det… men kommer hem helt slut. Efter 4 veckor så har socialen bestämt att han ska ha eget boende och ger honom 4000 kr att skaffa sig ett hem för. Han har en dator, en tv och en stol och massa Kalle Anka tidningar. Det är allt han äger… Han har inte en gaffel ens… Klart att vi hjälps åt att fixa fram saker åt honom… men tänk om vi inte fanns, vad skulle ha hänt då? . Har soc gett honom en chans att få en ny strat i livet… nej det har man inte.

Under samma period satt en man i 30 års åldern i fängelse… han kom ut och träffade en tjej. De flyttade ihop och fick 20 000 kr av soc att bilda ett hem med. Efter 6 månader flyttade han hem till sin mamma i 3 månader och bestämde sen att han skulle flytta från orten och fick ytterligare 10 00 kr. Varför? Jo han var fd missbrukare? Är detta rättvist.

En annan kille, kompis till min son fick 15 000 kr av soc när han skaffat sig en bostad. Varför? Jo han var invandrare. Är det rättvist?

3 killar i samma bekantskapskrets… alla med socialbidrag i samma kommun och 3 olika beslut, hur kan det komma sig? Är lagen lika för allla? Nej!!!

Men den här kille som inte vet hur han ska kämpa för sin rätt får 4000 kr det är skamligt. Kan man överklaga eller protestera… ja men det hjälper föga i denna kommun.

Jag blir så ledsen över hur man behandlar våra unga svag i samhället… ger vi dem en chans. Nej det gör vi inte! De har inget skyddsnät!

//Signe Solregn

Har inte varit inne och skrivit sen den 3 februari då snön vräkte ner… idag har regnet vräkt ner och blåsten har tagit tag i mitt nya plasttak över altanen.

Jag sitter här med ett tänt ljus och tänker på Anthony min vän i Köpenhamn. Hans fru ringde idag och berättade att hans hjärta inte orkade med längre så han hade lämnat oss. Jag har nog inte förstått riktigt vad som hänt ännu i hjärtat… men jag vet att det är så. Gråten sitter i halsen, men vill inte komma. Helt plötsligt så rycks någon bort utan att vi haft en tanke på det…

När jag flyttade till västkusten och började jobba där i ett företag som hade sitt huvudkontor i Köpenhamn så lärd jag känna Anthony. Vi fann varann direkt och blev snart goda vänner. Han hjälpte mej i alla lägen och hade ett fantastiskt tålamod med mej då jag var helt ny på kontoret och ansvarig. Jag vikarierade för hon som var kontorsansvarig så det hela låg på mej. Utan Anthony har jag aldrig klarat av det jobbet och han fanns där i vått och torrt. Så fick han cancer och kämpade sig igenom cellgifter och strålningar . Han blev bra och började på ett nytt jobb,  men vår vänskap fortsatte. På min 60-års dag kom han och hans fru för att uppvakta mej.

Jag och min kompis Susanne skulle åka till honom men han var så trött så han ville inte att vi skulle komma nu utan vi skulle ses i sommar. Nu blir det inte så… utan helt plötsligt så orkade inte ditt hjärta med längre och du lämnade oss utan att säga hejdå… jag kan höra din ord, du fixar det här, du klara det galant osv…

Var har jag hört det tidigare… jo när jag tog steget och flyttade 100 mil för att börja på nytt och på ett nytt jobb. Min dåvarande chef sa… åk och lämna allt bakom dej och börja om på nytt… du fixar det.. Han var min mentor och peppade mej när självförtroendet svek och gör fortfarande… sen kom Anthony in i mitt liv och jag hade 2 mentorer… 

Jag kommer att bevara våra minnen i mitt hjärta och jag har varit med om dej så jag kan aldrig förlora dej..

Men jag kommer att sakna dej min vän!

Din vän Signe Solregn 

… för nu vräker snön ner över västkusten. Var ute i morse och skottade och nu är det snart dax igen… ska bara vänta på att den lagt sej på plats…Jag som är norrlänning tycker inte att det är så märkvärdigt med snö i februari, men mina grannar stänger dörren om sej och hoppas att nästa gång de öppnar så är det borta. Men fortsätter det så här då kommer jag bli smal som en jakthund.
Visst är det konstigt hur man formas som barn ändå. Min pappa var så noga med snöskottningen och att det skulle vara raka fina kanter. Jag har så svårt att bara göra en gång och sen gå in, nej jag måste skotta bort snön och göra raka fina kanter. När jag kan stampa av skorna på släta backen när jag är klar så känns det så bra inom mej. Så jag säger tack pappa för att du var så noga… för nu har jag snyggaste skottningen i hela kvarteret. Nu ska jag ta på mej igen och gå ut och skotta igen… så jag får känna mej skön på insidan…

Pssst… kolla in min hemsida www.signesolregn.se
//Signe Solregn

Klockan 7:24

Klockan 7:29 … inte kul att dela ut tidningar när cykeln ser ut så här…

Klockan 8:42 Klar… just nu… det ska komma mera har jag hört…

… var vad jag lovade mej själv på nyårsadagen. Hittills har jag faktiskt hållt det löftet. Jag har pysslat lite varje dag, gjort om några väskor och skottat lite snö. Idag lyser solen och jag funderar om jag ska ta en sväng ner till stranden med min kamera. Det är 13 grader kallt men det blir säkert lite varmare längre fram på dan. 

Så även denna dag kommer ha inslag av nått rolig, men inte på söndag, för då ska jag plocka bort julen och julgranen. Det är lika trist varje år, det blir så ”vanligt” på nått sätt. Inga glittrande ljus och det varma röda byts ut på ljua vårliknande färger… nej jag skulle nog vilja ha julgran fram till påska.

Här några bilder på min kreativitet!

Ha en fin vinterdag!
//Signe Solregn

Hattbox med gammal tapet från början av 1900-talet.

En liten plåtbox med gamla bilder och handtag i bronsfärg

En väska som fick en Chabby Chic look…

… om smällandet på våran gata. I år så var det lugnt på Kosovofronten inget släktbesök och inga smällare. Åh så skönt tänkte jag, då kan jag kanske ta med mej kameran ut och försöka fånga färgpaletten på bild.

Glad i hågen monterade jag kameran på stativet… var ut på altanen och prövade inställningar osv… väl förberedd för en fotokväll.

Kommer ut på framsidan och det var ovanligt lungt, då Libaneserna längre upp på gatan började skjuta sina raketer. Ja, jag säger då det… mitt i hela bostadsområdet skjuter man iväg stora raketer som exploderar strax ovanför våra huvuden. En stor raket ger sej iväg ner i sandlådan… smäller bara några meter från barn och vuxna… rutorna skallar och barn skriker. Sen har de bomber som bara smäller inga stjärnor eller fyrverkeri. Dessa måste ge hörselskador för det bara dundrade till mellan husen. Denna dårskap på gick i ca 15 minuter… Jag stod där med andan i halsen och med telefon i fickan… skulle vi klara oss i år eller skulle jag behöva ringa ambulansen.

En granne kom och sa… ska jag ringa polisen, för detta är inte tillåtet? Ja, gör det… men hon var ganska berusad, så jag tror hon glömde det. Det lugnar i alla fall ner sej och jag försöker fånga det jag kan med min kamera. Så ser jag längre ner på gatan min närmaste granne och hennes 2 killar kommer gående. Hon har en påse i handen och killarna ser lyckliga ut… Då var hon den där ansvarsfulla nyktra föräldern som jag efterfrågade i tidigare blogg. Hon gick ut med sina killar,  gick bort från området, övervakade själva skjutandet och tog med sej skräpet hem. En eloge till dej, du är en god förälder.

Sen när jag skulle lägga mej så fick jag ändå ringa polisen då ett ungdomsgäng blev ovännner, började slåss och hota varann. De skrek och levde om så hela området måste ha vaknat. Efter 20 minuter blev det tyst och jag somnade.

Nu ska Signe äta en sen frukost och sen tror jag att jag ska göra något roligt…

God fortsättning på vårt fantastiska nya år 2010!

// Signe Solregn

Även om man är darrig på handen så kan det ge effekt… har en adventljusstake, från utsidan taget i 10 graders kyla.

Här kommer en nyårshälsning från Signe… tagit med nya kameran!

… var kanske lite väl mycket begärt. Jag försökte hela förmiddagen att komma in i badrummet och ta mej ett skönt bad. Men telefonen ringde och en vännina var pratsugen om sina nya insikter… en annan kompis kom hit för hon ville ha råd om hur hon skulle göra i en viktig fråga ang sjukvården… min granne kom och skulle hämta sin post då de varit bortresta. Så var det äntligen tyst på telefonen och ingen på intågande. Då vaknade sonen och han skulle iväg, han har sina toasaker i badrummet med karet… hmmm… jag gick här, vankandes fram och tillbaka i min morgonrock och klockan vart tolv och den vart ett och slutligen var det min tur.

Spolade upp ett varmt bad, tog med mej telefonen, ifall någon hade fått nya insikter så här på årets sista dag. Men ingen ringde och jag njöt av det varma vattnet… så småningom… för först var det så hett att jag fick sätta ner millimeter för millimeter för att inte skålla mej… men nu var i alla fall lyckan gjord och jag gjorde mej ingen brådska. 

Jag drog ur proppen och lutade mej tillbaka då jag ser i ögonvrån att mina tofflor börjar flytta på sej… jag blev först förskräckt… vad händer i mitt hus. Jag hade läst om tsunamin i morgontidningen, jag lyssnade om det stormade ut… nej inget konstigt. Då såg jag att det kom skräp från badkaret som var på väg mot dörren… SUCK… stopp i avloppet.

I med proppen. ner på knä… in med handen under badkaret… får tag på röret och drar loss det… jo mycket riktigt… någon hade dränkt en katt och den satt fast i röret… såg i alla fall ut så… bort med plattan för avloppsbrunnen och där låg resten av katten… kände hur vattnet vid dörren vänt och var på väg tillbaka med tofflor och allt in under badkaret. Fångade tofflorna och utan att titta la jag dem i badkaret… hade glömt att det var halva badkaret med vatten kvar. Där förliste mina oranga frottetofflor och blev så blöta som de kunde bli.

Nu var det rensat i alla fall… rör och platta på plats. Drar ur proppen igen och det fungerar. Händer och armar luktar avlopp, resten av kroppen luktar cocos… ja inte knäna då… de har nog samma lukt som händerna.  Kliver i badkaret och duschar av mej och tvättar håret.
När jag är klar kliver jag ur badkaret och upp på min fina julmatta… klafs säger det… då är den också dyngsur… SUCK igen… tar mattan hänger den på badkarskanten.

Så är det dax med lite skönhetskräm… det är ju trots allt nyårsafton. Tar tuben och smörjer in mej… då känner jag att det var ju den tuben vars innehåll jag inte tålde… så nu är jag ren och luktar gott, rödflammig i hela ansiktet och har ett par blöta tofflor och en droppande julmatta… gott slut var det…

Ja så mycket skoj som kan hända en nyårsafton och den är inte slut än…

En liten händelse i 
Signe Solregns liv…