De satte sig i bilen och Sally förklarade att hon hade funderat noga på vilket kontor hon hade valt. Och hon sa att hon var så trött på det gammla och slog till direkt. Jefferson tyckte att hon kunde ha frågat honom, men vad som var gjort var gjort. Han förstod att det inte var så stor idé att disskutera om det. Dessutom var den nya lokalen mycket bättre. Det kännde han så fort han steg in i den.

jeffersonsally.blogsome.com

Kameror som säljs idag har ofta väldigt bra autoläge, men ibland är det bättre att ställa in slutartid (hur lång tid ”ögat” ska vara öppet) och bländaröppning (hur stort ”ögat” ska vara) med mera manuellt. Saken är ju också den att desto längre slutartiden är, desto större risk är det att bilden blir suddig (eftersom du skakar med handen/händerna). Tipset, eller kan mer ses som en tumregel, var att ha (som längst) ett steg kortare slutartid än antal millimeter det är mellan linsen och sensorn. Alltså om objektivet står på 50mm (zoomen) så ska du ha max 1/60 sekund. Ungefär så

Sedan finns det hjälpmedel att ta till. Ett stativ som håller kameran still, en blixt som ger mer ljus, bildstabilisator som kompenserar dina darrningar med mera. En bekant till mig sa en viss gräns som det är fysiskt omöjligt att hålla kameran still, oavsett hur stadig man är. Han sa det för några år sedan så jag kommer inte riktigt ihåg vad det var, men jag har för mig att det var 1/30 sekund.

Vi fotar så. Kärlek.

Hans texter brukar vara sådär tjockt transparanta. Man som lyssnare vet inte riktigt vad som är äkta och vad som är fiktion för de smälter samman. Läste i DN att han ställer upp i Melodifestivlen 2008.
- Den här låten släpper jag inte. Det är en alldeles för personlig låt, säger Lasse Lindh.

Låten heter ”Du behöver aldrig mer vara rädd” och det låter som Lasse, det. Titeln, alltså. Ska bli intressant att höra.

Vi säger så. Kärlek.

Jag kan ändå inte sluta att fundera på om Saw-serien kommer att bli lite vad Elm street-filmerna var på 80-talet. En riktigt bra film och koncept som vattnas ur

med alldeles för många uppföljare. Detsamma gäller väl Halloween-serien (tror den nionde eller tionde nyligen har gjorts, men inte kommit till Sverige än).

Jag förstår varför de gärna satsar pengar på serien medan den fortfarande kan dra in pengar. Första filmen kostade 1,2 miljoner dollar (7,7 miljoner svenska kronor och har dragit in 103 miljoner dollar (664 miljoner svenska kronor). Tvåan kostade 1,2 miljoner dollar, men har dragit in 103 miljoner dollar. Trean kostade10 miljoner dollar och har tagit in 164 miljoner i samma valuta. En liten snabbräkning visar att det blir ungefär 350 miljoner dollar (2,2 miljarder svenska kronor) de hittills har dragit in på serien.

Jag fotograferar mycket och paritionen (hårddisken) de flesta av mina bilder ligger på använder sig av det förstnämnda. Ett system som hittills bara gått att läsa, men inte skriva på via Ubuntu. Vilket har inneburit att jag kan öppna bilderna, men inte spara dem när jag har använt linuxdistributionen. Det var inte längesedan jag ”gick över till andra sidan” (Ubuntu) och har därför inte brytt mig om att göra så mycket åt det. Men nu kommer jag inte att behöva göra något om en uppdatering går smärtfritt.

Enligt deras hemsida ska dessutom den senaste Linux-kerneln (kärnan, om jag har förstått det rätt) få datorns processor att använda mindre kraft och avge mindre värme. Det betyder längre batteritid i bärbara datorer och förhoppningsvis tystare stationära datorer.

Mitt tips till er som läser detta är att kolla upp olika Linuxdistributioner. Det finns mycket mer än bara Windows som går att använda. Jag har provat på lite olika varianter ett antal gånger de senaste fem åren eller så, men det är först nu det börjar bli riktigt bra. Nackdelen än så länge är att det finns inga branchstandarer och det är lite svårt i början att komma igång. Men när du väl är alive n’ kickin’ så är det, enligt mig i alla fall, en bättre miljö att arbeta i än Windows. Dessutom tillhör de något som kallas öppen källkod, mer om det en annan gång.

Nybörjarvänliga varianter
- Mandriva (väldigt snyggt, enlig mig)
- Ubuntu
- Fedora (har inte provat)
- Suse (provade för några år sedan)

Marianne klädde Elias och lade ner honom i barnvagnen. Hon tänkte på hur Erik brukar klä Elias med plagg som inte alls matchar varandra. Visst, han är fortfarande en liten bebis, men någon ordning fick det väl ändå ta och vara.
    – Nu ska vi ta och gå en liten promenad du och jag, sa hon till Elias med en sådan där gäll, men samtidigt gullig, röst.
Elias bara tittade på henne oförstående. Vadå promenad? Vad är det för något? var det som hans blick ville säga. Hon satte ner honom på golvet och tog fram kläder som hon tyckte passade bra ihop. Sedan satte hon sig själv på golvet och började klä på honom. Elias var nyfiken på sina fingrar. Vad var det för saker som sitter där? Så han stoppade in sin knutna näve så långt in i munnen som det gick. Marianne log när hon såg det. Hon lånade hans hand ett tag för att ta på honom en tunn ljusblå tröja. Vad gör du, mamma? frågade hans blick.
    – Så, varsågod, nu får du tillbaka din hand. Hihi.
Ett leende, lika stort som Atlanten, lyste i hans ansikte och viftade armarna upp och ner.

Regnet hade slutat för en stund sedan och nu lyste solen som den borde mitt i maj. Marianne kände hur solen svepte in henne i välbehag. Det var skönt ute. Vår. Med vagnens handtag i handen styrde hon stegen mot stan. Det som tidigare var en korsning höll nu på att byggas om till en rondell. Precis som alla andra korsningar i Eskilstuna skulle också den här byggas om. Sak samma egentligen, det var inget Marianne brydde sig om. Hon ville bara att det kunde ta och bli klart snart så att det blir lättare att gå här igen. Elias kan ju ta skada av allt som flyger i luften nu så här när de håller på och bygger om.
    När hon kommit en bit bort ifrån byggandet blev hon lättad. Hon tyckte bara att det var skönt att inte vara i närheten, speciellt när Elias är med, förstås. De höll på och göra en rondell vid Kloster kyrka också, nere vid stadsparken. Men inte idag, av någon anledning. Det tyckte Marianne bara var skönt. Hennes mobiltelefon ringde. Hum hum från Hummlegården. Hon svarade.
    – Hallå Emilia!
    Emilia är en av hennes väninnor. De träffades på Komvux för en massa år sedan. Det var på den tiden de jagade poäng och tentor ihop. En idag begagnad tid. Emilia och Marianne blev föräldrar ungefär samtidigt, så förutom en stark vänskap har de också jämnåriga barn.
    – Hej! Vad gör du, du svarade inte hemma.
    – Nej, jag tog en promenad med Elias ner till stan. Hur har du det då?
    – Jodå, det är bra med mig. Men varför sa du inte till mig så kunde jag hänga på? Jag kände för att gå ner på stan så, berättade Emilia.
    – Jag vet inte, tänkte inte på det. Blev bara så. Förlåt, hoppas du inte tar illa upp.
    – Nejdå, jag bara undrade.
    – Men gör så här då om du känner för det, att kom ner så går vi ner på stan en stund. Jag är vid Kloster nu, så om jag sätter mig i stadsparken så länge så kommer du ner och så… Ja…
    – Javisst, gärna. Det tar ju en liten stund. Men jag kommer. Okej?
    – Mmm. Det gör inget, det kan bara vara skönt att sätta sig i solen en stund, sa Marianne.
    – Men då säger vi så så länge. Okej? Ses snart.
    – Det gör vi.
Klick. Marianne lade ner sin Nokia 3310 och gick sakta fram. Hon satte sig ner vid en parkbänk med tillhörande bord efter att ha torkat av med pappersservetter. Det var inte så blött, men tillräckligt för att kunna vara obehagligt. Hon tog fram sitt A5-block som hon nästan alltid försöker att ha med sig. Men alla korsningar som höll på att förvandlas till rondeller i tankarna började hon skriva.

Någonstans sitter en elak bov.
Folk med pengar har ett behov
att bränna sig i den öppna spisen,
när de egentligen borde fylla frysen.
Är det bara jag eller har världen blivit stum?
Jag kanske sover, det kanske bara är en dröm.

För ingen säger något, det är så tyst.
Tystnaden känns som en förgiftad kyss
som du har gett mig, sövt mig, kvävt mig.
Så att kärleken ska vara större, sig?
Ja, jag vet inte. Säg till om jag har rätt.
Det känns faktiskt så på något sätt.

»«

Emilia lade på telefonen. Varför hade inte Marianne frågat henne om hon ville med? Hon visste ju att hon gick hemma och inte hade mycket att göra. Ett telefonsamtal var hon väl värd? Eller hur? För Emilia hade det tråkigt och hon trodde (men var inte säker) att Marianne visste det.

    Igår blev hon lite sentimental och letade i långtråkigheten fram en gammal kartong i källaren. Hon hade ändå ingenting att göra och fick bara för sig att ta upp den till lägenheten. Komprimerade minnen, så prydligt lagda i en kartong som lika gärna kunde gestalta anonymiteten själv. Skamligt, egentligen. När man inte vill ha saker kvar längre, men fortfarande är tveksam på att göra sig av med det, då hamnar det i en kartong och göms undan. Som om det vore hemligheter, damm under mattan, ungefär.
    Och visst hade hon hittat minnen i kartongen. Den där duken som hon hade sytt i syslöjden i femman, till exempel. Hennes föräldrars bröllopsfotografi, några diplom från simskolan och en massa fotografier bland andra gömda skatter. Det var några bilder på henne och Stefan, åh denne Stefan. Emilia och Stefan har en annorlunda historia bakom sig. Någon gång för länge sedan trodde hon att de skulle vara de för evigt och sedan försvann han bara. Det hela startade, tänkte hon någon gång i lågstadiet. De båda hade varit lite egna, de hade inte riktigt hittat sina platser i klassen. Eller i samhället, snarare, tänkte hon. Jag undrar om vi ens har gjort det än… De båda var de som i stort sett valdes sist på idrotten, de var de som satt ensamma i matsalen och det var de som det antagligen pratades mest om i skuggorna. De spenderade så mycket tid tillsammans som varandras sköldar att de tillslut blev kära i varandra. Kanske var det ömsesidig sympati, kanske var det att de kände igen sig i den andres ögon eller kanske var det något annat. Det hände och idag vet Emilia inte exakt varför. Det blev till och med så att de tog varandras oskulder. Hormonerna flög vilt omkring en kväll under stjärnorna när de började kyssas. En sak ledde till en annan och ja…
    Men så en dag, någon gång i nian, var han som bortblåst. Emilia såg inte honom eller hans föräldrar längre men hon träffade honom efter något år. Då såg han helt förstörd ut. Emilia frågade honom vad som hade hänt, varför han bara hade försvunnit sådär? Han hade bara sagt en sak och gått vidare. Förlåt. Det var allt, men hon såg i hans ögon att han menade det. De ögon hon en gång föll för var nära att ruttna bort. Varför hade hon ingen aning om men med tiden lärde hon sig att acceptera situationen. Bara ett halvår senare träffade hon Mats. Hennes nya själfrände. Det var ögonen då också. Det var Mats ögon hon föll för – och hans händer. Lika omsorgsfulla och mjuka som ögonen.
    Det var ganska mycket som den där gamla lådan rev upp. Det var igår hon tog upp och tittade i den, sedan lät hon den stå i hallen för att hon skulle ta ner den senare. Längst upp i lådan låg en bild som hon hade tagit. Den föreställde Stefan som kysste henne på kinden. Hon tog en sista titt på kortet innan hon gick ut i farstun och låste dörren.

”Bibeln. Den är sååå dramaturgiskt undermålig, förvirrad och osammanhängande och har dessutom fler karaktärer med underliga namn än en rysk släktkrönika att hålla reda på.”

Varje människa har tränat upp den ena mer än den andra. Det gäller för alla. Ingen har två lika aktiva hjärnhalvor. Och frågan är – vilken har du tränat upp mest? Vill du veta så finns det ett test med en animation. Det är en steriliserad kvinnofigur som roterar i 3D. Koncentrera dig starkt på bilden och se om du tycker att hon roterar medsols eller motsols. Det ska visst gå att få henne att vända genom att aktivera sin andra halva. Jag lyckades bara få henne att snurra med klockan. Kommentera gärna hur det gick för dig.

Här är sidan med testet

Vi säger så. Kärlek.