Har en ny blogg nu.

Tänkte bara uppdatera så ni vet var ni hittar mig hoho.

www.myworldonyourpaper.bloggplatsen.se

titta gärna in hha.

Jag saknar min pappa, han som lekte med mitt hår som barn.

Han som kysste min panna innan jag somnade.

Ni vet han som kramade mig när jag slagit i knät.

Han har ersatts med en demon.

Och jag känner inte denna enorma denomen.

Hemska denomen.

Försvinn från min pappa.

Och lämna oss ifred.

Och bilderna påminner.

om dom lyckliga stunderna.

Allihopa av dom.

Och jag förändras så mycket.

Bara över vintern.

Då det ständiga mörkret skär i mig.

Men var sommar.

Då ska jag bli densamma.

Då ska färgerna smycka min kropp.

Och då ska det oranga håret få lysa om mig.

Det är så det ska bli.

Var sommar.

Det lovar jag mig själv.

Och det får mig att över leva.

Var vinter.

Var, mörk vinter.

Och hans röst ekade i mitt huvud.

Så starkt.

Att jag visste.

Att jag höll på att bli galen.

Det lilla jag ätit tidigare under dagen.

Kändes plötsligt så nertryckt i halsen på mig,

så nertryckt i mina lungor.

Att det höll på att kväva mig.

Jag va upp över öronen förälskad.

Och djupt försjunken i min oro.

Och jag låg kvar i min säng, dag efter dag.

Tills dagarna sjunkit ihop.

Tills minuterna inte spelade någon roll.

Och tills sekunderna försvann.

Inget ljus kunde ta sig genom fönstrena längre.

Det var som bortkastad tid,

att ens försöka få in någon luft.

Så jag sjönk längre och längre in,

i vad som skulle bli min egna mardröm.

Och var dag, andades jag in samma kvävande luft.

Som tog mitt liv för var stund.

Och jag behöver en spark upp ur allt.

För jag tror jag har fastnat här.

Och inga ord kan beskriva.

Hur jag känner just nu.

Och Peter kysste Elin.

På festen igår kväll.

Medans Kajsas armar.

Låg tätt intil Kaspers kropp.

Och Annas armar,

smekte Sebastians rygg.

Så vem va jag.

Bland alla dessa kyssar.

Och alla dessa smekande kroppar.

Jo, jag va.

Jag va någon helt annanstans.

Ute på balkongen.

Med Gustav.

Och hans armar låg runt mig.

Jag visste inte om han älskade mig.

Det visste nog ingen av oss.

Fast för stunden.

För stunden va det okej.

Det spelade ingen roll.

Just då.

jag va ju älskad.

vad mer kunde jag  begära?

Och jag drömde något som.

Något som fick mig att förstå.

Det faktum att jag höll på att bli galen.

Han drev mig till vansinne.

Och allt jag visste va.

Det faktum att jag höll på att bli galen.

Inte psykskadad.

Så oändligt långt ifrån.

Jag önskar jag kunde skylla på något.

Någon sjukdom kanske.

Det är fel att önska sånt.

För folk som har det.

Kan bara önska bort det.

men dom tvingas fortsätta leva med det.

Men dom har en anledning.

Till att agera som dom gör.

Så vad önskar jag för något.

Kanske en psykiskstörning.

Kanske något som gör att folk förstår.

Varför jag agerar som jag gör.

Men jag har ingen sjukdom.

Folk kallar mig deprimerad.

Jag tror inte jag är det.

Jag har ingen direkt, diagnos.

Jag har aldrig blivit våldtagen.

Knappast fysiskt misshandlad.

men jag har levt.

Med en känsla.

I hela mitt liv.

Kanske är det därför jag agerar som jag gör.

Den där känslan.

Som gömmer sig under mitt bleka skinn.

Den där känslan.

Som kryper upp och överfaller mig.

Den där känslan som gör att jag trånar efter kärlek.

Trånar efter en viss omtanke.

Faller för fel killar.

Och försöker få dom att älska mig.

Sådär som jag aldrig blivit älskad.

Kanske är det därför.

Jag agerar som jag är.

Fast, är det tillräckligt stor anledning.

Till att leva i mörker.

Är det tillräckligt stor anledning.

Till att missbrukar min egen makt.

Jag tror det finns en förklaring.

Till varför jag trånar efter idioter.

För idioter.

Är dom jag växt upp med.

Och det är idioters kärlek jag vill ha.

Den där oemotståndliga kärleken.

Som jag aldrig kommer åt.

Den där kärleken.

Den där enormt, magra kärleken.

Och aldrig har kärlek dämpat mig så.

Och det är någonting med idioter.

Som gör att jag faller.

Sådär på mina bara knän.

Sådär så mina knän skrapas upp.

Och bildar en väg av blod.

Det är någonting med idioter.

som gör att jag blir kär.

Sådär ibland.

När en kyss möter mina läppar.

Och jag vet att det aldrig skulle funka.

Vill jag motbevisa det.

Visa att jag kan klara det här.

Men idiot.

Du kära idiot.

Du förstör mina hopp.

Vodkan bränner ner i min hals.

Lindrar lite smått för stunden.

För jag saknar dig så.

Kära idiot, visste du att din smärta.

Den du orsakat.

Den lindrar.

Med brännande vodka.

Du va så gullig.

När din hand ramlade runt mig.

I hopp om att jag inte skulle ramla.

Men vet du.

Du kära idiot,

jag föll ändå.

Lite mer vodka, lite mer.

Bara en klunk till.

Och så bränner det igen.

Jag går ut på balkongen.

Ser stjärnorna lysa.

Du följer efter.

Kysser mig sådär.

Under stjärnorna.

Och sista klunken.

Sista klunken vodka.

Jag kommer aldrig bli nykter, med dig.

Aldrig, med dig.

Aldrig.