JenWithThePen

Jag vet knappt själv vad jag gjort.

Allt började som en redig halsbränna i lördags kväll. Piece of cake för mig som kastar i mig ett gäng Novalucol och en Omeprazan och går till sängs, så som jag alltid gör när magen krånglar.

Klockan 5 på morgonen vaknar jag av en smärta i magen som inte är av denna värld. Jag trodde hela magsäcken skulle lossna och komma ut, genom hud och allt. Kvinna som man är så vill man ju inte störa någon, utan jag tassar dubbelvikt ner till soffan för att om möjligt hitta en ställning att ligga/sitta/stå/krypa som inte gjorde lika ont som den innan.

Men vid halv 8, när sambon kom ner hade det inte blivit bättre utan jag hade gått in i något sorts tranceliknande tillstånd, då jag gungande vaggade mig själv fram och tillbaka, ihopvikt, med händerna tryckta på magen samtidigt som jag vid varje utandning lät som om jag hade förlossningsvärkar. DÅ blev han orolig också. Vid halv 9 ringde han Sjukvårdsupplysningen som rådde oss att åka in.

Väl vid KS akutintag kom jag inte ur bilen, så sambon fick leka ambulans och köra in så de kunde hämta mig med en bår. Där fick jag en massa frågor, några som klämde och kände, allt medan jag fortfarande försökte hitta en ställning som inte gjorde så ont. Efter att de sett att en Voltarenspruta i skinkan inte hjälpte, så gjorde de en port i min arm och sprutade in ett gäng med morfinsprutor. Då….äntligen…lite smärtstillande. Jag slappnade av lite. Var supertrött och ville bara vara ifred, men då skulle det köras ultraljud. På akuten såg de 3 gallstenar. Upp på röntken och där såg de 4 stenar.

Under operationen, som gjordes på måndagen tog de ut 5 stenar. Stora. Så stora så sköterskan på uppvaket gick och visade sin kollega. Duktiga jag, va? Vad jag kan prestera. Det var inte så konstigt att jag hade haft ont, om man säger så.

Jag fick ligga kvar på uppvaket i 6 timmar, efter den nästan 3 timmar långa operationen. Min puls var för hög, mitt blodtryck för högt och fastän jag fått 2 liter dropp i mig så kunde jag inte få ur mig något. Mådde illa som illern Göran en söndagmorgon, men det hade dom ju iallafall mediciner mot. I med mer morfin också, när de ändå var på gång. Tömning av blåsan manuellt var en upplevelse som man sent ska glömma. Men det är tydligen värre för killar, fick jag höra. Sköterskan på uppvaket önskade jag att jag kunde ta med mig hem. Snällare, vänligare och mer omtänksam människa är nog svårt att hitta.

Jag blev runtflyttade på olika avdelningar och i olika rum 5 gånger under min 2-dygnsvistelse där. Inget att rekommendera. PÅ tisdagen hade jag så jefla ont och var så less på allt och alla, så det kändes som en stor lättnad när de sa att jag fick åka hem. Jag har hellre ont hemma där jag få ligga i mitt rum, än blir runtskuffad ”för att det är sjukare patienter som behöver ditt rum”. Sista rummet spenderade jag 5 timmar i. Där brydde de sig inte ens om att koppla in en läslampa till mig. Rummet hade inget nummer utan hette bara ”behandlingsrum” så när sambon kom för att hämta mig så fick jag själv gå ut i korridoren och ropa på honom, för det var ingen som riktigt visste vart jag låg. Toaletten låg en halv korridor bort och bredvid min dörr fanns dörren till personalrummet. I den var det ett jefla spring, kan jag lova.

Här kommer lite bilder. Känsliga tittare varnas. Stäm inte mig om ni tycker att det ser äckligt ut. Ni har blivit varnade.

Mina stenar. 5 kastanjer.

Nyopererad, full med dropp och bra jefla less. But, I´m still rockin´.

Sjukhusmat. Vad ska man säga? Förutom: Hallllåååååå!!! Var fanken är kryddorna???

Min utsikt från sista rummet. Om jag skulle hållit räkningen på att som kom in och ”bara” skulle ha något ur skåpen, så skulle jag nog blivit yrare än jag redan var. Tur att det fanns…

och…

…och…

Gammalt nummer, med vafaan. Bättre än att ligga och lyssna på den dementa, halvdöva gubben i rummet bredvid som ropade på MMMAARRIIIIIIIIIIIIIIII, halva natten.

Sen fick man ju lite schyssta piller i små muggar. Tackar!!

Men på tisdagseftermiddagen, när jag såg dessa uppenbara sig framför mig…då blev jag nästan religiös….Ja, Jag sa NÄSTAN. Någon måtta får det väl va?!

Nu har jag 4 hål o magen, 5 stenar i en burk och en smärta som känns bättre idag än igår. Så det går åt rätt håll i allafall.

Namaste.

//Jen with the pen♥

Snart ska jag halta iväg och möta upp Stor-tjejen. Hon ska på läkarbesök igen för sina eksem som vägrar ge med sig. Så jobbigt för henne att det värsta sitter på ögonlocket.

Igår kväll var hon helt hysterisk när hon skulle sova. Hon var livrädd för att hon inte kunde sina engelska-glosor. Det är första gången de får en sådan läxa, som liksom ska redovisas. Hon hade hört fröken säga till några killar att om man inte klarar detta så får man gå om 3´an. Vilket pedagogiskt sätt, va?

Sen skulle de ha simprov idag oxå. Kan man inte sina arm- och bentag ordentligt så blir det simskola. Så då grät hon en skvätt över det också. Jag försökte påminna henne om hur bra det hade gått i somras på Åland när hon dök och simmade, men nej, hon ville inte lyssna på det örat.

Så nu hoppas jag för allt i världen att det har gått bra. Både med engelskan och simningen.

Får höra om en liten stund, när vi ses. Jag får ont i hjärtat bara jag tänker på det.

Namaste.

//Jen with the pen♥

Huvudvärk idag igen. Börjar fundera på att operera bort skallen, för man kan ju inte ha ont i en protes. Men man har ju hört talas om fantomsmärtor och med min tur så skulle de ju bli värre än den riktiga smärtan..Så jag får väl stå ut en stund till då.

Jaha, vad har helgen att erbjuda då? Tja, förutom min önskan att kunna klona mig för att slippa all stress och press så är det rättså fullt upp.

I eftermiddag måste vi åka och handla för det ekar i mitt kylskåp. Att storhandla är inte min favoritsysselsättning här i livet. Förutom att det är svindyrt och att jag har tappat all inspiration för matlagning i samband med att matlusten försvann för några månader sedan, så tycker mina ögon inte om lysrörsljus, mina fötter och ben klarar inte av betonggolv, mina öron är överkänsliga för alla sorts ljud så som kundvagnsskrammel, barn som ”VIIIILLL HAAAAAAA” och folk som pratar väldigt högt i mobilen och får någon sorts handlarlista uppläst för sig. Därtill kommer tröttheten som är lamslagande och förmågan att kunna koncetrera sig som inte riktigt klickar med min hjärna just nu. Men wattafack, någonting ska vi väl kunna komma hem med så vi inte svälter ihjäl. Dessutom ska jag ha ostbollar….Så det så

I morgon är det körigt. Stor-tjejen har handbollscup i vår hemmahall så vårt lag är ansvariga för lotterier, cafeteria, måltavlor etc. Problemet är ju bara att sambon spelar innebandy samtidigt. Och jag är på kalas med Lill-tjejen, som är bjuden till sin bästa kompis.

Kloning, ja tack, liksom. Men vad ska man göra? Man vill ju finnas till för alla. överallt, men man kan ju inte.

Sambon ska dit så fort som möjligt. Vad kan man mer begära?

På söndagen är det ”bara” Stor-tjejens ridning. Och den tar ju hennes älskade mormor henne till. Så på söndag ska jag försöka få lite ordning i Lill-tjejens rum. ……Om det finns någon ork kvar i min kropp.

Hur ser er helg ut?

Namaste.

//Jen with the pen♥

Idag har det inte varit någon höjdardag. Jag höll på att vurpa omkull igår så ryggen knakade till i pareringen.  Och så har jag haft besök från helvetet idag. I form av en 7jävla huvudvärk. Som tur var så hade Lill-tjejen playdate med Ella-kompisen i några timmar och Stor-tjejen gick hem med My.H-kompisen efter skolan och ska få skjuts både till och från handbollsträningen med den underbara mamman Carola.

Det är en sån tur att man har vänner som ställer upp. All cred till er.

Just nu är det väldigt tyst omkring mig. Det är bara Lill-tjejen hemma (ja, också jag då) och hon roar sig själv just nu. Kors i taket. Inte en av de vanligaste synerna. Hon vill alltid att någon ska vara med. Social liten skitunge det där

Namaste.

//Jen with the pen♥

Bilden är tagen vid ett tidigare tillfälle. Hon övar på sina hårdrocksposer.

Kollade runt bland lite bilder.

Jag och Stor-tjejen väntar på sambon/pappan som är på Apoteket Röda Näsan.

Den 12 december 2011 hittade Lill-tjejen en klöverblomma. Global uppvärmning, någon?

Vännerna Dennis och Söderberg tycker om att ha många glas och mycket där i.

Lill-tjejen lägger sig på bordet på förskolan. ”- Ska bara mäta en grej, mamma.”  Vad ska man säga? Mät på bara.

I the JenPen Mansion finns det runt jul pepparkakshus med mycket rosa detaljer.

Saaanktaa Luuuciiiaaa.

Svåger-Patrik och Kurt-Elvis kollar in sköldpaddorna.

Lillebror och Zid. Btw, finn1 fel i denna bild. OBS! Det rör sig inte om någon/något levande. Haha! Gissa på den ni.

Söt.

Vad hände här? Ja, det var något med clementiner i allafall.

3 söta i samma bild.

I´m on the top of the world!!!!

Namaste och ha en bra kväll.

//Jen with the pen♥

Har precis skickat iväg Stor-tjejen med Mys-kompisen till extra gitarrlektion. De fick gå själva…Ooooooorolig mamma. Men hon ringde nyss och de var framme. Puh!!!

När vi sitter i bilen och det kommer några fina gitarrsolon eller dito intron så säger hon till mig:

- Mamma, den här kan jag spela för dig sen, så kan du ju sjunga.

Jaaa. Så glad jag blir.

Bjuder er på en av hennes (och mina)  favoriter och hoppas ni får en fin onsdagskväll.

Namaste.

//Jen with the pen♥

Så här såg det ut igår, när det var sängbygge på G i Lill-tjejens rum.

I natt sov hon för första gången där uppe. Jag klättrade upp för sagoläsning igår kväll och höll inte på att komma ner igen   Och Gaddam vad högt det var.

Men hon trivs. Ska försöka intala sambon att sätta upp några hyllor idag, så jag kan göra klart med skrivbordet som ska stå under sängen och så.

Namaste.

//Jen with the pen♥

P.S. Man ser det inte så tydligt, men på hennes gardin finns det tjocka katter i olika storlekar. Även kallade Fetto-kissar   D.S.

Sånt här gillar jag. Kanske för att folk äntligen gör saker tillsammans. Det har varit för mycket ensamma stjärnor som utmärkt sig på sistone. Men detta gillar jag. Aj lajk it alot.

När man mår som jag gör så blir man lätt lite isolerad från omvärlden. Ens bästa vänner är tvn och böcker. Och datorn förstås. Bloggen och Facebook går ju ganska varma för att hålla mig ajour med världen där ute.

Nu har min facebook fuckat upp helt. Jag får inga ”hintar” uppe till vänster att det finns nya kommentarer eller liknande händelser. Vilket gör att man kanske missar en massa viktigt (håller ju på att sälja lite grejer).

Detta upptäckte jag igår. Och idag kom ännu ett problem: Jag ser att folk har kommenterat mina statusar, det får jag meddelanden om, men jag ser inga kommentarer. Tröttsamt? Joråsatte.

Kanske känns som ett riktigt I-landsproblem, men om hela min kontakt med omvärlden håller på att rämna, vad ska jag då göra? Nej då, nu överdrev jag en hel del. Men visst fanken är det irriterande.

Ni kan väl svara mig här om ni har samma problem, för på Fejjan ser jag ju inte vad ni skriver

Namaste.

//Jen with the pen♥

Lill-tjejen hånglar upp Björnbusen medan Björnbusan förskräckt tittar på