Gastons dotter

(Fortsättning på ”De vita människorna”) Du som inte läst första boken ska absolut inte läsa längre än så här. Finns att köpa  HÄR

Fridas brev till Louise

Det var ett tag sedan vi talade nu Louise. Vi pratade ju jämt förr.Även efter du dog nere i Gaston. Du kröp in i havet utanför mitt hus och du använde havets kraft att komminuciera med mig. Vi talade om allt. Mest om vår kärlek. Jag kunde ta upp en näve av ditt vatten och tvätta mig med havets droppar och det gjorde mig alltid lugn och lycklig. Jag minns det som det var i går den sista dagen vi talade med varandra.Du befann dig lycklig i din stilla bris och lovade att tala om en hemlighet för mig nästa gång som vi sågs. Jag somnade lycklig efter det du sagt. Mitt i natten vaknade jag av en konstig känsla. Den tomhet jag vaknade upp med var skräckslagen. Jag kände på en gång på mig att någonting hemskt hade hänt. Jag tittade på klockan. Det var mitt i natten och jag hade sovit några timmar. Väckarklockan vid min säng stod på 23.54, vilket var samma tid som jag hade gått och lagt mig. Klockan hade inte rört på sig alls. Eftersom det var mitt i sommaren borde det vara ljust ute. Men då jag ställde mig med skakande ben vid mitt och Lonleys sovrumsfönster och mina ögon möttes av ett totalt mörker och tystnad. Det kändes som jag blivit döv. Men tystnaden ekade och jag hörde mina häftiga andhämtningar som slogs med paniken, Jag sprang den knappa kilometer som var ner till dig. Alltså havet. Jag satte mig på den brygga som jag suttit på tusentals gånger och jag viskade: ”Louise. Vad är det som händer älskling?” Du svarade inte. Det blev ännu tystare. Jag gick fram till strandkanten och kände på ditt vatten. Det kändes inte som vatten som rann mellan mina darrande fingrar – utan det kändes dött. Jag reagerade också att jag inte såg ett enda djur. Inte ens en insekt. Jag kände hur det var riktigt kallt och hur en storm tog fart. Jag kom på att jag inte sett Lonley i sovrummet innan jag flydde ut från huset. Det verkade inte finnas något kvar av världen och det som fanns kvar var på något sätt dött. Jag satte mig ner på en parkbänk för att försöka lugna ner mig och intala mig själv att allt var en dröm. På bänken låg en kvällstidning. Jag tog upp den och tittade på framsidan.

Det var då jag inte kunde hålla skriket tillbaka. På framsidan stod det: Lördagen den 12 augusti 2012.

Jag hade alltså sovit ett år.  Minst. Var allt bara en mardröm? Det blev ännu värre då jag såg jätterubriken på tidningens framsida. Rubriken skrek: De vita människorna är nu fler än oss.

**************

 

1

Till och med personalen på förlossningsavdelningen reagerade då Frida precis efter tolv timmar fött sitt barn för barnet var ovanligt vackert och att det var något särskilt med det. De två barnmorskorna skrattade och pekade på fadern det vill säga Lonley och att barnet var ovanligt vackert och inte alls påminde om honom. Han sade inte ett ljud för han var fortfarande nerövs och chockad efter förlossningen. Tittade man noga på barnet så såg man att de faktist hade rätt. Barnet hade till skillnad från de båda föräldrarna ljust hår. Flickebarnets ögon var klarblå som en frihetens himmel. Lonley satte sig på huk bredvid Frida och sitt barn. Han smekte barnets rosa lilla kind och log. Han var nog den lyckligaste pappan i världen.

Han stelnade plötsligt till och vände sitt anikte upp mot Frida. Han kunde inte prata, utan stammade fram orden ”De..de..det ser ut sssooom….Louise” Frida skrattade till och log mot Lonley ”Nej. Det är ju vårat barn” Hon bektrakade barnet och hennes ögon var klistrade vid barnet. Hon insåg plötsligt att Lonley faktist hade rätt. Det såg faktist ut som Louise. Hennes stora kärlek som dog nere i Gaston bara för att rädda ett redan dött barn för att mamman skulle kunna få en begravning. Hon hann inte ut från helvetetstunneln innan den stängdes utan Gastons sista andetag av ondska tog tag i henne och förintade henne. Frida sade inte ett ord till Lonley att hon höll med honom. Hon var istället tyst och tårar rann ner för hennes trötta kinder”Är du ledsen Frida?”, undrade Lonley ”Nej, jag är bara lycklig”, ljög Frida. Förlossningen hade dock varit mycket påfrestande och jobbig för Frida. Så fort hon kom in på avdelningen så tappade hon medvetandet. Då hon sedan vaknade så trodde hon att sjukhuspersonalen var en del av De Vita människorna. Hon skrek och försökte fly. Sjukhuspersonalen försökte lugna henne och när Frida kvicknade till så insåg hon att hon faktist var på förlossningsavdelningen. Lonley hade varit till sig av oro. Han försökte göra allt för att hon skulle gå och tala med igen. Då de blev lämnade ensam ett tag så viskade Frida till honom ”Jag tror Gaston håller på att vakna. Jag känner det på mig och jag såg något framför mig.Det är någon som jagar mig tror jag. En storväxt man. Jag tror han är indian” Lonley ställde sig upp och han var arg ”Frida. Gaston är stängt. Det finns inte längre. Det vet du själv. Jag förstår att det fortfarande är jobbigt. Jag har inte heller sett någon indian som jagar dig”

”Du kanske har rätt”, viskade Frida lågt. ”Jag kommer aldrig över det där. Jag vill bara åka hem. Sjukhuset påminner mig bara om det som varit. Jag hatar verkligen sjukhus”

Dagen efter förlossningen så gjorde sig Frida redo att få åka hem. Precis då de för första gången klätt sitt nyfödda barn så stegade en läkare in. Han presenterade sig som Mårten Almroth. Han tittade ner i sin journal och betrakade sedan Frida ”Frida Larsson?” frågade han. ”Ja?”, svarade Frida förvånat och hon fortsatte ”Vad är det nu?”  Läkaren svarade först med tysthet och antecknade något i journalen. Han började att prata  utan att titta upp ”Enligt personalen på förlossningen hade du en slags pyskos eller något i går. Det är naturligtvis inte bra. Som du förstår kan vi inte under några omständigheter skicka hem dig och barnet. Du kommer att förflyttas till pyskavdelnignen för utredning och barnet kommer socialen att ta hand om under utredningen”

Frida och Lonely kunde inte tro att det var sant. Frida skrek och började slå omkring sig på allt som fanns.  Plötsligt så var salen fylld med personal som slet  ner Frida i sängen igen. Frida försökte göra allt för att fly. En nål stacks in i hennes arm och hon somnade på en gång. Två poliser rusade in och grep en förvånad Lonley. Han var för chockad för att i frågasätta vad som egentligen hände. Poliserna lämnade salen och ett ögonblick efter så rullade de i väg Frida till psykavdelningen. Efter en minut så kom två personer in genom dörren. De presenterade sig som Monica Persson och Alvar Strutz från Socialförvaltningen. Mårten Almroth pekade på barnet som låg ner i sin lilla säng ”Där har vi flickebarnet- Se till att ta hand väl om det. Det kommer att ta tid innan mamman är återställd. Om hon ens blir det”.

Tusentals mil bort så flög ett jumboplan över Sydamerika. Planet var fullsatt – förrutom i förstaklassdelen. Där satt en äldre man tillsammans med en ung kvinna med solglasögon. Mannen bad om personalens uppmärksamhet. Han ville få in en kudde så han kunde sova bekvämt. Då han fått sin kudde så släckte han ner lampan ovanför honom. Han suckade djupt och tog fram ett fotografi från sin innerficka. Bilden föreställde ett nyfött barn som fötts några timmar tidigare i Sverige. ”Det är dags nu”, tänkte han.

Den jättelika indianen somnade nästan på en gång.