I en minut känns allting någorlunda okej. Man är medveten om det hela men kopplar bort det lite. Å sen – helt plötsligt – är det som om någon slår en i ansiktet och skriker DU KOMMER ALDRIG MER FÅ TRÄFFA HONOM, DU KOMMER INTE HA HONOM VID DIN SIDA TILLS NI ÄR ALLDELES FÖR GAMLA FÖR ATT ORKA MER, DU KOMMER ALDRIG FÅ KRAMA OM HONOM IGEN. Och då gör det dubbelt så ont.