Jag har för vana att vara en aning gnällig ibland. När livet känns lite jobbigare än vanligt, så tycker jag att allt är så himla ytterst orättvist och dötråkigt. Men en dag tittade Malin finurligt på mig, började spela en låt och sa att den handlade om mig. Jag bara brast ut i skratt och slutade sura. Det går bara inte att vara tjurig till Linas klagosång.