Jo, så är det… han har varit hemma en hel månad redan och jag är förvånad över att det har gått så fort.

Livet är… och det är så himla skönt för nu kan vi fokusera på oss själva och vår familj.
Inte kan jag säga att jag lider av att han har boja heller. Visst, man (nä Han) är ju väldigt begränsad, men tack och lov får han vara på baksidan och det gör ju att vi får fina kvällar och kan vara där och njuta av det vackra vädret.
I övrigt så är vi ju båda två lite av ”hemmamänniskor” så det ä helt okej att han har boja…

Minst 2 gånger i veckan knackar det på dörren och 2 personer står utanför med en stor portfölj med en liten alkomätare. Det är rätt bra att våra grannar vet om situationen för nog skulle jag reagerat om det 2 ggr/veckan kommer en svart Volvo med 2 personer i, varav den ena har portfölj…

Nåväl, det har gått en månad så nu är det knappt 4 månader kvar!

Å nu då?

P kom hem igår, jag jobbade medan han var hemma och tog hand om sjuk A. Idag är det jag som vabbar och allt är liksom som det var innan han for.

Vad märkligt det är att känna att livet återgick i gamla hjulspår på mindre än ett dygn, men den skillnaden att P ska ha boja i 5 månader. Det känns som om det här knappa året kunde skett på bara några veckor.

Men jag klagar inte, det är inte så att jag är besviken. Missförstå mig rätt…
Det är ju inte så att vårt liv innan han for var skit och elände, det var jättebra och jag är glad att det känns som vanligt.
Dessutom kan det ju inte bli några direkta utsvävningar ”bara sådär”… det är ju strikt schema som gäller för P framöver så det är efter den 26e september som vi kan hitta på saker lite hipp som happ…

Det är ”bara” 150 dagar dit!
Nu börjar näste nedräkning…

…men väl den 27e…

Nu är det 10 dagar tills jag ska hämta P utanför grindarna på Tillbergaanstalten för sista gången!

Fatta att han snart kommer hem på boja! Det har gått nästan ett helt år och det ska bli SÅ skönt att få ett mer normalt liv om det nu blir normalt med en man som har tider att passa.

I helgen åker A och jag till Tillberga för sista gången och vi kommer INTE att sakna det!

…sitter nog P framför datorn och väntar på att A och jag ska komma hem från förskola och jobb.

Om 4 veckor idag får jag hem min make och fadern till min son!

Om 4 veckor idag så ska vi nog unna oss något riktigt gott till middag, och kanske något gott till efterrätt för att fira lite.

Om 4 veckor idag får min make boja som han ska ha i 2/3 av 5 månader.

Idag är det 41 dagar kvar tills P förhoppningsvis får komma hem. Det innebär 3 besökshelger och 3 ”hemmahelger” kvar för oss.

Det är så himla himla skönt att äntligen se slutet. 41 dagar är ju INGENTING jämfört med de 350 dagarna vi hade i början.

JAG LÄNGTAR!

Jag kan ju inte sticka under stolen med att det har varit skitjobbigt och att jag vid mer än ett tillfälle funderat på att strunta i allt, sälja huset, begära skilsmässa och ta A och flytta till en lägenhet.
Men de tillfällena har varit få och ofta i samband med en viss vecka i månaden som vi kvinnor dras med.

Så nä, har vi fixat det så här länge ska vi absolut fixa resten också… Det jag ser fram emot mest nu är att han kommer hem, vi får lite lugn, ro, rutiner och lite senare planera ett syskon till A.

Jag fattar inte…
Nyss när jag tittade på min ”countdown clock” så såg jag att om allt går vår väg så är det bara 53 dagar kvar innan P kommer hem på boja.

Nu är det ju inte alls säkert att han får det, men man kan ju bara hoppas…

P har varit hemma i helgen som gått. Det har varit jättebra och man känner nu att han behövs hemma.
Vi har både hunnit med nöjen och nytta. Nöjen i form av badhusbesök och barnkalas. Nytta i form av en färd med fullproppad bil till återbruket, presentköp, plock och annat smått och gott.

Det är väldigt länge sedan jag hörde av mig. Efter att permissionerna började så har tiden faktiskt flytit på betydligt snabbare och jag har inte haft en tanke på att skriva något. Nu har jag permission praktiskt taget varannan helg och det är bara ca två månader tills jag kan få bojan. Jag säger kan få, eftersom inget här är bestämt förrän det är genomfört.

Det är skönt att vara hemma med familjen emellanåt. Många undrar om jag festar eller gör något annat crazy, men det är inte det jag längtar efter. Det är skönt att få bara vara, med familjen. Fredagsmys i koncentrerad form.

Jag hoppas att ni har det bra allihop och att ni kör försiktigt i snöröken.

Livet står ibland på ”pause” och det känns så himla tråkigt.
Jag tror att jag är lite så att det måste hända något mer eller mindre hela tiden. Händer det inget måste det åtminstone köpas något nytt till hemmet.

Nu har vi just gjort av med pengar på IKEA, blev förstås himla snyggt hemma, och jag har haft en av mina bästa väninnor på besök för en liten pubrunda. A fick vara hos mormor och morfar…
Ändå känner jag mig uttråkad och… hur ska jag förklara…. snuvad på konfekten? Besviken?

Kan det vara så att det inte är det jag behöver? Men att jag försöker fylla tomrummet med materiella ting och vin.
Oj, jag låter som värsta alkoholisten, men så är det inte. Dricker kanske ett-två glas vin varannan vecka, när P är hemma på permission.

Kanske skulle jag behöva en andningspaus i form av en helt vanlig ledighet. Inget barn, inget jobb, inga samtal, inga måsten…
Men skulle jag ta ledigt blir det väl som vanligt… dåligt samvete, lite jobb, hämta tidigt på dagis, städning mm…

Så jag vet inte… det är lite svårt att välja mellan pest eller kolera…

Dagarna försvinner i flygande fläng…
Helgen passerade snabbt som ögat, men oj vad skönt och mysigt det är när P är hemma. ”Det är A, mamma & pappa, precis som det ska vara”, som A säger… Och det är precis så det är, som det SKA vara!

Något annat som försvann rasande fort var våra slantar när vi var på Ikea, P och jag. Men OJ så snyggt det kommer att bli. Fast vi har inte handlat allt på listan, det var faktiskt slut på Ikea. Slut? Det brukar det ju sällan vara…
Vi har bestämt oss för svartbrunt i vardagsrummet och det kommer att bli kanon tillsammmans med våra gröna väggar.
Dock läste jag i någon inredningstidning att björk är på väg tillbaka… å det är det vi gör oss av med nu…

Nu dröjer det nästan 3 veckor innan P kommer hem igen. Han får nya permissionstimmar den 20e, vilket är en lördag, så det blir 2 helger på anstalten innan han kommer hem igen. Men vi ska nog stå ut. Har vi klarat 7,5 månad utan en enda permission så ska vi nog klara 3 veckor. Å vi ses ju ändå… A och jag åker ju dit till helgen, som vanligt.

Tjoff så är han hemma igen, det är ju inte ens 2,5 månad kvar…
Rättare sagt 71 dagar kvar innan han får komma hem med boja.

Tiden rullar på och det är återigen dags för permission för P.

Han kommer hem fredag eftermiddag, hämtar A på dagis, och sedan ska han inte tillbaka förrän söndag eftermiddag. Ska bli så skönt!

Behöver jag säga att A blir helt tossig när P hämtar? Han blir som ett yrväder, kan inte vara still och ska berätta för fröknarna att det minsann är HANS pappa som kommer.

Förra gången P var hemma så märkte man hur lång tid 8 månader är för en liten kille som nyss fyllt 3.
A hade glömt att P bott med oss i huset och skulle visa sitt rum, badrum och annat som finns i huset. Då sved det i mammahjärtat, kan jag lova.

Den här helgen ska P och jag få lite ”ensamtid” i form av en tripp till Ikea för lite shopping. Det ska faktiskt bli skönt att bara kunna strosa omkring, ta en lunch, fika och bara titta utan att behöva jaga barn hela tiden. Även om det kanske inte är den optimala ensamtiden  så ska det ändå bli mysigt.

Nä, nu kan det få bli fredag, men först tisdag kväll så att jag får åka till stallet.

Tjing!