När det gått tre dagar så fick sonen hålla hans lilla N för första gången. Vilken härlig känsla det måste varit. Men hur vågar man hålla en sån liten? ca 800 gr och ca 30cm lång. Jag längtade tills jag skulle i alla fall få känna på honom, se honom igen, mitt lilla barnbarn. Allt var bara bra och han kämpade på den lille. Dom hade pratat om att han skulle bli flyttad till Gävle snart om inget inträffade. Då skulle jag kunna åka och hälsa på. Det skulle bli tufft en lång tid framöver för dom blivande föräldrarna, lång tid på sjukhus tills N var fullgången och mådde bra. Sonen var så stolt, det var så roligt att höra honom prata om det, jag hoppades att allt skulle lösa sig och att dom skulle ta sitt ansvar nu.Om det nu var han som var pappan men det fick vi lita på, provet fick ge svaret på den frågan.

Jag skulle ta reda på lite grejer i sonens lägenhet, sopor bl a. När jag var dit så blev jag obehaglig till mods, lägenheten hade en krog under sig, ingången till lägenheten var samma som till krogen så i stort sett så skulle dom som var på den krogen kunna knalla upp till sonens lägenhet. En sak var säker, han skulle inte kunna bo kvar där och vart skulle han då ta vägen? Jag fattade inte hur allt skulle gå ihop. Även om det var månader kvar så var det mycket som skulle ordnas innan dom skulle få komma hem, och skulle dom  få ta barnet med sig eller skulle sociala ta honom? Tanken fick mig att må illa och jag kände mig sorgsen, tung. Ja, det skulle visa sig. Det kändes tryggt för Ns skull att dom sociala fanns med, men tanken på att mitt barnbarn kanske skulle i värsta fall bo hos nån annan familj, om det inte funkade med föräldrarna. Skulle inte jag få se N nåt mer eller skulle det bli sällan, tankarna var så många så det var inte sant. *suck* aldrig fick man vara glad nån längre stund. Jag var sån så jag hade svårt att ta en dag i taget, jag tänkte mycket på vad som skulle ”kunna” hända, såg en massa elände som jag inte ens visste om det skulle hända, sjukt ju.

Jag skulle prata med sonen om hans lägenhet men jag var övertygad att han inte skulle vilja bo kvar där, inte med ett barn. När jag var där i lägenheten så kollade jag på barnvagnen och alla barnkläder som låg spridda i ett av rummen och jag kände en värme i hjärtat, jag log lite. Plockade ihop lite tvätt som jag tänkte ta med mig hem och tvättas åt honom, hade väl kunnat städa lite men jag orkade inte, jag var så trött. Jag skulle hem och göra lite mat och se vad ungdomarna gjorde hemma, om dom var hemma båda två.

Läs mitt allra första inlägg i denna blogg så får vi se om du kan sluta läsa sen jag tror nämligen inte det.

Dagen efter denna händelse så blev dotter sjuk och tanken på att vi varit in och besökt lilla N gjorde ju att vi funderade på om det kunde vara farligt, om han skulle kunna blivit smittad, han fick ju inte bli sjuk nu den lilla. Vi hade inte tagit så på han men ändå.

Sonen ringde och talade om att dom redan kunnat tagit bort respiratorn, han kunde andas utan den men med syrgas, har jag för mig. Han lät jättetrött och det förstår jag, varje dag nu skulle vara jobbigt, det är ju kritiskt för ett sånt för tidigt fött barn så klart men det såg ju bra ut om han nu kunde andas själv.

Dotter och jag var iväg och kollade på lite barnkläder, det blev lite köpt och gud vad roligt det var. Man ville handla så mycket.

Den dagen så städade jag lite och fick min lilla gräsplätt klippt, sen var det kört med ryggen igen, men inte så det var som det kunde bli som allra värst, men fan vad trött jag var på att så fort man skulle göra nåt så var de färdigt, städa och klippa samma dag var väl inte så bra.

Syrran och hennes tjej drog iväg till Turkiet dom men jag hann berätta för dom innan dom åkte att sonen fått barn och dom tyckte det var skoj dom med. Det fanns ju med där också i tankarna hur det skulle bli framöver, det kom mer nu när barnet var fött och man fått smälta det lite, men det fick komma sen, ingen ide och grubbla i det  nu, det skulle dröja några månader innan dom kunde ta barnet med sig hem. Sonen hade en katt så den fick vi ordna så nån tog hand om den, jag kunde inte ta den för jag hade 3 stycken redan och det fick räcka bra det. Mellersta systersonen och hans tjej tog katten dom.

Senare på kvällen så började jag känna mig hängig jag med och jag bad till gud att jag inte skulle bli sjuk nu så jag inte skulle kunna hälsa på dom. När jag blev sjuk så hade det en tendens att sitta i länge. Det var mycket tankar igen nu och som vanligt så blir det rena kaoset i huvudet, maler och maler hela tiden, fan vad tröttsamt. som tur för mig så hade jag min lilla pilla att ta till på natten så jag fick sova, som jag haft i så många år, på slutet innan syrran dog började jag för mina mardrömmar och mitt tänkade så fort jag lade mig ner i sängen och det blev tyst, fy fan, tänk när man grubblar och tänker så mcycket så huvudet dunkar av värk, så kunde det bli för mig. En flykt? Ja visst!! Fullt medveten om det, fullt medveten…

Vi fick komma in!! Innan vi gick in så var vi tvugna att plocka av oss smycken och sen tvätta händerna ordentligt med tvål och sprit. Fan vad det pirrade i magen, jag skulle få se den lilla pojken, helt underbart. När alla vara klara så smög vi oss in, ko in i ett rum som var lite halvmörkt i. dom visade oss fram till den lilla kuvösen, var så mycket apparater och grejer men såg nog hälften kanske. Vi viskade, gick försiktigt fram och en sköterska lyfte på nåt om låg över kuvösen för att det skulle vara mörkt därinne. Jag kände hur tårarna började tränga fram, där låg han, gud så liten han var. Det var det sötaste jag sett, han var så fin. Jag var sååå tacksam för att jag hade fått sett honom innan jag och dotter skulle åka hem och så lycklig. Han låg där med slangar och skit, vet inte allt det var men det behövdes för att han skulle hållas vid liv. Jag fattade inte hur man kunde göra det, hålla ett sånt för tidigt fött barn vid liv. Jag bad till gud att det inte skulle hända nåt, att han skulle orka kämpa på den lille pojken. Vi var bara kvar en liten stund men det räckte, bättre än ingenting alls.

När vi kom ut ur rummet igen så talade sonen och J om att han skulle heta N, det kändes helt rätt och det var ett jättefnt namn tyckte både jag och dotter med. Nu skulle jag och dotter snart åka hemåt igen. Vi som bara skulle dit och hälsa på, inte alls beredda på att det skulle bli så här, men jag tänkte så” det måste ha varit nån mening med det här också”, var jag helt övertygad om. Sonen och J skulle vila nu, dom var trötta efter allt. Jag tyckte jag kände en förändring hos min son, kunde inte peka på vad det var men det kändes som det var nåt. Min känsla var riktig skulle det visa sig sen,  positiv förändring. Vi kramades, sa hej då, han skulle höra av sig på telen dagen efter. Dom skulle ju bli kvar där ett tag. Min son hade fått en son, jag ett barnbarn, dotter hade blivit faster, ja det hade varit en omvälvande dag, vi var två till som var trötta, jag och dotter. Nu skulle jag köra dom ca 15 milen hem, var mycket att tänka på, och jag skulle ringa runt till alla också och berätta så klart. Js pappa var på väg med flyg nerifrån landet och skulle komma senare på kvällen.

Jag kommer inte skriva så mycket om J, hennes situation, problem osv utan jag utgår mest från min son. Dom hade en lång väg framför sig dom två nu….den 26/6-2007, en tisdag var det detta hände…

Vi klarade inte av att sitta inne på rummet och vänta. Dotter och jag gick ut i korridoren. Vi visste inte vilket rum dom var i så vi letade upp en sköterskeexpedition. Jag frågade om hon visste vilket rum J låg i. Hon visade oss dit och bad oss sätta oss utanför på två stolar som stod efter väggen, så skulle hon gå in och tala om att vi satt där. Vi hörde nån som skrek ”var det J?”, sa jag och kände hur jag slutade andas för ett kort ögonblick, det här var vidrigt, vad sjutton händer där inne. Till slut kommer sonen ut och jag ser direkt på honom att det är nåt, jag reser mig från stolen och han börjar gråta, ”det är dags nu” sa han med tårarna rinnandes nedför kinderna, han ser samtidigt rädd ut, kommer fram och ger mig en hård kram. Han släpper mig, säger att dom måste göra akut kejsarsnitt, J har en infektion och det är risk för både barnet och J. Nu grät både dotter och jag med, jag skakade, blev skräckslagen. Hon var i vecka 25+4, väldigt mycket för tidigt med andra ord.

Sonen sa att vi kunde gå in till J en stund, medans dom gjorde henne redo för snittet. Vi gick in dotter och jag och där låg hon, såg jättedålig ut och var förmodligen rädd. Dom skulle få barn idag, snart. Nu var det full fart och det var dags för dom att ta henne till operationen, sonen följde med. Sonen sa till mig innan han försvann ”mamma, åk inte hem”, herregud vad rädd han var. Jag sa att jag absolut inte skulle åka hem. Jag och dotter tog hissen ner och gick ut och satte oss på en bänk och tog ett bloss, jag hade nog kunnat röka upp ett paket så nervös och orolig som jag var. Vi pratade om det som hände och vi undrade hur det skulle gå, även om vi satt och pratade om det så fattade vi inte riktigt, vi skulle ju bara dit och hälsa på och så händer det här.

När vi rökt klart så åkte vi upp igen och gick in och satte oss på rummet, dotter på en stol och jag på sängen. Undrar hur långt tid det skulle ta? Men jag tänkte att det kan ju inte ta så lång tid om det var akut.En av tankarna som kom upp var” undrar om det är en pojke eller flicka?” Jag skulle bli farmor idag, nää, det var svårt att fatta. Vi tyckte det tog en evighet innan sonen kom. När jag hörde att det var nån utanför dörren så trodde jag att jag skulle dö, nu höll jag andan igen och pulsen gick upp. Han kom in och sa ” det blev en pojke”, hela han lös av glädje. Han sa direkt efter att allt gått bra och att J låg på uppvaket nu. Jag blev så glad, en pojke och han levde. Jag hade varit livrädd för att det skulle hända nåt, att han inte skulle klara det. Vi kramades och dotter och jag grattade den blivande pappan. Ett lyckorus for genom mig. ”får vi se honom?” sa jag. Det var så att barnet låg i respirator och där han låg var det stränga regler, jag kände att får jag inte se honom så blir jag så ledsen men samtidigt ville jag ju inte utsätta honom för nåt. Sonen skulle höra med dom när vi kommit dit. Han ville vi skulle följa med till J på uppvaket för att se hur hon mådde så skulle vi sen gå och höra vad dom sa om ett litet besök, kanske bara kunde få titta lite.

J hade vaknat till men var sömndrucken, hon mådde lite illa. Hon hade blivit informerad om hur det hade gått. Det ordnades så att hon kunde tillsammans med oss bli körd i sängen till intensiven där pojken låg. Föräldrarna fick ju gå in dit men vi visste inte om vi skulle få det, åååhh, hoppas, hoppas vi får. Dotter hade tydligen viskat till sonen och frågat om hon kunde få bli gudmor så det frågade sonen J och det sa hon att hon fick, hon blev jätteglad och var en stolt faster. Snart var vi framme där lilla barnbarnet låg, jag hade aldrig sett ett för tidigt fött barn nån gång. När vi hade kommit tidigare på dagen så visade sonen broshyrer om hur barnet skulle se ut i den veckan som hon var i nu, dom hade förberett båda två så dom inte skulle få en chock. Det kändes lite läskigt, jag undrade hur jag skulle reagera om vi nu skulle få komma in.

Den 26/6, en tisdag så styrde dotter och jag våran färd mot Uppsala. Vi skulle hälsa på sonen och hans tjej. Dom låg på en avdelning på BB. Hon fick inte kliva upp ur sängen, skulle bli kvar där tills det var dags att föda. Varje dag skulle vara viktig för barnet att stanna kvar i magen. Tur att dotter var med i bilen, jag var orolig och hon med. Jag hade pratat med sonen och det var lungt allting än så länge, skönt det då. Hon hade lite ont och var trött.

Jag undrade om jag skulle hitta dit vi skulle, visste hur stort det var det där sjukhusområdet, hade varit där förr men inte av den här anledningen. Det skulle tydligen vara ganska lätt att hitta där men jag blev hispig över sånt ändå. Som sagt, tur att dotter var med. Vi småpratade lite medans vi åkte, om det som hänt och allt runt omkring.

Sonen ringde och undrade vart vi var och jag sa att vi snart var framme, han beskrev snabbt igen hur vi skulle åka och att dom skulle gå ut och vänta på oss. UT, sa jag? ”hon får ju inte gå upp??” Men då hade hon tydligen fått tillåtelse att åka rullstol. Bara hon gör som dom säger nu då, tänkte jag för mig själv. Så det inte händer nåt.

Vi hittade i alla fall utan problem, var inte så krångligt som jag varit rädd för. Körde mot skylten som det stod BB på och när vi åkt en bit så såg vi sonen och hans tjej sitta ute och vänta på oss. Hittade tack och lov en parkering också, inte illa. Hade med mig grejer som jag hämtat hos sonen som han behövde, det kunde ju bli länge där.

När jag såg henne, vi kan kalla henne för J, sonen tjej så såg hon verkligen inte pigg ut, hon var jättetrött och mådde dåligt. Usch, det verkade inge bra alls. Men hon var ju i trygga händer nu när hon låg där. Vi följde efter dom in och upp på avdelningen dom låg på. dom hade ett rum med två sängar som dom ställt ihop mitt på golvet. Det låg kläder huller o buller i rummet och en massa skräp. Sonen gick och hämtade kaffe till mig och vi satte oss ner och pratade om allt, dom berättade vad som hänt och vad dom gjorde med henne där. Det var långtråkigt för dom att ligga där på rummet och bara kolla på tvn och sen inte veta hur länge det kunde bli.

Jag har bara skrivit att J var ung men inte hur ung, men hon var bara 16 år och var bara ett barn själv. Måste ju ha varit livrädd för vad som komma skulle. När vi sitter där inne på rummet, det hade kanske gått en timme eller lite mer så ser jag på henne att hon mår sämre. Hon fryser säger hon och kurar ner sig under täcket. Jag ser hur hennes kinder blir röda och jag inser att hon har fått feber. Jag säger det till henne och går fram och känner på hennes panna och hon är brännhet. ”Du måste ringa på nån ,sa jag.” Det är nåt som är fel, du har ju feber” Hon ringde på klockan och en sköterska kommer in och tar tempen och lite prover. När det var klart så går hon iväg och säger hon ska prata med nån. Nu började det bli riktigt jobbigt, jag kände på mig att det skulle hända nåt, det låg i luften. hon såg riktigt dålig ut och vi hoppades dom skulle komma snart. Sköterskan kom och hämtade henne, sa bara dom skulle ta in henne på ett rum för undersökning och förmodligen kolla hur det var med barnet. Hon hade fått en infektion fick vi veta och det var INTE bra. Sonen gick med in och dotter och jag blev lämnade ensamma på rummet och allt blev alldeles tyst för ett kort ögonblick, vi tittade på varandra och båda kände samma sak, vad händer nu??? Sonen kom in och sa att dom skulle ha henne kvar på det där rummet och att han skulle komma tillbaka när han visste mer. Vi blev nervösa dotter och jag och sa att vi skulle gå ut och ta ett bloss.

Vi gick upp igen och satte oss på rummet och bara väntade. Hörde tvn gå men tittade inget, bara väntade, otåligt. Vi pratade lite, kikade ut i korridoren men såg ingen, vad händer på det där rummet egentligen???

Helgen i Uddebo var jättetrevlig och den gick fort som vanligt. Jag skulle åka hem på måndagen med 16.45 tåget från Göteborg. När vi sitter vid köksbordet i sommarhuset så ringer min mobil. Det är sonen. Det han sa nu fick hjärtat att nästan stanna. Tjejen som han skulle ha barn med, som bar mitt barnbarn hade fått en blödning. Hon hade fått tagit ambulansen in till sjukhuset och där skulle dom skicka henne vidare till Uppsala. Nu blev jag rädd, sonen med så klart. Han var på väg till sjukhuset för att följa med till Uppsala. Han pratade fort för han hade bråttom, ville jag skulle ta hand om katten som han hade, han skulle lämna nyckeln till nån så jag kunde ta hand om den när jag kom hem. Hon var i drygt 25 veckan. Hon hade blivit tillsagd att hon inte fick gå, hon skulle ligga stilla och jag tror hon skulle få nåt så inte förlossningen skulle sätta igång, nu gällde det att få barnet kvar i magen så länge det bara gick.

Resan hem kändes lång, jättelång. Jag var så rädd för vad som skulle hända, väntade på att mobilen skulle ringa så jag kunde få nåt besked. ”tänk om hon har förlöst?” ”hur mår barnet?” ”hur mår dom?”

Jag hoppades att jag skulle höra nåt snart. Tänkte att jag skulle åka dit och hälsa på dagen efter om det nu var så att jag fick komma dit. Hade aldrig varit med om sånt här innan, inte känt nån heller som det hade blivit så för. Varför hade hon fått en blödning, undrade jag ? Om jag skulle dit så kanske dom behövde nåt som jag kunde ta med mig, jag visste inte om dom fått med sig nånting överhuvudtaget. När jag kom hem skulle jag ringa och fråga om nån kunde låna ut en bil så jag tog mig dit.

Jag kom hem vid 21-tiden på kvällen, trött. Hemma hade jag redan informerat dom. jag hade ringt från Uddebo efter att jag pratat med sonen och vi var alla oroliga. Det var den 25/6- 2007. Jag ordnade en bil och dotter ville följa med hon också.

Nu bestämde vi att jag skulle åka till syrran i Göteborg över midsommar, vi skulle äka till deras sommarhus över midsommar. Skulle vi grilla, spela spel, dricka och äta gott. Hoppades att det skulle bli fint väder. Det kostade en del att åka och som alltid betalade dom tågbiljetten åt mig, jättesnällt och generöst av dom. Jag hade som vanligt inte så mycket pengar att göra nåt för. Jag såg fram emot resan.

Sonen ringde mig en dag, det var innan jag åkte. Han berättade att tjejen hans hade ramlat på magen när hon varit ute och åkt rullskridskor, jag blev jätterädd att det hänt barnet nåt, hon hade åkt direkt för att kolla så allt var ok. Det var skitjobbigt innan vi fick reda på att allt verkade ok. Blev arg för att hon ställt sig på såna när hon hade barn i magen.

Sonen hade fått en jättefin barnvagn av en kompis till honom, det var lite småmärken på suffleten men det kunde göras nåt åt. Ordnat en del barnkläder och det var inte utan att det värmde i hjärtat när man såg allt det här och jag förstod verkligen att jag skulle bli farmor, vad som än hände med ungdomarna så skulle ingen kunna ta ifrån mig att jag skulle bli det. Jag pratade med sonen och sa till honom att det var viktigt att det gjordes ett faderskapstest även om det var sagt att det var han som var pappan och det skulle han göra. Hon var nu i ca sjätte månaden. Dom var glada att bli föräldrar, hur det skulle bli när barnet var fött det funderade man ju på såklart. Sociala hade sina planer och det var otroligt skönt att dom fanns med för stöd ifrån dom skulle ju komma behövas.

Sonen började söka jobb, han sökte på en saneringsfirma, han ville verkligen ha nåt att göra, tjäna pengar. På den här firman så, vad jag förstått rätt, hade dom en del som hade just hamnat snett i livet så kanske han kunde få om det nu fanns några jobb där. Varje gång han gjorde eller pratade om förbättring med livet så kom hoppet.

Dotter jobbade på och det var upp och ner med jobbet där på nöjesparken. Hon körde karuseller och när det var stekhet sol ute so höll hon på att bränna upp sig, när det regnade så höll hon på att frysa ihjäl. Hon kom hem dom dagarna och var blöt och iskall, sitta helt stilla utan skydd, dom fick inte ha regnställ på sig vilket jag tyckte var helt otroligt konstigt men så var det. Det resulterade i att hon blev sjuk. Men hon kämpade på. Hon hade blivit ihop igen med killen hon gjort slut med tidigare. Om hon ändå kunde vara singel ett tag, jag trodde hon skulle behöva det men hon hade nog svårt för att vara singel, hon hade inte varit det nån längre tid, inte vad jag kunde minnas i alla fall. Själv hade jag varit singel nu i ca 3 år var det väl? Inte hade jag nån tanke på nåt annat heller. Barnen sa till mig ibland att jag skulle ut och försöka hitta nån, men fy, nej.

Den 21 maj så började dotter jobba på nöjesparken, hon hade en bit att åka och skulle ta sig dit med buss.

Den 24/5 skulle sonen på rättegång, gällde nån olovlig körning. Samma dag som syster skulle komma och hälsa på, det var en torsdag och hon skulle stanna tills på måndagen. Skönt och roligt, skulle få ha lite trevligt mitt i allt elände.

Dagen efter var det begravning för mosters karl, jag orkade inte gå, det gick bara inte och alla förstod det. Hade gått med och köpt blommor till honom. Det var också pappas födelsedag så det var många känslor den dagen. Det var fredag och vi åt alltid Tortillas på fredagarna, så hade det varit sen F flyttade in, han var van sen syrran levde att dom alltid varje fredag åt det och det ville jag att han skulle få fortsätta med även om jag kunde tycka det blev lite mycket. Vi hjälpte oftas åt och gjorde det, nån skar grönskaer och nån stekte köttfärsen, jag gillade det mest med brödet. Den här dagen så hade vi ju även kära syster med oss.

Det var en lugn och skön helg. På lördagen så var syster och jag ut på stan och tog en fika. Vi pratade och som vanligt med henne så blev det en del skratt, jag hade lätt för att prata med henne, det var så skönt. När vi gjort det så tog vi en promenad, i den sköna härliga vårsolen, till Hemmakväll och hyrde film och köpte massor med godis, vi skulle till bringa kvällen i soffan .Innan dess så skulle vi grilla, mysigt och gott. Var första grillningen utomhus på min nya altan.  Dotter kom hem sent från jobbet för bussen hade kört ifrån dom som skulle hem, helt otroligt, enligt dom som skulle med så måste busschauffören sett dom. Det var bara att vänta det. När hon kom hem så gjorde hon sig iordning för att ha en utekväll, hon skulle på crusing i Gävle.

På måndagen så åkte syster tillbaka till Göteborg, alltid lika tråkigt, tiden gick alltid så fort när hon var hos oss. Det har varit en lugn och skön helg som sagt. Det regnade och blåste ute och det sköna vädret var som bortblåst. Dotter som gick hos sin kurator än skulle dit den här dagen, skönt att hon fortfarande gick där. L som hon gick oss var en ganska ung tjej och det funkade bra mellan dom.

Läkaren ringde mig igen och frågade hur det gick med medecineringen, men jag kände inte nån skillnad än. Han frågade hur jag hade det runtomkring mig och jag berättade. Oron för sonen var stor och det tog massor med energi. Han hade nu fått en kontaktperson på kriminalvården som han skulle träffa ibland, jag hoppades att  det skulle funka, att han verkligen skulle hålla i den kontakten så det inte skulle bli nåt strul där med. En dag i taget skulle jag försöka ta men det hade jag svårt för nu…

Syrran och hennes tjej skulle åka till Danmark över en helg. Hon skulle komma till mig några dagar efter dom kommit hem från Danmark, sen skulle jag åka till dom i juni. Skulle bli så kul att hon skulle komma, saknade henne så mycket.

Jag var på övervåningen när jag tyckte att det lite svagt luktade brandrök. Gick runt på övervåningen en snabbis och sen ner och kollade först inne i köket men det var inget inne hos mig. Nu började det lukta väldigt starkt. Jag slängde en blick ut genom vardagsrumsfönstret och ser lite rök, går närmare och kollar på huset mitt emot. Nu gick pulsen upp, på taket ser jag en rökutveckligen som snabbt ökar. ”Brinner det?” tänkte jag. Öppnar altandörren och går ut och inser att det gör det, det brinner nånstans i huset. Kollar runt för att se om fler reagerat men ingen har sett det än. Hämtar telefonen, springer ut och ser att nu är det en till som sett det och hon slog nummret till 112. Fan, ingen i huset verkar ju ha en aning om vad som händer i deras hus. Det rök ur taket men vart det brann kunde man ju inte veta.

Nu var det bara så att man måste in i trapphuset och det gick inte för portarna är nämligen låsta. Sprang runt huset för att se om det fanns nån rörelse på loftgångarna. Ingen! Men det tog inte lång stund förräns det var nån som uppmärksammade att det var saker som hände utanför. En man kom ut och jag ropade att det brinner nånstans i huset och att han skulle springa runt till alla grannar så dom fick ta sig ut. Var en hemsk känsla att inte veta om det brann i nåns lägenhet och inte veta hur det skulle sluta. Det hade samlats många människor nu runt om. Alla dom som var hemma i huset var nu ute och brandkåren kom, det var full fart, dom sprang överallt, tyckte jag. En del slängde på sig rökmasker eller vad det heter och sprang in för att kolla vart det brann. Vilken dramatik. Dom kom tillbaka rökdykarna och man såg hur dom pratade med varandra. Nån hörde dom pratat om att det kom från källaren, ehh, källaren?? Det rök ju från taket? Ja, röken gick tydligen genom nå rör eller vad det var och kom därför ut från taket. Men det hade samlats mycket rök i trapphuset med. Polisen hade anlänt dom med och gick runt och pratade med folk. Dom ville bl a veta om det var nån som hade sett nån person däromkring, kanske nån som dom inte sett där tidigare. Ja det var ju tur att inte hela huset fattade eld men många fick röklukt i sina lägenheter och det måste blivit en del grejer förstörda.

Ja dom fick då bukt med elden till slut. Det skulle visa sig att någon hade tänt på i förråden, många hade fått sina förråd nedbrända eller rökskadade. Jag hade inte mitt förråd där men i huset bredvid. Där var dom också in för dom ville kolla att elden inte tagit sig dit genom några rör som går i backen mellan husen. När jag var ner sedan för att kolla så luktade det mycket rök där med. Mitt förråd låg långt in från där lukten började så jag klarade mina saker. Det kändes otäckt att nån hade varit ner och tänt på. Det hade tydligen hänt förut men i förrådet bredvid. Ja det var dramatik den em / kvällen…