Jag har bestämt mig för att flytta min blogg till blogg.se. Har bara tröttnat på Metrobloggen; både utseende och funktioner är klart sämre än på de flesta andra bloggsajter. Ganska smidigt med tanke på att jag faktiskt tidigare bloggade på blogg.se, så jag fortsätter helt enkelt på min gamla blogg.

Min nya blogg kommer ni till genom att klicka här, so long Metro!

Kappe

 - Du dricker ju aldrig, du är ju skittråkig!
 - Jamen, äh.. jo, jag drack ju på julafton. Kommer du inte ihåg  när vi vinglade hem, hehe.

Ovanstående hörde jag två vuxna kvinnor säga till varandra för ett tag sedan, vilken situation det handlar om spelar mindre roll. Kan tycka att det är jävligt synd att folk ska behöva ursäkta sig för att inte dricka alkohol, vad hände med att folk får leva precis hur de vill?

Jag är själv mitt i alkoholhetsen, i den åldern där de allra flesta runtomkring mig dricker, därför balanserar jag på dubbelmoralens tunna tråd när jag ifrågasätter alkoholens inflytande på oss. Men man kan väl fortfarande ifrågasätta saker man är en del av, right? Jag kan förstå (även om jag knappast tycker att det är schysst) att osäkra ungdomar angriper andra som inte dricker, men när vuxna gör det börjar man undra vad som gått snett. Särskilt när de gör det inför barn och ungdomars öron.

Kappe

Såg en oerhört intressant dokumentär igår som väckte många tankar, ”Surplus – Terrorized into being consumers” (surplus= överskott).

Vissa väljer att kalla det babylonsjukan, det levnadssättet vi föds in i här i västvärlden. Att gå till ett jobb för att tjäna några siffror på ett konto, för att sedan kunna köpa prylar man inte behöver för att få samhället att gå runt. Att efter jobbet och snabbmatsmiddagen fastna framför dumburken, sedan ha sex med en eventuell partner, dråsa i säng och sen upp igen. Människan har blivit en liten kugge i ett aldrig upphörande konsumtionsmaskineri, oftast utan att veta om det.

Varför konsumerar vi, från början? Jo, för att överleva såklart. Vi behöver grundläggande föda för att överleva och lite tyg på våra kroppar så att vi inte fryser. Men någonstans har den skenande samhällsutvecklingen kommit ikapp och sprungit förbi oss. Vi har för mycket för att själva kunna kontrollera det. Så fort vi ser någonting vi vill ha kommer det, av ren överlevnadsinstinkt, skapas ett starkt behov av prylen i fråga. Kroppen säger ju åt oss att vi behöver den för att överleva, right?

Detta behov stillas ofta inte förrän vi köpt den, och när vi väl har njutit av det första, kortvariga ruset av att äga saken vi längtat efter kickar fenomenet hedonisk anpassning in. Det innebär att människor i regel vänjer sig vid nya saker i sina liv, saker blir helt enkelt väldigt lätt slentrian. Det är därför den där glittriga partytoppen som du så stolt visade upp i modebloggen blir rätt tråkig efter några tvättar. Detta är en oerhört viktig mekanism hos oss människor som man bör känna till, vetskapen om hur vi faktiskt fungerar när vi konsumerar gör att det kan vara lättare att stå emot de döda fiskar som flyter med strömmen.

Företagen känner mycket väl till hur vi människor fungerar och spelar på vår osäkerhet, och får oss att tro att vi hela tiden är otillräckliga och att vi genom att köpa deras produkt får med oss hela paketet (magrutor med boxerkalsonger och trevligt sällskap med gevalia). På det sistnämnda sättet spelar de på vad vi egentligen strävar efter: kärlek, gemenskap, vänner… allt det där. Det cementerar väl egentligen endast vad man som människa bör eftersträva, eftersom företagen lyckas lura oss så bra på det sättet.

I dokumentären fokuseras det en hel del på den amerikanska filosofen John Zerzan, som förkastar konsumtionssamhället och förespråkar att människan bör bli ett med naturen igen, som vi var förr. Jag har funderat mycket på vad som egentligen skulle hända om vi helt och hållet slutade konsumera. Jag tror nog alla förstår att det inte är möjligt, money makes the world go around och det är inte någonting man ändrar på i en handvändning. De pengar vi bränner i alla våra shoppinghallar ger (visserligen futtiga, men ändå) löner till människor i U-länder. Då måste man gå tillbaka till kolonialtider och fråga sig hur världen sett ut idag utan kolonialism, antagligen skulle dagens gigantiska klyfta mellan I-länder och U-länder knappast vara så stor.

Däremot är det uppenbart att konsumtionen får extremt dåliga konsekvenser på vår jord. Vi i västvärlden, som utgör 20 % (om jag inte minns fel) av världens befolkning, konsumerar 80 % av allt som konsumeras under ett år. När bl.a. Kina är på frammarsch och vill leva i samma materiella välfärd som vi gör, hur fan ska vi då kunna hantera ungefär lika många människor (1,3 miljarder) som också vill konsumera 80 % av jordens resurser varje år?

Filmen kretsar också mycket kring det hyperteknologiska samhälle vi lever i. Många, bl.a. Microsofts vd Steve Ballmer som i ett filmklipp taget från ett möte predikar om sitt företag som en religion och teknologin som en livsfilosofi. Många experter gnuggar händerna och säger att teknologins ökade framfart för oss närmare varandra, och att vi nu inte längre behöver gå till kontoret för att arbeta: vi kan ju sitta hemma!

Teknologin suddar på så sätt ut gränserna mellan jobb och fritid, vilket knappast är sunt för någon oavsett hur mycket denne älskar sitt jobb. Tro mig, jag älskar att skriva, men om jag satt med en dator i knäet 24/7 medveten om att min chef närsomhelst skulle kunna ringa och be mig skriva om en nyutkommen artikel, då skulle jag fan få spel. På detta sättet blir vi lediga fångar; inte fastkättrade vid kedjor och bojor men likväl fångar.

Samtidigt anser denne John Zerzan att vi måste gå tillbaka till att leva i enlighet med naturen, som människor gjorde förr i tiden. Inga krig eller konflikter existerade då, säger han. Där tror jag han tar fel, jag menar inte fan var allt helt fromt och fredligt bara för att vi inte levde i storstäder med högteknologi? Däremot tror jag inte att samma hets och tävling om vem som hela tiden når högst fanns i samma utsträckning, men det finns ju alltid någonting att bråka om; allt från vem som började kasta kottar till vems tur det är att jaga.

För mig är det dock uppenbart att det samhälle vi lever i knappast går att vrida bakåt i tiden några tusen år, ens om vi verkligen försöker. Däremot tror jag definitivt det är nödvändigt för oss att tänka över vilken planet vi egentligen vill ha, innan någon annan tänker åt oss. Även om det känns som en övermäktig uppgift för dig som läser det här så tycker jag att du bör tänka över vad du kan göra själv. Behöver du verkligen konsumera så pass mycket som du gör idag? Vad är det som gör att du köpte ett visst märke av en viss produkt? Det är ingen som kräver att just du ska rädda världen, men ingen kommer heller lyfta sitt strå till stacken om de inte ser att någon annan runt omkring den också gör det.

Mitt tips till er är att ladda ner filmen, den är bara 54 minuter lång så det är allt annat än bortslösad tid.

Kappe

När jag hade tänkt nämna det var det problem med Metrobloggen, och sedan har det helt fallit i glömska. Hursomhelst, jag har blivit nominerad till Stora Bloggpriset! Blev nominerad av Eva-Marie, som blivit inbjuden som gäst av en vän som ingår i bloggpanelen. De har valt ut tusentals bloggar, dels efter mest länkade och mest trafik, men också efter eget tycke. Jag valdes, tro det eller ej, efter det det sistnämnda.

Är väl inte särskilt hoppfull med tanke på hur många som deltar och det faktum att jag inte varit superambitiös med min blogg, särskilt inte under den senaste tiden, men det är kul att vara med hur som helst.

Kappe

Fick som uppgift i filosofin att inom ramarna av 1½ A4 beskriva min mening med livet. Hade nog skrivit 2-3 sidor till bara jag fick så blev inte helt nöjd, men det blev rätt schysst i alla fall.

________________________________________________________

Livets mening är antagligen den allra svåraste existentiella frågan som någonsin ställts, och definitivt den som alltid existerat så länge människor funnits på jorden med all huvudbry som hör livet till. Alla har vi nog någon gång snuddat vid den, men i vår moderna, stressade tid blir det allt vanligare att man avfärdar frågan med ett ”ptja, jag vet inte riktigt… det är väl inte riktigt upp till mig att avgöra det” eller något liknande. Men det är upp till oss själva! Bara jag kan bestämma vad som är livets mening för mig, då bara jag lever mitt liv. Som många filosofer uttryckt det: man kan inte hitta meningen med livet utanför sig själv, utan bara i sig själv.

Jag håller med den franske filosofen Jean-Paul Sartre inom flera olika frågor, bland annat att en människa som strävar efter sin egen frihet också måste, så gott det går, försöka sträva efter alla andra människors frihet. I och med att ens egen frihet är beroende av andras frihet, inskränker man sin egen frihet genom att inskränka andras.

Jag håller också med honom vad gällande meningen med livet: att vi tilldelar våra egna liv mening genom de val vi gör. Om jag väljer att arbeta inom vården ger jag livet mening på det sättet att jag mår bra av att hjälpa andra människor, och om jag väljer att försöka vara positiv i alla lägen gör jag det också om jag känner att det hjälper mig att klara av livets alla törnar.

Jag kan dock inte riktigt hålla med professorn i praktisk filosofi, Harald Ofstad, om att vi bara bör koncentrera oss på hur en ”värdefull livsinsats” ser ut, där fem primära värden som inte får vara egna önskemål ska förverkligas åtminstone till viss del. Jag är i grunden relativt liberalt lagd av mig och anser att människor i största möjliga grad ska få göra vad de vill av sina liv, därför kan dessa fem primära värden vara något betungande för en människa. Alla människor vill inte vara med och rädda världen, och det anser jag inte att man kan klandra dem för. Vissa vill mestadels fokusera på att ge trygghet och kärlek till sina nära och kära.

Jag själv har kommit underfund med att min mening med livet är att: 1. vara så fri som möjligt från de bojor och kedjor vi är, ofta helt omedvetet, fängslade vid och 2. söka så mycket kunskap som möjligt som går att tillämpa, dvs. som säger något om oss människor, till exempel hur vi beter oss och varför.

Gällande punkt 1 kan man säga som så att total frihet givetvis inte existerar, man kan till exempel aldrig vara helt oberoende av pengar då hela vår värld kretsar kring det. Det är alltså en alldeles för stor kraft att rubba i en handvändning. Däremot kan man välja att ifrågasätta det västerländska levnadssättet där man (grovt generaliserat) sliter hårt på ett jobb man inte gillar för att supa skallen av sig framåt veckoslutet och är bunden av studielån (varav bara en bråkdel av det man lärde sig kom till användning) och amorteringar på allt man äger. Detta kan man göra genom att enbart se pengar som ett medel och inte ett mål. Man kan till exempel fråga sig om ens nuvarande utbildning är enbart för att tjäna pengar eller om det också handlar om en vilja att hjälpa människor eller att utveckla sig själv?

Jag menar inte att man ska göra en lyckokalkyl inför varenda litet futtigt val, utan snarare skapa sig en egen moralisk kompass som man håller kontakt med sporadiskt under sitt liv så att man vet att man styr skutan åt rätt håll.

Detta leder oss in på punkt 2, där jag menar att kunskap är nyckeln till ett lyckligt liv för mig. Att skapa sig en egen sanning i vår värld är extra viktigt då vi serveras färdigformade åsikter från alla möjliga håll som det gäller att hålla ett kritiskt öga på.

Däremot kan jag inte hålla med Gunnar Adler-Karlsson, professor i samhällsvetenskap och känd debattör, som i boken ”Skolan – parkeringsplats för onödiga eller vägen till det inre reviret?” kommer fram till att skolan är meningen med livet. Jag förstår hans tankegång som innebär att meningen med livet i grunden är att överleva det, och därmed att skolan som – enligt honom – är nödvändig för vårt överlevande då blir meningen med livet. Jag tycker tyvärr att Adler-Karlsson gör det alldeles för enkelt för sig i sitt resonemang. Han har rätt i att skolans uppgift är att förbereda eleverna för hela livet och inte bara för arbetslivet, och att humanistiska, kulturella ämnen därmed borde få större utrymme i skolans läroplan. Som han säger är skolans uppgift att förbereda, att ge eleverna en grundläggande kännedom om vad livet är. Det säger väl det uppenbara; att skolan knappast kan vara meningen med livet.

För att komma tillbaka till kunskap i sig så vore det ganska naivt att tro att skolan är den enda källan till kunskap. Även om jag vet att Adler-Karlsson är medveten om att så knappast är fallet kan stycket ur hans bok lätt tolkas som det. I det samhälle vi lever i idag är tillgången till kunskap obegränsad; genom bland annat Internet, TV, böcker, fristående kurser, människor och egna upplevelser kan man lära sig mer om livet. Så länge man har ett vakande öga över var kunskapen kommer ifrån kan man fylla sitt liv med mening genom att fylla det med kunskap. Genom kunskap får man större vetskap om hur livet är och kan därmed förhålla sig till det på det sättet man vill och styra sitt liv i den riktning man vill så mycket som möjligt. Med det inte sagt att jag föraktar människor som inte ser samma värde i kunskap som jag gör, att inte låta folk leva sina liv hur de själva vill vore att gå emot min liberala syn på livet. Det jag har skrivit om i denna text anser jag att människan bör fylla sitt liv med, men jag anser att självbestämmanderätten över sitt eget liv står högre i kurs. Däremot anser jag att de som funnit värde i kunskap inte bör nonchalera sin inre röst och följa strömmen, utan istället verkligen stå upp för att deras liv berikas av kunskap även om inte andras nödvändigtvis måste göra det.

En klyscha i samband med den eventuella relationen mellan lycka och pengar är ju att ”lycka inte kan köpas för pengar”. Som vi alla vet fungerar det inte riktigt så, då pengar skulle kunna hjälpa miljontals människor att bli mer eller mindre lyckliga då det skulle ge dem mat, rinnande vatten och tak över huvudet. Kanske inte lycka enligt våra generella västerländska mått (att finna sig själv) men lycka som de antagligen ser den. Flera forskningsresultat pekar däremot på att pengar enbart påverkar välbefinnandet till och med en viss årsinkomst, men över denna inkomstnivå är sambandet oklart. Detta om något säger väl att vi snarare, som jag skrivit tidigare, bör se pengar enbart som ett medel för vår egen mening med livet och ingenting annat.

Kappe

Vad är yttrandefrihet? Rätten att uttrycka sin åsikt, oavsett vad den innebär. Oavsett vilken idiot man framstår som och oavsett hur många som inte håller med en. Men nu funkar det ju inte riktigt så, i vår moderna, upplysta tid vill man utesluta sverigedemokrater ur facket och kriminalisera åsikter.

I dagens DN står det om en enhetschef för Migrationsverket som sparkats på grund av att han uttryckt sitt stöd för Israel i konflikten med Palestina i ett blogginlägg. Chefen ansåg inte att Erikssons ensidiga sympatier var förenliga med Erikssons chefskap på en asylprövningsenhet.

Jag vet inte om de har missat att vi har grundlagsskyddad yttrande- och åsiktsfrihet i Sverige. Det ska inte kunna existera att en person, i sitt (förhoppningsvis) professionella yrke avskedar någon på grund av en åsikt. Då är det personen som tagit beslutet som ska ifrågasättas och inte personen med åsikten.

Du kan aldrig inskränka en människas rätt att tycka något, bara verka för ett samhälle där denna åsikt inte får spridning. För vart är vårt samhälle egentligen påväg där vi kriminaliserar _vissa_ åsikter men inte andra? Att kriminalisera alla åsikter är ju ett uppenbart självmord, det förstår vem som helst med vett i skallen att det inte skulle fungera. Men att några människor – precis lika mänskliga som dig och mig, med samma fel och brister – ska bestämma att andra inte får tycka på ett visst sätt, hur går ekvationen ihop?

Den franske filosofen Jean-Paul Sartre beskrev det ganska bra. Att alla människor strävar efter frihet är något vi ändå kan kalla för ganska självklart. Enligt existentialismens lära fanns ingen given moral, men då frågade sig kritikerna om Sartre då menade att det till exempel är rätt att vara nazist.

Den som strävar efter frihet upptäcker att den helt och hållet är beroende av andras frihet och vice versa. Därmed är det inte enligt existentialismen rätt att vara nazist i och med att man då vill inskränka enbart vissa människors frihet, vilket automatiskt inskränker ens egen frihet. Det säger dock inte att man inte ska få vara nazist, det vore att inskränka deras frihet.

Migrationsverket erbjuder nu den drabbade, Lennart Eriksson, 32 månadslöner plus skadestånd på 100 000 kr som plåster på såren.

 - Det här är Judaspengar, utbetalda av en svensk myndighet som inte vill rätta sig efter en dom. Det är skamligt, anser Lennart Eriksson.

Skönt att det finns en del människor kvar med lite sunt förnuft, man kan ju fråga sig hur mycket vårt samhälle skulle gå åt helvete annars.

”Any society that would give up a little liberty to gain a little security will deserve neither and lose both”
 - Benjamin Franklin

Kappe

Egentligen suger nyårslöften rätt kraftigt. Folk nojjar över några extra kilon, lite problem hit och dit men vet innerst inne om att de ändå inte kommer göra något åt det. Ändå känner de sig själva så dåligt att de vägrar inse att de bara kommer bygga upp sin ångest genom att lova något. Lär dig älska ditt eget fett förfan!

Men ett nyårslöfte har jag faktiskt knåpat ihop åt mig själv, tro det eller ej, och det är att vara mindre komplicerad. Min (o)vana att tänka på alla möjliga konstiga saker fram och tillbaka kommer jag nog aldrig bli av med, men ska försöka börja ta saker mer för vad de är.

Kom att tänka på det nyss, därav mitt nyligen uttalade nyårslöfte, hur många saker som egentligen är helt överflödiga. Man kollar på en massa tv-program man egentligen är helt likgiltig inför och en massa filmer som är uppenbart totalt förutsägbara och keffa, är inne på en hemsida som bara knullar ens hjärna med applikationer hit och dit med läskiga undertoner (facebook är bara deras sätt att hålla koll på oss), dricker för mycket öl utan att slås av att man egentligen inte alltid pallar, funderar på vad man tar på sig för kläder, hur man ser ut i spegeln från olika håll, om någon någonsin kommer läsa ens blogg och vad man ska göra för att någon ska göra det, lyssnar på folk som tror sig veta någonting om en och så vidare……

Så mitt löfte till mig själv är att börja bry mig lite mindre. Inte om det som verkligen är viktigt, men om all den skit som bara slöar ner mig. Alla saker som verkligen inte är värda ett skit när allt kommer omkring.  Fred bröder!

Kappe

Det här året gäller det!

Var det inte så du sa, när nyårsfirandets bakfylla lagt sig och du sakta börjat se framemot det nya året? Jo, jag tänkte väl det.

År 2009 ska det hända mycket. Jag ska ta studenten med bra betyg. Jag ska ta körkort. Jag ska fnula ut ett bra svar på den eviga frågan från vuxna om vad jag tänkt göra efter gymnasiet. Och sen ska jag sakta men säkert börja operera efter min vattentäta plan. Jag ska få ett bra jobb jag kan stoltsera med för alla nyfikna människor.

Eller det är vad dom säger i alla fall. Själv tar jag det med en nypa salt.

(eller jag inbillar mig att jag gör det åtminstone…)

Kappe

En blek, kall, stel kropp. En födelsedag, en uppväxt, ett hjärta, en vision. En livstid. Och allt som nu ligger i sängen är en kropp vars bröstkorg inte längre höjs och sänks. Det såg ut som om hon sov, man fick verkligen fixera blicken på bröstkorgen för att inse att hon var borta.

Döden är det vi alla fruktar. Ja, jag är rädd för döden, klart som fan att man är det. Det är vi nog alla i olika grad. Tanken att jag inte kommer finnas för evigt, och att det antagligen inte kommer någonting mer efter att jag har försvunnit skrämmer mig. Man går omkring hela livet, oftast tänker man inte på den, men då och då påminns man. Livet är skört, och alltför dyrbart för att slösas bort.

Jag har haft turen att ”bara” se två relativt nära gå bort innan detta, och då var jag ändå fortfarande lite för ung för att förstå, för ung för att drabbas av sorg.

Trots att döden är hemsk på alla sätt och vis är den nödvändig. För att vi ska göra det bästa av livet måste vi ”hotas” med någonting. Därmed är döden den främsta motivationen här i livet, inte av rädsla och oro utan enbart för att kunna känna att man är nöjd med vad man har åstadkommit under de dagar man fått leva.

När jag fick beskedet tidigare idag kunde jag inte gråta, inte heller när jag såg henne ligga där, helt lugn och stilla i sängen. Det tar hårt på mig, men det är så svårt att ta in. Jag och pappa pratade om det, antagligen är vi så livrädda för döden här i väst för att de flesta av oss är väldigt långt ifrån den. I krigsdrabbade, fattiga områden växer man upp med att folk dör ifrån en, man lär sig snabbt att det är en del av att leva. Kanske måste man ha besökt några av dessa länder för att verkligen kunna förstå vad döden är.

Vila i frid.

Kappe

Brother Ali – Room with a view

En av de bästa låtarna denna kille skapat. Beatet och budskapet är galet, och vilken energi! En av de absolut bästa rapparna utan tvekan.

Ska börja lägga upp fler låtar här framöver, finns så otroligt mycket bra musik där ute. Stay cool motherfuckers y’all know the rules!

Kappe