Maramures består huvudsakligen av fyra dalgångar. En av dessa heter Iza och i den finns en liten stad som delvis fått sitt namn av dalen. I Poienile Izei finns en träkyrka från 1604 som 1999 skrevs in i rullorna som något UNESCO vill skydda. Målningarna i den handlar till stor del om himmel, helvete och andra religiöst viktiga motiv. Vid ingången till kyrkan finns till vänster ett hål genom väggen och till höger en metallring. Hålet användes av kvinnor som varit otrogna och som därför tvingades stå med håret intryckt i hålet under gudstjänsten. Män som varit otrogna bands samtidigt fast i ringen. Om det var dessa verktyg Prins Charles ville se på sitt besök här år 2006 vet jag inte men trakten är mycket stolt över att han varit i deras kyrka. De är också stolta över att sedan något år ha blivit en egen kommun efter att under lång tid ha varit underställd grannstaden Botiza. En del säger att den förändringen är skälet till att alla nu är så glada i Poienile Izei. Ibland kommer säkert en del av glädjen från traktens ?uica (uttalas tsuika), plommonbrännvin. År 2008 var plommonskördarna här rekordstora samtidigt som skördetiden för andra grödor var för regnig. Mellan de dagar då skörden kunde hämtas från åkrarna fanns inte mycket annat att arbeta med än att tillverka ?uica och därför blev det inte ovanligt att maskinerna för detta fraktades med häst och vagn mellan husen i Izadalen. Producenten på bilden har en kokpanna i koppar bakom sig och ett jäskärl i trä längst bak. ?uica används sedan som aptitretare före måltider, hjälp till matsmältning efter och annars som ett sätt att bekräfta att ett avtal ingåtts eller helt enkelt för att välkomna gäster. I staden finns flera trevliga gäststugor och om jag känner rumänerna rätt ordnar de plats åt dig även om de egentligen är fullbelagda. Härifrån kan du vandra längs med en grusväg och några ängar till Glod. Det är också ganska nära till både Borsa, Tuppkammen, den glada kyrkogården och Breb.Om du har bil kan du också åka någon timme söderut och komma till Cluj-Napoca där det bland annat finns en starkt växande filmfestival. Överallt kan det vara bra att använda lokal parkeringsteknik.

Jag nämnde i min artikel om att vandra i Laos att både Laos och Kambodja är fyllda med nyfikna barn. som leker med turister och annat de hittat i närheten. Om du bjuder på dig själv och frågar innan du fotograferar kommer du att få många bra bilder. Barnen brukar roas lite extra av rörliga bilder och därför spelade jag in den här filmen med tre syskon på södra delen av ön Don Khong i södra Laos. De är från en familj som sedan generationer producerar palmsocker. I den verksamheten klättrar man upp i en palm ett par gånger om dagen och där uppe skär man av fröstängerna för att den söta saven skall kunna samlas i bamburör. Den hanteras sedan ungefär som knäck och blir riktigt gott! Ofta ser man grupper av barn leka i byarna och det är lätt att ryckas med i deras entusiasm. Det kanske är därför som Angelina Jolie adopterade ett barn från Kambodja. En trevlig by i Laos med många roliga barn och som jag skrivit om är Ban Biewkahn.Och byn på bilden ligger längs Mekongfloden någon timme norr om Pakbeng.

Alla trivs i Laos! Landet beskrivs som ‘trevlig befolkning’, ‘lugnt’, ‘avkopplande‘ osv. Jag instämmer helt. Om man åker medströms längs Mekong från Huay Xei mot Pakbeng längs Mekongfloden finns många byar gömda en liten bit från strandkanten. Får du chansen att besöka någon av dessa bör du direkt ta den. Då kommer du garanterat att komma hem med många trevliga minnen av bland annat byarnas alla glada barn. Förmodligen övernattar du sedan i Pak Beng. Byn som bara får någon timme ström på morgonen och kvällen. Duschvatten värms med el och därför kan det vara trevligt att hålla reda på när el finns. Från Pak Beng går en väg till knutpunktsstaden Udomxai. För att hamna rätt åker du uppför backen och förbi marknaden i Pak Beng.. Den vägen går förbi många byar och i dem har du har goda möjligheter att till exempel se hur man rensar bomull. Med lite tur får du även se hur andra trådar blir till Om dessa två sysslor domineras av kvinnor är risskörden i området en mer könsneutral aktivitet. Vissa resenärer ger sig på att mala ris när de ändå är i trakten. Från Udomxai går det, när tillräckligt kundunderlag finns, båtar till den omåttligt populära småstaden Luang Prabang. Bara en timme innan du kommer dit passeras Buddagrottorna som är fyllda av små buddastatyer. Men först kan det vara trevligt att ta en omväg via Muong Ngoi och vandra upp till någon by som Ban Biewkhan som ligger mycket vackert uppe i de grönskande bergen. Det ligger många olika byar längs vägen och där finns alltid glada barn men de kan vara svåra att nå utan en lokal guide och folk vill alltid visa upp olika aktiviteter. På en grannflod till Mekong kan du få se lokala guldvaskare i arbete. Från Luang Prabang finns det smidiga sovbussar till Laos huvudstad, Vientiane. Lite i utkanten av Vientianne finns den trevliga Buddaparken som man givetvis måste besöka. Den ligger nära en av de ekonomiskt viktiga vänskapsbroarna mellan Thailand och Laos och visar med sina många statyertydligt hur hinduism och buddism historiskt och avsiktligt blandas ihop. Precis som skett på många andra ställen i den här delen av världen. Parken ligger aningen långt bort för att du skall vilja åka tuktuk dit. Fortsätter du din färd söderut är chansen god att du åker i närheten av Don Khong, den största av Laos 4000 öar. Ej att blandas ihop med den mer sydligt belägna och turistiska ön Don Khon, granne till Don Det. Flest boendemöjligheter och turism finns på Don Khongs östra sida men vill du se solnedgången behöver du åka till västra sidan. Ofta kan man hyra en moppe för att åka mellan öst och väst. Tankar gör man i små gatustånd. Givetvis dyker det upp andra gatustånd lite överallt och de säljer ofta saker man kan äta. Vid solnedgången umgicks jag en afton med några trevliga ortsbor innan jag började cykla tillbaka österut. Tyvärr gick cykeln sönder i beckmörkret ungefär 45 minuters cykelfärd från mitt hotell, men det är en annan historia. Bilden ovan visar hur sträckan jag var på ser ut på dagtid. Då ser man något av vägen. Annars hör man den bara. Resultatet blir en påfrestande färd men den vägdes upp av de lekande barnen vid rispappersfabriken och de vid palmsockerplantagen. Här i närheten finns Asiens största vattenfall. Det är ganska stort även uder årets torraste period (februari-mars) då varningsskyltarna blivit som flest.

Berättelserna här får magen att vända sig. Choeung Ek utanför Kambodjas huvudstad Phnom Penh är ett resmål som lockar på ett skrämmande sätt. Det upptäcktes ganska snart efter att Vietnam i januari 1979 motat bort de Röda Khmerena från makten och in i den nordkambodjanska djungeln. Nära en av de få kvarvarande gravstenarna från den tid då det här området var en kinesisk kyrkogård och inte en massavrättningsplats finns ett stort träd med grenar som spretar långt ut åt alla håll. I det trädet hängde Röda Khmererna upp högtalare för att med musik kunna överrösta de ljud som kom av det systematiska dödandet. Går vi tillbaka mot den kinesiska gravstenen och förbi den kommer vi till ett annat träd som skall ha använts för att krossa huvudet på barn som oftast gjort missen att födas av lärda föräldrar. Och nära det trädet finns massgraven där de Röda Khmersoldater som hamnat i onåd fått sina halsar avskurna med oskarpa palmkvistar. Mellan gravarna går stigar där mänskliga tänder och rester av offrens kläder hela tiden kommer till ytan. Så fortsätter historierna i det som nu är en buddistisk minneslund, en stupa. Inne i stupan finns nästan 9000 dödskallar som hittats i de 86 uppgrävda gravarna. Fler rester än vad som kan hanteras skall finnas här för minst 20 000 personer tros ha mist livet i Choeung Ek under Röda Khmerernas nästan fyra år långa skräckvälde. De flesta offer kom via fängelset S-21 (Toul Sleng) och i början var de vanligtvis kända motståndare till de Röda Khmererna eller utbildade personer men på slutet kom de oftast från de egna leden. Totalt skall det ha funnits 129 gravar men några har spolats ned i den mycket närbelägna Mekongfloden och det ser inte ut att bli fler utgrävningar. Termen Killing fields kom från den Kambodjanske fotografen Dith Pran som är förebilden till en av centralfigurerna i den prisade filmen Killing Fields från 1984. Det tar en knapp timme att åka tuktuk till Choeung Ek och att hyra en sådan för en heldag kostar 15-20 dollar. Stället fungerar nu både som minneslund och museum. Annat är det att titta på soluppgången där Mekong och Tonle Sap flyter samman eller en afton med en Angkor Stout.

Ho Chi Minh City, vanligtvis fortfarande kallad Saigon, är indelat i ett antal distrikt. De mest centrala har nummer och i utkanten av staden finns de som fått namn. Ett av dessa distrikt är Cu Chi och det är mest känt för tunnlar och gummiplantager. Ett besök i Saigon blir inte helt komplett utan att ha besökt detta historiskt intressanta område. Det finns fler tunnelområden i Vietnam och de i Cu Chi byggdes ursprungligen för att bekämpa de franska kolonisatörernas näste i centrala Saigon. Vid den tiden bestod de av en våning under jord. 1954 förlorade Frankrike med buller och bång sitt asiatiska kolonialbygge och snart inledde amerikanerna sin omtalat katastrofala insats i området. Vietnameserna svarade bland annat med att bygga ut sina tunnlar med två våningar till nedåt och längre armar utåt. Vissa av gångarna började under vattenytan och andra mynnade direkt ut i amerikanska militärläger. När allt krigande lugnat ned sig har några av dessa tunnelsystem öppnats för besökare. Den som får plats kan krypa ned i en av originalingångarna. Några gångar har grävts ut så att även västerlänningar skall kunna hukande gå i gångarna. Utgångar finns med jämna mellanrum och längsta utgrävda sträcka är ungefär 100 meter lång. Hela området kring de mest besökta tunnlarna fungerar nu som ett museum. Där finns allt från souvenirbutiker till en skjutbana och förevisning av hur olika saker tillverkades. Grundmaterialet till många vapen var rester av amerikanska bomber. Något av det mest skrämmande här är uppvisningen av fällor vietnameserna använde mot amerikanerna. Dessa var ofta omgjorda djurfällor och där skulle motståndarens soldater lida en kvalfull död men det hände att de egna kollegorna hamnade i fällorna. Fällorna finns i många varianter och är nu omslutna av inhängnader.

Från den myllrande staden Saigon finns det gott om dagsturer till dessa tunnlar och de inkluderar ofta ett besök hos den allomfattande religionen Cao Dais största kyrka. Där får man se på under någon av de mycket frekventa gudstjänsterna och lyssna på den musik som spelas.

Efter allt det kanske det kan vara på sin plats att besöka någon marknad eller utmana det Vietnamesiska köket. På marknaderna hittar du bland annat levande ormar och sniglar. Vietnameserna anser att köttet är gammalt om djuret är dött. Fast djur är inte lika vanliga på marknaderna i centrala Saigon.

Att dra dit pepparn växer är ett bra förslag! Jag vill åka nu! På paradisön Phú Qu?c söder om Kambodja finns det många pepparodlingar. De ligger främst i inlandet på det som nu är Vietnams största ö. En gång i tiden användes den av fransmännen som gummi- och kokosplantage och den invaderades även lite kort av de kambodjanska Röda Khmererna i maj 1975. Under Vietnamkriget hade Sydvietnam ett fängelse på öns södra del och det sägs att det 1973 funnits upp till 40 000 fångar här. Plats för dessa fanns för ön är ungefär lika stor som Singapore eller Phuket. Just Phuket figurerar nu ofta som jämförelse för de ambitioner som finns för öns framtid. Phú Qu?c får bara en tiondel av det antal turister som åker till Phuket men ön upptäcks av allt fler för varje år. Här är det varianter av lugna dagar i solen som gäller. Hyr till exempel en moped för några dollar per dag och utforska ön själv. Det finns trevliga stränder och småstäder lite varstans och mitt på ön finns fina berg och vattendrag. Allt är lättillgängligt och ofta lagom folktomt. Högsta berget är till exempel bara ungefär 600 meter högt.

- Vi bor på ett jättetrevligt hotell. Det ligger alldeles här borta och sedan går vi hit på kvällarna för att äta, berättade nyligen ett glatt tyskt par innan de fick maten de beställt på en av nattmarknadens små restauranger. De hade åkt till Phú Qu?c för att få lite kontrast till Saigons storstadspuls. Snart gjorde ivern att de beställde en flaska Vietnamesiskt vin som skulle testas till maten.

Utöver svartpepparn har ön gjort sig känd för sin fisksås och som en begynnande dykdestination. Som fortfarande syns på hemsidan var Rainbow Divers nyligen öns enda dykcenter. Nu finns ett knappt tiotal dykcenter.

- Visst kan du dyka i morgon. Det är bara att skriva upp dig på listan här och betala 65 dollar för två dyk. Vi hämtar dig från hotellet vid klockan 07.30 och ordnar all mat, vatten, frukt, utrustning och luft, berättar Viet som är en av delägarna till ett av öns nyaste dykcenter.

Flyg går mellan Saigon och Phú Qu?c flera gånger om dagen och det finns snabbfärjor mellan ön och Rach Gia och Hà Tiên. Det är bra att ha kameran beredd vid inflyngningen för den är ofta mycket vacker. Oftast ser du både Kambodja och Vietnam från flygplanet. Det är kortare till det kambodjanska fastlandet än till det vietnamesiska.

I sydostasien kan det vara omtumlande att ge sig i kast med det lokala köket. Som jag försiktigt nämnde i min artikel om restaurangen Kamphant Studio består dieten ofta av nudel- och rissoppor. Den som är mer vågad än så kan dock få positiva överraskningar. Orm är exklusivt kött som inte alls smakar illa och som därför ibland finns på menyer riktade till lokalbefolkningen i den sydvietnamesiska staden Cantho. Det finns också insekter av alla de slag och de har en tendens att smaka bättre än de ser ut. Ibland kryddar man och behandlar dem på olika sätt. Fisk finns givetvis i stora mängder längs hela Mekongfloden. Sniglar är också vanliga. I Kambodja är det inte alls ovanligt att äta stora marinerade och friterade spindlar. Benen är mer smakrika än resten av kroppen. Om spindeln inte riktigt vill slinka ner finns oftast en möjlighet att skölja ner den med lokalt producerat risvin. Det kan även behövas om du köpt ett kokt ägg med ankfoster i. Fostret märks inte alls och i övrigt smakar ägget bara äggula (för säkerhets skull är bilden på ett sådant ägg suddig). Klibbris är vanligt i Laos bland de mindre spektakulära maträtterna. Det äts med händerna och har influerat befolkningen i Kratie i norra Kambodja att tillverka en variant med nötter. Den säljs i bamburör som man skalar och är något jag varmt rekommenderar. Men något man absolut måste prova i Kambodja är Amok, Lok Lak och Tom Yum. De finns i många varianter och innehåller inget, förutom möjligtvis starka kryddor, som skrämmer den försiktige. Det finns också annat gott som till exempel palmhjärta och godis av palmsocker. Och i värsta fall går det att snabbt boka in sig i en sovbuss bort någonstan annanstans.

Ganska ofta är det detaljerna som gör skillnaden mellan något bra och något som är långt mycket mer givande. Att Laos är ett otroligt vänligt land har säkert många hört talas om och även att det drabbades av mycket omfattande bombningar när amerikaner var på väg tillbaka till Bangkok och ville bli av med bomber som inte släppts mot vietnameserna. Lite överallt har laotierna använt vad de kallar för de ’amerikanska souvenierer’ som trillade ner och gjort något fint av dem. På bilden syns ett exempel taget på Phu Si Hill i centrala Luang Prabang. För att hitta krukan behöver du bara gå till den sida av kullen där de många turister som inväntar solnedgången inte befinner sig. Går du till vänster om den krukan kommer du att hitta den lilla Wat Tham Phu Si-grottan där man kan tillbe Budda och rakt fram finns ett litet skjul som skyddar ett avtryck av hans fotspår. Fortsätter du förbi det huset kommer du snart till en plattform med utsikt över Nam Khanfloden och området runt Luang Prabangs flygplats. På den bortre kortsidan finns nu ännu ett litet skjul med ett annat av Buddas fotspår, men det här spåret är av någon anledning betydligt större än det första. Han måste ha haft en underlig gångstil med så stora och ojämna fötter! Den som går tillbaka upp mot turisternas samlingsplats passerar flera statyer som visar Budda med en kroppsställning per dag. Där kan den som vill försöka passa ihop avtryck och fötter. När den studien är klar kanske det är dags att beblanda sig med dem som väntar på solnedgången nedanför That Chomsi, som det 24 meter höga tornet högst upp på kullen kallas. Det byggdes 1804 och syns överallt i Luang Prabang men hamnar bakom ryggen när du tittar på solens nedgång bakom bergen vid den mäktiga Mekongfloden.

I Luang Prabang finns en hel del annat att se. Det kan vara den tidiga vandringen som munkarna gör för att tigga mat varje morgon, eller de vackert belägna buddagrottorna en bit norrut längs Mekong där det finns massor av buddastatyer.

Sloveniens huvudstad Ljubljana är ett resmål som sällan nämns men som är väl värt ett besök. Här, mellan alperna och det adriatiska havet, ordnar stadens knappa 300 000 invånare ofta små festivaler och andra aktiviteter. De kan dyka upp mitt i staden, i borgen, vid det gamla fängelset eller bara i närheten. Ett av dessa initiativ är konstutställningen som syns på bilden. Den kantar floden Ljubljanica, dvs ’lilla Ljubljana’, och kan lätt ses från flodkanternas promenadstråk och mysiga små kaféer eller från en av flodbåtarna. En populär restaurang mitt i staden och som har mycket historik är Gostilna Šestica. Trevligast är att bo i den gamla stadsdelen eller i Metelkovaområdet nära centralstationen. I Metelkova finns till exempel det som en gång var ett fängelse och som nu är ett nästan alltid fullbokat vandrarhem. Vill du övernatta där hittar du lätt information om det på nätet och måste antingen ha tur eller boka rum några månader i förväg. Området har också några av stadens mest populära nattklubbar, hotell och minst ytterligare ett vandrarhem. Alla de bostadsalternativen ger bra möjligheter att insupa Ljubljanas vänliga och välkomnande atmosfär samtidigt som du har nära till konstutställningen om den då inte bytts ut. Nåja, då kan du alltid åka till närbelägna Bled för en till trevlig slovensk erfarenhet.

Vid adriatiska havets östra kust finns flera trevliga städer som nästan ligger ute i vattnet. En av dessa är den kroatiska småstaden Rovinj på Istriska halvön. Centrum här var en ö fram till 1763, då kanalen mellan ön och fastlandet fylldes igen. Det skedde under den period, 1283-1797, då staden var viktig för Republiken Venedig. Då byggdes också den mur som omgav staden men som nu bara delvis finns kvar.

Förutom Ventianskt har Rovinj varit Bysantiskt, Frankiskt och Romerskt. Det är säkert därför de små vackra gränderna ser ut som de gör och det finns människor här som pratar det romerska språket Istriot. I resten av Kroatien dominerar annars det sydslaviska språket Kroatiska, som tidigare var en del i det serbokroatiska språkexperimentet.

På sommaren kommer massor av turister hit från Kroatien och andra länder och de förhållandevis höga priser som då råder håller i sig mellan ungefär juni och mitten av augusti. Lättaste tillfället att få avkoppling här till ett bra pris borde alltså bli i slutet av augusti eller början av september. Kroatiska priser är dock redan från början oftast låga för en svensk.

Du kommer att hitta billigare boende och ett större utbud om du kommer till staden tidigt på dagen och letar runt själv i stället för att anlita någon av de många agenturer som jagar turister utan boende. Ofta vill de få dig att stanna minst tre nätter, men vem vill inte det i en så trevlig stad som Rovinj?

Lättaste sättet att ta sig hit är med bil och under högsäsong kan det vara svårt att hitta parkering. Det är också lätt att få parkeringsböter om du hamnat fel. Buss går att hitta och det finns faktiskt en tågstation. Närmaste flygplats är Pula och inom ett par timmars bilfärd finns även Rijekas och Triestes flygplatser.

Och om du kan prata tyska kommer du att märka att det är mer användbart än Engelska men båda språken fungerar tillräckligt bra för att du skall kunna njuta av Rovinj.

Prova någon av restaurangerna vid vattnet eller i gränderna! På kvällen smyckas staden med ljus och det finns klippbarer där lampor lyser upp havsbotten så att du kan ta en simtur före drinken utan att komma vilse.