Humor är ofta ett befriande sätt att beskriva sin samtid, då kom jag att tänka på ”utmattningskomik” som mest går ut på att säga något som helt saknar ironi tillräckligt många gånger att det till slut blir det så absurt att man skrattar ändå, en metod som Monty Python använde med framgång. Sensmoralen blir då att med kvantitet går det att skapa kvalitet. Om man jämför det med politik, där samma sak ofta upprepas med hjälp av synonymer har man genom kvantitet, gett sken av hög kvalite på det som påstås. Detta är tyvärr också allt för vanligt i sociala utredningar, där ämnen som ligger i linje med utredarens förutfattning återkommer frekvent, och där är klippa och klistra en effektiv metod, då man kan plocka ut lösa meningar och lägga samman till en ny innebörd för läsaren. Det blir då mer som en partsinlaga likt de övertalningsdokument som politiker använder, och som mer speglar åsikter än logiska resonemang. Skillnaden mellan vad man kan förvänta sig av politiker och vad som är rimligt att kräva av offentliga förvaltningar är och bör också vara stor, eftersom i fallet med de sist nämnda så blir konsekvenserna annars occeptagna för den enskilde. Att redigera ett material på det sättet så att budskapet ändrar karaktär ger inga korekta svar på en frågeställning. Då är det mer lämpligt att använda de förmågorna där de hör hemma, på teatern. Då kan man knåpa ihop manus som skulle kunna komma till användning för att roa människor istället.