Idag kritiserar Dagens Nyheters ledarskribent Hanne Kjöller Facebook. Under rubriken ”Vägra bli en personlighetens profil” skriver hon att Facebook är bara intressant för affärsmän och amerikanska terroristjägare. Visst, alla community eller nätverk riskeras att kartläggas, men information i olika databaser samkörs redan idag, Facebook har inte lagt något nytt till sammanhanget. Före Facebook fanns Second Life, Lunastorm och andra liknande världar där det virtuella jaget hade sin hemvist.

Det intressanta med Facebook är att här kontrollerar jag vilken information jag ger, man kan skapa en hel fiktiv ”persona” med en Hotmail eller Gmail adress, ge den person fantasifulla universitetsbetyg och titlar och ge den en hel armé av också fiktiva vänner, Carl Bildt, Leif Pagrotski, Sigmund Freud och Che Guevara är redan med, snart kommer Madonna, Cher och Elvis dyker upp
Ute i samhälet kartläggs vi i in det minsta detalj och vårt hälsotillstånd, politiska sympatier och bankmedel kartläggs och samkörs för att hindra att vi skickar pengar till Gaza eller till Zapatisterna. Eller om vi har oskyddad sex eller om vi har sex eller om vi inte har sex.

I Facebook, än så länge, har jag ett visst överblick över vad som sägs om mig, att jag är en Ancient Vampyre och att jag gillar Scrabulous, Facebooks utmärkta Scrabbel liknaden spel, det är bara bra, det är kul att dela detta med vänner och med potentiella vänner
Och i våra tider är det enda som jag räknar med, inga bankmedel eller titlar kan ersätta min enda rikedom: mina vänner, virtuella eller inte.

Den franske filosofen André Gorz begick självmord tillsammans med sin hustru idag, den 24 september 2007. Han var 84 år och var född i Wien. Gorz grundade tidskriften ”Le Nouvel Observateur” och var chef redaktör tillsammans med Jean-Paul Sartre för ”Le Temps Modernes”.

André Gorz reflekterade kring arbetsbegreppet, hans bok ”Farväl till Proletariatet” var avgörande för alla som tvivlade på det sena kapitalistiska samhället. Han myntade begreppet ”medborgarlön”, som användes senare i anarko-syndikalitiska sammanhang för att definiera nya relationer mellan arbetsgivare och arbetstagare.

För Gorz var allt som man gjorde som aktivist och som engagerad människa också ett arbete, ta hand om barn, om ens åldriga föräldrar, om en kolonilott, göra värnplikt, ockupera en fabrik, leva kollektiv, leva i ett kloster, bo på en ashram. Varför ska arbetet vara mätbart?

Ora et Lavora, det gamla benediktinska mottot, fick för mig en ny innebörd efter att ha läst Gorz. Jag satt själv fyra år i fängelse av politiska skäl, vårt arbete var tvångsarbete, nyckfullt och onödigt, flytta stenar mellan olika platser av en gård.

Där arbetet tänkt som en förlängning av ett straff.

I Gorz universum var arbetet en befrielse, ett kollektivt uttryck av glädje, solidaritet och gemenskap.

Jag kommer att sakna Gorz engagemang.

Någon som heter Sebbe skrev som kommentar Word! och det var som när Prousts alter ego Schwann doppar en madeleinebakelse i kamomillte och bardomen kommer tillbaka med dofter och smaker och minne.

1999 började jag att spela Everquest, ett online spel som spelades i en slags fiktiv medeltid där man kunde spela schaman, trollkarl, krigare eller bard. Det som gjorde Everquest så beroendeframkallande var det massiva speluniversum.

Det tog flera timmar att röra sig till fots i en värld som sträckte sig över oaser, skogar, ökenlandskap och flera städer. Städer var sofistikerade platser där man kunde umgås med spelkamrater och planera nästa steg. Båtar och portaler underlättade transporten. (Det är kanske något att tipsa SL om, när till och med fiktiva spel förbättrar kollektivtrafiken borde Stockholm ligga i spjutspetsen, var det inte Stockholm som skulle bli IT staden, i Mats Hulths drömmar?)

Jag blev vän på riktigt med många andra, en svensk fyrbarnsmamma som arbetade heltid i vården blev en av mina mentorer. Hon var grym, spelade med ett av hennes söner och blev tillsammans med en spelare som var mycket yngre än hon och som flyttade till Stockholm för att bo med henne och bilda en familj.

Samspelet mellan spel och det verkliga livet var fascinerande, mitt i kampen mot drakar och demoner kunde någon bryta av och säga: ”Nu måste jag byta blöjor på bebisen. Spara min plats”.

Och det var inte bara tjejer som bytte blöjor, det fanns flera barnavårdande killar och man såg dimensioner av världen som man inte hade anat. En fransk läkare räddade mitt liv flera gånger, han spelade mellan han väntade på patienter i läkarmottagningen i Lyon.

Och många amerikanska soldater som var stationerade i tyska baser spelade också, de tyckte att medeltida slag var mycket schysstare och renare än de slag som de tvingades att delta i.

Jag hette Wordacea, kallades för Word, och var född i staden Halas, en stad som lever i en permanent vinter och som såg ut som en blandning av Luleå kyrkstad och Rovaniemi. Jag älskade de frusna berg och kampen mot isbjörnar och mammutar, jag dog ofta, spelade en dum valkyria, mycket muskler men en liten hjärna. Då kom Sebbe och många andra och återuppväckte mig från döden.

Word är en del av mig, vi är fortfarande oskilaktiga, trots att jag inte spelar Everquest lika ofta. Hon är kvar där, halv frusen, i väntan på återuppståndelsen. Som vi alla andra…

www.dn.se/DNet/jsp/polopoly.jsp

(Min essä om Everquest i Dagens Nyheter)

Stockholm är inte en levande stad nattetid. Efter klockan 10 finns det inga nattöppna kaféer och bara öldrickande och snabb mat gäller. Ungdomarna från segregerade förorter har länge känt sig diskriminerade och diskrimination väcker frustration och vrede.

Nu vill SL inskränka ännu mera på huvudstadens nattliv genom att införa en särskild natttaxa samt ersätta en del av tunnelbana trafik med bussar. Alla är emot förslaget, på nätverkssajten Facebook har en lista med rubriken ”Stoppa SL vardagsmord” samlat flera tusen namn på få dagar.

Jag undrar vad tänker SL byråkrater som lägger fram ett så samhällsfientligt förslag. Det är ett så typiskt skrivbordsförslag utan den minsta förankring i verkligheten. Varje gång som Paris eller London drabbas av ungdomskravaller ojar sig Stockholms politiker och en regn av pengar brukar falla över Tumba, Rosengård, Hammarkulle och Tensta, för att eventuellt förhindra liknande utbrott i Sverige.

Om tunnelbanan får minskad trafik riskerar ungdomarna från förorten tvingas att stanna hemma i trånga lägenheter och ödsliga torg. För att inte tala om handikappade, äldre, ensamma. Staden erbjuder säkerhetsventiler för upprörda känslor och emotioner, att åka hem i en trygg vagn ger många människor en demokratisk möjlighet till umgänge.

Dessutom går ett sådant förslag tvärtemot vad andra huvudstäder gör. Paris, London, Rom och New York har ett levande nattliv, i Buenos Aires kan man äta på många krogar klockan 1 på natten, datorer och flexibla arbetstider har fått en ny klass av nattsuddare att växa fram: de som rör sig på natten och sover på morgnarna.

SL visar ännu en gång att de hör till dinosauriernas tid, när en lydig och homogen arbetarbefolkning sov i döda sovstäder och arbetade mellan 9 till 17.

Vakna SL och titta omkring er! Res gärna med den tunnelbana som ni förvaltar men som ni inte verkar känna till!

Jag undrar vem blir provocerad av Lars Vilks skisser som visar Mohammed som en rondellhund. Elisabeth Olsson Wallins Jesus med en entourage av homosexuella klädda i läderbyxor upprörde många. Konstnären Andrés Serrano’s ”Piss Christ” som visar ett crucifix täckt av urin fick folk att skriva helgerån. Robert Maphletorp’s bilder som visade svarta modeller i sexuell utmanande poser fick många att se rött.

Konsten har alltid haft en förmåga att provocera och att ställa obekväma frågor. Frågan är om Lars Vilks skisser har samma verkshöjd som Serranos ”Piss Christ”.

Jag har alltid haft sympati för Lars Vilks nästan rättshaveristiska inställning till myndigheter och byråkrater. Hans fiktiva land Ladonia utfärdar pass och visum och utför en satir mot världens gränser och geografier.

Men Mohammed rör sig inte i ett fiktivt land, utan i tron och religions land och där uppstår alltid problem. Jesus, Moses, Mohammed och Buddah anses av många som upphöjda gestalter, medlare mellan gudarna och oss.

Talibanerna har förstört många av Afghanistan vackra gigantiska statyer av Budda. Är Lars Vilks en taliban i skånsk gemytlig gestalt?

Igår hade jag en iransk författare och vän på besök, Azar Mahloujian, författare till böckerna ”Älskar du någon annan?” och ”De sönderrivna bilderna”.

Vi diskuterade USA’s eventuellt attack mot Iran och vilka konsekvenser kan ha för alla, för det iranska folket, för iranier i landsflykt och för oss alla andra, vi som är inte med i krig men som påverkas ändå av alla dessa fruktansvärda krig som kämpas i våra namn.

Jag har här skrivit om Women in Black, som står mot alla krig, mot ockupationen av Palestina. På något sätt borde man kunna avslöja den manliga retoriken som berättigar alla krig och som bara gör vapenhandlare rika.

Förresten, intressant att påpeka att Sverige, trots en sträng lagstiftning som förbjuder export av vapen till stridsförande länder, är en nu ett de största vapenexportörer. Genom att ansöka om undantag har Bofors, Saab och deras lobbyster, fått politiker att godkänna att man exporterar vapen tiill USA, Pakistan, osv.

När kan miner och kulsprutor används i ”ett defensivt syfte”?

Azar och jag såg Cat Stevens bilder av Teheran, en stad som ser ut som vilken annan stad i världen. Ska vi snart behöva se den sönderbombad som Baghdad?

www.lucasgray.com/video/peacetrain.html

Igår bestämde jag mig för att spendera lite pengar i musik. Ingen nedladding kan jämföras med glädjen att stå på en affär i flera timmar och lyssna på tjugotals skivor!!

Då gick jag till min favorit affär, Multikulti, på Sankt Paulsgatan, i Stockholm. Magnus, som förestår platsen och som har en ängels tålamod, ledde mig säker i den djungel av okända sångare och musiker från världens alla hörn.

En gång i veckan kommer tangoentusiaster till den lilla lokalen och dansar milonga, självklart hade Multikulti massvis med tango skivor!! Den odödlige Carlos Gardel, som trots att han dog någon gång på fyrtiotalet, spelas oavbrutet. Och nyare, som min favorit Astor Piazzola och Gotan Projekt, high brow tango som är mästare på urban melankoli.

På Multikulti kan man dricka också ekologiskt rättvisemärkt kaffe och äta smarriga mackor.

Fotografen Gabriela Hasbun är född och uppväxt i San Salvador, Central America. Uppfostrad i en palestinsk invandrad familj numera är hon bosatt och verksam i USA, i San Francisco.

Som fotograf har hon alltid utforskat kvinnokroppar, identitet och hur vi kvinnor definierar oss själva genom ”den andres” blick.

I utställning Imagining Ourselves visar hon en serie fotografier där mulliga kvinnor simmar och solar, njuter av naturen, dansar, provar skor, shoppar. Fit, flat, flabulous! är en underbar hyllning till kvinnokroppen i alla sina skepnader, utan skam eller skuld.

imaginingourselves.imow.org/pb/Home.aspx

Jag hade skrivit fel på länken till filmen, nu fungerar den, filmen får nationell premier i USA nu den 11 september, hoppas att den kommer till Sverige snart!

Malalai Joya är en ung afgansk kvinna som kämpar för en plats i den afganska riksdagen. Men stor övertygelse och en fantastisk kampvilja Malalaj arbetar för kvinnornas rättigheter i ett land där kvinnor saknar värde.

I filmen ”Enemies of Happiness” skildras hennes kamp för att få fram ett nätverk som kunde få henne att få en plats i den manlig dominerad riksdagen där krigsherrar och mullor är majoritet.

Jag har tidigare sett två filmer om Afghanistan, Kandahar och Osama. Ett landskap av öken och hetta, städer i ruiner, spår av krig i barnens och de gamlas ansikte, ett land utan framtid, gisslan av geopolitiska intresse, opiumodlare och fundamentalister.

Filmen om Malalai Joya är den enda som har givit mig hopp.

www.malalaijoya.com/index1024.htm

www.wmm.com/enemiesofhappiness