Som vanligt ligger jag och vilar. Men jag vaknar av lukten. Det luktar gott. Idag stoppar matte en sån där genomskinlig påse i vänsterfickan, som innehåller godis. Genomskinlig påse betyder nämligen godis och antingen skogen, eller fotbollsplanen nedanför skogsdungen bakom vår trädgård. Genomskinlig påse med godis, betyder att matte hänger snöret med en klicker i ena änden runt sin hals, innan jag och Lillskiten släpps ut. Kopplena stannar hemma när påsen är genomskinlig, för då blir det aktivering och träning. Matte skramlar med sin gigantiska nyckelknippa. Jaha!! Denna dag blir det visst skogen.. GÖTT! 
Lillskiten tränger sig sedvanligt förbi mig i dörren, som om livet stod på spel..? Jisses. Den lilla Trasan befinner sig plötsligt med ljusets hastighet sött sittande vid bakluckan, för det vet hon att matte gillar. Fjäsk. Det syns att Trasan har uppenbara problem att hålla sin lurviga lilla bakdel kvar i marknivå, av entusiasm, men hon lyckas. Det håriga lilla energiknippet sitter PERFEKT (som hon vet att matte vill) och nästan darrar, i väntan på att luckan ska öppnas. Jag skiter i sånt där trams. Jag är erfaren, vet att man såklart får hänga med oavsett hastighet TILL bilen, och oavsett hur och var man inväntar lucköppningen. Så öppnar matte. PANG! Jag lovar: PANG! Lillskiten sitter plötsligt och oförklarligt INNE i bagageutrymmet..? Hur gick det till? Jag sitter lugnt och still. Fattar inte..? Hon satt ju här, sådär perfekt och söt, med huvudet på sned – alldeles NYSS? Suck! Fjäskar hon för? Trasan trampar otåligt med framtassarna på filten som täcker golvet. ”Kom igen Tanten!” Hallå???” Wake up!!” In med dig Tjockis – in!!” Skogen Tanten!” Rappa på!!”
Ja reser mig sakta (=värdigt) och går fram till kanten. Sätter frambenen på luckans kant, och skjuter (lagom sakta) ifrån med bakbenen… ååå…heeej… Ojdå, hoppsan… Igen: ååå…heeej! Pust! Sedär, jag är …snart… inne. Men ojdå, min vackra kropp är på fel håll tycker matte. Rumpan (den snygga Goldenvita) är visst felvänd.”Gå in” säger matte till mig, mjukt i rösten. ”Bonnie, gå in” Jag väntar lite grann, justerar mig, tar sats. Det tar en liten stund, men vem har bråttom (Lillskiten är nu utom sig av stress ser jag, hehe) Så vänder jag mig om, så att min vita bakdel med den perfekt liggande pälsen hamnar bakåt. Donk! Matte stänger luckan. Vi är på väg. Tar tio minuter.
Mot skogen. ”Yiiihiiiii” Jag smäller AV – SÅ KUUUL!!!!!” flämtar Trasan. ”Fattar du Tanten?” Skooooooogen!!!!!” Hon pratar oupphörligen hela vägen till skogen, den svartvita lurviga. Hela vägen. Matte hör inte hennes tjatter (hundsnack) som tur är för henne. ”Men hallå, jag VET Trasan. Lugna ner dig, sansa dig…” Ta en Toy” ”Och sluta tjattra”
Bakluckesproceduren upprepar sig vid ankomsten till skogen förresten. Lillskiten försvinner med ljusets hastighet ur bilen. Eeeh? Va? Vart fasen är hon? Satt ju här nu, eller nyss? Ahaaa…. där… Sanslös lycklig ser jag henne dansa runt 200 meter in i skogen redan. Hon är inte klok? Hur kom hon DIT? Skutt och hopp och dans och snurr, ser jag den outtröttliga lilla pälsbollen. Herregud! Jag rinner med sakta mak, kanske inte så stilfullt, men effektivt, rinner jag med ett passande ”duns” ur bilen och ner på marken.
Sol. Skog. Träd. Härligt! Jag tuffar fram lagom sakta, nosar runt lite. Lägger en kiss. Luktar lite på en spännande gren. Myser. Kopplar av. Håller reda på var matte är, och ser till att hålla mig i närheten. Strosar långsamt, och funderar på var jag ska bajsa. Titt som tätt, där jag flanerar i solen och har det skönt, fladdrar det till framför ögonen.
Tjong! Trasan rusar förbi! Poff – igen! För varje meter jag går, avverkar den lilla tokan en kilometer, och detta i racerfart?! hahaha! Sicken stolle! Det riktigt dammar runt henne, döda barr far runt i moln allteftersom hon gallopperar fram. ”Wooohooo” skriker hon av lycka. ”Tanten!!” ”Ta mig om du kan, Tjockis!?” Hon skuttar fram och tillbaka framför mitt huvud. Ta henne? Hmmmm – why would I? For what reason, skulle jag ens försöka? ”Loooser!!” ropar hon i farten. Hon studsar och flyger fram. Vid detta laget är hon risigare än vanligt. Hennes rufsiga, lite fula päls (inte alls så finstrukturerad och glänsande som min) börjar se om möjligt än mer rufsig ut! Pälsen står på ända, som resultat av Trasans extrema framfart. Jag vet att det tar åtskilliga minuter sen, när vi har kommit hem igen, innan stackars matte lyckats avlägsna pinnarna, barren och all annan skit som sätter sig som julgransdekoration, instuckna i den där hemska pälsen. DET fattar inte Lillskiten. Hon är totalt utom sig av lycka, och fjäskar pälsen av sig för matte. ”Tittut!!” Här är jag!” Matte” En gång var 30:e sekund, springer Lillskiten tillbaka till matte? ”Spring, spring, spring, och – ”Hallå matte – HÄR är jag!” ”Vift vift” ”Love you matte!!” Vilket enormt energislösande! Vilket fjäsk! Vilken total avsaknad av värdighet! Den lilla lyckliga hinner självklart också, under den dryga timmen vi befinner oss i skogen, att genomföra och fullkomliga ALLT som matte ber henne om. Hon går fot, hon sitter kvar, hon går mellan benen, hon ligger plats, hon bugar, bockar, nickar och fan och hans moster. ALLT! Eeeh? Varför? Ett evinnerligt säkerställande av att matte har lyckats med kontakten?
Jag luktar vidare. Krafsar lite i mossan, luktar lite grann. Njuter. Sätter mig en stund, under tiden som Trasan säkerställer att hennes kärlek till matte är besvarad. Inuti hennes lurvtäckta hjärna, är kärleksnivån från matte säkerställd om hon hoppar på alla tvåtusen stenar i skogen.
Hon tror att mattes kärlek växer, ju fler konster hon gör utan att bli ombedd, och ju fler stockar och bänkar hon bestiger självmant? Hon kastar sig med livet som insats rakt upp i luften, högt som fasen, och landar på en hög sten? Kan inte vara bra för lederna, sannerligen. Väl uppe på stenen utför hon alla konster hon kan komma på? ”Kolla matte” ”Se på mig” Hopp, studs, sitt, ligg, vinka… Allt med en fart som får mina höfter att rysa. Hon är inte klok. Tror hon i sin vildaste fantasi, att hon får fler korvbitar? Fler än MIG? Jag är sansad. Jag avverkar skogspromenaden i min takt.
Jag överöser inte matte med frivilliga stolla-ryck, jag fjäskar inte. Hoppar inte runt och upp och fram och tillbaka som en odödlig. Nej, jag bara ÄR. Underbar. Lugn och värdig. Mig själv. Jag tuffar runt liksom, lagom bekvämt. Och jag vet (jag har varit med länge) – jag vet att jag får minst lika många godiskorvar som cirkusvarianten av Lillskiten får. UTAN att behöva anstränga mig. Ha! För att jag är jag. Lite långsam, lite tjock kanske. Men bäst…
