Olikheterna mellan raserna är slående!!
Jag menar:…. hur KAN hon…? Uääärk va motbjudande… En smutsig, otäck levande nattfjäril…. Lillskiten genomför värsta slakt-scenen med den lilla bakteriebomben. Fyyyy faaaaasen så vidrigt… Jag, som ju är en fin Golden, i mina bästa år, vacker, graciös och gränslöst klok…. jag menar… Det vore det SISTA…jag skulle nedvärdera mig att ta i munnen – en äcklig, sprattlande liten mjöl-fi till nattfjäril. Vem vet i vilken dynghög i den landade sekunden innan den parkerade hos oss? Det bryr sig inte Trasan om. Hon är sååå glad att hon får ”slåss” mot detta gigantiska vidunder…
Lillskiten agerar som om detta var slaget mellan David och Goliat? Amen hallå? Ge dig Trasan, man kan bli sjuk!? (grrr…grrrr….hopp…..studs…) Min vackra, glänsande och som vanligt rena kropp ligger sådär härligt utsträckt på balkongens trägolv, där jag studerar den lilla Trasans kontinuerliga attacker mot ”vidundret” med en kroppshydda på 3 cm. (ggrrrrr…. rooaarrr… bonk, bonk!) Pälsen på hennes små trassliga tassar parerar den ena dunken efter den andra mot det lilla oskydliga djuret. (poff…hopp…vift, vift…) Hur liten äro icke den hjärna, som finner tillfredsställelse i detta makabra sceneri, undrar jag? Den lilla tufsan ger sig hän, fightas för kund och fosterland, överlycklig i ALLT hon tar sig för… Suck.
”Heyyy…Tanten! Kolla! Tjockis! Jag taaaaar den!!!” Med ett jätteskutt rätt upp i luften (den där rasen har gummileder….) landar sen Lillskiten rakt på det lilla fjäderfäet. ”brrrr…roooarrrrr… nu DÖDAR jag dig!!!” tjuter hon alldeles uppspelt. ”Wooohooo!!”
Jag ids inte stiga upp för att slippa genomlida eländet. Jag orkar inte lämna scenen för det ohygieniska slaget mellan Lillskiten och hennes puder-prydda offer. Det är så varmt och gott här nu, och jag ligger så himlans sköööönt. Min mage liksom väller ut lite, sådär lagom, vid sidan. Varma träplankor. Solkatter att gotta sig i.
Skrammel! Hoppsan? (jag lyssnar) Skrammel igen! (jag lyssnar, fortfarande liggande såklart, men mina öron vrider sig mot det håll det bekanta ljudet kommer ifrån. Aha! (Gud så klok jag är…) Aha…köket! Det skramlade? Jomenvisst! – Mat!!! 
Matte som fjopplar med matskålarna! Yesss! Finally. Min favvostund. Undrar just varför Lillskiten ens reagerar? hehe… Hon borde ju vara mätt – det lilla livet, efter brakmåltiden (!) som numer har förvandlats till en vinglös liten bakterihög?
” Tanten!! Hörru, Tjockis, kom igen! Mat! Hörde du? Maaat!!! Vi tävlar till köket, ok???!!” Hon ser löjligt förväntansfull ut nu Trasan. Hon står liksom redo, på språng. Den lilla yviga och alltid lika ovårdade svartvita tror på fullaste allvar att JAG, - en Golden Lady på 10 år, skulle understå mig att… tävla…? HA – HA – HA. Men jag hinner inte svara det lilla energiknippet, vid närmare eftertanke hinner jag inte en fundera på att svara; Lillskiten är redan i köket…
Jag går (läs ”gåååår”) med stil och elegans. Inget studsande, inget stressande. Inget onödigt risktagande att kanske skada mig av hög fart; man kan ju halka liksom. Nej, jag sväääävar fram, skitsnyggt och elegant, till köket. Jag kommer precis lagom. Den lilla hårbollen med pälsen åt alla håll ska PRECIS ge sig hän åt ”sin” matskål. Sin. Va? Hmmppfff…. En halv paket ljuvligt doftande färskfoder ligger i riskzonen. Jag älskar färskfoder. Matte ger Trasan detta delikata mål 2 ggr per dag, med avsikten att den lilla ska öka i vikt. Just som vimsepannan ska sätta tänderna i gourme-högen, ger jag henne ”blicken”… Det kan jag nu, för matte är inte längre i köket. I de fallen hon ÄR i köket, måste jag nöja mig med den torftiga kosten i ”min” skål; de där torra, runda kulorna som är FETT-snåla…? Och Lillskiten bara: ”Ja, visst, vift, vift, du fåår det av mig! Tanten: – take it, it´s yours!” Hon ler med hela kroppen. Hur dum får man va…? 
Touché! Färskfodret ropar på mig, Lillskiten går snällt undan (blicken ni vet, blicken) Hon fattar inte. Hon är precis lika glad som vanligt… Suck! ”vift, vift” Luggen över ögonen. ”Vift och sitt och ligg” Hon ligger en bit bort när jag tömmer ”hennes” skål. Så friskt, så gott, så saftigt. Och fettrikt Min övervikt är kraftigt överdriven, enligt mig själv. Jag är banne mig precis lagom. Skitsnygg.
Eftersom Trasan inte tömt ”min” skål, när jag är klar med hennes delikata färskfoder, så… ja, jag tar det med Inte lika gott, men mat det med. Mätt, belåten. Lillskiten är lika glad och studsig utan mat som med? Urlycklig faktiskt. Hon kanske, kanske får ligga hos mig inatt. Vi får se. 
