Min kusin Annika

Annika och jag i på en Greklandsresa

Alla lov, alla högtidsledigheter och mestadelen av sommarloven som passerade under min barndom, tillbringade jag med Annika. Plus en del ”bonus-övernattningar” som vi båda efter idogt tjatande lyckades sno åt oss då och då. Vi hade så roligt. Vi var bästisar och vi spenderade så mycket tid tillsammans, var så tighta, att vi växte ihop lite, som syskon gör. Bandet som knöts innan vi ens hade formats till de vi är idag, håller oss tighta än idag (spirituellt) – trots tidsrymd mellan träffarna (vi bor idag långt från varann)

Hon hade så f-bannat fint hår…  Mitt var lite som en blandning av svinto och sockervadd, om man bortser från omfångsmässigt förstås. Mitt hår var nämligen tunt och lockigt. Inte lockigt i positiv bemärkelse dock. Lockigt som i ….”har en brandhistoria bakom sig”, dessvärre…. Lockigt som härmed byts mot ordet ”krusigt” kände jag nu, avsevärt mer passande. Det är klart att det störde mig. Deadly jelous var jag..  Grön av avund. Jag kan inte dra mig till minnes att jag kände någon som helst ”rörelse” i min ”krusansamling när vi sprang fram och tillbaka på fälten och ängarna utanför ”Kullen” (kusinens barndoms-sommarställe) (det blir inte mycket rörselse i en tunn, kort och krusig frisyr, nästintill omöjligt) HENNES däremot. Ååååhhh!! Som en hästman, det gungade, svingade, det var så där fantastiskt vackert att man blev förbannad, det böljade i vinden precis som det skulle ha gjort på Kulla Gulla, om man sett filmen istället för att läst boken, då, för länge sen.Låååångt, blont och underbart fint.

Annika-hår...

Katarina-hår... S

Som tur var, så var jag lite äldre, lite ”före”. Jag var lite, lite coolare Jag vet att hon tyckte det. Jag kände det. Speciellt lite senare, när vi var i början av tonåren – aaahhh – jisses, så cool jag BLEV plötsligt! Pang! Och lilla kusin var imponerad. Hon höll på att spricka av spänning när jag berättade om killar, om smygrökning, om saker man pratar om när man är 13-14. Spännande saker. Lite förbjudna grejer.

Vi var oftast i hennes stuga. Min familj hade en

stuga, rakt över sjön, på andra sidan – men som riktigt små var det mest ”Kullen” som lockade. Vilket previlegie att få en sån uppväxt, en så fantastisk barndom. Vi två brukade sova i ett litet rum i stugan. Om jag minns rätt var det en våningssäng, och hon låg överst med mig under. Eftersom hennes föräldrar naturligtvis såg det som en välsignelse om och när vi gick och la oss (sent) på kvällarna, så förstår jag idag deras frustration över att vi ALDRIG SLUTADE FNITTRA!!! Vi låg där, översäng och underslaf, och pratade. Vi pratade och vi skrattade. Fanns ingen hejd. Vi kunde inte sluta… Titt som tätt hördes från TV-rummet (alternativt vuxensovrummet) ett sjujävlar: ”AMEN-DET-VAR-VÄL-DÅ-ÄNDA-IN-I-F….N!!!” ”NU HÅLLER NI TYYYYST!!!” etc,etc.

Fnitternivån var aldrig högre än under och efter dessa deperata försök till sansning såklart.  ”..ok…förbjudetattskratta…FÅR…inte…skratta…inte..titta…på….Annika…håller…mig..tsss……och: PPPPLLAHAHAHAHAHAHHIHIHIHIHI !!!!! ” Resultatet lät inte vänta på sig, och de stackars vuxna var utom sig av vrede. Som ledde till mer hysteriskt fnitter. Ett ekorrhjul av hejdlöst fnitter och total ursinnighet.

Det var ju (får man för sig när man tänker tillbaka) alltid, varje dag, alla somrar, underbart fint väder. Solen var stor som en satellit, och limmade sig fast på mitten av en klar och ljusblå himmel. Minsta lilla pluttmoln innehållande en fuktighetsgrad över det acceptabla, trycktes väldsamt och bestämt bort av den stora gula satelliten. Grodynglena som vi (mest jag) samlade i hinkar och kar, blev omsorgsfullt tillgodosedda med kontinuerligt vattenbyte, samt skuggplacering. Erfarenheten lärde oss 2 blonda kusiner, att grodbarnen blev först slöa, sen apatiska, och slutligen DÖDA, om deras nya plastbostäder placerades rakt under satelliten. Inte bra. Vi lärde oss med tiden att det i och för sig inte orsakade de små skogsödlorna någon smärta, att små barnhänder höll så att svansen lossnade – men den ödlan utan svans förlorade värde. Vem skulle ha den? Hon eller jag? Den fula? Den som var sönder? Tack vare en något högre status baserad på ålder snarare än hår-kvalitet, blev det nog oftast jag som fick ”äga” de med svansen kvar..

Vi tillbringade, yrvakna och med håret på ända (ja..eller HENNES hår, mitt var irriterande orört oavsett sömnaktivitet) dagarna ihop från den stund vi vaknade. Vi satt på det uppvärmda sten-trappsteget utanför den lille, låga gråmålade stugdörren och mumsade ljumna frukost-jordgubbar i sockersöt rosafärgad mjölk, med rodnande läppar som resultat. Vi borstade tänderna bredvid varann, knäsittande på varsin pall framför en gammal sprucken spegel. Vattnet hämtade vi gemensamt ur en grön trädgårdspump, innan hygienstunden. Hon pumpade och jag höll i spannen, eller vice versa. (När hon pumpade gungade säkert hennes princesslockar sådär sagolikt fint…)

Vi bor långt ifrån varann nu, geografiskt. Långt nog för att man inte tar en eftermiddagsfika ihop. Tyvärr. Vi har våra liv på olika håll, olika liv, med olika män och barn i olika åldrar. Vi ses inte jätteofta mer. Men vi känner nog båda det där bandet. Bandet som knyter ihop säcken fylld av sommarbad, sol, ödlor och jordgubbar. Det känns, för oavsett hur sällan vi ses, när vi väl ”kommer ihop” igen efter ett uppehåll, så har vi fantastiskt kul Och väldigt svårt att sluta fnittra…

Jag och Annika, för några veckor sen

Det här blev en kärleksförklaring till dig Annika! Det visste jag inte när jag började, men…det bjuder jag på. Du är en av människorna i mitt liv som jag älskar. Jag älskar dig Kusse – och – mitt hår har blivit tjockare nu

Ps. Förlåt lilla Annika, för att jag lurade dig att leka ”frissa” då, när vi var 6 eller 7. Hade jag vetat hur förbannad din mamma skulle bli, hade jag aldrig klippt av så mycket…. Ds!