Schapendoes

Trassel Allie

””Stackars krake… Ingen sköter om honom, det syns… . Ägaren borde skämmas; ta ut en så trasslig och ovårdad hund. Han kan inte ens SE med all päls? Vilka raser har de egentligen blandat där, och hur tänkte de då…?”"

Ungefär så flöt tankarna den allra första gången jag fick syn på en schapendoes. Då kunde jag ju i min vildaste fantasi inte föreställa mig att det var en ”ras” över huvud taget. Mer ett lagom stort resultat, trassligt resultat, av ett möte mellan två oidentifierade långhåriga hundar. Såna där man ser som hungriga, fladdrande skuggor, farande mellan barstolarna på tavernan i Spanien.                                                                                                          Nu kära vänner, vet  jag bättre. Nu vet jag att (i min värld) detta är en vacker hund.           En charmigt, busigt fluffig liten pälsboll. Jag vet nu att det under luggen finns – tindrande bruna ögon, underbara, helt utan konkurrens, ögon som trollbinder vilken hårdhudad människa som helst. Så är det.

Jag är kär. I en hundras. Jag känner och tror, och hoppas med för den delen, att jag alltid, vid min sida resten av mitt liv, kommer ha en – schapendoes. Visst, valparna är söta, indeed, alla valpar är söta. De föds söta för att man ska vara tvungen att ta dem an sig, vårda, ta hand om den, älska dem. I annat fall hade livet för valparna blivit onödigt kort. En schappevalp är riktigt söt, såklart, min egen var dessutom berikad med aningen inslag av zebra – med sin randiga teckning. Hon var jättesöt. Som socker. Hon banade (och gör så fortfarande) med sin randiga lekamen vägen för fler av samma art, som kommer att förgylla mig tillvaro ännu mer. Nästa gång, som jag sa till en vän, ska jag ha en rutig

Randig och oemotståndlig!

De finns i alla möjliga färger, alla möjliga teckningar. De är fantastiskt fina, allihop! De blandfärgade, de enfärgade, de skimmelfärgade. Underbara! Fanns möjligheten skulle jag skaffa en av varje färg, för viljan finns. Jag vet och ser, bland annat på facebook bland andra schapendoes-ägare, att de OCKSÅ tycker sig ha den goaste, den finaste och den allra bästa schapendoesen. Naturligtvis har de det, det har vi alla. Alla vi, som har haft turen att få ha en liten, konstant glad och helt underbar liten trasselhund att dela våra dagar med

Vad gör då denna hund så speciell? Vilka egenskaper besitter den, som gör den så charmig, oemotståndlig och säregen? Bortsett från att den är smart, på gränsen till irriterande, på gott och ont? Bortsett från att den alltid, alltid (!!) är glad? Bortsett från att den inte fäller? Inte skäller? Älskar alla, art-fränder liksom människor? Att den är snäll, otroligt vänlig, och med hela sitt väsen konstant visar att uppdraget i livet den har är kort och gott att den vill göra dig glad? På morgonen, efter jobbet, på skogsrundan eller träningsplanen; den VILL göra dig lycklig! Den förgyller din dag, det är den största uppgiften den HAR (känns det som). Någonstans i sin regelbok har den med stor sannolikhet också ett kapitel som heter: ”Hon blir glad om jag är SNABB” och ”Jättelycklig blir hon om jag hoppar UPP på alla stenar, murar, stubbar och liknande när vi är ute”

Upp, upp. Spelar ingen roll på vad, min människa blir GLAD!

Naturligtvis är min schapendoes den bästa, och det bästa jag har – tillsammans med tant Golden naturligtvis. Tant är nu på sitt elfte år, och lika underbar, fast på ett helt annat sätt!