Trodde jag aldrig. Kanske, kanske är ändå Lill-skiten (ja; trasan med benen i vädret, jämte mig på bilden nedanför) Kanske är hon inte är helt obildbar ändå…? Inte trodde jag väl att hon, som alltid innan brukat vakna okristligt tidigt (va s.k.a det gå ut på…?) faktiskt sover fortfarande. Wow. Yippi. Blåsan klarar större press.
Soffan. Den gröna, sköna. MIN soffa!
Soffan, den gröna. Den gröna och väldigt sköna soffan. Min soffa! Den fanns här i huset redan innan JAG kom. Det säger inte lite. Snart elva år sedan. Soffan som mina människor de första åren FAKTISKT trodde att jag inte använde (ehum?). Att jag faktiskt INTE hoppade upp i, när mina människor på kvällarna gick ner till källarvåningen för att spendera timmar vid tv:n… Eller ”hoppade” förresten, man är ju inte dum… Jag ”gled” upp i den. Sakta. Jag var smidigare då. Mindre i omfånget.Glid låter mycket mindre än hopp. Mina människor hör mig inte om jag glider, det enkla lilla faktum fattade jag för länge sen. Nej, för då, på den tiden, var det ”Förbjudet”! Inga pälsdjur i soffan (?)
Nope. Nej. Detta gröna och sköna ting var människans egendom allena. Hhmmmfff…
Och fasen vet: om nu Lill-skiten fortsätter med sina avsevärt förbättrade morgonvanor – så kanske (men vi får se) – kanske, att jag låter henne ligga här imorgon med. Eventuellt. Fast klart, en självklar förutsättning är ju ”avståndet”. Hon börjar nog fatta nu, äntligen den lilla Trasan…”Avståndet”! Viktigt! Det ska vara ”space” mellan oss,det har jag gjort klart för den lilla svartvita ett otal gånger! Space!
Nu är det annorlunda. Mina människor är äldre. De har lugnat sig. De ÄR inte längre hysteriskt noga med ”min” soffa. Jag FÅR vara i soffan nu. Ok, det blir hårigt, visst, men mina människor TAR det liksom numer. De har blivit mer medgörliga. Mognat.Över lag när jag tänker efter. De lyder mig mycket mer nu än förr, när jag var ung. Dågudbevars, skulle tex allehanda konstiga företeelser liksom ”tillåta” mina handlingar. Jorå. Jag skulle ”göra” en massa (helt onödiga) saker, göra ”innan” liksom. Innan jag ”fick lov”.
Fattar du? Som en slags ”tillåtelse-öppning”. Kan inte begripa meningen med det hela. Men de ville det, så – jag gjorde det. Dörren tex. Ha! INNAN (märk väl) jag fick entra dörren, INNAN jag fick gå över tröskeln blev mina människor lite, lite extra nöjda, glada, om jag satt ner, och inte nog med det; jag skulle sitta ner och TITTA på dem. Likaså vid maten…jepp… INNAN min väldoftande matskål sattes ned till mig, INNAN jag fick möjlighet att börja äta, blev de sådär LYCKLIGA om jag satt ner, och så blicken.. förstås…- jag skulle TITTA på dem först. SEN kom skålen (?) Dessa människor…
De kör lite samma stuk nu med Lill-skiten, ända sen hon kom. Samma visa. Som det här med klicker.
Klickerträna… eller se på..? 
Nu är det Trasans ”tur” (hehe) : Kontakt (Klick) Kontakt (klick) Följsamhet (klick) Sitt (klick) —- i oändlighet! Så gott som dagligen. Lill-Skiten sliter ihjäl sig, och med glädje! (?) Orka, säger jag. Orka. Nej, själv brukar jag lligga lite på avstånd när min människa ska… klicka… och hålla på med Lill-skiten. Ibland håller de till i köket. Det är ok. Klinkergolv. Golvvärme. Min mage ”flyter ut” lite liksom, på hårda golv, när jag ligger ner. Känns ok 
(jag misstänker förresten att detta ”utflytande” är en stor bov i dramat vad gäller min nya mat, den ”lågfetthaltiga”, den ”nyttiga”. Den för lite mer – omfångsrika – ”seniorer”. Strunt samma att den är halväcklig och torftig förresten, jag brukar (när min människa tittar bort eller lämnar köket) ändå sno Lill-skitens mat! Ha! Gott. Fett. Smakrikt. ”Mitt” säger jag till Lillskiten bara med en blick. ”Mitt” säger jag, och hon låter mig. Såklart. Äldst. Bäst. Snyggast. Och tjockast.
Jag ligger och ser på. Bah! Ujuju….. SOM de håller på! Min människa är lyrisk, euforisk.
PPfff…. (klick) ”Braaaaa!!!”" (klick) ”brrrraaaaa!!!” (klick) ”Jaaaaa!!” ”Duuuktigggggg tjeeej!!!”. Jisses. Blir trött bara av att se på dem. Och Trasan, Lill-skiten, hon är i sitt esse. Hur ORKAR hon??? Varje dag? Jag menar: hur kul kan det va??? Och hur tänker människan? Med vilken avsikt? Jeg menar, HUR ofta (omg) förekommande är det att Lillskiten i sitt liv, i vardagen, kommer att behöva…leta upp och sätta sig inuti ett tomt ölflak…tex? Begriper ingenting… Lillskiten däremot, kryper nästintill ur pälsen av lycka! (?) Hon STUDSAR – hon KASTAR sig, hon HOPPAR, hon gör praktiskt taget ALLT, som hennes lilla än så länge oerfarna hundhjärna, tror att min människa blir glad av. Allt! Och FORT!! Hur orkar hon? Hur ”tänker” hon??? När man kan ligga här, som jag…..och ha de skönt… Inte röra sig så onödigt mycket. Bara se på. Få en munsbit emellanåt, just because liksom…
Ligga och betrakta, skönt, och låta magen ”flyta ut” på det varma klinkergolvet.
PPfff…. (klick) ”Braaaaa!!!”" (klick) ”brrrraaaaa!!!” (klick) ”Jaaaaa!!” ”Duuuktigggggg tjeeej!!!”. Jisses. Blir trött bara av att se på dem. Och Trasan, Lill-skiten, hon är i sitt esse. Hur ORKAR hon??? Varje dag? Jag menar: hur kul kan det va??? Och hur tänker människan? Med vilken avsikt? Jeg menar, HUR ofta (omg) förekommande är det att Lillskiten i sitt liv, i vardagen, kommer att behöva…leta upp och sätta sig inuti ett tomt ölflak…tex? Begriper ingenting… Lillskiten däremot, kryper nästintill ur pälsen av lycka! (?) Hon STUDSAR – hon KASTAR sig, hon HOPPAR, hon gör praktiskt taget ALLT, som hennes lilla än så länge oerfarna hundhjärna, tror att min människa blir glad av. Allt! Och FORT!! Hur orkar hon? Hur ”tänker” hon??? När man kan ligga här, som jag…..och ha de skönt… Inte röra sig så onödigt mycket. Bara se på. Få en munsbit emellanåt, just because liksom…
Hahaha. Härligt inlägg!
Herlig Katarina!
))