Icke att förglömma. Varje pass är underordnat ett högre syfte, varje pass måste fylla sin funktion i den långa kampen mot Slutmålet. Under ett år så får benen sig 50 omgångar. 50 avsatta tillfällen då ett arbete måste läggas ner på den muskulaturen. 50 tillfällen som inte får slösas bort. Slentrianmässiga benpass ger slentrianmässig benmuskulatur och slösas ett pass bort på något halvdant så återstår endast 49 tillfällen som kan bidrar till den långa kampen. Fjollar man bort ytterligare ett så blev det bara 48 pass att åstadkomma något på och sakta men säkert tickar tiden iväg. Inget utrymme för halvdana insatser. Och det är samma princip oavsett vad man ska genomföra för typ av träningspass. Har man en avsatt tid för någon typ av aktivitet så bör man innan man tar sig an utmaningen ta sig djupt in i sig själv och ställa frågan…. Varför ska jag genomföra detta pass idag? I vilket syfte? Vilken arbetsinsats krävs av mig idag för att jag ska nå mina mål? Hur känns det efter träningspasset om jag presterat undermåligt? Att bara ta sig iväg till gymet och genomföra sina övningar och antalet set räcker inte. Inte i detta fall. Benträning kräver en enorm arbetsinsats och utan den mentala förberedelsen så når man aldrig ända ut till gränsen. Gränsen. Den gräns man måste besöka under sina benpass för att muskulaturen skall bli mer uthållig, stryktålig och stark. Och blir benmuskulaturen mer uthållig, stryktålig och stark så kommer den att växa. Och man måste utsätta den för mer än den klarar av, för så länge man utsätter den för det den klarar av så kommer den för alltid att vara så uthållig, stryktålig och stark som den är idag. För du kräver inte mer utav den, den klarar ju påfrestningarna du utsätter den för…
På väg mot ett benpass så ska tankarna redan ha landat då den mentala laddningen redan pågått i dagar. De stunder som blivit över kring de övriga delarna i tillvaron tillägnas alltid det kommande benpasset. Vilken dag, vilken tid, vilka övningar, vilken inställning och vilket fokus? Allt sitter redan på plats i skallen, nu är det bara mantran som gäller. Mantran kring syftet, mantran kring smärtan, mantran kring inställningen. Stunden är där och då, ett benpass kommer aldrig igen, finns inga tillfällen till revansch. Nästa benpass är nästa benpass, detta pass är här och nu. Och ett benpass måste göra ont. Likt ett hungrigt lejon så måste det råda tunnelseende, inget annat får komma emellan. 1 timme per vecka. 1 timme. 1 förb*nnad timme ska vikas av och denna timme måste ge resultat.
Benens muskulatur är kroppen största muskelgrupp, det krävs mycket blod för att försörja dom med energi och syre, så att slarva med uppvärmning finns inte på kartan. 10 intensiva minuter på cykeln med lurar i öronen är en favorit, köra tills svetten rinner ordentligt. Pulsen hamnar på rätt nivå, andningen kommer igång, adrenalinet sprids i blodomloppet. Blodets koncentrationer av viktigt syre och adrenalin gör en redo för tunga benövningar. Direkt av cykeln och mot första stationen, några uppvärmningsset varvat med stretching så är dom redo. Men är man själv redo? Är det mentala med? Close-up vid en spegel, se sig själv i ögonen och ställa frågan…. ”Vad är syftet med dagens pass????” Svaret kommer blixtsnabbt,,,, ”Kör sönder benen!” Pang på dom bara!!!
Man vet när man kommer till sin gräns, man har varit där förut, man har säkerligen vikt ner sig där många gånger förr. Men inte idag, idag ska det tryckas repetitioner förbi den där gränsen. Vid gränsen så råder status quo för utvecklingen. Go Beyond!!! Smärta betyder utveckling, det ska göra ont, håll ögonkontakt, stirra ingen annanstans, håll fokus i de egna ögonen. Svika sig själv och det uttalade syftet med dagens benpass eller kliva över gränsen? Pang och över!!! Är blodet rent och syret flödar fritt så sköter adrenalinet resten, återhämtningen mellan seten går fort, hämta bara tillräckligt med luft för att orka återvända till stationen. Återigen se sig själv i ögonen och fråga…. ”Vill du vika ner dig idag eller ska du nå gränsen och ta dig förbi?” Pang och över!!! Efter avslutat set… ”Var det där verkligen ALLT jag hade att ge???” Nytt försök…mot gränsen. Pang och över!!! Redan innan det slitsamma arbetet vid en station är över ska man veta var man ska ta vägen efter sista setet. Är nästa station ledig? Om inte, ha en alternativ lösning. Rakt över, ingen extra vila vid stationsbyte. In i kriget igen, jobba mot gränsen, hitta den, du har varit där förut och du vill dit igen. Hitta den. Pang och över!!! Och igen! Och igen! Och igen! Slösa inte bort ett enda set!
Ett benpass kanske består av 12-16 set (fler set än så och man har sparat sig någonstans under resan) och det krävs att man håller fokuset genom hela passet, svidande dropset på varje set är optimalt för att mosa ur det som finns kvar av hela muskelfibrer. Köra grundsetet till gränsen och över, droppa vikten och så på det igen. Pang och över!!! Varje övning, varje set, varje rep är små delmål i ett av delmålen mot Slutmålet.
Under den efterföljande promen hem så bär sig förstås inte benen, men det är gott med en liten genomblödning för att redan nu få bort en del av de slaggprodukter som bildas av hård träning (alternativt sätta sig på cykeln ca 10min och stretcha efter det) och det är en bra stund för reflektion. Hur gick dagens pass? Vad kunde jag gjort annorlunda? Var vek jag ner mig? (för vikt ner sig har man ALLTID gjort). Och när man väl kommer hem så känns det säkerligen i benmuskulaturen att man faktiskt kunde ha gett ännu mer under passet…
En människa klarar mycket större påfrestningar än man anar och sällan vistas man i marker där påfrestningarna är så stora som under ett benpass, men det är precis där vi vill vara. Glöm aldrig syftet med dina benpass, utnyttja dom fullt ut och höj ribban. Du kommer aldrig kunna leverera varje gång, men dom gånger du gör det så lägg gränserna på minnet. Det är när du höjer ribban som du utmanar dig själv och de endorfinerna som sipprar ut senare på kvällen är väl värda besväret.
”Each workout is like a brick in a building, and every time you go in there and do a half-ass workout, you’re not laying a brick down. Somebody else is.” – Dorian Yates
