På dödsbädden…

 … så kommer man att ligga och se tillbaka på sitt liv och det lär ju bli en spännande resa tillbaka genom alla sina år, upplevelser, minnen och bedrifter. Tanken slår mig ofta när jag står inför olika vägval eller situationer i livet och inte riktigt är hundra på vilket sätt jag ska attackera den uppkomna situationen. ”Den dagen som jag ligger på dödsbädden,,, hur vill jag då se tillbaka på den här situationen och bedöma det beslut jag nu kommer att fatta”. Man ska definitivt leva här och nu. I nuet. Men man bör då och då ta i beaktande att man bara lever en gång och att man inte alltid får tillbaka alla chanser och möjligheter som dyker upp i livet. Den dagen jag ligger där så kommer jag definitivt att ångra en del val, det hör livet till, men en sak jag absolut inte vill ligga där och ångra är om jag inte ens har försökt. Att vilja försöka uppnå något men att inte ens ge det en ordentlig chans är för mig en hemsk tanke.

Att förbereda kroppen och skallen inför ett pass är två skilda saker. Kroppen förbereds på sitt sätt med vila och rätt föda vid rätt tillfälle. Skallen och det mentala är däremot en helt annan sak. Det mentala är ingenting som man bara kan plocka fram ur ett facit, följa ett tankeupplägg och sedan blir allt precis såsom man hade hoppats. Jag har genomfört omkring 5000 gympass genom åren och orsaken till att jag återigen tar upp det mentala är att jag säkerligen slösat bort 1000 pass under åren pga en enda anledning. Felaktig mental approach. 1000 gympass till spillo bara för att man slarvat med det mentala och litat på att kroppen kommer utföra prestationen på egen hand. Javisst, man har genomfört passet enligt upplägget, men det ger som sagt ingen utveckling att återigen genomföra sådant som man genomfört tidigare. Been there, done that! Och sådana pass finns inget utrymme för. Stagnation!

Förberedelserna inför dagens gympass hade gått  By The Book. Inget slarv. Uplägget solklart. Punkt för punkt. På vägen mot gymet så känns det dock slarvigt i huvudet. Taggningen fanns där, kroppen kändes stark, men det saknades det där lilla extra i skallen för att man skall kunna gå in och försöka bräcka sig själv. Vilka mantran skulle gälla idag? Bröst, biceps och triceps skulle få sig en omgång, men hur skulle jag attackera upplägget rent mentalt? Det är inte alltid som något av de vedertagna sätten funkar och ger tillräcklig energi för att ta sig igenom passet på det sätt som man önskar. Syftet vet man, målbilden vet man, tillvägagångssättet vet man och fokuset finns där. Men dagens mantra?

Vid sådana tillfällen plockar jag fram ässet i skjortärmen. Dödsbädden. Dödsbädden är inget man kan använda sig av varje gång, det skulle ju dels bli för uttjatat och dels så skulle det ju ta udden av livsglädjen en hel del om man varje dag gick och tänkte på den dagen som man skulle dö. Men ibland är det på sin plats. Nöden har ingen lag. Så… ”Den dagen jag ligger på dödsbädden,,,,hur vill jag då kunna se tillbaka på mitt gympass kvällen den 18 januari 2012???” Jag går ju till gymmet för att investera i min egen hälsa och i mitt välbefinnande och jag bör ju kunna se tillbaka på mig själv och veta att jag verkligen försökte. Att jag inte vek ner mig inför mitt svagare jag. Att jag gav mitt absoluta yttersta i kampen mellan den starka Kenny och den lata & bekväma Kenny. Skulle jag ligga på dödsbädden och se tillbaka på kvällen den 18 januari som den kvällen då jag vek ner mig eller som den kvällen då jag knäckte mig själv? Esset i skjortärmen var framplockat. Det mentala redo. Jag viker INTE ner mig denna kväll. NEVER!

Upp på cykeln för 10 minuters uppvärmning. Vill jag se tillbaka på den absoluta prestationen? Yes, personligt rekord gäller!! 10 minuter fullt ös och enligt kalorimätaren så har jag aldrig lyckats bränna så många kalorier på en 10minuters cykelstund. SMACK! Svetten forsade över hela kroppen. Bra inledning!! Nytt personbästa 18 januari 2012! Den lata & bekväma Kenny fick en käftsmäll direkt. Mot vikterna, nu skulle han få sig en pungspark också! Något att minnas! 3 övningar bröst. 3 set på varje. Dubbla dropset på samtliga. Pang! Pang! Pang! Jag var inne i matchen! Men hur var det nu med dödsbädden? Ok, en extra övning, 3 set även på den. Vilar jag normalt 1 min 15 sek så fick det bli 35 sek den här kvällen. Tempo är klockrent när man vill höja upp det mentala fokuset. Aldrig slappna av. Hårt jobb hela tiden ger inget utrymme till att fundera över någon annan utväg än att kriga sig igenom passet. Den lata & bekväma Kenny gillar att slappna av, men den här kvällen är inte hans. Innan varje set….dödbädden! När det börjar svida i musklerna….dödsbädden! När det sista reppet är kört…dödsbädden! Ett rep till….dödsbädden! Ett rep till….dödsbädden! Vill jag ångra mig eller vill jag göra mig själv stolt?

Över till armarna…ingen split på dom den här kvällen. Den lata & bekväma Kenny gillar split. Den starka Kenny gillar superset. Ett set triceps direkt följt av ett set biceps! Pang! Dödsbädden! 30 sek vila! Dags igen….ända till failure, droppa vikten, kör igen till failure, droppa vikten, kör igen. Trippla dropset i supersetet! Bara att mosa! Armarna var totalt slutkörda på 12 minuter.

På promen på vägen hem så kom då frågeställningen till sig själv… ”Den dagen då jag ligger på dödsbädden…hur kommer jag då att se tillbaka på passet den 18 januari 2012???” Svaret var solklart… som ett av dom bästa passen jag någonsin genomfört. Jag vann över mig själv! Jag kommer somna gott och känna mig nöjd med min prestation och det var inte pga av att kroppen var så förbannat vass, det var för att det mentala segrade över den fysiska. Hjärnan är mycket starkare än kroppen. Dina tankar kan förändra hela ditt liv, ha respekt för dom och använd dig av dom oavsett vad du vill uppnå i livet.

”There is no failure except in no
longer trying.”
Elbert Hubbard