I zonen

Sista tiden så har det bara blivit intervaller på motionscykeln på gymet och visst, dom är jobbiga, men dom är som en Walk in the Park i jämförelse med backintervaller. På cykeln är det bara benen, hjärtat och lungorna. I backen så är det ta-mig-f**n hela kroppen. Varenda cell får bekänna färg och man mår inte annat än pyton. Och är man dum som man är så har man då från denna veckan lagt in backintervaller i upplägget på tisdagkvällar och det är ju samma sak som att rista det sten. Kul sysselsättning en ledig kväll. Var taggad inför det hela dagen på arbetet, men ju närmare jag kom det desto mer illa mådde jag. Men klockan tickade sakta men säkert på och till slut så stod man då hemma i färd med att kitta om inför intervallerna. Lagom packad med ångesthormoner i blodet. Jag bor väldigt vackert precis vid Riddarfjärdens strand och det finns ögonblick då jag verkligen är ödmjukt tacksam inför att jag får bo så här vackert. Det finns också ögonblick som jag är väsentligt mindre tacksam för det. Som idag. 2 plusgrader. Gråmulet. Vind som blåser rakt in från Mälaren. Regn som piskar mot fönsterrutan. Och där nedanför har jag visst fått för mig att jag ska springa backintervaller. Toppen. Muntert. Great.

Ångest som sagt. Man känner igen den såväl. Man har vant sig. Man vet att för varje sekund som går så närmar det sig och man följer bara rutinerna som i ett vacuum och följer med sin egen kropp likt en ”nära-döden-upplevelse” på väg ut från lägenheten. I hissen ner så är blicken bara tom. Man vill inte. Men man följer med. Man är i zonen. Benen knallar ut, men själen ligger redan i kvällsbadet och myser med endorfinerna för ingen själ vill vara med om backintervaller. Själen är smart, den har dragit för länge sen, tänt ljus och myst ner sig i den varma bubblande jacuzzin. Men kroppen är där den är för den måste vara där. Det står så i upplägget. Idiot!

Backen ligger ca 400 meter bort och är en lång, svagt lutande uppförsbacke och efter en fantastisk (NOT!) härlig uppvärmninglöpning så stod man då nedanför backen och kikade upp för backen i regnet med vatten rinnandes i hela fejset. Man vet hur bra intervallträning är för kroppen. Man vet vad det gör för hormonerna. Man vet vad det gör för konditionen, för muskeltillväxten och för fettförbränningen. Men sån kunskap är ingen som helst motivationsfaktor för mig i ett sånt läge. Inte ett dugg. Kunde inte bry mig mindre. Men en sak vet jag. Och det är att jag kommer få ett sjuhelvetes rus av endorfiner 30 minuter senare. Men det återstår 10 sprinter upp för den där förb*nnade backen. Ångest. Illamående. Let´s Do It!

Ni vet vad jag pratar om. Man smäller på den första och det gör bara ont överallt och under lunkandet på nervägen så smyger illamåendet sig på och man vet att det är så här j*vla jobbigt det är. Intervaller på cykeln är för kattungar. Backen är för lejon. Och så där håller det på. Ont överallt. Lungorna sprängs. Hjärtat stannar. Och blodet . . . Blodet ska vi inte tala om. Allt blod som samlas i gluteus…var kommer det ifrån? Har jag verkligen sådär mycket blod i kroppen så att det känns som om r*ven kommer explodera om jag kör en sprint till? Tio sprinter senare så var jag en slagen man. Men premiären var avklarad. Säsongen igång. Inte kul! Inte ett dugg kul! Men bra för kroppen. Konditionen har i vanlig ordning försämrats under vintern, men nu ska den åtgärdas. Och på köpet så kommer något gram fett rinna av och det är bara att buga och bocka inför det faktumet. Handen på hjärtat så älskar jag viktträning, men spyr på intervaller. Men ändå så gillar jag dom. Jag gillar tomheten man känner i den där zonen när man är mitt uppe i ångesten innan allt börjar. Någon form av tomhet och maktlöshet inför en händelse som bara närmar sig oavsett om man vill det eller inte. Självplågeri? Ja, möjligen med lite tendenser åt det sadomasochistiska ( stavas det så?) hållet eftersom det känns så j*vligt i röven. Jag vet inte. Men det är sannerligen något speciellt över känslan som inträder när man genomfört det.

Det tog väl en ca 90 minuter innan illamåendet hade lagt sig så pass mycket att jag kunde få i mig mat och börja dela med mig av dagens underbara upplevelse. Delar inte med mig för att påvisa något annat än att livet inte bara handlar om vackra soluppgångar, fågelkvitter, harmoni och smarrig blåbärsgröt. Livet handlar också om pissigt regnväder, snålblåst, ångest, torsk, potatis och broccoli. Viktväst eller intervaller – skit sak samma för nu är det tända ljus, indianmusik och varmt jacuzzibad på gång. Är inte det för underbart med lite lagom av allt?;)

Imorgon är det gymträning med Alex kl 06.00, bröst, biceps, triceps - ska bli skönt med vikter igen, hanterbara utmaningar.

Ha en god natt alla krigare!

”When I stand before God at the end of my life, I would hope that I would not have a single bit of talent left, and could say, ”I used everything you gave me.”