Kenny Dahlström

Man får nog backa tillbaka bandet ända till 1986…

Hade precis börjat mitt första år på gymnasiet, var inte riktigt 16 år fyllda, fotbollen var mitt liv och hade alltid varit min stora kärlek (och den kärleken till bollen finns kvar än i dag och kommer så alltid att göra, att spela fotboll är det bästa som finns).

Sedan något år tillbaka hade jag börjat skrota lite i min fars källargym. Jag och min bäste vän satte oss på bussen på kvällarna efter fotbollsträningen och begav oss iväg till andra sidan stan för att lyfta lite vikter (alltsom oftast blev det mest lite petande på vikterna och mer fokus på den medhavda kexchokladen). Min far hade alltid haft en grym fysik och jag var uppvuxen i källargymet, mitt första minne är som 5-åring och jag fick följa med som ett litet glin, sitta och vänta i något hörn medans Pappa härjade och stånkade ”Old School” med rostiga vikter, trasiga vajrar, tunga lyft, skrikande och drickandes mjölk mellan seten. Jag minns också hur imponerad jag alltid var av Pappa vid matbordet ”hur mycket kan man äta egentligen????”. Någonstans mitt i allt det där så fann jag en fascination för livsstilen, den låg nog latent och bubblade i blodomloppet och där på hösten 1986 så bestämde jag mig för att börja träna i källaren 3 ggr i veckan och ytterligare 2 ggr/vecka hemma i pojkrummet på övervåningen. Pappa hade självklart försett mig med en bänk, skivstång och ett par hantelgrepp som jag kunde bygga egna hantlar med och jag minns än idag hur jag satt där och körde hantelcurl med sjukiloshantlar. När det var dags för bänkpress uppe på rummet så klarade jag ganska snart 10 rep på stången (40kg) och Pappa såg till att fixa fram några vajrar så vi kunde hänga mer skrot ute i ändarna. Jag slet och drog hårt i det där pojkrummet och jag minns att musiken var ett problem för varje gång man råkade släppa vikterna lite för hårt någonstans så hoppade stiftet på grammofonspelaren (detta var långt innan mp3-spelaren gott folk=).

Något Pappa lärde mig tidigt var att föra träningsdagbok och de nostalgiska noteringarna har jag än idag kvar i någon kartong på vinden hos föräldrarna. ”Ska du utveckla några muskler så måste du ha koll på vad du sysslar med Kenny, och inget petande i maten, ska du växa så måste du äta massor”

Och där på hösten 1986 så blev portionerna allt större i skolmatsalen och mellanmålen allt flera och allt större och jag inhandlade mitt första proteintillskott från Skip (minns att jag senare köpte mitt första amerikanska protein från Weider och att jag var helt övertygad om att nu kommer jag att växa och bli som Arnold=). Jag föll mer och mer in i den livsstilen som jag sett min Pappa levt under hela min uppväxt och på vintern samma år så bestämde jag mig för att sluta med fotbollen och bara lyfta skrot, äta och sova. Sedan dess så har det självklart gått i vågor med gymlivet, men jag har alltid hållt fast vid vikterna och har nog snittat 4,5 pass/vecka i nu över 25 års tid. Någonstans i närheten av 5000 gnetande pass på olika gym.

Hösten 1989 så var det dags för militärtjänstgöring på K4 i Arvidsjaur och det blev en tid som präglat mig och min inställning till livet på ett väldigt starkt sätt. Var går gränsen för när man börjar gnälla på att det faller vatten från himlen? Hur länge kan man hålla ut när man vistas i skogar täckta med 2 meters snö, temperaturen kliver ner under 40 minusgrader, Solens strålar aldrig når över trädtopparna, hungern och tröttheten alltid är närvarande och man vet att det kommer ta 20 dygn innan man återigen får kliva in i ett uppvärmt hus, duscha varmt och krypa ner i en torr säng? Kort och gott: gnäll kommer aldrig att ta dig någonstans, det krävs handling för att reda ut motgångar. Vill man vara vassare än sin omgivning så är det först via vassare handlingar som man ens kan nosa på att vara vassare och det gäller att göra det sekund efter sekund, dag efter dag. Och så var det uppe i den norrländska vildmarken…. Såg jag någon i min omgivning ge det där lilla extra så insåg jag att även jag kunde göra det han kunde göra. Fanns det någon som aldrig gnällde så insåg jag att även jag kunde vara tyst och bara skida vidare trots snöstorm. Fanns det någon som alltid vaknade först så insåg jag att jag kunde vakna några sekunder före honom och vara först ut ur tältet. Oavsett väder, tid på dygnet, status i kroppen, tröttnads- eller hungerkänslor så lärde man sig att de sakerna var helt ovidkommande. Det fanns bara en väg…. och den var framåt! Uppåt!!

Som sagt, mycket fick jag med mig mentalt från den vintern 89/90, men det jag fick med mig träningsmässigt är nog min vilja att gå. Gå är mitt liv. Kenny Dahlström med sin ryggsäck. Gå. Gå. Gå. Jag ligger nog på en årsmängd på minst 200mil, varje år. Att gå är för mig viktigare än att lyfta vikter, det är det centrala i mitt liv och jag går ofta morgonpromenader även då det inte är diet och har alltid föredragit att gå fram och tillbaka till gymet. Är det något jag vill göra när mitt sista andetag tas så är det att vara på gående fot. Inte f**n tänker jag ligga ner när jag dör. Aldrig någonsin. Det vore för mig att förlora min egen kamp mot mig själv, det mentala måste segra över kroppen, om det så är med rullator, syrgasmask och droppställning så kommer jag att dö gåendes! Det är när jag går som jag kommer i kontakt med mig själv, mina tankar, mina känslor och mitt inre. När jag är på jobbet så jobbar jag, när jag är på gymet så lyfter jag, när jag äter så äter jag, när jag ska sova så ska jag sova. Livet på Jorden har funnits i 1,5 miljarder år och det finns en röd tråd i allt liv – utomhus – liv behöver syre, syre föder liv, syre stärker liv. Vara inomhus, glo på tv eller sitta i en bil är inget som stärker ens liv – never.

Under alla dessa år så har jag träffat på en massa olika människor som inspirerat mig, först och främst min far förstås, men också uppe på K4 Arvidsjaur och sedan alla de som slitit hårt på alla de olika gymen jag kört på. En viktig mentor för mig i tonåren var en äldre tyngdlyftare som hette Lennart och han ”tog mig under sina vingar” de där första åren då jag började köra i en tvättstuga i området. Många visa ord kom från hans mun och han fanns alltid där för att visa olika små knep, vinklar och ge lite extra push. Och vad det gäller den tekniken jag än i dag använder mig av när jag tränar med vikter så har jag Ove Rytter att tacka för allt, jag lusläste hans böcker om och om och om och om igen. Varenda litet ord, varenda litet tips, varenda liten föreslagen ändring av tumgreppet, varenda rekommenderad placering av fötterna, precis allt han skrev testade jag på nästa pass. Kommer ofta på mig än i dag med att jag fortfarande sätter tummen på ett speciellt sätt i någon övning för att Ove Rytter ”sa åt mig att göra så”=). Även min bäste vän Christer (som tagit samtliga bilder på mig här på bloggen) är en person som betytt massor genom åren. Han har i alla lägen alltid funnits där och ställt upp med vad den än månde vara, men det som faktiskt har varit hans största roll är att han är min största kritiker. Hur hårt jag än har slitit och lyckats med något så har han alltid poängterat något som jag kunde gjort bättre, visar jag mina biceps och väntar mig ett ”Bra jobbat Kenny” eller något liknande så kommer ett ”Mmmmm, hur går det med baksida lår då?”. Säger jag att det känns som om jag utvecklat framsida lår så får jag något sånt här tillbaka ”Kul, MEN hur går det med dina biceps då?”. Alltid! Tror att det alltid kommer vara så mellan oss fram till den dagen jag dör. Han vet att jag alltid kan bättre, så han sätter kommentarerna därefter=)

Hämta inspiration från andra i din omgivning och från dom som gör det bättre än dig själv…

Sök efter kunskap från dom som själva har sökt kunskap och kommit till insikt…

Samla på dig erfarenhet och utifrån den prova nya vägar, lär dig av dina misstag och bli stärkt av dina framgångar…

Var ödmjuk inför din omgivning och dela alltid med dig om någon söker eller skulle kunna behöva din hjälp…

Var ödmjuk inför livet, ta det inte för givet, vårda óch stärk det och fyll det med positiva energier…

Sök inspiration från framstående djurarter på Jorden…

Ha respekt för din kropp, utsätt den inte för ”onödigheter” – tvärtom så ska du ge kroppen vad den behöver…

Sök kunskap om helheten, en välmående fysik är otroligt mycket mer än ”hur många gram protein ska jag äta om dagen??”…

Anledningen till att jag skriver ner mina tankar & funderingar i denna blogg är att jag hoppas kunna ge tillbaka till andra vad jag själv har fått från en mängd hårt slitande & sökande människor genom åren.

Lev väl och ge aldrig upp!

//Kenny