Kaoset.

Kaoset..?

Det började långt innan jag kom in i bilden, kanske redan dag 1 på höstterminen förra året. Nya elevkonstelationer, ny lärarkonstelation. Folk gick in i väggen och läget blev för tufft. Då kom jag. Inte ens färdigutbildad och ung och grön som få..

Och när jag kom; jag märkte det inte först, då var det kaos. Och då menar jag inte kaos kaos utan KAOSKAOS! Det var helt galet. Lärarna var i kaos. Eleverna var i kaos. Laget var i totalkatastrofenormtkaos.

Det fanns i sig inget att göra, mer än att kämpa, krypa på knäna och försöka klara av att andas lite varje vecka.

Det fanns inga (lite överdrivet, men ändå) rutiner för någonting (återigen en överdrift..) Det fanns ingen som helst ordning och reda. Det var katastrof.

Under månadernas gång lyckades vi vända det alltför fort sjunkande skeppet och göra det bästa möjliga av situationen, vilket kunde vara att vara ensam med nästan hundra elever. Ja, ni läste rätt, hundra ungar. Det kunde också vara att man planerade en temavecka på en söndag för hela laget. Ensam. Eller att man aldrig någonsin kunde berätta för eleverna eller föräldrarna hur deras barn låg till i ämnena. Det kunde också vara att aldrig någonsin kunna ringa till föräldrarna när deras barn skolkat varje dag i en månads tid, för det fanns varken kraft, ork eller tid till det. Om man nu ens visste om att eleverna skolkat överhuvudtaget.

Mot skolavslutningen var det något bättre. Inte kanon, för det var fortfarande under all kritik, men tillräckligt för att man skulle orka stanna kvar.

Och jag är jävligt glad för att jag fått chansen och möjligheten att vara kvar. Även om lärarkonstelationen är så gott som ny även i år så är det så mycket bättre. Man är aldrig ensam med hundra ungar. Man har alltid kollegor runt omkring en som finns där och hjälper till om det är något. Eleverna skolkar inte, men om de mot förmodan skulle göra det vet vi om det. Eleverna och föräldrarna får feedback. Jag kan andas.

Att vara med om en sådan här resa, även om det varit tufft, har varit väldigt lärorikt. Även om skeppet inte riktigt är på rätt kurs än så flyter det, det är inte på väg neråt utan bara, bara uppåt!

Ojojoj. Dagen var lång, tung, rolig, intressant, jobbig, irriterande, givande, frustrerande, inspirerande etcetera..

Det är galet att man kan känna så många känslor på en och samma gång.

Summa sumarum; Jag älskar mitt jobb!

Imorgon ska jag upp o jobba, kan dock inte riktigt fatta det.. Ungarna ligger hemma och sover eller är i något varmt land. Förvisso kan det vara ganska skönt att få arbeta en hel dag, utan att bli avbruten stup i kvarten. Å andra sidan är det FÖR ungarnas skull jag är där. Utan dem är mitt jobb inge vidare. Gamla stofiler till lärare som inte inser att livet kan vara kul..

Åhhhh!

God kväll gott folk!

Jag har nu bestämt mig för att återigen finnas med bland bloggvärlden, nu något mer anonymt. Jag är lärare och har jobbat cirka ett år. Jag har under årets gång fått lära mig både det ena och det andra.

Jag vill inte låta negativ, men jag tror jag har fått lära mig läraryrket den ovanligt tuffa vägen. Mer om detta i ett senare inlägg. Om jag skulle skriva om det nu skulle fokuset från min nya fina blogg försvinna..

Jag kommer skriva om vad som händer i min vardag och hur jobbigt det är att känna att man aldrig räcker till, tillräckligt mycket. Jag kommer även skriva om hur mycket alla guldkorn till elever betyder för mig och vad de kan ha för sig om dagarna för att förgylla mitt liv.

På återseende!