Next >

Enough is enough!

Posted by 2012-05-11

Hej bloggen. Nu var det ett tag sen. Även om det gått ett tag sen sist jag skrev tycker jag inte spec mycket har hänt… Jag har påbörjat ytterligare ett ”arbete” (extraknäck förvisso, men ändå) och bott in mig i den nya lägenheten, det är väl det. Hetstränat hela den senaste veckan oxå, av olika anledningar. Men de främsta är väl de vanliga: få bort må-dåligt känslorna, stressa ner för en stund, se folk och uppleva att jag kan må riktigt bra emellanåt.

De senaste månaderna har tamejfan varit en känslomässig karusell. Upp och ner har det gått i ett rasande tempo, ungefär lika snabbt som veckorna har gått. Jag var lite inne förra veckan på att höra av mig på nytt till min tidigare psykolog eftersom jag kände mig alldeles för nedstämd (typ utan anledning ni vet), men sen insåg jag att det egentligen finns anledningar och att jag kanske på egen hand kan ”undanröja” orsakerna. Som vanligt ungefär – ska klara allt på egen hand, gärna passa på att hitta ämnet för ett evigt liv oxå medan jag håller på!

Men som i dag till ex… besökte mormor eftersom jag tyckte det var så längesen (strax under en vecka sen det senaste långvariga besöket). Kommer dit på gott humör då jag ansåg att min dag hade startat förhållandevis bra. Jag hade ändå en gårdag fylld med positiva grejer bakom mig: jag och Molina tog gult bälte i judo, vi tränade ashårt och jag hade ingen stressig dag som jag annars brukar ha. Så jag och Molina åkte till mormor bägge två för att heja och dricka kaffe och surra om livet. 

Det är väl någonstans mellan tidsbrist gällande hundar och framtidsplaner mormor lyckas med det katastrofala. Jag berättar min stora glädje över att äntligen få chansen att flytta utomlands och studera. Jag har kommit in på en skola i Holland =) (Blir där minst ett halvår). Min glädje är ju ändå TOTAL, äntligen har jag ett mål med livet efter det första året på högskolan och äntligen utmanar jag mig själv med något riktigt stort. Jag berättar ivrigt vilka kurser jag ska läsa och vad de innebär. (Bland annat hur man skapar ett gott rykte till ett företag.) Mormor säger då med en överkörande ton: ”Ja, du ska inte tro att du blir något efter det, Martina!”. Tystnaden som uppstår efter detta talade sannerligen för sig själv.

Jag blev så djävla sårad när hon sa det. För hon har den förmågan. Att låta så elak när hon kör över en med sånt där. Snacka om att grusa någons förhoppningar och förväntningar. Sylvassa ord, MENADE att vara elaka. Ja det gjorde ont när hon sa det, ungefär som jag hela tiden tror att jag är bättre än alla andra och att jag läst ett år på högskola och nu ska fortsätta mina studier utomlands är ingenting märkvärdigt över huvud taget. Nej, jag ska inte tro att jag är något.

Det ENDA jag kämpat för hela mitt liv och i synnerhet min vuxna tid är att tro att jag faktiskt ÄR någon, något. Jag har alltid känt mig värdelös och som en total, djävla sopa. Just nu frågar jag mig; är det så konstigt? Eller är det snarare så att min lott i livet är att alltid känna det där föraktet för mig själv, för att det är så jag ”bör” känna enligt vissa människor omkring mig? Har inte jag rätten att må bra över mig själv? Hur mycket ska jag behöva bevisa för andra innan jag duger? Alla såna där känslor som jag verkligen brottats med åratal bubblade upp till ytan och förstörde nästan resterande delen av dagen. Tur som är har jag lärt mig hantera såna nederlag och kan skjuta undan dem så att jag inte tillåts påverkas. 

Nej jag vet inte. Det har bara varit så mycket negativt den här våren, jag har inte riktigt hunnit hämta upp mig själv. Jag skulle vilja göra nåt, åka nånstans, bara få vara ledig och lixom känna att jag lever här och nu och kan andas lugnt och bara varva ner. Jag jagar något hela tiden. Det är så dryyyygt! Det är drygt att vara jag ibland. Jag skojar inte! Det är som att jag jagar nya chanser att känna mig lycklig konstant.

Av den orsaken har jag bestämt mig för att ha en lugn och fin helg, i kväll var jag med Malin och såg på en dokumentär om Amsterdam till ex, och så har jag druckit ett glas rött och poppat Brucan. Hittat ett motiv till en ny tavla jag ska påbörja imorgon. Bara varit lixom. Behöver nog göra så oftare. Hann förvisso med att skriva klart en intervju för DD ikväll oxå haha… men efter den lovade jag mig själv att inte göra några mer ”nyttigheter” i dag. Haha! Enough is enough. 

Och för närvarande är jag så trött att jag knappt orkar skriva mer. Veckans hårdträning gör sig sannerligen påmind, inte en ledig träningsdag! Nu kan jag däremot ta helg med sjukligt gott samvete. Vill typ dricka kaffe med morsan på peace&love-cafét och bara surra imorgon. Surra surra surra. 

Jag saknar det där surrandet om allt och inget. Saknar sommarens lata dagar. Glöm inte bort att det viktigaste i livet är vänner, att umgås och uppleva saker med dem och tillåta sig själv vara lat och bara känna efter hur bra man förhoppningsvis mår. Om man inte gör det – ta reda på roten till det onda och sy ett nytt mönster för ditt liv. Du kanske behöver kill your darlings, vad vet jag…

Puss puss

Leave a comment

Krigszon i hjärnan

Posted by 2012-04-09

Måste skriva av terapiskäl. Mår som ett fucking roadkill. Ni vet när man inte kan äta för att hela kroppen och magen lixom bubblar av ångest och oro? Ungefär så mår jag, plus överkördhetskänslan. Tränade som ett djur idag (levande sådant iaf) så svetten sprutade, tror jag orkade det av rent djävlaranamma.

Ja det är ju så när jag mår kasst – då tränar jag som starke adolf, det är som att jag måste bli liiiite destruktiv i träningssyftet för att må bättre. Sen finns dom som tar droger å alkohol för att döva såna känslor, men det kan jag ju vara glad över att jag inte gör. Aldrig haft såna impulser. Det är lixom FÖR destruktivt. Leder ingenstans än till totalmisär.

Och ja – jag är sjukt ärlig i bloggen nu. Men jag tror att man måste vara det ibland. För även om jag betraktas som en pigg å alert tjej, så har även jag djävligt dåliga dagar. Kan KNAPPT glädjas åt de facto att jag hittat en lägenhet vrålcentralt i borlänge som jag verkligen älskade efter titten. Fy fan. Men ändå är det sjukt bra att det händer mig nu. Jag kommer behöva tvingas göra något. Jag kan inte sitta apatisk och handlingsförlamad. Jag måste agera.

Ska för övrigt köpa en soffa i veckan. Den låg ute i Nybro, en jädra bit dit måste jag säga och bilen fick känna att den levde kan jag lova. Men soffan var det inget fel på, den var av den mindre sorten och modell med divan, dessutom var den brun. Dom som känner mig vet att det är min favoritfärg ihop med cerise och orange. Färg var det här, ha ha …

Har en tavla som snart är färdig oxå. Som vanligt håller den inre symbolik. Kunde ju hoppas att efter att min terapi ändå blev färdig för tre månader sen att jag skulle ha målat en glad, lycklig tavla. Men nä. Den dryper sorgsamhet och jag var dessutom tvungen att lägga till en blomma som håller på att dör i den sorgsna clownens hand. Martina är verkligen blomstrande glad nu! Oj oj oj.

Tror väl kanske att det helt enkelt varit för mycket den sista tiden. Det har varit såna tunga motgångar på nåt sätt även fast det hänt så mycket att jag knappt hunnit med allt. Det relationsmässiga har tagit stryk på mig extra hårt, ytterligare en besvikelse i raden har hänt å jag börjar känna hur påtagliigt mitt singelliv faktiskt är. Det är inte så kul att alltid vara ensam å inte ha nån att komma hem till. Men jag intalar mig själv att det ändå är nån anledning till det här, att jag måste prövas lite till av nån djävla kosmisk anledning. Som att jag ska över ett berg av skit och motgångar innan jag får bli lycklig. Så har jag känt i flera år nu. Även om jag har ett inre lugn i mig själv i dag, jämfört med några år sen, kommer det trots allt stunder där jag känner total hopplöshet.

Utöver det flyter allting på rätt bra. Mår ju bra på andra sätt. Har en meningsfull sysselsättning (ganska många egentligen) och söker hela tiden fler för jag är ALDRIG nöjd med hur mitt liv ser ut. I takt med det åker jag och Malle till holland i höst, det är väl så gott som klart vill jag påstå och det känns som att det är där det kommer att hända på nåt sätt. Det är där vi kommer vara galna och impulsiva och utforska ett helt nytt land under en längre tid! Då kan jag dumpa all skit här hemma och hoppas att det dunstat bort lagom tills jag kommer hem sen. 

Lutar för övrigt åt att Molina tar över min kära, gamla lägenhet på Bullis oxå. Tror det är skitbra för henne om jag ska vara ärlig, hon är värd nåt eget som han kan kalla SITT hem. Jag kommer sakna det hemmet lite faktiskt, men går ändå in i det nya med en positiv känsla. jag längtar tills imorgon då jag ska ringa hyresvärden!

Höll på att glömma en detalj i misären… Jag ska sälja Maiden. I dag ringde det nån joppe från Svärdsjö som ville köpa henne till sin dotter. En del av mig dog, tårkanalerna fick sprut-impulser som jag lyckades manövrera för att kunna samtala propert och svara på hennes frågor som jag knappt uppfattade. Magen krampade i otakt och egot i mig ville säga till telefonrösten att GE FAN I MIN KANIN HON ÄR MIN, men det var innan jag kom på att det ju är jag som satt ut henne på annons. Och det gör jag av kärleksskäl för jag vet att hon får det bättre ute på landet i Svärdsjö med någon som har tid och massor av kärlek att ge henne. Önskar att jag hann det. Men flytten till Holland lär ju inte hjälpa… Djur ska man inte skaffa förrän man rotat sig. Det har jag lärt mig. Kommer sakna Maiden massor.

Ja, ska klippa till mig lite imorgon iaf och hoppas med det att dagen bjuder på bättre saker än den här. Önskar mig lite glädje bara, så jag orkar ta mig igenom den här avgrundsdjupa svackan lite bättre. Vet ju att efter regn kommer sol även om jag skulle kunna spy på ordspråksskiten just nu.
Puss och kärlek!

Leave a comment

Falun i helgen igen

Posted by 2012-03-23

Sitter på jobbet å har just haft lunch. Tiden går seeeegt framåt… Har öppnat å läst den nya tentan och känner mig inte överdrivet skräckslagen. Har tillochmed skrivit två stycken på en av uppgifterna. Alla är som vanligt rätt tillknäppta här, jag vet inte om det är för att det ska vara lite pretto eller om alla bara jobbat in sig så pass länge här och utvecklat en sån image. Ibland är det drygt.

Särskilt en av nissarna tål jag inte. Hejar ALDRIG, ser mig som nån slags ”fixare” när jag bara är vikarie å egentligen inte kan lösa vissa situationer. Jag är ju här nån gång om halvåret bara. Hur fan ska jag kunna allt då? Vet han ens vad jag heter? Har han ens presenterat sig? I såna fall är jag glad att jag är som jag är och inte som han är. Haha…

Telefonslussen djävlades imorse oxå. Hux flux gick det inte att ringa in till mig eller Sök och finn så jag tryckte på allt jag tyckte kändes logiskt, men utan resultat. Lösningen? Vi drog ur nätverkssladden till hela telefonen och startade om den. Sjukt nog hjälpte det. Så efter det fungerade det bra utöver vissa återkommande störningar. Alltid roligt att snacka med folk iaf, ibland söker de de mest knepiga grejer.

Fick sms nyss från Malin oxå, tydligen är barn i Afrika drabbade av nån mysko sjukdom, de vandrar runt som viljelösa zombies eller nåt. Ingen har förklaring eller botemedel. Helt weird. Tänk om jag blir så, eller nån i min närhet? Innebär det slutet på livet lixom? Såna här grejer får åtminstone mig att börja fundera över människans syfte på jorden osv. Vilken är vår uppgift egentligen? Hitta botemedel till alla sjukdomar? Uppnå ett så kallat elitsamhälle? Tydligen går det att upptäcka downs syndrom nu i fostervattnet, innan barnet ens hunnit födas… Är det ett steg i rätt riktning, eller är det något utöver vårt syfte? Vem avgör?

Nej, det ska bli skönt med helg. Hela kroppen har strejkat nu i två, tre veckors tid. Jag vet att jag tar på mig för mycket och har för mycket att ”hantera” i huvudet just nu. Men än så länge står jag upp, vet exakt när gränsen är nådd å jag hoppas jag ska slippa hamna där. Hoppas lixom att allt ska hinna lösa sig innan det händer. Just därför ska det bli extra skönt med helg nu, clash of nations i falun och utgång på victuscella, får väl anstränga mig lite extra nu då när ”något väl händer”. Haha!

Har sett ett å samma span nu några helger i rad för övrigt, varje gång på Vc. Är sååå sugen på att säga hej, men oavsett mängd alkohol eller nykterhet eller mod över huvud taget så vågar jag inte. Är waaay to much of a coward för att våga. Nåt har väl hänt med självförtroendet. En stor gorilla har tagit det, stampat på det och skitit ner det fullständigt när det kommer till att söka kontakt med det motsatta könet. Nej fy fan, kanske är celibat som gäller för mig. Än så länge tycks jag ju överleva, trots rådande livskris, stressfaktorer samt åldersnoja.

Usch nu måste jag på toaletten oxå. Suck! Vilken underbar arbetsdag. Brb.

Back! Tittar på kaffekopp nr 3 med avsmak, ändå är det riktigt bryggkaffe. Jag som brukar kunna hälla i mig kanna efter kanna, typ. Aja, slurkar i mig ändå, lär väl behöva energin antar jag om man ska palla gå på kupolen halva kvällen… Måste försöka övertala att få med mig molina på morgondagens tidiga combatpass +teknikpass oxå, det är ju snyggingen som leder passet, då KAN man bara inte missa’t. Ja, jag erkänner – jag är slav under den mannens karma och utseende. FYFAN VAD HET HAN ÄR.

Jaja, lär väl hålla mig i skinnet nu när jag ändå sitter på jobbet, känner mig som en hormonsstinn, kåt, sista chansen-kärring som hittat en pojkspoling att leka med. HAHA herreguuuud.

Puss å hej!

Leave a comment

Måndag. Tack.

Posted by 2012-03-12

Mitt första blogginlägg på nya datorn. Sweet! Köpte en vrålsnygg, vit Samsung med batteri som aldrig blir förstört av ”överladdning”. Med andra ord en perfekt dator för mig, som är en person inte tänker på såna tekniska saker i första hand. Tendensen brukar vara att alltid komma på det för sent… Min gamla trotjänare har jag inte slängt, men egentligen borde jag väl ha gjort det, med tanke på att tangenter lossnat osv. Tror mamma ska ta över den då jag rensat den osv… Hon vill kunna ”skriva och sånt” menar hon. Bästa mamma!

Är för övrigt helt slut i hela mig själv känner jag. Har tagit på mig en hel del den senaste tiden. känner igen det beteendet. Och har jag väl börjat med EN sak rinner det lätt iväg till tusen andra. Så lägger jag på en överdrivet glad och pigg fasad på det, för att det inte ska gå att se igenom den. Har nyss fått jobb, blir mitt tredje extraknäck, sen jobbar jag ju som kontaktperson åt en tjej vid sidan av det oxå. ”Tog över” som en av två redaktörer på DD Street (skoltidningen typ) och vi var tvugna att göra tio veckors jobb på en och en halv vecka, kan lova att det kändes. Och jag med mina monsterhöga krav vägrar skriva nåt hafsigt och slarvigt. Mäter med andra ord i vanlig ordning mitt värde som person i mina prestationer. HAHA. Och i bakgrunden pockar minnen om ett antal års terapi för självutveckling osv…  Visst – jag känner mig som en mycket starkare person i dag, mår bättre och kan hantera stress/ångest bättre osv… Men vissa saker kan verka utmanande och då  blir det svårt att hejda oros-processen. Min vanliga jakt på lycka och glädje är igång igen, samtidigt som jag vet att hur jag än gör och vad jag än gör i mitt liv kommer jag nog aldrig att bli nöjd. Och då jagar jag livet ännu mer vilket alltså resulterar i att jag måste ha saker  att göra hela tiden. För att slippa känna att det gör ont på insidan typ.

Vi jobbar ju ideellt med Seasidefestivalen oxå, söker sponsorer osv. Det visade sig för övrigt vara svårare än jag trott. Fan, ingen svarar på mina förfrågningar hur många jag än mailar. Kanske ska övergå till att ringa, jag vet inte… Hur som helst räcker inte tiden riktigt till känner jag. Min kusin bor ju med mig nu oxå sen nån månad tillbaka. Det tog slut i hennes samborelation så hon ”flydde” hit kan man säga. Vilket hon mer än gärna får för hon är en av världens bästa. Men det har tagit lite energi känner jag, att visa en positiv och pigg sida av mig själv, oxå för hennes skull. När jag helst av allt bara skulle vilja ligga i fosterställning ett tag. Fast jag vet att det inte gör mig nån som helst nytta. Konstigt va? Till råga på allt bröt mormor lårbenshalsen i veckan, det var så djävla hemskt hela grejen och man kände  sig så handlingsförlamad och RÄDD. Vet ju hur förödande det är för gamla att göra illa sig just där. Allt på samma gång…

Antar att jag väntar på någon som ska rädda mig. Det känns lite så ibland. Extra stark blir den stressen på våren av nån anledning. Efter ett år av besvikelser önskar jag så himla mycket att det här året ska bli bättre än mitt förra. Så säger jag jämt. Å jag vet att det är jag själv som kan göra det möjligt egentligen. Ibland inbillar jag mig starkt att det kommer bli just bättre. Ibland känner jag bara att allting, precis allting suger å känns helt totalt meningslöst. Det är som en kamp mellan dom sidorna där jag vet var jag vill befinna mig, men jag kan inte styra mig dit på egen hand. Det har på så vis varit rätt skönt att ha min kusin här ett tag, för hon bidrar till en hel del social gemenskap i min annars så ganska ensamma vardag. Vi sitter väl lite i samma båt I guess… Men jag är trött på livssituationen, det är jag. Vill ha någon som kan peppa mig när jag själv inte orkar och som jag kan göra sjuka grejer med. Dra på äventyr lixom. Men som vanligt är jag självständig och lyckas bara med konsten att träffa svin med specialisering på att krossa hjärtan. Jihaa!! Å aldrig vänjer jag mig. Jag bara smakar på besvikelsen hela tiden. Den är så distinkt.

Skönt med ny vecka iaf, igår var ärligt talat en fruktansvärd dag. Mådde så djävla dåligt. I dag är det betydligt bättre. Solen skiner och jag har fått undan det värsta som jag behövt göra. Skolan har helt kommit avsides men jag hoppas komma ikapp. Lite träning på det sen så borde jag vara tillbaka i mitt vanliga jag igen :-) Jag gillar ändå det här uttrycket som jag läste nånstans… ”Man kan alltid hoppas. Det värsta som kan hända är att man varit lycklig i onödan!” och egentligen stämmer det så himla bra för slutar man hoppas kan man ju lika väl lägga ner hela skiten. 

Jag får helt enkelt fortsätta hoppas på saker å ting. Under tiden kan jag göra saker jag mår bra av, som andra mår bra av och ha sjukt roligt. Fan man ältar ju för mycket, jag vet det. En slags trygghet däri lixom. Bisarrt! Nu ska jag käka.

Puss å kram 

Leave a comment

Kravmärkt.

Posted by 2012-02-07

Behov av att skriva av mig hej och hå. Med risk för ointressant läsning har jag åtminstone varnat er innan.

I dag har varit en kluven dag. Det har varit en dag som lixom känts fullständigt meningslös. Kanske helt enkelt en ordinär tisdag, vad vet jag? Men ja, en sån där dag då man funderar alldeles för många kubikmetrar över livet, framtiden och annan bagatelliserad skit. Som exempelvis hur jag finner medelmåttigt förtjänade sätt att slösa pengar (för att fylla den något bristfälliga tillvaron). Jag bara känner hur det SKRIKER i helaste kroppen: KAN INTE NÅT SPÄNNANDE ELLER EXTRA KUL BARA HÄNDA FÖR FAN?

Men ingenting händer. Allting rullar. Flyter på som det ska. Träningen går bra. Jag älskar musiken på favoritpassen. Jag har fått mina rättmätiga pengar från Csn, jag har i helgen som var befunnit mig i Stockholm på fest och roat mig. Jag har haft det relativt lugnt bakom grannväggarna. Jag har ett tvspel som är ett fantastiskt tidsfördriv. Jag tittar kvällarna igenom på Ricky Gervais komediserier. Jag skrattar så jag gråter till Seinfeld säsong 9. Jag ser det minimala nöjet och tillfredsställelsen i att diska och sedan se hur fint det blir på diskbänken. Jag ser fram emot varje helg oavsett vad jag ska göra (eller inte göra).

Parantes: Jag tänker med all säkerhet vara nykter i helgen.

Men ÄNDÅ, trots allt det känner jag ingen meningsfullhet eller stimulans. Ambitionen att måla finns lixom inte där heller just nu, vilket förstås är synd. Osäker på varför, men jag tror att det beror på detta ”mellanläget” jag är i. Visst älskar man det? Mellanläget … man är varken hiss eller diss, upp eller ner, fram eller bak eller glad eller sur. Man bara är i högsta grad och anstränger sig inte ens för att bli något annat. Viktigt att inse i detta är dock att jag inte är olycklig på något vis. Jag mår faktiskt relativt bra i mig själv och med min situation. 

Det är bara det att Martina ALDRIG är nöjd… jag är verkligen aldrig nöjd. Jag strävar konstant efter något. Hela tiden. Inuti mig själv. Tjugofyra timmar om dygnet. Enda stunden på dagen då jag tillåter mig själv att känna mig tillfälligt nöjd är efter ett hårt träningspass. Jag har lixom förtjänat en stunds tillfredsställelse då ungefär. 

Fan vad drygt att vara jag ibland, det är ju klart som dagen det. Hur ”botar” man denna åkomma och strävan efter något jag inte ens vet vad det är? Den känns ibland som en cancer-svulst eller stor böld som växer sig större och större och större. Och jag har även gått snart ett år på högskolan. ÄNDÅ förföljer känslorna mig. Jagar mig med klor och huggtänder; Martina får aldrig vara nöjd, hon måste alltid uppfylla ”krav” som någon ställt, och bla bla bla. Jag säger håll käften!

Men samtidigt gillar jag ju att vara driven. Det är ju då jag lever OCH levererar mig själv till världen. Jag känner att jag fyller min funktion OCH den funktion jag är ämnad för i det här jordelivet :-) no bullshit alltså! Men det går ibland ut över mitt sociala liv. Det vet jag. Just det att man är så rastlös i själen typ. Haha! 

I dag tränade jag i alla fall cxworxx och en timme body combat efter det. Hårda bud vettu! Jädrans vad det som ska kallas muskler börjar bli hyfsat tonade… kollade i spegeln och upptäcker att ”nya” magmuskler uppenbarat sig för mig, strax under bysten där. Fan, jag måste ju bli lite imponerad ändå. Trodde aldrig jag skulle uppleva den dagen då jag faktiskt är lite muskulös, men tji fick jag. Inser samtidigt att jag aldrig kommer kunna sluta gå på gymmet (må bättre) nu heller, jag fullkomligt ÄLSKAR deras pass och i synnerhet då body combat och de övriga les mills passen. Musiken är orgasm i örat och ledarna är fantastiska energiknippen! Crossfit – fittkross – whatever – kan slänga sig i väggen ;-)

Men detta kommer bli lite av ett problem för mig tror jag … åtminstone om det blir av med flytten till Holland i höst. Var ska jag då träna (och känna lycka några dagar i veckan)? Buhu i förväg!

Nu ska jag ladda ner säsong två av the walking dead.

Hejråååå!

Leave a comment

Lite om Zürich och livsstress

Posted by 2012-01-25


Martina är sjukt trött. Sovit kasst nu i … vad blir det? Närmare två veckor. De senaste dagarna snittat fem, sex tim sömn. Behöver minst sju för att ‘fungera’ normalt typ. I går sov jag till och med middag HAHA, händer typ sällan, men vad gör man inte för att orka träna. Ogillar att missa träningspass, särskilt dem jag råkar tycka extra mycket om ;-)

Hur som helst kom vi hem från Zürich i måndags, en superskoj liten weekend var det med god mat, bra sällskap och fett uteliv! Dock dyrt… så jag är rätt fattig nu … CSN-lånet har inte kommit heller *spelar förvånad*. Betalade lixom alla mina räkningar med mina sparpengar. Är nästan noll på kontot nu he he.

Inväntar i det närmaste träning igen, ska hem å tvätta lite först tror jag dock. La ut en lägenhetsannons på blocket igår kväll oxå, allt för att snappa upp nåt av intresse. Fick faktiskt två svar redan en kort stund efter (måste ju vara den snygga bilden som inger förtroende haha) varav det ena kändes rimligt. En tvåa i forssa. Förhoppningsvis har personen tänkt på vilken maxhyra jag faktiskt skrev i annonsen, hatar att ringa upp annars, och förklara att jag inte kommer ha råd ungefär. Inte för att jag skäms över det, men för att slippa besväret …

Ups, toapaus … brb!

Var iväg å klippte mig i dag oxå, djävlar vilken skillnad det blev. Gick bokstavligt talat från totalt skatbo-svinto till fullt acceptabelt fräscht hår typ! Hade bokat en tid kl 8 imorse, allt för att få det billigare haha… de hade tydligen nån slags billighetstid mellan 8-10 varje morgon. Ja man vore ju dum om man inte gick upp tidigare för en sak anser jag ;-)

What else? Har inte hänt särskilt mycket mer än så … Schweizresan är ju förvisso inte så bara, men den gick lite för fort förbi i min mening =/ Jag har insett saker å ting nu när jag och Mall har varit i väg på lite resor. Definitivt hur mycket bättre jag mår av det, det känns som att livet har en mening trots allt (varning för deprimerande ordval, läs så ytligt som möjligt) men oxå känner jag mig glad för att jag faktiskt hittat en vän i Mall som vill göra sånt här och som drar med mig ut på saker. Antar att tvspelet hade blivit min enda verklighet annars ;-) hehe…

Eftersom vi bodde med två snubbar vi träffade på i Egypten (fullständigt vettiga, snälla, trevliga osv), som vi även haft kontakt med efter Egyptenresan, blev det dock boende under vissa särskilda former. De bodde jättefint och relativt centralt, men vi försatte oss trots det i en viss situation där åtminstone jag kände att jag var något förpliktigad. Den ene av dem var ju trots allt min lilla ”flirt” back in Egypt, och att det onekligen skulle finnas en attraktion oss emellan var väl lika sant som att jorden är rund … Och VISST känner jag något för honom, men jag är väldigt osäker på om det är känslomässigt och inte snarare bara fysiskt. Just nu känns det mer som en i högsta grad fysisk relation även om jag gillar hans personlighet oxå… Antar att det där lilla extra fattas. 

Det är ju rätt ironiskt egentligen – det enda man fokuserar på är hur självständig man är, hur jakten på den rätte är en kontinuerlig process samt hur man ”önskar att man kunde träffa någon”. Sen när man väl gör det – träffar någon som sannolikt skulle kunna tänka sig något mer seriöst – ja, då känner man inte samma sak tillbaka. Welcome to my life! Men inte fan kan jag krysta fram en sån sak heller, bara för att … det sista jag tänker utsätta någon för är att leka med känslor. Det skulle helt enkelt aldrig hända. Kanske främst för att jag vet exakt hur det känns, alldeles för många gånger…

Nä, man kanske ska acceptera saker och ting i högre grad. Finna sig lixom. Alla har inte allt – och speciellt inte samtidigt. Allt är heller inte guld och gröna skogar när man väl har detta ”alltet”. Det kanske bara är rädslan för att man är för självständig och därför inte attraktiv i bemärkelsen ”lätt byte i nöd”, och därför tänker att man är dömd att leva ensam resten av livet?

Jag är 24 år. Blir 25 i sommar. Blotta tanken på det får mig att riktigt rysa. Mest för att jag känner en störd livsstress. VARFÖR gör jag det?

Bla bla blaaaaa, nu ska jag fan ta tag i dagen, ryggen värker å tvätthögen is starving for attention.

Puss puss!

Leave a comment

Första bloggen för året!

Posted by 2012-01-05


Efter en natt av totalt kass sömnkvalitet konstaterar jag att jag återigen drömt om att jag födit barn. Och det var ingen svår procedur. Ungen gled bokstavligt talat ur så lätt att jag blev lite lätt (glatt) förvånad. Läkare klippte av en meteeeeeerlång navelsträng och ungen var minimalt liten. Jag vet att jag hade någon okänd människa bredvid mig som födde samtidigt oxå. Lika tragiskt för oss båda var att vi födde helt ensamma, det fanns varken släkt, karl eller vänner omkring oss. Sjuk dröm! Ändå var det främst en glad dröm, vilket är förvånande eftersom barnfrågan för mig är oerhört skrämmande, avlägsen och otänkbar både nu och för många år framöver. Men att drömmen inte utvecklades till en total mardröm ger mig ändå en smula hopp…

Har det senaste året drömt så många drömmar om barnafödande. Kan jag eventuellt få slippa det nu tack?!

I alla fall. Har just skrivit färdigt mitt personliga brev för ansökan om utlandsstudier på engelska. Kul att man för en gångs skull ”känner” någon som har engelska som modersmål och därför kan hjälpa till att rätta det =) Nu känns det rätt tryggt och säkert faktiskt! Första valet blev Hollands universitet, andra plats fick Bali. Förvånande? Njaaaää. Jag är ju medveten om att det bara fanns fyra platser att ”tävla” om på Bali, och jag hatar ju egentligen att konkurrera om såna där saker… Dessutom uppvisade Holland en god resumé av bra utbildningar och kurser så jag känner mig nöjd med valen. Känns snudd på overklighet att man det HÄR året faktiskt ska bosätta sig i ett helt annat land utan att ens kunna språket… Å andra sidan tvekar jag inte en sekund på om jag kommer att klara det eller inte, för det vet jag att jag gör =)

För övrigt har det varit en första vecka på året maxad av träning. Har tränat varje dag hittills och ikväll / eftermiddag blir det body pump … Känt att det har varit minst sagt behövligt! Nästan så att jag lagt på mig en liten kagge efter Egyptenresan. Jag skojar verkligen inte när jag säger att jag och Malin levde på hamburgare, pommes frites och pizza! Inte konstigt att jag började känna en del fysiska fenomen i slutet av veckan. Men en sak är säker – det var så djävla värt det för jag hade kanonkul och så bekymmerslös som jag var under dom sex, sju dagarna har jag inte varit på år.

Förra året var ändå rätt händelserikt när jag tänker efter. Kantat av både framgångar och motgångar. Tror att ordet för året egentligen var ”Insikt”. Jag avslutade trots allt en relation, studerade hela våren matte b och har nu läst min första termin på högskolan. Det känns så rätt samtidigt som jag känner en viss form av stress inför livet osv. Är så mycket jag vill hinna med att det skrämmer mig och av nån anledning sitter jag på en övertygelse om att jag inte kommer få göra allt jag vill. Och just den fokuseringen kan vara rätt jobbig eftersom det gör att andra saker blir lidande, exempelvis pluggandet faktiskt. Inser hur bra jag skulle må av att vara med någon som kan intala mig och peppa mig att göra saker och att allt kommer att ordna sig. Jag har aldrig varit bra på det själv och själv har man ju varit i princip hela sitt liv, åtminstone relationsmässigt… Så, om du är tillsammans med någon som verkligen pushar dig till att må bra och känna dig lugn – stick with him/her! Att leva med någon som ältar och grubblar lika mycket som du själv är att gräva sin egen grav – garanterat.

Nu är tanken att jag ska börja filura lite på hemtentan. Orkar jag? Nja. Bör jag? Ja. Vill jag? Nje. Men den kändes ändå inte allt för tung så det här ska vi nog greja tror jag. Sen blir det lite träning så att jag får min välbehövliga dos av endorfiner! Jag börjar tro att det är mitt lilla beroende – om jag kunde knarka endorfiner på naturlig väg utöver att få dem genom träning skulle jag förmodligen göra det. Efter ett träningspass är jag så glad och bekymmerslös att det nästan oroar mig. Synd nog varar det dock bara någon eller ibland, några timmar.

För övrigt är jag rädd att jag återigen trampat i klaveret gällande en social interaktion. Jag tror att jag rådissad igen faktiskt. Måste vara nåt slags rekord jag slagit nu. Flest antal dumpningar/dissar på ett år HAHA… Nästan så man kan skratta åt det. Jag kanske ska försöka göra det även fast det känns vråltungt och att det tär nåt sjukt på självkänslan och självförtroendet. Som en god vän sa igår; ”När du är ute kanske du har en ignorant attityd som smittar av sig på alla?”. Men jag vet inte om jag har det. Jag tycker jag har så kul oftast när jag är ute så jag hoppas inte att jag ska ha utvecklat en sån sida. Jag har kanske bara otur eller som jag hellre vill övertyga mig själv om; Det kanske finns en slags plan för mig och mitt liv som innefattar hög grad av självständighet, ensamhet och konsten att klara sig själv tills jag väl funnit mig själv och vem jag är. Innan jag faktiskt kan tillåtas träffa någon att vara kär i och tycka om? Vad vet jag.

En gång ensamvarg, alltid ensamvarg kanske =) 

Önskar er världens bästa dag och vänta inte tills imorgon med vad du kan göra i dag!! Om du bara vågar har du allt att vinna!

Puss puss

Leave a comment

Ett liv utan kaffe? Nja …

Posted by 2011-12-10

Ibland funderar jag över mitt liv utan kaffe. Hur skulle neurotikern i mig reagera på att inte få en kopp kaffe om dagen? Lite småstörda tankar egentligen, särskilt eftersom jag egentligen inte vill vara beroende av något. Och då menar jag verkligen inte beroende av någonting över huvud taget.

Tänker jag efter vet jag inte om jag har nåt beroende heller. Möjligen kaffe. Men det känns som att min existens på jorden inte kommer att påverkas nämnvärt av det. Träning? Njaa, beroende vet jag inte om jag är … jag har sett många med träningsberoende. De beter sig inte som jag på långa vägar. De lixom andas proteiner varvat med konstant ågren och noll behov av livets övriga sysselsättningar. Jag älskar ju sysselsättningar. Önskar att jag hade en egen stuga där jag bara kunde syssla hela dagarna. Min kreativa själ skulle få multipla orgasmer av en sån grej kan jag lova!

En och en halv timme kvar till gymmet, käkade mindre frukost i dag för att inte råka ut för håll eller ”degklumpskänslan” när man ska hoppa och greja. Ju mer jag äter i frukost direkt innan ett träningspass, desto mer känner jag att jag påverkar gravitationskraften. Maybe only in my head, men i alla fall …

Utsparken på kåren i dag oxå, jag och Malle ska på hattfest innan, bäst huvudbonad vinner nånting, kan bli kul. Extra kul eftersom jag fick veta detta igår och inte äger nån hatt över huvud taget. Funderar på en fet rosett mitt på huvudet, ungefär som en två-åring med tofs på knoppen? Då blir jag både söt och eventuellt oskuldsfull. Har redan noja för att jag ska bli av med min nya jacka oxå för övrigt … blev i onsdags av med samtliga nycklar och vinterjackan på flamingo. De hade lämnat ut den till fel person trots att jag hade min bricka. Jag kände ungefär DÖÖÖ MADDAFAKKAAAAZZZZ. Men men.

Har för övrigt märkt skillnad i min problemhy nu! Det har tagit typ tre månader innan jag sett skillnad. Ena sidan av ansiktet är typ ren utan bölder, och den andra har många bölder, men samtliga håller på att läka ut / torka ut. Jag har inte fått någon ny finne på hela veckan heller. De brukar komma en per dag. Hoppet i mig tänds faktiskt lite, funderar på om jag vågar glädja mig eller inte. Men vad fan! Om inte annat drar vi ju till egypten om några dagar och då brukar ju akne alltid bli bättre, åtminstone tillfälligt =) Lider verkligen av min akne, känns som att alla andra tjejer har så fin hy men min blir bara värre med åren. 

Ååå vad skönt det ska bli att åka iväg en hel vecka. Jag behöver verkligen det efter de två senaste månaderna. De har varit så sjukt omtumlande och händelserika, främst känslomässigt. Måste typ skriva en årskrönika. Tror jag ska göra det ikväll. Spalta upp årets bästa och årets sämsta osv … sånt är alltid så intressant. Egyptenresan hoppas jag kommer tillåta mig terapi hela veckan i solstolen. En bra bok, en kall öl, god mat och trevligt uteliv är precis vad jag behöver. 

Jag hoppas nästan att jag kommer hem som en delvis ny person med mer positiva förväntningar på framtiden och som lixom laddat batterierna för ytterligare ett år av oväntade händelser och intriger. Jag är så trött på känslomisären som varit det här året. Det är verkligen inte konstigt att jag känt mig så deprimerad den här hösten, det har gått i vågor men jag har ändå upplevt mig riktigt nere många perioder. Allt elände som möjligen kan hända har verkligen hänt det här året… Vill inte uppleva det mer känner jag.

Mest av allt hoppas jag hitta en bra och redig karl nästa år, som ska följa med mig på äventyr och andra roliga grejer. Någon som är så sjukt bra och snäll och som verkligen tycker om mig för den jag är och ingenting annat. Såna är rätt ovanliga tror jag. Då skulle jag bli glad.

Nånting annat som gör mig glad är träning :D ska börja göra mig klar nu faktiskt. 

Puss och kram!

2 Comments

Hur smakar besvikelse?

Posted by 2011-11-28


I dag när jag satt på ”ljugarbänken” i gymmet och väntade på att skivstångspasset skulle börja, stod en yngling vid en tricepsmaskin och korrigerade frisyren. Jag vet ärligt talat inte vad som ser nördigast ut när man befinner sig på gymmet och spanar på folket vid gymmaskinerna: smygnördarna som hellre fixar backslicken än anstränger sig för några svettpärlor, eller de uppblåsta anabolatöntarna med grov akne på ryggen och en djävligt aspackad självbild. Man blir så trött, alltså!

Det var särskilt fantastiskt att träna i dag. Hade en så tung dag igår. Egentligen var det bestämt sedan en vecka tillbaks att jag skulle på dejt med en kille jag smsat en hel del med på sistone. Han frågade. Men så kom söndagen. Då kunde han tyvärr inte ses. Orsak? Känslor för någon annan.

Jag blev så ställd av det. Ungefär som att av alla anledningar i världen skulle inte just den komma. Å andra sidan kan jag ju förstås bocka av den dumpningsrepliken nu oxå. Istället för den vanliga nonchalansen, igorationen eller allmänt nåt annat idiotiskt påfund det manliga könet kan häva ur sig, fick jag nu ett helt ärligt svar. Men oxå helt oväntat som sagt. Började böla som en snorunge. Inte lika som jag kunde göra förr då jag utsatts för en besvikelse. Det var mer tårar av att jag upplevde att jag återigen tillåtit mig bli besviken. För jag gör ju det. Så fort jag tenderar att faktiskt ”överlämna” en del av mig själv åt någon, ge mig hän, våga känna lite, så går det åt helvete. Det finns inte en enda gång det här året, samt åren innan mitt ex, som jag inte tillåtit mig själv bli sårad. Nu hände det alltså igen. Hur smakar egentligen den besvikelsen? Surt, syrligt, beskt? Kanske frätande.

Trots besvikelsen kände jag ändå att jag inte borde reagera så starkt över det. Realisten i mig fick faktiskt tag i mig snabbare än väntat. Jag tänkte ut alla försvarsstrategier jag kunde komma på. Den enda som ekade på repeat var ”Sitt inte hemma ensam, sitt inte hemma ensam!”. Så jag drog till mormor med Maiden. Mamma var där oxå. Satt som en grått askmoln en timme med en kaffekopp, sedan bestämde jag att vi skulle ta oss till julskyltningen. Så jag och mamma åkte dit och strosade runt. Vilken enorm lättnad! Jag satt inte hemma och grät och tyckte synd om mig själv ungefär. Sen åt vi på den grekiska restaurangen. Summan av kardemumman blev en fantastisk dag med mamsen. Återigen funderar jag över vad jag skulle göra utan henne. Det kommer ibland dagar, stunder, när den tanken är så mentalt tung och jobbig att jag får svårt att andas och fokusera. Hon är så stor del av mig. Kanske störst.

I alla fall. Jag lät mig själv hamna i ett virrvarr av känslor igen. Förmodligen för att jag är så naiv och idealiserande. Jag tänker att människor inte vill mig något ont, de är goda av naturen, det finns ingen anledning att de skulle bete sig otrevligt eller rent av elakt, taskigt, mot mig. Jag ser alla som om de inte hade några brister. Kanske låter jag mig till och med luras ibland, jag vet inte. Det enda jag vet är att jag alltid balanserar på den där tunna, trådsmala gränsen mellan känslomässig stabilitet och ”throw myself out there”, vilket innebär att jag helt ger efter för någon eller något. Kanske för att jag känner mig så ensam och för att jag är trött på att vara själv jämt.

Blä vilket ordbajseri det här blev. Undrar vad folk tänker om mig då de läser min blogg. Haha! De kanske funderar över vilket offer jag är eller nåt, vem vet. Offer eller inte, så föredrar jag i så fall att vara just det. Hellre ett offer som aldrig tänker släppa hoppet om att försöka på nytt, än en eremit som tappat tron på allt och alla. Det måste bara vara värre!

Vikthöjning triceps i dag för övrigt. Det coolaste på hela dagen.

Önskar ALLA som läser massor av lycka och tro på er själva. Puss puss!

2 Comments

Akneproblematiken i dag

Posted by 2011-11-24

 

 

Vad konstig man är ibland. Ena dagen uttalar man sin stora besvikelse över att vara ledig så mycket, andra dagen känner man sig stressad. Och ändå, FAST man är ledig relativt mycket som student på högskolan, tar man sig inte tiden att göra allt det man skulle kunna göra när man är ledig. Jag börjar fundera över vad jag egentligen sysslar med dessa dagar då jag är helt ledig från allt. Wasting my time?

 

I dag är det en fantastisk dag i alla fall, solen lyser och det är flera plusgrader. Ska strax göra rent hos Maiden. I helgen ska jag och mamma bygga färdigt hennes bur oxå. Vinterbur minsann! (Vilken vinter egentligen …) Så länge vädret håller sig hyfsat varmt är det ingen fara.

 

Två månader på pricken i dag med ”nya” aknemedicinen oxå. Tittar dagligen i spegeln och söker efter förändringar. Eller snarare förbättringar. Ryggen har lika mycket akne som allid och ansiktet har fram tills nu haft mer bölder än vanligt. Det är ju fantastiskt att smink existerar ärligt talat … Man har utvecklat en helt ny, unik och ibland konstnärlig ådra enbart för att lära sig hur man täcker dessa bölder på smartaste sätt. Men fan vad jag är less på att inte se någon klar förbättring. Jag fattar inte ens hur jag kan har så ”mycket” akne än i dag. Jag kunde väl leva med det någorlunda som tonåring. Men nu, vid 24, känner jag ändå att jag kan leva utan aknen. Jag tycker jag har ”lidit” färdigt av det typ.

 

Tycks ju inte spela någon roll vilka hudvårdsprodukter man använder sig av heller även om det finns märken jag aldrig skulle rekommendera. Dermalogica använder jag mig av jämt. Skitbra grejer! Och jag vet att man skulle ge medicinen tre månader innan man kunde döma om någon förändring skett. Ger det till nyår tänker jag, annars tänker jag fan kräva tetralysal.

 

Funderar på att maxträna i dag, köra dubbelpass. Inleda med en timme body pump och sen direkt en timme body combat. Jag började mentalt ladda för det igår, vilket innebär att jag borde kunna prestera på båda passen i dag. Kroppen känns hyfsat utvilad oxå … Så sjukt mycket pskylogiskt när man ska hårdträna. Man måste verkligen intala sig själv att JA, JAG ORKAR. Annars är man körd innan man ens kommit till gymmet. Vägrar stå vid gymmaskinerna i dag och pumpa i kapp med alla höga på anabola. Nej, tack! Tänkte för övrigt på det igår ha ha, undrar hur JAG skulle se ut om jag injicerade den där skiten. HAHA!

 

A just ja, fick inte lägenheten heller btw … kollade ju på en närmare centrum för någon vecka sen. Trodde seriöst jag skulle få den ha ha, men näe. Känns sjukt hopplöst. Ungefär som att all världens oturs makter ska rikta sig mot mig jämt. Blev av med arbetet förra veckan med. Grät som en snorunge i telefonen när min chef berättade det. Det kom som en blixt från en klar himmel. Man börjar lixom fundera över hur snabbt man kan ändra sin föreställning och uppfattning om något/någon på bara en sekund. Jag kommer verkligen att sakna mina kollegor där, och till och med arbetet i sig även om man fick ta en del skit emellanåt. Men kollegorna… usch vad trist =( <3 Har aldrig i hela mitt liv blivit uppsagd heller. Speciellt inte utan skälig orsak. En ny erfarenhet som dödade självförtroendet en smula. Det enda som inte gör mig helt deprimrad av det här, är nog att jag känner mig så mycket starkare mentalt i dag än för bara ett år sen. Jag vägrar lixom låta detta påverka mig och göra mig alldeles för ledsen oavsett hur tungt det känns. Den känslan är jag glad att jag har lyckats utveckla. Jag är inte så dålig som jag en gång tyckt mig vara, ungefär.

 

Så nu ska jag fokusera på arbetet som kontaktperson vilket snart börjar tror jag. Sen får vi se. Kanske ligger lågt med jobbandet fram till jul. Sen kan jag sätta igång och verkligen engagera mig i sökandet. Antar att det blir hemtjänsten eller vården somehow. Förhoppningsvis kanske saker och ting börjar ljusna sen :-) så länge man inte tappar inställningen och hoppet är allt möjligt!

 

Hur som helst ligger en utlandsresa närmast i framtiden, blir helt fantastiskt om vi kommer iväg. LÄNGTAR sjukt mycket efter havet, en sandstrand och brännande, glödhet sol. Salmonella, here I come, men det skiter jag i!

 

Önskar er världens bästa dag. Min har redan börjar toppenbra utan någon särskild anledning alls :-)

 

Puss puss!

1 Comment

Next >