Next >

Kravmärkt.

Posted by 2012-02-07

Behov av att skriva av mig hej och hå. Med risk för ointressant läsning har jag åtminstone varnat er innan.

I dag har varit en kluven dag. Det har varit en dag som lixom känts fullständigt meningslös. Kanske helt enkelt en ordinär tisdag, vad vet jag? Men ja, en sån där dag då man funderar alldeles för många kubikmetrar över livet, framtiden och annan bagatelliserad skit. Som exempelvis hur jag finner medelmåttigt förtjänade sätt att slösa pengar (för att fylla den något bristfälliga tillvaron). Jag bara känner hur det SKRIKER i helaste kroppen: KAN INTE NÅT SPÄNNANDE ELLER EXTRA KUL BARA HÄNDA FÖR FAN?

Men ingenting händer. Allting rullar. Flyter på som det ska. Träningen går bra. Jag älskar musiken på favoritpassen. Jag har fått mina rättmätiga pengar från Csn, jag har i helgen som var befunnit mig i Stockholm på fest och roat mig. Jag har haft det relativt lugnt bakom grannväggarna. Jag har ett tvspel som är ett fantastiskt tidsfördriv. Jag tittar kvällarna igenom på Ricky Gervais komediserier. Jag skrattar så jag gråter till Seinfeld säsong 9. Jag ser det minimala nöjet och tillfredsställelsen i att diska och sedan se hur fint det blir på diskbänken. Jag ser fram emot varje helg oavsett vad jag ska göra (eller inte göra).

Parantes: Jag tänker med all säkerhet vara nykter i helgen.

Men ÄNDÅ, trots allt det känner jag ingen meningsfullhet eller stimulans. Ambitionen att måla finns lixom inte där heller just nu, vilket förstås är synd. Osäker på varför, men jag tror att det beror på detta ”mellanläget” jag är i. Visst älskar man det? Mellanläget … man är varken hiss eller diss, upp eller ner, fram eller bak eller glad eller sur. Man bara är i högsta grad och anstränger sig inte ens för att bli något annat. Viktigt att inse i detta är dock att jag inte är olycklig på något vis. Jag mår faktiskt relativt bra i mig själv och med min situation. 

Det är bara det att Martina ALDRIG är nöjd… jag är verkligen aldrig nöjd. Jag strävar konstant efter något. Hela tiden. Inuti mig själv. Tjugofyra timmar om dygnet. Enda stunden på dagen då jag tillåter mig själv att känna mig tillfälligt nöjd är efter ett hårt träningspass. Jag har lixom förtjänat en stunds tillfredsställelse då ungefär. 

Fan vad drygt att vara jag ibland, det är ju klart som dagen det. Hur ”botar” man denna åkomma och strävan efter något jag inte ens vet vad det är? Den känns ibland som en cancer-svulst eller stor böld som växer sig större och större och större. Och jag har även gått snart ett år på högskolan. ÄNDÅ förföljer känslorna mig. Jagar mig med klor och huggtänder; Martina får aldrig vara nöjd, hon måste alltid uppfylla ”krav” som någon ställt, och bla bla bla. Jag säger håll käften!

Men samtidigt gillar jag ju att vara driven. Det är ju då jag lever OCH levererar mig själv till världen. Jag känner att jag fyller min funktion OCH den funktion jag är ämnad för i det här jordelivet :-) no bullshit alltså! Men det går ibland ut över mitt sociala liv. Det vet jag. Just det att man är så rastlös i själen typ. Haha! 

I dag tränade jag i alla fall cxworxx och en timme body combat efter det. Hårda bud vettu! Jädrans vad det som ska kallas muskler börjar bli hyfsat tonade… kollade i spegeln och upptäcker att ”nya” magmuskler uppenbarat sig för mig, strax under bysten där. Fan, jag måste ju bli lite imponerad ändå. Trodde aldrig jag skulle uppleva den dagen då jag faktiskt är lite muskulös, men tji fick jag. Inser samtidigt att jag aldrig kommer kunna sluta gå på gymmet (må bättre) nu heller, jag fullkomligt ÄLSKAR deras pass och i synnerhet då body combat och de övriga les mills passen. Musiken är orgasm i örat och ledarna är fantastiska energiknippen! Crossfit – fittkross – whatever – kan slänga sig i väggen ;-)

Men detta kommer bli lite av ett problem för mig tror jag … åtminstone om det blir av med flytten till Holland i höst. Var ska jag då träna (och känna lycka några dagar i veckan)? Buhu i förväg!

Nu ska jag ladda ner säsong två av the walking dead.

Hejråååå!

Leave a comment

Lite om Zürich och livsstress

Posted by 2012-01-25


Martina är sjukt trött. Sovit kasst nu i … vad blir det? Närmare två veckor. De senaste dagarna snittat fem, sex tim sömn. Behöver minst sju för att ‘fungera’ normalt typ. I går sov jag till och med middag HAHA, händer typ sällan, men vad gör man inte för att orka träna. Ogillar att missa träningspass, särskilt dem jag råkar tycka extra mycket om ;-)

Hur som helst kom vi hem från Zürich i måndags, en superskoj liten weekend var det med god mat, bra sällskap och fett uteliv! Dock dyrt… så jag är rätt fattig nu … CSN-lånet har inte kommit heller *spelar förvånad*. Betalade lixom alla mina räkningar med mina sparpengar. Är nästan noll på kontot nu he he.

Inväntar i det närmaste träning igen, ska hem å tvätta lite först tror jag dock. La ut en lägenhetsannons på blocket igår kväll oxå, allt för att snappa upp nåt av intresse. Fick faktiskt två svar redan en kort stund efter (måste ju vara den snygga bilden som inger förtroende haha) varav det ena kändes rimligt. En tvåa i forssa. Förhoppningsvis har personen tänkt på vilken maxhyra jag faktiskt skrev i annonsen, hatar att ringa upp annars, och förklara att jag inte kommer ha råd ungefär. Inte för att jag skäms över det, men för att slippa besväret …

Ups, toapaus … brb!

Var iväg å klippte mig i dag oxå, djävlar vilken skillnad det blev. Gick bokstavligt talat från totalt skatbo-svinto till fullt acceptabelt fräscht hår typ! Hade bokat en tid kl 8 imorse, allt för att få det billigare haha… de hade tydligen nån slags billighetstid mellan 8-10 varje morgon. Ja man vore ju dum om man inte gick upp tidigare för en sak anser jag ;-)

What else? Har inte hänt särskilt mycket mer än så … Schweizresan är ju förvisso inte så bara, men den gick lite för fort förbi i min mening =/ Jag har insett saker å ting nu när jag och Mall har varit i väg på lite resor. Definitivt hur mycket bättre jag mår av det, det känns som att livet har en mening trots allt (varning för deprimerande ordval, läs så ytligt som möjligt) men oxå känner jag mig glad för att jag faktiskt hittat en vän i Mall som vill göra sånt här och som drar med mig ut på saker. Antar att tvspelet hade blivit min enda verklighet annars ;-) hehe…

Eftersom vi bodde med två snubbar vi träffade på i Egypten (fullständigt vettiga, snälla, trevliga osv), som vi även haft kontakt med efter Egyptenresan, blev det dock boende under vissa särskilda former. De bodde jättefint och relativt centralt, men vi försatte oss trots det i en viss situation där åtminstone jag kände att jag var något förpliktigad. Den ene av dem var ju trots allt min lilla ”flirt” back in Egypt, och att det onekligen skulle finnas en attraktion oss emellan var väl lika sant som att jorden är rund … Och VISST känner jag något för honom, men jag är väldigt osäker på om det är känslomässigt och inte snarare bara fysiskt. Just nu känns det mer som en i högsta grad fysisk relation även om jag gillar hans personlighet oxå… Antar att det där lilla extra fattas. 

Det är ju rätt ironiskt egentligen – det enda man fokuserar på är hur självständig man är, hur jakten på den rätte är en kontinuerlig process samt hur man ”önskar att man kunde träffa någon”. Sen när man väl gör det – träffar någon som sannolikt skulle kunna tänka sig något mer seriöst – ja, då känner man inte samma sak tillbaka. Welcome to my life! Men inte fan kan jag krysta fram en sån sak heller, bara för att … det sista jag tänker utsätta någon för är att leka med känslor. Det skulle helt enkelt aldrig hända. Kanske främst för att jag vet exakt hur det känns, alldeles för många gånger…

Nä, man kanske ska acceptera saker och ting i högre grad. Finna sig lixom. Alla har inte allt – och speciellt inte samtidigt. Allt är heller inte guld och gröna skogar när man väl har detta ”alltet”. Det kanske bara är rädslan för att man är för självständig och därför inte attraktiv i bemärkelsen ”lätt byte i nöd”, och därför tänker att man är dömd att leva ensam resten av livet?

Jag är 24 år. Blir 25 i sommar. Blotta tanken på det får mig att riktigt rysa. Mest för att jag känner en störd livsstress. VARFÖR gör jag det?

Bla bla blaaaaa, nu ska jag fan ta tag i dagen, ryggen värker å tvätthögen is starving for attention.

Puss puss!

Leave a comment

Första bloggen för året!

Posted by 2012-01-05


Efter en natt av totalt kass sömnkvalitet konstaterar jag att jag återigen drömt om att jag födit barn. Och det var ingen svår procedur. Ungen gled bokstavligt talat ur så lätt att jag blev lite lätt (glatt) förvånad. Läkare klippte av en meteeeeeerlång navelsträng och ungen var minimalt liten. Jag vet att jag hade någon okänd människa bredvid mig som födde samtidigt oxå. Lika tragiskt för oss båda var att vi födde helt ensamma, det fanns varken släkt, karl eller vänner omkring oss. Sjuk dröm! Ändå var det främst en glad dröm, vilket är förvånande eftersom barnfrågan för mig är oerhört skrämmande, avlägsen och otänkbar både nu och för många år framöver. Men att drömmen inte utvecklades till en total mardröm ger mig ändå en smula hopp…

Har det senaste året drömt så många drömmar om barnafödande. Kan jag eventuellt få slippa det nu tack?!

I alla fall. Har just skrivit färdigt mitt personliga brev för ansökan om utlandsstudier på engelska. Kul att man för en gångs skull ”känner” någon som har engelska som modersmål och därför kan hjälpa till att rätta det =) Nu känns det rätt tryggt och säkert faktiskt! Första valet blev Hollands universitet, andra plats fick Bali. Förvånande? Njaaaää. Jag är ju medveten om att det bara fanns fyra platser att ”tävla” om på Bali, och jag hatar ju egentligen att konkurrera om såna där saker… Dessutom uppvisade Holland en god resumé av bra utbildningar och kurser så jag känner mig nöjd med valen. Känns snudd på overklighet att man det HÄR året faktiskt ska bosätta sig i ett helt annat land utan att ens kunna språket… Å andra sidan tvekar jag inte en sekund på om jag kommer att klara det eller inte, för det vet jag att jag gör =)

För övrigt har det varit en första vecka på året maxad av träning. Har tränat varje dag hittills och ikväll / eftermiddag blir det body pump … Känt att det har varit minst sagt behövligt! Nästan så att jag lagt på mig en liten kagge efter Egyptenresan. Jag skojar verkligen inte när jag säger att jag och Malin levde på hamburgare, pommes frites och pizza! Inte konstigt att jag började känna en del fysiska fenomen i slutet av veckan. Men en sak är säker – det var så djävla värt det för jag hade kanonkul och så bekymmerslös som jag var under dom sex, sju dagarna har jag inte varit på år.

Förra året var ändå rätt händelserikt när jag tänker efter. Kantat av både framgångar och motgångar. Tror att ordet för året egentligen var ”Insikt”. Jag avslutade trots allt en relation, studerade hela våren matte b och har nu läst min första termin på högskolan. Det känns så rätt samtidigt som jag känner en viss form av stress inför livet osv. Är så mycket jag vill hinna med att det skrämmer mig och av nån anledning sitter jag på en övertygelse om att jag inte kommer få göra allt jag vill. Och just den fokuseringen kan vara rätt jobbig eftersom det gör att andra saker blir lidande, exempelvis pluggandet faktiskt. Inser hur bra jag skulle må av att vara med någon som kan intala mig och peppa mig att göra saker och att allt kommer att ordna sig. Jag har aldrig varit bra på det själv och själv har man ju varit i princip hela sitt liv, åtminstone relationsmässigt… Så, om du är tillsammans med någon som verkligen pushar dig till att må bra och känna dig lugn – stick with him/her! Att leva med någon som ältar och grubblar lika mycket som du själv är att gräva sin egen grav – garanterat.

Nu är tanken att jag ska börja filura lite på hemtentan. Orkar jag? Nja. Bör jag? Ja. Vill jag? Nje. Men den kändes ändå inte allt för tung så det här ska vi nog greja tror jag. Sen blir det lite träning så att jag får min välbehövliga dos av endorfiner! Jag börjar tro att det är mitt lilla beroende – om jag kunde knarka endorfiner på naturlig väg utöver att få dem genom träning skulle jag förmodligen göra det. Efter ett träningspass är jag så glad och bekymmerslös att det nästan oroar mig. Synd nog varar det dock bara någon eller ibland, några timmar.

För övrigt är jag rädd att jag återigen trampat i klaveret gällande en social interaktion. Jag tror att jag rådissad igen faktiskt. Måste vara nåt slags rekord jag slagit nu. Flest antal dumpningar/dissar på ett år HAHA… Nästan så man kan skratta åt det. Jag kanske ska försöka göra det även fast det känns vråltungt och att det tär nåt sjukt på självkänslan och självförtroendet. Som en god vän sa igår; ”När du är ute kanske du har en ignorant attityd som smittar av sig på alla?”. Men jag vet inte om jag har det. Jag tycker jag har så kul oftast när jag är ute så jag hoppas inte att jag ska ha utvecklat en sån sida. Jag har kanske bara otur eller som jag hellre vill övertyga mig själv om; Det kanske finns en slags plan för mig och mitt liv som innefattar hög grad av självständighet, ensamhet och konsten att klara sig själv tills jag väl funnit mig själv och vem jag är. Innan jag faktiskt kan tillåtas träffa någon att vara kär i och tycka om? Vad vet jag.

En gång ensamvarg, alltid ensamvarg kanske =) 

Önskar er världens bästa dag och vänta inte tills imorgon med vad du kan göra i dag!! Om du bara vågar har du allt att vinna!

Puss puss

Leave a comment

Ett liv utan kaffe? Nja …

Posted by 2011-12-10

Ibland funderar jag över mitt liv utan kaffe. Hur skulle neurotikern i mig reagera på att inte få en kopp kaffe om dagen? Lite småstörda tankar egentligen, särskilt eftersom jag egentligen inte vill vara beroende av något. Och då menar jag verkligen inte beroende av någonting över huvud taget.

Tänker jag efter vet jag inte om jag har nåt beroende heller. Möjligen kaffe. Men det känns som att min existens på jorden inte kommer att påverkas nämnvärt av det. Träning? Njaa, beroende vet jag inte om jag är … jag har sett många med träningsberoende. De beter sig inte som jag på långa vägar. De lixom andas proteiner varvat med konstant ågren och noll behov av livets övriga sysselsättningar. Jag älskar ju sysselsättningar. Önskar att jag hade en egen stuga där jag bara kunde syssla hela dagarna. Min kreativa själ skulle få multipla orgasmer av en sån grej kan jag lova!

En och en halv timme kvar till gymmet, käkade mindre frukost i dag för att inte råka ut för håll eller ”degklumpskänslan” när man ska hoppa och greja. Ju mer jag äter i frukost direkt innan ett träningspass, desto mer känner jag att jag påverkar gravitationskraften. Maybe only in my head, men i alla fall …

Utsparken på kåren i dag oxå, jag och Malle ska på hattfest innan, bäst huvudbonad vinner nånting, kan bli kul. Extra kul eftersom jag fick veta detta igår och inte äger nån hatt över huvud taget. Funderar på en fet rosett mitt på huvudet, ungefär som en två-åring med tofs på knoppen? Då blir jag både söt och eventuellt oskuldsfull. Har redan noja för att jag ska bli av med min nya jacka oxå för övrigt … blev i onsdags av med samtliga nycklar och vinterjackan på flamingo. De hade lämnat ut den till fel person trots att jag hade min bricka. Jag kände ungefär DÖÖÖ MADDAFAKKAAAAZZZZ. Men men.

Har för övrigt märkt skillnad i min problemhy nu! Det har tagit typ tre månader innan jag sett skillnad. Ena sidan av ansiktet är typ ren utan bölder, och den andra har många bölder, men samtliga håller på att läka ut / torka ut. Jag har inte fått någon ny finne på hela veckan heller. De brukar komma en per dag. Hoppet i mig tänds faktiskt lite, funderar på om jag vågar glädja mig eller inte. Men vad fan! Om inte annat drar vi ju till egypten om några dagar och då brukar ju akne alltid bli bättre, åtminstone tillfälligt =) Lider verkligen av min akne, känns som att alla andra tjejer har så fin hy men min blir bara värre med åren. 

Ååå vad skönt det ska bli att åka iväg en hel vecka. Jag behöver verkligen det efter de två senaste månaderna. De har varit så sjukt omtumlande och händelserika, främst känslomässigt. Måste typ skriva en årskrönika. Tror jag ska göra det ikväll. Spalta upp årets bästa och årets sämsta osv … sånt är alltid så intressant. Egyptenresan hoppas jag kommer tillåta mig terapi hela veckan i solstolen. En bra bok, en kall öl, god mat och trevligt uteliv är precis vad jag behöver. 

Jag hoppas nästan att jag kommer hem som en delvis ny person med mer positiva förväntningar på framtiden och som lixom laddat batterierna för ytterligare ett år av oväntade händelser och intriger. Jag är så trött på känslomisären som varit det här året. Det är verkligen inte konstigt att jag känt mig så deprimerad den här hösten, det har gått i vågor men jag har ändå upplevt mig riktigt nere många perioder. Allt elände som möjligen kan hända har verkligen hänt det här året… Vill inte uppleva det mer känner jag.

Mest av allt hoppas jag hitta en bra och redig karl nästa år, som ska följa med mig på äventyr och andra roliga grejer. Någon som är så sjukt bra och snäll och som verkligen tycker om mig för den jag är och ingenting annat. Såna är rätt ovanliga tror jag. Då skulle jag bli glad.

Nånting annat som gör mig glad är träning :D ska börja göra mig klar nu faktiskt. 

Puss och kram!

2 Comments

Hur smakar besvikelse?

Posted by 2011-11-28


I dag när jag satt på ”ljugarbänken” i gymmet och väntade på att skivstångspasset skulle börja, stod en yngling vid en tricepsmaskin och korrigerade frisyren. Jag vet ärligt talat inte vad som ser nördigast ut när man befinner sig på gymmet och spanar på folket vid gymmaskinerna: smygnördarna som hellre fixar backslicken än anstränger sig för några svettpärlor, eller de uppblåsta anabolatöntarna med grov akne på ryggen och en djävligt aspackad självbild. Man blir så trött, alltså!

Det var särskilt fantastiskt att träna i dag. Hade en så tung dag igår. Egentligen var det bestämt sedan en vecka tillbaks att jag skulle på dejt med en kille jag smsat en hel del med på sistone. Han frågade. Men så kom söndagen. Då kunde han tyvärr inte ses. Orsak? Känslor för någon annan.

Jag blev så ställd av det. Ungefär som att av alla anledningar i världen skulle inte just den komma. Å andra sidan kan jag ju förstås bocka av den dumpningsrepliken nu oxå. Istället för den vanliga nonchalansen, igorationen eller allmänt nåt annat idiotiskt påfund det manliga könet kan häva ur sig, fick jag nu ett helt ärligt svar. Men oxå helt oväntat som sagt. Började böla som en snorunge. Inte lika som jag kunde göra förr då jag utsatts för en besvikelse. Det var mer tårar av att jag upplevde att jag återigen tillåtit mig bli besviken. För jag gör ju det. Så fort jag tenderar att faktiskt ”överlämna” en del av mig själv åt någon, ge mig hän, våga känna lite, så går det åt helvete. Det finns inte en enda gång det här året, samt åren innan mitt ex, som jag inte tillåtit mig själv bli sårad. Nu hände det alltså igen. Hur smakar egentligen den besvikelsen? Surt, syrligt, beskt? Kanske frätande.

Trots besvikelsen kände jag ändå att jag inte borde reagera så starkt över det. Realisten i mig fick faktiskt tag i mig snabbare än väntat. Jag tänkte ut alla försvarsstrategier jag kunde komma på. Den enda som ekade på repeat var ”Sitt inte hemma ensam, sitt inte hemma ensam!”. Så jag drog till mormor med Maiden. Mamma var där oxå. Satt som en grått askmoln en timme med en kaffekopp, sedan bestämde jag att vi skulle ta oss till julskyltningen. Så jag och mamma åkte dit och strosade runt. Vilken enorm lättnad! Jag satt inte hemma och grät och tyckte synd om mig själv ungefär. Sen åt vi på den grekiska restaurangen. Summan av kardemumman blev en fantastisk dag med mamsen. Återigen funderar jag över vad jag skulle göra utan henne. Det kommer ibland dagar, stunder, när den tanken är så mentalt tung och jobbig att jag får svårt att andas och fokusera. Hon är så stor del av mig. Kanske störst.

I alla fall. Jag lät mig själv hamna i ett virrvarr av känslor igen. Förmodligen för att jag är så naiv och idealiserande. Jag tänker att människor inte vill mig något ont, de är goda av naturen, det finns ingen anledning att de skulle bete sig otrevligt eller rent av elakt, taskigt, mot mig. Jag ser alla som om de inte hade några brister. Kanske låter jag mig till och med luras ibland, jag vet inte. Det enda jag vet är att jag alltid balanserar på den där tunna, trådsmala gränsen mellan känslomässig stabilitet och ”throw myself out there”, vilket innebär att jag helt ger efter för någon eller något. Kanske för att jag känner mig så ensam och för att jag är trött på att vara själv jämt.

Blä vilket ordbajseri det här blev. Undrar vad folk tänker om mig då de läser min blogg. Haha! De kanske funderar över vilket offer jag är eller nåt, vem vet. Offer eller inte, så föredrar jag i så fall att vara just det. Hellre ett offer som aldrig tänker släppa hoppet om att försöka på nytt, än en eremit som tappat tron på allt och alla. Det måste bara vara värre!

Vikthöjning triceps i dag för övrigt. Det coolaste på hela dagen.

Önskar ALLA som läser massor av lycka och tro på er själva. Puss puss!

2 Comments

Akneproblematiken i dag

Posted by 2011-11-24

 

 

Vad konstig man är ibland. Ena dagen uttalar man sin stora besvikelse över att vara ledig så mycket, andra dagen känner man sig stressad. Och ändå, FAST man är ledig relativt mycket som student på högskolan, tar man sig inte tiden att göra allt det man skulle kunna göra när man är ledig. Jag börjar fundera över vad jag egentligen sysslar med dessa dagar då jag är helt ledig från allt. Wasting my time?

 

I dag är det en fantastisk dag i alla fall, solen lyser och det är flera plusgrader. Ska strax göra rent hos Maiden. I helgen ska jag och mamma bygga färdigt hennes bur oxå. Vinterbur minsann! (Vilken vinter egentligen …) Så länge vädret håller sig hyfsat varmt är det ingen fara.

 

Två månader på pricken i dag med ”nya” aknemedicinen oxå. Tittar dagligen i spegeln och söker efter förändringar. Eller snarare förbättringar. Ryggen har lika mycket akne som allid och ansiktet har fram tills nu haft mer bölder än vanligt. Det är ju fantastiskt att smink existerar ärligt talat … Man har utvecklat en helt ny, unik och ibland konstnärlig ådra enbart för att lära sig hur man täcker dessa bölder på smartaste sätt. Men fan vad jag är less på att inte se någon klar förbättring. Jag fattar inte ens hur jag kan har så ”mycket” akne än i dag. Jag kunde väl leva med det någorlunda som tonåring. Men nu, vid 24, känner jag ändå att jag kan leva utan aknen. Jag tycker jag har ”lidit” färdigt av det typ.

 

Tycks ju inte spela någon roll vilka hudvårdsprodukter man använder sig av heller även om det finns märken jag aldrig skulle rekommendera. Dermalogica använder jag mig av jämt. Skitbra grejer! Och jag vet att man skulle ge medicinen tre månader innan man kunde döma om någon förändring skett. Ger det till nyår tänker jag, annars tänker jag fan kräva tetralysal.

 

Funderar på att maxträna i dag, köra dubbelpass. Inleda med en timme body pump och sen direkt en timme body combat. Jag började mentalt ladda för det igår, vilket innebär att jag borde kunna prestera på båda passen i dag. Kroppen känns hyfsat utvilad oxå … Så sjukt mycket pskylogiskt när man ska hårdträna. Man måste verkligen intala sig själv att JA, JAG ORKAR. Annars är man körd innan man ens kommit till gymmet. Vägrar stå vid gymmaskinerna i dag och pumpa i kapp med alla höga på anabola. Nej, tack! Tänkte för övrigt på det igår ha ha, undrar hur JAG skulle se ut om jag injicerade den där skiten. HAHA!

 

A just ja, fick inte lägenheten heller btw … kollade ju på en närmare centrum för någon vecka sen. Trodde seriöst jag skulle få den ha ha, men näe. Känns sjukt hopplöst. Ungefär som att all världens oturs makter ska rikta sig mot mig jämt. Blev av med arbetet förra veckan med. Grät som en snorunge i telefonen när min chef berättade det. Det kom som en blixt från en klar himmel. Man börjar lixom fundera över hur snabbt man kan ändra sin föreställning och uppfattning om något/någon på bara en sekund. Jag kommer verkligen att sakna mina kollegor där, och till och med arbetet i sig även om man fick ta en del skit emellanåt. Men kollegorna… usch vad trist =( <3 Har aldrig i hela mitt liv blivit uppsagd heller. Speciellt inte utan skälig orsak. En ny erfarenhet som dödade självförtroendet en smula. Det enda som inte gör mig helt deprimrad av det här, är nog att jag känner mig så mycket starkare mentalt i dag än för bara ett år sen. Jag vägrar lixom låta detta påverka mig och göra mig alldeles för ledsen oavsett hur tungt det känns. Den känslan är jag glad att jag har lyckats utveckla. Jag är inte så dålig som jag en gång tyckt mig vara, ungefär.

 

Så nu ska jag fokusera på arbetet som kontaktperson vilket snart börjar tror jag. Sen får vi se. Kanske ligger lågt med jobbandet fram till jul. Sen kan jag sätta igång och verkligen engagera mig i sökandet. Antar att det blir hemtjänsten eller vården somehow. Förhoppningsvis kanske saker och ting börjar ljusna sen :-) så länge man inte tappar inställningen och hoppet är allt möjligt!

 

Hur som helst ligger en utlandsresa närmast i framtiden, blir helt fantastiskt om vi kommer iväg. LÄNGTAR sjukt mycket efter havet, en sandstrand och brännande, glödhet sol. Salmonella, here I come, men det skiter jag i!

 

Önskar er världens bästa dag. Min har redan börjar toppenbra utan någon särskild anledning alls :-)

 

Puss puss!

Leave a comment

Osynlig eller inte, det är frågan

Posted by 2011-11-14


Jaha. När jag inte trodde att jag kunde blir mer säker och övertygad om min frustrerande singelstatus och livssituation (som jag dock inte skyltar med … trodde jag …) händer det absolut mest provocerande som möjligen kan hända en singel. 

Gymbögen no 1, med röven full av anabola, tilltalade mig i dag. Helt apropå ingenting alls. Killen är stor som ett hus, utrustad med extremt oattraktiva muskler och är lika ”lång” som Leif Pagrotsky. Detta, ihop med det faktum att jag vet vem killen är (tidigare flickvänsspöare), gav mig ståpäls. Men jag fick trots det ur mig några ord och lät troligen till och med trevlig.

I samma sekund som jag hörde orden fly ur min strupe, insåg jag att jag möjligen KAN ha råkat kasta ett öga när gymbögen utförde någon bicepsövning. Kanske såg han detta som en invit till en eventuell konversation, vad vet jag. Men kikandet var av en enda anledning – jag bara råkade!

När någon utför en gymövning, det kvittar vad det är, drar det till sig intresse. Det går inte att förklara fenomenet. Man är helt enkelt bara intresserad av att titta på någon som anstränger sig fysiskt. Så kan det ha varit just i det här fallet. 

Orosmolnen har redan börjat föröka sig. Tankar som ”kommer jag behöva tilltala honom ibland nu” och ”kommer jag behöva nicka bekräftande när vi går förbi varandra” eller ”kommer han prata med mig igen”, har på bara några minuter krystats ur mig. Oron i samtidig bitterhet över att det inte var en hunk som kunde ha gått fram och snackat med mig istället. 

Varför är det aldrig någon man faktiskt är intresserad av som hejar? Är man osynlig som singel? Har man en skylt skriven med osynligt bläck i pannan? ”Singel i snart ett år, passa dig, alla möjliga drifter och behov har eskalerat i ultrarapid och en blick kan bli ett giftermål i singelns galna fantasivärld”. Ja, kanske har jag en sån skylt. Fan vet.

Det är så lustigt det där fenomenet. När man inte är singel verkar det som att man får bekräftelse från både höger och vänster. Fast man (förhoppningsvis) får bekräftelsen ändå, från sin partner, lixom. Men är man singel … då är man tamejfan osynlig. Det är bara i filmerna man kan få en hjord av snygga, vältränade hunkar efter sig, så fort det annonserats att nu är jag minsann singel, tillgänglig, available, på marknaden, etc …  

Jag behöver inte ens en snygg, vältränad hunk. Jag behöver bara någon snäll, trevlig, öppen, välmående, glad och rolig kille som gillar att träna för att må bra och inte uppnå Mr Bodybuilder of the year. Antar att det är ont om såna killar i den här stan.

Tur att jag har min träning med dess endorfinkickar! Tur att jag har nya, härliga vänner (kanske i synnerhet en som är oerhört lik mig ha ha) och tuuuuuur att jag inte känner mig olycklig, ful och meningslös. Jag är ju för fan raka motsatsen. Jag har landat på en språngbräda rakt ut i livet och är övertygad om att alla pusselbitar långsamt kommer sättas på plats bara jag har tålamodet.

Den som väntar på nåt gott …

Lycka till i dejtingdjungeln ;) puss puss

Leave a comment

Första timmen som nybliven vänsterhänt

Posted by 2011-11-10


Min första timme som ‘nybliven’ vänsterhänt har passerat. Idén kläcktes egentligen för längesen i mitt hjärnkontor, men föddes väl på riktigt igår. Det var nog någonstans mellan mitt avslöjande om att jag skulle vilja känna känslan när man blir skjuten och filmen Hangover 2 var på väg att ta slut. Jag satt bredvid min goda vän och menade att vi skulle prova att vara vänsterhänta nästföljande dag. Hon var inte sen att nappa!

 Jag tror mig redan ha ställts inför de topp 5 svåraste momenten på en dag. Det har exempelvis inneburit att borsta tänderna. Hej karies! Min största fråga när jag vevade runt med borsten bland eventuella matrester och annan beläggning var nog ändå hur drastiskt tempot på vevandet (borstandet, men som vänsterhänt liknar det mer ett vevande) sänkts. Med högerhanden kan jag vara sjukt snabb med borsten! Men som vänsterhänt … 

Grej nr 2 blev nog troligen att gå på toaletten. Ja, inte det ”enkla” behovet. Det mer utmanande. Vilket moment! Bara att dra loss papperet lixom och känslan av skevhet när man skulle utföra själva ‘ritualen’ haha. Frukost gick bra förutom att hyvla ost, det blev trasiga, tunna, avskalade ostflisor på smörgåsen imorse. Kaffe gick vidare oxå bra. Ska bli spännande om fler utmaningar dyker upp under dagen.

Känner mig för övrigt förkyld, eller i alla fall början till. Envist virus måste jag säga och bara för det överväger jag en promenad istället för träning i dag. Vill verkligen inte bli förkyld =/ Whiskeyrösten varje morgon är en annan sak, den kan jag ju i alla fall förklara he he …

Sitter för närvarande med dagens första kaffekopp och funderar starkt på att åka och hälsa på mormor en stund. Frågan är väl egentligen bara om orken finns där. Känner mig fan sliten. Sover som en kratta. Och som vore DET inte nog har jag råislamister eller nåt ovanför mig, nyinflyttade här i huset. Hela nätterna ylar de och spelar nåt djävligt konstigt instrument som låter som en låda med strängar på ungefär, för ibland kommer ett trumljud och sekunden efter är det som att nån drar lite på strängar. Och så ylandet. Olika tonarter, högt, lågt, ljust, mörkt. Ingen röd tråd alls, bara ett bräkande timme efter timme …

Ska lägga en lapp i deras brevlåda i dag för jag blir så inåt helvete förbannad av att inte få sova! Är det inte nazzefester bredvid så måste det tamejfan vara böneutrop ovanför. JAG ORKAR INTE.

Tror jag sätter P här för den här gången. Kan uppdatera ikväll eller imorgon och återberätta dagen som vänsterhänt. Vem vet, nåt extra ballt kan ju faktiskt hända. Eller så blir det en vanlig dag, som alltid. Kanske lugnast så.

Adjö!

Leave a comment

Sociala dejtingregler kontra leva i nuet

Posted by 2011-11-08

Jag har sagt det förut men kan säga det igen – mitt liv börjar allt mer likna en slags stand up-komedi eller åtminstone sitcom. Känner att jag lyckas hamna i såna konstiga situationer allt som ofast och jag vet inte ens hur jag hamnar i dem.

En lite kul grej den senaste veckan, som egentligen inte är kul på DET viset, men i alla fall, var nog den när jag impulsivt drog iväg ett irritations-sms till den senaste dejthistorian. Jag har ju berättat diverse om den nyskapande tanken att skicka en dejtförfrågan via brev och till slut gav det utdelning och vi träffades en första gång osv … Efter det frågade jag om filmkväll, det första svaret blev ”Vad trevligt!” och jag tyckte han kunde höra av sig om dag o tid då han är mer upptagen än jag. 

Men …

… svaret uteblev. 

En månad gick. Jag skrev ett kortfattat sms där jag glatt frågade om han visste någon bra dag. Fick inget svar på det över huvud taget. En månad. Jag tror ALLA dejtingexperter över hela världen kan enas om att i det här fallet har verkligen de ”sociala spelreglerna” kastats i soporna och det enda den här karln har varit är otrevlig. 

Det roliga är att jag är glad att jag inte beter mig så där om nån frågar mig om dejt. Nu händer det typ aldrig (host host) men när det väl gör det är jag noga med att inte göra någon ledsen utan vara rak och säga att jag inte känner det där intresset som behövs.

Mitt ”hat-sms” skickades för två veckor sen. Skrev kort att jag tyckte det var dålig stil att noncha smsen från mig, att det hade varit enklare att bara säga nej tack från scratch. Fick ett svar direkt, på sekunden, där han inte fattade nånting. Jag förklarade att jag blev besviken för att han inte hade svarat. (Typiskt mig att idealisera människor, ingen jag träffar är en dålig människa bla bla blaha… naiv var det, ja) han tyckte jag reagerade konstigt och att han varit ute å rest och känt att det inte var någon idé.

När vi lever i en tid med extremt många sociala medier; är det verkligen så svårt att dra iväg ett sms å bara säga det? EGENTLIGEN? Och ja, jag blev besviken. Laddat ord men sant. Vem fan blir inte det om man haft en bra dejt, vill ses igen men sen inte får svar på sina sms. Om det bara är jag då är jag gladeligen konstig!

Det som är humor är att det här är såna saker som kan beskriva mitt liv. Mitt liv i ett nötskal. Det är alltid nånting som går fel med andra människor. Jag lyckas mycket bättre när jag ska prestera i arbete och studier eller nåt, där har jag sånt maxat självförtroende. Men relationer … jag grejar det verkligen inte! Relationer är för mig livets gåta. Både vänskaps- och kärleksrelationer. Undrar om det finns NÅN i hela världen som tänker som jag.

Jag vet att jag just nu behöver träffa nya människor och det är väldigt skönt att ha börjat plugga och fått möjligheten att göra det. Jag träffar likasinnade. Jag träffar singlar. Jag träffar upptagna. Men vi är ändå så lika. Lika värderingar lixom. Det är viktigt för mig känner jag. Känner mig så ensam på andra sätt, när jag blir för olik mina andra vänner – då blir jag rädd. Vi har kanske vuxit ifrån varandra…

Nu hade jag mycket att säga känner jag. Hur som helst har jag haft en helt fantastisk månad bakom mig med massor av fest, skratt och helt galna upptåg! Så vill jag oxå ha det i mitt liv. Jag kan inte bara sitta på sofflocket och se mitt liv passera förbi framför mig. Hatar rutiner! Jag vill utvecklas, prova nya saker, utmana mig själv. Livet är lixom vad som händer när man är upptagen med att planera framtiden. Så varför inte bara vara lite wild and crazy?

Det kommer man ångra att man aldrig var i framtiden. You can count on it!

2 Comments

Huset gud glömde bor jag i

Posted by 2011-10-16

 

 

Nu måste det ändå vara konstaterat – jag bor officiellt i hyreshuset som gud glömde. Är det inte hitlerfester hos grannen är det slagsmål och snyftande från lägenheten ovanför. I fredags vaknade jag av grannen som flyttat in alldeles nyligen på bottenplan. Var väl runt 01 på natten det skreks höga stön av en tjej som säkerligen fick sig en REJÄL omgång av en förmodad sydländsk romeo. En halvtimmes orgie och mitt par öronproppar blev på nytt min bästa vän. Har jag nämnt att jag är LE på att bo här?

 

Haft en grym helg iaf, både lugn och festlig. Kände att det var precis vad jag behövde. Självförtroendeboost, tjejgroggar, fuldans på utestället Klin och lite raggningsförsök för att kulminera kvällen. Ibland behöver man få lite ytliga bekräftanden. Kanske i synnerhet då man trots allt inte varit i närheten av dejt/socialt umgänge/kramar/pussar på något vi räknade ut till närmare elva månader, jag och en vän. Herr-e-gud! Singel, solo, ensam, celibat i tamejfan ett år snart. Inte konstigt att jag blir irriterad över småsaker som när killar inte svarar på sms osv… Dels för att jag säkert är frustrerad och dels för att det helt enkelt är en djävlig sak att göra! Men som jag garvade då jag började tänka på det ha ha. Rekord lixom! Rätt skönt oxå stundtals.

 

Oavsett vad blir det skönt med en ny vecka som startar. Träna så endorfinerna sprutar som vanligt och allmänt må bra. Jag ska fokusera på annat har jag tänkt och inte älta det som varit. Befriande AB. Nåt annat som säkert kan vara befriande är en ny hobby jag blivit nyfiken på. Jag och en polare snackade om det häromdagen. Klättring. Fatta vad underbart! Finns ju till att börja med en inomhushall här i Blg, så vore kanontufft att testa. Det ska jag ta reda på imorgon är tanken. Vore en helt fantastisk sysselsättning faktiskt. Fysiskt dessutom – yeyy!

 

För närvarande överväger jag dock att slänga mig i min nybäddade säng och mysa in mig. Är en kul komedi på fyran, Wedding chrashers, men har sett den typ en miljon gånger tyvärr. Skola imorgon igen efter en veckas ”ledighet”, ibland slår verkligeheten till hårdare än man trott … Skall dock bli skönt att återuppta aktiviteter, är så rastlös som person och vill hellre vara igång med saker än känna att min tid bara springer ifrån mig.

 

Önskar mina läsare en mycket trevlig vecka ;) puss och kram!

 

 

 

Leave a comment

Next >