Tiden innan 30

Nu måste det ändå vara konstaterat – jag bor officiellt i hyreshuset som gud glömde. Är det inte hitlerfester hos grannen är det slagsmål och snyftande från lägenheten ovanför. I fredags vaknade jag av grannen som flyttat in alldeles nyligen på bottenplan. Var väl runt 01 på natten det skreks höga stön av en tjej som säkerligen fick sig en REJÄL omgång av en förmodad sydländsk romeo. En halvtimmes orgie och mitt par öronproppar blev på nytt min bästa vän. Har jag nämnt att jag är LE på att bo här?

Haft en grym helg iaf, både lugn och festlig. Kände att det var precis vad jag behövde. Självförtroendeboost, tjejgroggar, fuldans på utestället Klin och lite raggningsförsök för att kulminera kvällen. Ibland behöver man få lite ytliga bekräftanden. Kanske i synnerhet då man trots allt inte varit i närheten av dejt/socialt umgänge/kramar/pussar på något vi räknade ut till närmare elva månader, jag och en vän. Herr-e-gud! Singel, solo, ensam, celibat i tamejfan ett år snart. Inte konstigt att jag blir irriterad över småsaker som när killar inte svarar på sms osv… Dels för att jag säkert är frustrerad och dels för att det helt enkelt är en djävlig sak att göra! Men som jag garvade då jag började tänka på det ha ha. Rekord lixom! Rätt skönt oxå stundtals.

Oavsett vad blir det skönt med en ny vecka som startar. Träna så endorfinerna sprutar som vanligt och allmänt må bra. Jag ska fokusera på annat har jag tänkt och inte älta det som varit. Befriande AB. Nåt annat som säkert kan vara befriande är en ny hobby jag blivit nyfiken på. Jag och en polare snackade om det häromdagen. Klättring. Fatta vad underbart! Finns ju till att börja med en inomhushall här i Blg, så vore kanontufft att testa. Det ska jag ta reda på imorgon är tanken. Vore en helt fantastisk sysselsättning faktiskt. Fysiskt dessutom – yeyy!

För närvarande överväger jag dock att slänga mig i min nybäddade säng och mysa in mig. Är en kul komedi på fyran, Wedding chrashers, men har sett den typ en miljon gånger tyvärr. Skola imorgon igen efter en veckas ”ledighet”, ibland slår verkligeheten till hårdare än man trott … Skall dock bli skönt att återuppta aktiviteter, är så rastlös som person och vill hellre vara igång med saker än känna att min tid bara springer ifrån mig.

Önskar mina läsare en mycket trevlig vecka puss och kram!

Just i detta nu mår jag så där tokigt bra. Det vill jag upplysa er om, som den sanna upp-och-ned-människa jag är (som att det inte redan framgått i den här bloggen. Ha ha). Jag har i alla fall haft en kanondag tillsammans med en nyfunnen vän och jag har fått skratta och bara varit. Att vi dessutom bägge två är singlar och även lite i samma, stundtals ensamma, situation gör inte saken sämre. Tvärtom kan vi prata om skiten så man slipper älta eländet om den ensamma singeln under den mörka, kusliga hösten – själv.

Det är väldigt skönt och befriande att kunna flabba bort elände. Exempelvis ett elände där man väntar svar på en fråga om en andra dejt med en viss person. Eftersom svaret uteblivit de senaste (snart) två veckorna får man väl lov att anta att svaret helt upphört att någonsin existera (innan det ens existerat, haha), och då är det skönt att först bli lite besviken på det för att sedan kunna HAHA:a bort det.

Så; HA HA. HA HA. HA HA. Och så lägger vi till den gamla, klassiska klyschan; tänk om du visste vilken bra tjej du väljer att inte svara på dejtförfrågan av. Det känns alltid lite bättre att intala sig det där dravlet. Ungefär som att man nån gång kommer underrätta honom om det på riktigt, face to face, in person så att säga. Tssss. Jag får lov att anta att det bara var jag som kände att en andra dejt hade varit trevligt eftersom den första gick rätt bra i min värld.

Å andra sidan är min värd rätt galen som den är redan. Och den galenskapen trivs jag med, för den har tagit mig långt och det är jag stolt över =)

Så man får tycka lite synd om sig själv några minuter och sedan får man bara sopa det lilla nederlaget under mattan och gå till gymmet istället. Gymmet läker alla sår! Ha ha! Jag tänker varje gång jag går dit, varje gång jag känner mig lite, liiiite smådeppig och varje gång jag är trött – TACK för att gymmet finns med sina underbara pass! Tack för att jag har råd att gå dit trots dyrt medlemskap och tack för att jag gör mig själv en stor tjänst varje gång jag tränar mig trött och endorfinerna sprutar.

I tisdags kände jag mig så trött på all otrevlighet som råder bland många människor därute att jag valde att inleda en konversation med ”hej-situationen-killen” på gymmet. Han som limmade på mig en gång i våras, trots mitt ointresse (som jag även meddelade honom om). Efter flirten har vi ändå hejat, lixom daa, varför vara som alla andra och ignorera, även om jag känt att jag kanske inte velat det alla gånger. Men i tisdags samtalade vi alltså lite och det var inte otrevligt till en enda procent även om jag inte är intresserad på DET viset. Jag kände bara att jag föredrar att leva med mig själv när jag mår bra och är trevlig mot andra, än när jag försöker mig på de sociala samspelen där ”för mycket” aldrig är bra och där man måste vänta 38 timmar innan man svarar på ett sms och där ett leende i ”fel” tajming kan betyda nåt helt annat än ett vanligt bekräftande.

Jag vill i alla fall inte vara som många andra. Ignorant, nonchalant, kylig, otrevlig, ointresserad. Jag är ju inte sån. Jag är nyfiken på andra människor. Alla bär lixom på en story och om man bara tar sig några extra minuter (ibland sekunder!) för att känna av en annan person, kan förtroendet bli så pass ”starkt” att man faktiskt får ut nåt av att prata med honom eller henne. Och kanske får man reda på något alldeles särskilt spännande. Vem vet.

Så skit inte i andra. Även om det bara gäller småsaker. Var närvarande. Lite som det du förklarade för mig första gången du kom hit och hälsade på mig. Var inte fokuserad på enbart dig själv i ett möte med en annan människa. Fokusera på honom eller henne istället. Mycket bra råd.

Det gäller kanske bara att komma ihåg att följa dem själv, oxå?

Puss puss

P.s: För fan J, nu är du en man och hör av dig. Lika lätt som 1 + 1 oavsett om det blir ja eller nej!

Abdullah har precis flyttat in i lägenheten strax under mig. Det senaste halvåret har minst tre familjer flyttat ur hyresfastigheten och med den rådande bostadsbristen i staden förstår jag att det går snabbt att hitta nya hyresgäster. Men varje gång jag går ner för trapphuset och läser hans efternamn på dörren tänker jag – varför. Varför flyttade du in just i det här hyreshuset, Abdullah?

På tredje våningen bor ytterligare två utländska familjer. Jag bor på mittenplan av hyresfastigheten och har svenska grannar både till höger och vänster. De är precis som alla andra svenskar, stela och inåtvända. I början hejade jag alltid, nu har jag tråkigt nog låtit mig påverkas av deras nonchalans så jag föredrar att inte yttra mig. Lustigt nog hejar den utländska grannen alltid glatt på mig. Men varje gång jag blir glad för hälsningen tänker jag – varför. Varför bor du i just det här hyreshuset, du trevliga, utländska granne?

Vägg i vägg med mig lever och andas min högst osympatiska granne och förspiller mänsklighet. Han jobbar inte med något, han är arbetslös. Dom är ofta det, nationalisterna. På hans vägg skymtar man en fet Sverigeflagga med mått om minst två gånger tre meter. Man ser den tydligt genom fönstret. Men varje gång jag går förbi fylls jag av ångest och tänker – varför. Varför bor du i just det här hyreshuset, du pinsamma onödighet till människa?

Jag skulle förstås aldrig yttra mig om saken om det inte vore för den massiva mängd information jag samlat på mig gällande min nationalistiska granne. Jag törs påstå att de flesta av mina helger under de tio månader jag bott i den här lägenheten, har han förstört med supande ihop med sina skinnskallar till kompisar. De har spelat kampsånger och heilhälsningar på maxvolym långt in på småtimmarna. Och finner man det inte ironiskt att man hittar vitmakt-musiken lättillgängligt på Spotify, medan Infinite Mass rebelliska låt Area turns red är som bortspolad?

Jag tänker dagligen på Abdullah och de övriga hejande grannarna. De har säkert med stor förvåning (och rädsla) fått vänja sig vid den fascistiska propagandan här i huset varje stillsam, ledig lördagskväll när arbetsveckan nått sitt slut. Jag lider med dem och jag skäms. Jag skäms över att vara den ende svensken i hyreshuset som ringer störningsjouren om helgerna. Jag skäms över mitt ursprung när min granne sprutar sin rasism och förpestar luften vi delar på här i hyreshuset.

Men tro mig – där ni med sorg och rädsla ser en hatisk rasist, ser jag ingenting annat än samma sak. En människa utanför samhället. Ett misslyckande. En nobody.

Martina heter hon. Experten på överanalyser och experten på Seinfeld. Egentligen är det nog där jag hör hemma – i Seinfeld. Ska jag börja fundera på en modern version av serien, med mig själv som en slags biroll? Nog fan skulle jag passa in. Jag analyserar precis lika mycket (och lika illa) som exempelvis George. Förmodligen har vi lika naiv självdistans oxå … ha ha. Han är en skön prick. Jag skrattar så jag gråter åt hans idéer. Vad skönt att skratta!

I dag har jag gymmat. Körde insida lår, rumpa, överarmar, axlar, vader, magens sidomuskler och rygg. Sedan ett body combat-pass. Jag var helt slut redan innan passets början. HAHA. Hela mitt psyke ville bara gå hem. Men så mycket handlar om inställning till saker och ting. Man kan välja att ändra sin egen inställning, vända den, vrida den, böja den till något bättre. Allt är INTE svart och vitt. Du styr ditt liv genom dina val och beslut. En småsak som att ta sig igenom ett träningspass trots att motivationen inte till en början fanns där, kan förändra hela din mentalitet till det bättre. Och mycket riktigt – här ligger jag i soffan och mår bra. Teven är på, av ”sällskapsskäl” och jag hör paolo roberto prata för andra gången i dag.

Inser samtidigt att jag fortfarande är kraftigt allergisk mot dokusåpor …

Paolo, den busen. Han snackade om sitt liv i dag på en föreläsning i Falun. Det var intressant. Det lilla jag ‘fick’ höra. Ett dötrist seminarium på skolan kallade och som de säger – plikten framför allt …

Overheard grannen snacka med en polare imorse btw. De stod nedanför min balkong när jag myste med Maiden. Jag kastade ett getöga. Ryste i hela kroppen av åsynen. De började prata om att ”det är kört för mig, han hade slut, systemet är det enda som gäller för mig nu” och det enda jag rimligen kunde tänka var att ”jaha, nu blir det vitmakt-partaj här i helgen igen då och jag ska bli nonchalerad av både securitas och tunabyggen återigen”. Kommer jag orka helgen? Kommer jag orka bosätta mig hemma hos mor o far IGEN? Kommer jag sälja allt jag äger och har och investera pengarna i ett hus istället? Kommer Wentworth Miller slutligen knacka på dörren och säga att han vill ha mig, och bara MIG?

Nä, skulle inte tro det.

Hur som helst är det jobbigt att det blir höst och mörkare och kallare. Känslor man lixom hade begravt sen förra hösten börjar visa livstecken igen och man undrar om man nånsin kommer bli kvitt dem. Jag vet ju att jag kan stänga av hjärnan och tillfälligt fundera på nåt annat eller helt enkelt sysselsätta mig med något givande för att slippa tänka. Men spelar det verkligen någon roll – egentligen?

Vad vill jag förändra? Borde inte jag vara djävligt nöjd med mitt liv egentligen? Har jag inte varit bitter och ledsen nog för en livstid så jag kan unna mig en liten paus nu, andas ut, fokusera på nuet och i allra högsta grad bara trivas?

Nä, tydligen inte.

Samtidigt som jag älskar att jag är så glad nu för tiden retar det mig lite oxå. Jag tänker att jag blir lite rädd för glädjen, typ. Det är skrämmande när man mår hyfsat bra och känner sig glad, egentlige utan någon särskild anledning. Då är det som att man väntar på stöten. Man väntar på att rasa ner igen, för man bara vet att det kommer att ske … Men jag är glad. Jag är det. Jag tycker nog bara att det skulle vara kul att vara glad i sällskap med någon.

Förmodligen vore det kul och spännande att vara glad i sällskap med Dig, men det är rätt svårt att tippa på eftersom jag inte känner dig alls. Jag har bara träffat dig en gång, men ändå har du på något vis skapat en egen lite ruta på min näthinna och ett eget litet kontor i min hjärna. Där bara är du och lever på nåt vis, genom att jag tänker på det. Ja, jag får nog erkänna att jag har fastnat lite i tankeverksamheten. Du blev lixom ett ‘gupp’ i tanken, en vägbula, ett farthinder, en betongsugga (haha nä) och nu tar jag mig inte över hindret.

Jag vill träffa dig igen helt enkelt, men jag är osäker på varför och vad jag egentligen menar med det. Jag kanske bara menar att du är intressant och har det sötaste skrattet ever. Inte illa, va?

Nu ska jag se på This is England. Min naziperiod är inte över. Jag vill fortf suga i mig mer information kring det fruktansvärda som en gång hände. INGEN får glömma.

Puss och ha en fantastisk fredag!

Solen lyser starkt i dag. Igår kändes det som sommarvärme i luften trots att oktober snart är här. Såna dagar är väl förmodligen räknade nu. Fan vad jag lider av det. Jag skulle lätt kunna tänka mig att ha sommar precis varenda dag året om. Hur BRA mår man inte enbart tack vare solen? Sjukt bra! Tack för det!

Anledningen till det här blogginlägget är kontentan av att livet aldrig upphör att förvåna. Jag fick faktiskt lära mig en läxa igår. Ja, ni vet den där gamla läxan om man inte ska vara för snabb med att ta ut saker i förskott osv. Minns inte det exakta uttrycket nu (så klart), men ni fattar. För att återkoppla till ett tidigare blogginlägg kan väl avslöjas att jag fick äta precis varenda ord i det. Är lite osäker på om jag ska nämna exakt vad det gäller här och nu, men låt säga att jag hade en mycket trevlig och intressant kväll igår här hemma med en person jag ALDRIG trodde skulle sitta i min soffa – ever. Och inte av nån annan anledning än de flesta killars trökiga attityder eller noll-intresse att träffas.

Det där med sociala samspel är btw skitjobbigt. Om en tjej är för på, ja då blir killen ointresserad och tvärtom. Om en tjej – mot förmodan (?) – skulle ta det första steget till en dejt eller åtminstone någon liknande invit, ja, då verkar det som att någonting måste vara allvarligt fel på den tjejen. För hon kan inte vara gullig eller rar som gör det, tydligen. Nä. Tro mig, jag har provat detta i olika grader. Inte så många gånger att jag kan likställa det med en sannolikhet, men ändå högst troligt. De få men ändå riktiga gånger jag tagit första steget (till en dans, typ), har jag alltid fått nobben. Iaf de senaste två åren då jag vågat fråga såna saker.

Är därmed friskt vågat fortfarande vunnet? Är jag bitter för detta?

Nej, jag är inte bitter. Men jag tycker det är roligt att analysera varför människor beter sig som de gör på olika sätt osv. Å andra sidan är jag människa jag oxå. Det inkluderar känslor!

Så varför nobbas man då? Jag tror inte det handlar om att man är för ful (om det inte är extremt och killen är extremt otaktisk?). Det här är ingen ytlig fråga. Nej, det handlar om något annat… Jag vet inte riktigt vad bara.

Marcus Birro på tv nu igen. Måste han vara precis överallt? Ler han någonsin?

Ähh, funderar på att dra iväg nu, ut i solen och lapa. Ska testa en ‘ny’ medicin i dag mot akne. Håller verkligen krampaktigt tummarna för att den ska fungera för nu är jag trött på skiten ärligt talat.

Puss å hej!

(Kom ihåg att denna är skriven för att man ska skratta, inte gråta …)

Under min tid som ofrivilligt, men aktiv singel har jag stött på karlar i alla möjliga former och prisklasser (ja, faktiskt, jag dejtade faktiskt en snubbe med adligt efternamn som påminde om ett större kattdjur och tjänade enligt egen utsago löjligt mycket mer i månaden än jag åstadkom på ett halvår). Han var bara attraktiv när han höll käften.

Dessa karlar som jag dock haft ”äran” att vara ihop med har samtliga haft ett gemensamt mål för relationen; att ta sig ur den a.s.a.p. För en person som alltid haft turen att träffas av Amors berömda pilar kanske detta låter en aning bittert, men likväl är det sanning – en villig singel hittar aldrig en motsvarande partner med samma behov.

Men en gång bestämde jag mig för att göra något utöver det vanliga. Jag hade precis rundat min sista månad som 23-åring och jag började klura på andra profetior i stil med att nya dejtmetoder kanske skulle kunna leda till framgång. Så jag kom på en kul idé med en avsikt så fredlig att den blev löjlig.

Jag langade iväg en liten post it-lapp med brev snigelvägen och skrev en söt komplimang till mitt ögonspan från gymmet, och med en efterföljande fråga om han kunde tänka sig en dejt. Givetvis var jag noga med att skriva mitt mobilnummer extra tydligt så att inga missförstånd skulle kunna uppstå. Tiden gick. Veckorna gick. Alla tänkbara anledningar till icke-responsen övertygade jag mig om. Ett tag hade jag gett honom en titel inom Försvarets konfidentiella personalstab, men då skulle han väl troligen ha tillgång till ett mer högteknologiskt gym.

Men så vaknade jag en söndag, lika bakfull som Torsten Flinck i direktsändning, och mobiltelefonen överraskade mig glatt. Det var han med stort H. Efter detta smsade vi sporadiskt någon vecka, ömsom trevligt, ömsom gulligt. Det hände till och med att han började skriva först, eftersom jag försökte med den välbeprövade metoden att hålla låg profil, och låtsas ha lite för mycket att göra. Till slut frågade jag om kaffedejten eftersom det kändes som att frågan låg rätt i tiden.

MEN ACK SÅ FEL JAG HADE!

Smsfrekvensen upphörde totalt. Inte ett enda sms landade i min inbox. Inte heller följande vecka. Eller nästföljande. Istället infann sig pinsamma stunder på gymmet då jag tvunget behövt gå förbi och andats samma kubikmeter syre som han, men inte ett ljud i övrigt. Ers Höghet dricker kanske inte kaffe. Ers Höghet kanske kom på att han är gay. Oavsett vad blev friskt vågat noll vunnet för mig den här lottodragningen.

Det är märkligt hur jag säger att jag minsann aldrig tittar på tv. Och egentligen stämmer det, för jag gör det aldrig förutom när det visas någon bra film (någon enstaka gång i månaden) och nyhetsmorgon. Ändå har teven på något sätt lyckas bli en slags vän som alltid finns där. När jag kommer hem slår jag på teven. När jag vaknar slår jag på teven. När jag käkar slår jag på teven. Helt enkelt för att den gör ljud ifrån sig och existerar. Blir ett välkommet brus i en annars så tyst, tyst värld här hemma hos mig. Det händer ju att jag sjunger eller ylar på någon låt, eller så slår jag på spotify. Men det där med att se andra, levande personer i en ruta kan ibland bli en riktig tröst. Och det kanske låter fruktansvärt tragiskt i era öron, men för mig är det trots allt vardagsmat. Jag lider inte av det. Jag söker inte efter någon bara för att ha någon. Jag accepterar att det är så här en vardag kan se ut.

Har för övrigt börjat plugget med allt vad det innebär. Det verkar vara helbra folk i klassen och jag är glad att jag fått möjligheten att lära känna några av dem lite bättre för det är verkligen sköna personer som jag uppskattar att umgås med. Kårfesterna har oxå varit sjukt roliga, ja jag kan säga det, det här med att börja plugga på högskola, det är grejer det! En helt ny värld som öppnas och som bjuder in. Fantastiskt känns det, att ha påbörjat en utbildning för att slutligen nå fram till ett mål lixom. Jag, Martina, ska bli ”något”. Jag ska erhålla en titel och besitta en massa kunskap om Pr och Internationell kommunikation och förhoppningsvis hitta ett yrke att trivas med resten av mitt liv. Att utbildningen är internationell medför enbart fördelar. Vi får nämligen chansen att läsa utomlands i upp till ett år längre fram i utbildningen. Det är inte alla som får en sån chans och det är då en grej jag kommer hoppa på. Vill inte se tillbaka på mitt liv och ångra att jag inte åkte iväg den där terminen för att skola mig vidare och utbyta erfarenheter och känna mig ännu mer självständig. Fatta vad berikande!!

Utöver plugget har jag jobbat lite extra, jag känner att jag tagit på mig mer än jag egentligen borde ha gjort och studierna har blivit lite lidande av det. Men jag ska komma ikapp =D Minns för övrigt att jag sist skrev om att jag skickat iväg ett dejtförslag i ett brev och postat till en kille. Ja, jag kan väl säga som så här, att jag gjorde samma sak en gång till fast till en annan guy Och fick svar i söndags. Typ en månad senare men ändå. Betyder det att han kanske tänkt igenom det då lixom? Hur som helst så har vi smsat lite hit och dit, men ingenting speciellt. Mest vardagsfrågor. Ska jag vara ärlig är jag väldigt osäker på saken. Jag är så pass osäker att jag inte kommer höra av mig mer faktiskt. Oavsett hur mycket jag vill. Helt enkelt rädd för att bli sårad (igen). Det pallar jag inte nu när jag annars mår rätt bra i mig själv.

Killar, säger jag bara. Can’t live with them, can’t live without them =)

Höjde vikterna i dag på träningspasset med. Körde tjugo min promenad, tjugo min löpning och en timme body pump. Skön start på veckan måste jag säga! Så provade höja på bröst, klarade strax över halva låten iaf =) och rygg körde jag på den vanliga höjningen, haft den några gånger nu och tänker fortsätta med den ett tag till. Ben höjt med ett halvt kilo. HAHA! Men alltid nåt typ. Känns bra att ha en stark kropp! Man mår så mycket bättre. Börja träna!

Nu ska jag borsta tänderna, tycka lite synd om mig själv men trots det må bra i allra högsta grad, sen blir det sängdags till en bra film. Ska gosa lite med Maiden oxå tänkte jag. Hon växer ju så det knakar tycker jag. Den lilla pälsbollen är nu en ganska ”stor” pälsboll… haha.

Ha en fantastisk kväll!

Puss och kram