Inside and out

Jag är egentligen ingen deckarfantast, men det händer att jag får deckare med de tidningsmagasin som jag läser:

Anna Bovaller – Svinajakten

Bovallers debut och den första boken i en serie om advokat Petra Wester. Den tråkigaste jag läst, vet faktiskt inte varför jag härdade ut, kanske för att den hade en slags struktur som jag tyckte om (vilken anledning att läsa en deckare..). Karaktärerna kändes inte verkliga för fem öre så jag brydde mig aldrig om dem och intrigen intresserade mig inte heller.

 Anna Bovaller – Svärmaren

Den andra fristående pusseldeckaren om advokat Petra Wester. Den här var mer spännande, men fortfarande, fullkomligt ointressanta karaktärer.

Liza Marklund – En plats i solen

Spännande, men den här sortens upplösningar är för ”overkill” för mig. Lite för mycket Aftonbladet, om någon förstår vad jag menar.

Jag tycker att Marklund är mer trovärdig än de andra deckarförfattarinnorna när hon skildrar möten mellan hjältinnan och andra människor, kanske främst män, vilket gör dem mycket mer intressanta. I de andra deckarna jag läst är det så uppenbart att det är en kvinna som försöker beskriva män och att hon vill dirigera läsaren att tycka si och så, till exempel genom att låta en manlig figur ”tänka” en massa lovord om hjältinnan.

Anna Rosman – Fyrmästarens dotter

Sådär, antar jag. En historia jag glömt nästan innan den var slut.

Kristina Olhsson – Tusenskönor

Smart, spännande och skickligt uppbyggd intrig som berör verkliga samhällsproblem.

Viveca Sten – I grunden utan skuld

Jag tror att en av anledningarna till att jag inte är så förtjust i deckare är att jag har svårt att identifiera mig med huvudpersonernas livströtta,  småirriterade, medelålderstänk. Den här deckaren skilde sig från de andra på det sättet att den hade ett persongalleri som jag omedelbart sympatiserade med och engagerade mig i. Blev så entusiastisk att jag gav mig på tvåan i Sandhamnsserien (I den innersta kretsen) som ljudbok. Det var magplask – jag gav upp mitt i, vilket jag nästan aldrig gör.

I grunden utan skuld är min favoritdeckare hittills, även om jag i första hand skulle rekommendera Tusenskönor (jag tror inte att folk som gillar deckare i första hand intresserar sig för människorna och relationerna i boken, som jag gör, då detta egentligen inte är min bokgenre).

Uppdatering!!

Åsa Larsson – Till dess din vrede upphör

Ny storfavorit. Kanske jag trots allt är deckarfantast – med rätt författare. Åsa Larsson och hennes kammaråklagare Rebecka Martinsson (hundälskare som jag, därefter hade hon mina sympatier) vill jag definitivt återkomma till. En del i historien påminner faktiskt om I grunden utan skuld och det jag skrev är detsamma som jag tycker om den här – fast ännu mer! Allting är ännu bättre. Jag försökte sluta läsa gång på gång, men kunde bara inte.