Inside and out
Min Metroblogg
Fackböcker
En bok som vänder sig till tonåringar och kom ut första gången 1959. När jag läste den som tonåring blev jag förbluffad över hur mycket som fortfarande stämde. Vissa delar av boken känns mer som ett tidstypiskt dokument, till exempel avsnittet om kvinnans roll i hemmet och råden om skönhets-/klädvård. Men mycket som Thorvall skrev, bland annat om sexualitet (hur kraven har förändrats från kyskhet till översexualisering) och diet (att undvika vita kolhydrater istället för fett) var sådant som jag trodde var ”nytt” eller utmärkande för senare tid.
Som en modern Boken till dig för vuxna. Lättsam, opretentiös ton; mer som en kompis som kommer med goda råd och peppning än en auktoritet. Har en värme som böcker av den här typen brukar sakna.
Stilguide för unga tjejer (2006). En bok jag återvänt till flera gånger för tips och inspiration. Den startade tydligen en medial debatt kring att Ebba skulle vara moraliserande och gammalmodig (för att hon inte rekommenderar unga tjejer att supa sig fulla eller köpa högre klackar än de klarar att gå i). I så fall är jag också en moraltant.
Det här är min toalettlektyr… Allmänbildning och goda råd i en lättsam, solig blandning.
Korta guider för det mesta, uppdelat ämnesvis (”How to…”) istället för per månad och datum (som ovan).
Hur man känner för en bok kan – precis som hur man känner för en människa – bero väldigt mycket på timing, i vilket skede av ens liv man introduceras för varandra. Det här var en julklappsbok som jag skulle ha älskat om jag fått den när jag var yngre. Efter åratals noggranna studier av olika tjejtidningar och dammagasin var jag fullmättad när jag fick den. Ganska basic men heltäckande.
En bok jag önskade mig i julklapp efter att ha sett den tokhyllas i Oprah. Blev nog lite besviken först, tyckte att budskapet var en överdriven förenkling och att framställningen bitvis kändes som ren humbug. Men efteråt var det ändå något som satte sig. Som författaren själv skriver, efter att man har läst boken är det som om The Secret framträder överallt, vad man än läser. Först i efterhand har jag märkt att boken faktiskt var omvälvande för mitt sätt att tänka, förstå och se på omvärlden.
Fick mig att uppfatta och se saker som jag faktiskt aldrig har tänkt på tidigare. Författarinnan behandlar mycket av det som Tobias Hübinette har skrivit hetska och kontroversiella debattartiklar kring, men på ett mer balanserat och genomtänkt sätt.
En lättläst och trevlig liten bok som angår alla människor. Einhorn belyser hur var och en av oss tjänar på att leva med ”etiken i sitt hjärta”, ur ett samhälleligt, biologiskt, socialt, kulturellt, globalt och egoistiskt perspektiv. Jag kände igen mig i många av de reflektioner han gör i boken, som att det faktiskt inte är tanken som räknas, utan handlingen, och att genuin godhet är något som alstrar energi snarare än att förbruka den (och som han skriver, det är alltid de mest självupptagna människorna som gör uttalanden om att de inte orkar vara snälla längre, utan nu ska de börja tänka på sig själva för en gångs skull).
Trots att jag verkligen gillar Einhorn och hans värderingar finns det en liten sak som jag stör mig på i boken, särskilt eftersom han tydligen tycker att det är så smart att det är värt att upprepa i TV-sända debatter. Att människor som påstår att de tycker om djur, men slår ihjäl myggor, inte lever efter sina egna värderingar. Hallå? Det är som att påstå att människor som påstår att de inte tycker att man ska mörda människor, men är för abort, inte lever efter sina egna värderingar. Visst kan man klassificera blodsugande insekter och sängkvalster som djur, och människofoster som människor, men alla vet att det är normalt inte det vi syftar på när vi gör sådana uttalanden. Det handlar inte om att inte leva upp till sina ideal, utan om vad vi menar när vi säger ”djur” och ”människor”.
