I USA är ju presidentfruarna en viktig pjäs i spelet och i dagens Metro gjordes en jämförelse mellan Michelle Obama vs Ann Romney. De är verkligen som natt och dag, och då syftar jag inte på hud-/ eller hårfärg. Juristen vs hemmafrun. Trots att jag inte vet särskilt mycket om Michelle gillar jag henne. Hon har utstrålning nog att gå rakt genom ett foto men inte den där amerikanska kristen-hycklare-med-påklistrad-supercharmig-fasad. Jag tänker på integritet när jag ser henne; styrka, värme, intelligens, hederlighet. En lady, inifrån och ut, med eller utan maken.

Jag kom att tänka på det när jag fick en taskig ursäkt levererad till mig i går kväll. Den var formulerad så att jag skulle förstå att hon gjorde egentligen helt rätt och problemet var att jag inte förstod det. Okej, folk får ha olika uppfattningar – men be inte om ursäkt om du inte tycker att du har gjort något fel! Jag förstår att syftet är att få den andre att släppa det och gå vidare och kanske till och med be om ursäkt själv. Många tycker väl att det är pinsamt att be om ursäkt, att man hamnar i underläge, så då gäller det att liksom slicka och sparka samtidigt.

Men man tappar faktiskt bara respekt då, tycker jag. Komplimanger och ursäkter blir till rövslickeri när de är falska och bara handlar om att få andra att behandla en fördelaktigt. Ha en smula integritet och spara dina ursäkter till de gånger då du faktiskt tycker att du har gjort fel. Använd inte ”förlåt” som ett verktyg för att manipulera folk. Om du tycker att du gjorde helt rätt men vill att den andre ska tackla det annorlunda, säg det då. Annars blir dina ursäkter inte vatten värda. Det finns dessutom inget vettigt svar på den sortens ”ursäkter”. Jag förlåter dig för att du inte gjorde eller sa någonting fel. Ingen gillar falskhet och ingen vill ha ett ”förlåt” som inte är ärligt menat.

Jag blir faktiskt irriterad. Man ger sig inte på andras hundar om ingen har bett en (eller om det handlar om någon form av självförsvar). Du skulle inte daska till någon annans unge, bara för att du har sett någon expert på TV påstå att problemet är att deras mödrar inte har lärt sig att vara alfahonor. Det handlar om respekt och vanligt folkvett. Jag vet att det finns olika uppfattningar om hunduppfostran och jag säger to each his own, men praktisera dina teorier på din egen hund.

Själva idén om att vara en vandrande quick fix som kan promenera fram till ett fradgande monster och på en kvart förvandla honom till ett fromt lamm, bara genom att hålla in magen och utstråla rätt energi, är så amerikanskt dokusåpakitschig. Det fattar väl vem som helst med mer än två hjärnceller att så fungerar det inte i verkligheten, precis som du inte kan gå fram till en full idiot på krogen och förvandla honom till en artig nykterist genom att putta på honom och väsa lite. Hundar är levande och komplexa sociala varelser precis som människor.

Lite ödmjukhet är alltid bra att ha, även om man är hundtränare. Jag tror att de flesta hundägare känner sina hundar bättre än andra människor och att många skulle må bra av att våga lita mer på sig själva, istället för att låta sig tryckas ned av alla orerande, poserande hundexperter (självutnämnda eller inte) där ute.

Det är lite som med dieter. För ”experterna” är det en prestigefråga (vem har rätt och vem har fel) men för vanliga dödliga handlar det bara om att hitta en väg som fungerar för en själv och det behöver inte vara samma sak som fungerar för din kompis eller exakt vad någon expert förespråkar. Att förändra den mentala inställningen kan gå över en natt men att förändra ett beteende och en kropp tar längre tid. Det är bara bra att ge det tid för snabba lösningar ger i regel inga långvariga resultat, vill man ha bestående resultat måste man vara beredd att ändra den livsstil som har lett till problemet från början.

Lär känna din hund istället, lägg ner tid på den. Motionera, umgås, träna, bli medveten om vad du gör och inte gör och vad du får för gensvar. Det viktigaste av allt – låt bli att skaffa hund om du tänker döma den till att leva i ensamhet med några rastrundor som enda stimulans.

Trots att vi vet att slaktindustrin ger upphov till ofantligt mycket lidande helt i onödan och liv som inte är värda att leva för någon varelse. Trots att vi vet att köttätande innebär ett oförsvarligt slöseri med jordens resurser. Trots att vi vet att många av oss äter mycket mer kött än vad våra kroppar behöver och mår bra av.

Jag var vegetarian en period när jag var yngre och då upplevde jag att det var något som folk blev provocerade av. Jag var definitivt inte typen som försökte omvända eller tvinga på andra mina åsikter. Snarare tvärtom, jag ville inte alls diskutera mitt val, men så fort jag tackade nej till en köttbit haglade frågorna. Jag var tvungen att försvara och förklara mig, framför allt det faktum att jag fortfarande åt fisk, ägg och fågel. Det här var ett antal år sedan och jag kommer från en väldigt liten håla där det knappt fanns några andra vegetarianer, så jag tror att det skulle vara ganska annorlunda om jag blev vegetarian i dag. Men fortfarande är det nog så att en anledning till att jag inte vill bli vegetarian fullt ut är för att slippa ha den rollen i det sociala livet.

Men det har blivit så på senare tid att jag väldigt sällan köper kött själv. Jag äter det mest när jag blir bjuden eller om jag ska bjuda andra på mat. Att undvika vanligt kött är ingen större uppoffring, tycker jag. Jag äter mestadels kyckling och fisk, ibland sojaprodukter. Inte för att jag tror att kycklingar har haft det så mycket bättre än grisar, men det är helt enkelt lättare för mig att avstå från griskött och jag känner faktiskt mer för kor och grisar än vad jag gör för fåglar. Att äta en gris eller en kalv känns inte så långt ifrån att äta en hund, tycker jag. Jag skulle aldrig klara av att närvara vid eller delta i slakten av en sådan, till skillnad från med en fisk eller en fågel.

Men det viktigaste är nog inte vilken etikett man sätter på sig själv eller hur man rättfärdigar sina val – för man hittar alltid skäl att rättfärdiga sina val efter att man har gjort dem – utan man får tänka att varje enskild handling räknas. Att avstå från kött en dag i veckan. Att äta vegetariskt en dag. Att bara minska på sådant som man inte kan tänka sig att avstå helt ifrån. Det behöver inte vara ett val för livet, ibland kan man bara försöka göra det bästa valet i varje enskild situation. Kan jag välja något annat just den här gången?

Ur hälsosynpunkt är det nog bäst att välja en sallad där dressingen serveras separat, så att man själv kan fördela. Annars finns det en del pizzerior som erbjuder fullkornsbotten som alternativ, man kan välja vegetarisk fyllning och bara äta en lagom bit.

Sushi är kalorisnål färdigmat, men jag läste någonstans att riset ofta är fullt av socker och att det därför inte är så hälsosamt ändå.

Hamburgare är i sig ingen dålig mat, utan det är tillbehören som är bovarna (läsk, pommes, vitt bröd, dressing). De stora kedjorna, som MAX m.fl. har infört hälsosammare alternativ i sina menyer.

I dag blir jag bara uttråkad av alla nya dieter som pumpas ut. Varje vecka har varenda hälsotidning en ny spännande diet som någon har blivit rik på och som någon kändis lär följa. Alla går ut på ungefär samma sak.

Undvik socker (lär dig var sockret finns, om du inte vet det) och skräpmat.

Ät ren, obehandlad mat. Undvik allt med långa innehållsförteckningar, fulla med skit och kemikalier. Tänk råvaror från naturen, inte produkter från fabriken. Fisk, fågel, kött (filéer), skaldjur, ägg. Frukt, bär, grönsaker, rotfrukter, baljväxter, svamp, frön. Rena kryddor (inte kryddmixar), gärna gröna och/eller färska. Kroppen behöver salt (med jod), men många människor äter mycket mer salt än de behöver, så använd med måtta.

Drick kranvatten (inte alla dyra mirakelvatten fulla med skit som marknadsförs som hälsosamma, trots att det i princip är läsk utan kolsyra) och grönt eller vitt té, eller örtté.

Är du godissugen, ät så mörk choklad du kan hitta eller nötter (naturella). Ska du dricka alkohol, välj ett glas vin och drick vatten till. När det gäller kolhydrater, välj fullkornsalternativ eller slopa helt om du vill gå ned snabbt under en kort period. Men i det långa loppet behöver hjärnan kolhydrater.

Stek i vegetabiliska oljor, (ång)koka eller grilla. Förkorta tillagningstiden, låt inte näringsämnen puttra sönder i onödan.

Experimentera inte med tillskott och misshandla inte din kropp med störda dieter – ät ordentligt istället. Visa dig själv samma kärlek och omtanke som du gör – eller skulle göra -om ditt barn eller husdjur (om du är typen som bryr dig om dina barns/ husdjurs hälsa förstås…).

Sedan finns det vissa produkter som det råder delade meningar om. Mjölkprodukter, kaffe, potatis. När experterna är oense betyder det oftast att produkten har både för-/och nackdelar och det är individuellt vad som funkar eller vad man själv anser väger tyngre. Då får man testa sig fram, lyssna på sin egen kropp.

Jag kan inte dricka mjölk längre, men det är inte på grund av vikten eller hälsan, utan för att jag får finnar (eller mer som mörka, hårda upphöjningar under käklinjen, precis så att det inte syns men ändå väldigt jobbigt). Det var faktiskt något jag led av i flera år, då jag trodde att jag skulle hitta lösningen i vilka hudvårdsprodukter jag köpte, eller inte köpte. Sedan började jag köpa den där sortens mjölk med lång hållbarhetstid och då blev det så extremt att sambandet gick upp för mig. Speciellt som jag inte sett spåret av någon ”finne” (eller vad det nu var) sedan jag slutade dricka mjölk. Det märkliga är att min brorsa har upplevt samma sak under senare år. Googlar man på det finns det många artiklar om varför människor inte bör dricka komjölk. Jag dricker sojamjölk istället, det är gott att ha i kaffe med. Tyvärr innehåller många sojadrycker tillsatt socker, men Garant har en osötad variant.

Sedan är det viktigt hur man äter. Frukost, lunch och middag. 2 lättare mellanmål för att hålla hungern nere och förbränningen igång. Halva tallriken vegetabilier, 1/4 protein, 1/4 kolhydrater. Ät långsamt så att hjärnan hinner registrera att du är mätt (dröjer ca 20 minuter) och ta inte om bara för att det är gott. Tänk på att det dröjer bara ett par timmar till nästa mål ändå. There you have it.

Filmen är löst baserad på läskigt snygge Channing Tatums egna erfarenheter som strippa. Matthew McConaughey är lysande som sliskig klubbägare. Underhållande dansscener och fin kemi mellan Magic Mike och hans blivande kärlek.

Ett gift pars äktenskap sjunger på sista versen. För att råda bot på problemen åker de till ett äktenskapsretreat där en terapeut, under en intensiv och oortodox helg försöker få dem att rädda sitt äktenskap.

Jag älskar både Meryl Streep och Tommy Lee Jones. När jag såg filmen kom jag att tänka på Oscar Wilde – citatet ”unga män vill vara trogna, men kan inte, gamla män vill vara otrogna, men kan inte”. Det klassiska dilemmat för unga kvinnor är att män bara vill ha sex, men inte dela sitt liv med dem. Den äldre kvinnans dilemma är det omvända, hon har en man som vill dela sitt liv med henne, men som inte vill ha sex eller tänder på henne!

Ellen Fein, Sherrie Schneider – All the Rules 

De enda dejtingböcker jag någonsin har läst är sådana som har vållat debatt. Reglerna har blivit mer än en självhjälpsbok; det är en” rörelse”, ett kulturellt och hårt kritiserat fenomen. Många amerikanska kändisar som Gwyneth Paltrow, Beyonce m.fl. ska vara anhängare. Författarna har gästat Oprah flera gånger och varje gång har hetsiga diskussioner utbrutit. Oprah sa en gång att män faktiskt verkar falla för kvinnor som uppför sig så här, men ogillar tanken på att de har läst det i en bok.

Reglerna går i stort sett ut på att spela svårfångad och bygger på premissen att män är födda att svara på utmaningar. En annan premiss är att du som kvinna bör göra dig så attraktiv som möjligt, men sedan kan du inte göra mer för att förmå en man att vilja ha dig (möjligtvis kan du fånga en man som egentligen aldrig kände något speciellt för dig och aldrig kommer göra det heller).

Jag håller nog till viss del med Oprah. Det här är en lära som går att kritisera på tusen olika sätt ur moraliska synvinklar, men anledningen till att den har blivit så stor är att den faktiskt beskriver verkligheten som den är. Verkligheten stämmer sällan överens med hur vi tycker att det borde vara.

De flesta kärlekshistorier som porträtteras i nöjesvärlden inleds också enligt Reglerna (mannen faller för kvinnan, som inte är för ivrig eller lättfotad, han måste överkomma hinder för att få henne etc.).

Som med de flesta amerikanska böcker tenderar Reglerna också att gå till överdrift, i alla fall med svenska mått mätt. Mitt intryck är att svenska män överlag är väldigt passiva jämfört med män från USA och andra länder. Jämlikhetssträvan och traditionell uppvaktning enligt Reglerna går stick i stäv med varandra, eftersom det förra går ut på att sudda ut skillnaderna mellan könen och det senare går ut på att befästa dem.

Donna Spangler – How to Get a Rich Man

En bok jag läste om i ett reportage i Femina, som handlade om just den här typen av böcker och kvinnor som medvetet väljer att träffa rika män. Som jag skrivit tidigare tror jag inte att gold diggers – fenomenet är särskilt stort här i Sverige, där inkomstskillnaderna är mindre och jämlikhetstänket har slagit igenom på ett annat sätt än i USA. Möjligtvis handlar det om klicken som rör sig kring Stureplan.

Spangler argumenterar så att det handlar om att inte nöja sig med det näst bästa – man kan få både och – både kärlek och pengar. Man söker helt enkelt äkta kärlek genom att dejta rika män, på samma sätt som män söker äkta kärlek genom att dejta vackra kvinnor (de som kan, alltså). ”The Princess Formula” , som Spangler kallar det, handlar om att tänka på sig själv som en prinsessa (…). Genom att anpassa sitt yttre och inre till den här formulan kommer man att visa sig från sin bästa sida och attrahera (rika) män.

Kerstin Thorvall – Boken till dig

En bok som vänder sig till tonåringar och kom ut första gången 1959. När jag läste den som tonåring blev jag förbluffad över hur mycket som fortfarande stämde. Vissa delar av boken känns mer som ett tidstypiskt dokument, till exempel avsnittet om kvinnans roll i hemmet och råden om skönhets-/klädvård. Men mycket som Thorvall skrev, bland annat om sexualitet (hur kraven har förändrats från kyskhet till översexualisering) och diet (att undvika vita kolhydrater istället för fett) var sådant som jag  trodde var ”nytt” eller utmärkande för senare tid.

 Anna Johnson – Tre Svarta Kjolar

Som en modern Boken till dig för vuxna. Lättsam, opretentiös ton; mer som en kompis som kommer med goda råd och peppning än en auktoritet. Har en värme som böcker av den här typen brukar sakna.

Ebba von Sydow – Ebbas Stil

Stilguide för unga tjejer (2006). En bok jag återvänt till flera gånger för tips och inspiration. Den startade tydligen en medial debatt kring att Ebba skulle vara moraliserande och gammalmodig (för att hon inte rekommenderar unga tjejer att supa sig fulla eller köpa högre klackar än de klarar att gå i). I så fall är jag också en moraltant.

Camilla Morton – A Year in High Heels

Det här är min toalettlektyr… Allmänbildning och goda råd i en lättsam, solig blandning.

Camilla Morton – How to Walk in High Heels

Korta guider för det mesta, uppdelat ämnesvis (”How to…”) istället för per månad och datum (som ovan).

Karina Ericsson Wärn – Skönhetsbibeln

Hur man känner för en bok kan – precis som hur man känner för en människa – bero väldigt mycket på timing, i vilket skede av ens liv man introduceras för varandra. Det här var en julklappsbok som jag skulle ha älskat om jag fått den när jag var yngre. Efter åratals noggranna studier av olika tjejtidningar och dammagasin var jag fullmättad när jag fick den. Ganska basic men heltäckande.

Rhonda Byrne – The Secret

En bok jag önskade mig i julklapp efter att ha sett den tokhyllas i Oprah. Blev nog lite besviken först, tyckte att budskapet var en överdriven förenkling och att framställningen bitvis kändes som ren humbug. Men efteråt var det ändå något som satte sig. Som författaren själv skriver, efter att man har läst boken är det som om The Secret framträder överallt, vad man än läser. Först i efterhand har jag märkt att boken faktiskt var omvälvande för mitt sätt att tänka, förstå och se på omvärlden.

Sheridan Prasso – The Asian Mystique

Fick mig att uppfatta och se saker som jag faktiskt aldrig har tänkt på tidigare. Författarinnan behandlar mycket av det som Tobias Hübinette har skrivit hetska och kontroversiella debattartiklar kring, men på ett mer balanserat och genomtänkt sätt.

Stefan Einhorn – Konsten att vara snäll

En lättläst och trevlig liten bok som angår alla människor. Einhorn belyser hur var och en av oss tjänar på att leva med ”etiken i sitt hjärta”, ur ett samhälleligt, biologiskt, socialt, kulturellt, globalt och egoistiskt perspektiv. Jag kände igen mig i många av de reflektioner han gör i boken, som att det faktiskt inte är tanken som räknas, utan handlingen, och att genuin godhet är något som alstrar energi snarare än att förbruka den (och som han skriver, det är alltid de mest självupptagna människorna som gör uttalanden om att de inte orkar vara snälla längre, utan nu ska de börja tänka på sig själva för en gångs skull).

Trots att jag verkligen gillar Einhorn och hans värderingar finns det en liten sak som jag stör mig på i boken, särskilt eftersom han tydligen tycker att det är så smart att det är värt att upprepa i TV-sända debatter. Att människor som påstår att de tycker om djur, men slår ihjäl myggor, inte lever efter sina egna värderingar. Hallå? Det är som att påstå att människor som påstår att de inte tycker att man ska mörda människor, men är för abort, inte lever efter sina egna värderingar. Visst kan man klassificera blodsugande insekter och sängkvalster som djur, och människofoster som människor, men alla vet att det är normalt inte det vi syftar på när vi gör sådana uttalanden. Det handlar inte om att inte leva upp till sina ideal, utan om vad vi menar när vi säger ”djur” och ”människor”.

Som barn fick jag ofta höra att jag var väluppfostrad enbart på grund av att jag var så blyg och angelägen om att vara till lags, men när jag blev äldre blev det svårare, för då uppstod andra förväntningar på en. Att veta hur man bör uppföra sig är inte bara något som hjälper en att smälta in i sociala sammanhang, utan också något som bidrar till att stärka ens eget självförtroende. Det hjälper också i arbetslivet, att inte tvingas lägga sig till med ett ”fejkat” korrekt uppförande, som man bara använder när man vill imponera på vissa personer, utan att ha det i ryggraden, som en del av sin personlighet.

Kay West – How to Raise a Lady

Trots att den vänder sig till föräldrar med barn upp till 13 år och förmodligen mest innehåller självklarheter för de som fått grundläggande uppfostran av sina föräldrar, var den en viktig ögonöppnare för mig. Att artighet inte handlar om snobbism, utan som West skriver ”good manners are the practical application of kindness”. Den gav mig allt som jag aldrig fick med mig hemifrån, men det viktigaste var kanske själva tankesättet, att alltid tänka på sin omgivning och att även små gester betyder mycket.

Candace Simpson – Giles - How to Be a Lady

En bok jag återkommer till då och då för en snabb repetition. Egentligen handlar boken till stor del om att ha integritet, om att värdesätta sig själv och andra och att integrera vissa värderingar i såväl tankesätt som uppförande. För mig personligen har sådana här böcker hjälpt mer än flummiga självhjälpsböcker om att älska sig själv.

Vissa anser nog att sådana här pekpinnar i vett & etikett snarare formar en humorlös och stiff karaktär som ser ner på andra. Men jag tror att det är lite som med religion. Den känslomässiga kärnan i en människa, om du är medkännande och öppensinnad, eller hatisk och dömande, är märkligt nog helt oberoende av vilket normsystem du väljer att använda som vägledning. Du hittar alla sorter inom alla trosuppfattningar, alla kulturer.

 Sheryl Shade – As a Lady Would Say

Innehåller många exempel på situationer som kan uppstå och förslag på vad man bör säga, men framför allt exempel på vad man INTE bör säga. Shade visar verkligen att konsten ligger inte i att komma på den rätta saken att säga – det rätta är ofta väldigt kort och enkelt. Konsten ligger i att undvika allt det där som kan slippra ut istället, på grund av att man inte tänker sig för, utan bara häver ur sig det första som dyker upp i skallen. Trots att  det kan vara sårande eller göra någon annan obekväm. Som Churchill sa; ”we are masters of the unsaid words, but slaves of those we let slip out”. Eller Wilde; ”en gentleman är någon som aldrig skulle förolämpa någon annan oavsiktligt”. 

Sheryl Shade – A Lady at the Table

Alla böckerna i serien överlappar delvis varandra, men medan de ovannämnda böckerna fokuserar på allmän vett, är den här mer inriktad på etikett, vid middagsbordet. Förmodligen den mest användbara boken för folk som redan ”kan” gott uppförande.

Magdalena Ribbing – Nya Stora Etikettboken

Praktisk etikettbok som verkligen täcker ALLT, från vanligt folkvett till akademisk etikett. Inte en bok som man läser från pärm till pärm (375 sidor), utan snarare ett uppslagsverk, med ett utförligt register som gör det lätt att snabbt hitta svar på alla frågor. Med den här etikettboken i bokhyllan behöver du ingen annan. Till skillnad från ”Lady” – serien (amerikansk) är innehållet helt och hållet anpassat för oss i Sverige (då och då med en internationell utblick, mer som kuriosa). Även Ribbing betonar att formell etikett saknar betydelse om själva grundkärnan saknas, den som inte handlar om vad som är rätt och fel, utan om respekt och omtanke.

Sidney Sheldon – If Tomorrow Comes

Min första läsupplevelse (till mammas förskräckelse, den är bitvis ganska otäck). Den var mer än bara en underhållande thriller, det var någonting fängslande med hur hjältinnan reste sig från den absoluta botten och fick ett helt nytt liv.

Barbara Wood – Kvinnor i vitt

Det här är också en sådan där underhållningsroman som jag läste som barn/ung och som av någon anledning fick en speciell plats i mitt hjärta. Det fanns någonting hos var och en av de tre kvinnorna som jag identifierade mig med och deras slit för att lyckas inspirerade mig att plugga hårt i skolan. Jag saknar att kunna gå in i böcker på det där sättet som man gjorde som ung, när den ytligaste roman kunde påverka hela ens självbild och livsinställning.

Louise Boije af Gennäs – Stjärnor utan svindel

Jag hade lite svårt för jag-personens självgoda och bortskämda ton, men kärlekshistorien i sig känns stark och äkta. Underhållning med ett feministiskt budskap, om två kvinnor som förälskar sig över klassgränserna.

Kathryn Stockett – Niceville

Varm och gripande roman om svarta hembiträden och deras vita arbetsgivare i amerikanska Södern på 60 – talet. Ömsom rolig och ömsom upprörande, om rasmotsättningar men kanske framför allt om vänskap. Faktiskt väldigt ovanligt att läsa om människor som bryr sig om och tar hand om varandra, istället för det vanliga självupptagna gnället som dominerar de flesta romaner. Filmen är också väldigt bra!

Lotta Lundberg – Skynda, kom och se!

Liksom Niceville, en originell berättelse om hur vi människor ser och värderar varandra. Berättelsen kretsar kring några dvärgar som flyr ett nöjesfält i New York för att söka lyckan i 30 -talets Europa.

Paulo Coelho – Veronika bestämmer sig för att dö

Jag kan förstå att det finns både de som hatar och de som älskar Coelho. Hans böcker är lite som sagor för vuxna, med en naiv ton och en tydlig sensmoral. Men han tar upp ämnen som får en att fundera, på ett lättläst och underhållande sätt. Hans poäng i den här boken är (enligt texten på bokens baksida) ”att beteenden som kan te sig avvikande för andra ibland är nödvändiga för den personliga utvecklingen” och han lär ha medverkat till att få igenom en brasiliansk lag mot tvångsintagning på mentalsjukhus.

Paulo Coelho – Elva minuter

Den här gången handlar det om prostitution, sexualitet och kärlek. Trots att huvudpersonen är en kvinna känns perspektivet utpräglat manligt.

Marian Keyes – En oväntad semester

‘Chick lit’ – drottningen Keyes skriver roligt och underhållande om 27-åriga Rachel som hamnar på ett rehabiliteringshem på grund av drogmissbruk. Viss svärta och allvar i botten, som balanserar de ibland överdrivet tillskruvade karaktärerna.

Janet Evanovich – Lovligt byte

Den första delen i den fristående serien om prisjägaren Stephanie Plum. Baksidetexten attraherade mig inte det minsta, så det dröjde flera år innan jag kom mig för att öppna den, men det är nog faktiskt den roligaste bok jag någonsin läst.

Denise Rudberg – Jenny S

Lättläst och underhållande ”revanschroman”. Svårt att säga vad som var så bra, men jag sträckläste den här boken.

Åsne Seierstad – Ängeln i Groznyj

Reportagebok med berättelser från Tjetjenien, handlar om barn och familjer som lever med kring omkring sig. Bitvis så jobbig att jag var tvungen att pausa för att orka läsa vidare. En bok som dröjer sig kvar i minnet långt efter att man läst ut den.

Imre Kertész – Mannen utan öde

Nobelpristagaren Kertész viktigaste verk och en av världslitteraturens starkaste skildringar av koncentrationslägrens verklighet. Kertész (född 1929) deporterades själv under andra världskriget. En berättelse om att överleva.

 Truman Capote – Frukost på Tiffany’s

Klassiker med originella karaktärer. Mörkare än filmen.

Lotta Thorsén – Aldrig som hon

Thorséns debutroman är delvis självbiografisk och handlar om en liten flicka som växer upp under knappa och kärlekslösa förhållanden. Jag märkte att jag ibland värjde mig mot texten, undrade vad som var meningen med det här självömkande ältandet, men insåg sedan att det var ofta i de stycken som jag kände igen mig, sådant som jag själv känt och valt att inte tänka tillbaka på. Naket och ärligt.

Jenna Jameson med Neil Strauss – Att älska som en porrstjärna

Underhållande rakt igenom. Den känns brutalt ärlig i vissa partier, andra gånger undrar jag om man som läsare bara låter sig ryckas med i en skickligt skapad mytbildning och att sanningen är någon helt annan (särskilt med tanke på hur Jennas liv har utvecklat sig). Författarnas syfte är att göra Jameson rock’ n ‘roll och de lyckas väldigt bra.

 Private Dancer – Stephen Leather

Sträckläsning som ger en intressant och levande inblick i sexturismen i Thailand. Mansrösterna i boken känns verkligen äkta, som plockade ur verkliga livet. Kvinnorösterna däremot är så pinsamt dåliga att jag önskar att han bara utelämnat dem. De liksom pulserar av undertryckt kvinnoförakt, vilket hör bättre hemma i mansrösterna. Det ger också intryck av att han försöker göra anspråk på någon slags neutralitet, trots att perspektivet så tydligt är den vita torskens.

Skillnaderna mellan könen är aldrig så tydliga som i litteraturen, tycker jag. Det är väldigt få män som kan ge röst åt kvinnor på ett övertygande sätt och vice versa.

Breakfast at Tiffany’s – med stilbildande Audrey Hepburn och Oscar – belönade ledmotivet ”Moon River”. Baserad på  bokklassikern med samma namn av Truman Capote.

New Moon - uppföljaren till kultfenomenet Twilight, baserad på en bokserie av Stephenie Meyer, om en tonårstjej som förälskar sig i en vampyr.

Remember me – romantiskt drama med Robert Pattinson (vampyren i Twilight)

Bridesmaids - en av mina favoritkomedier, såg den på bio efter att ha sett den hyllas av alla recensenter. Banade väg för kvinnliga huvudroller på komedi – scenen i Hollywood.

Factory Girl -om Edie Sedgwick, Andy Warhols musa och en av 60-talets största stilikoner.  Hade en fling med Bob Dylan.

Coco Chanel – handlar om den franska modeskaparen bakom odödliga klassiker som Chanel-jackan, den lilla svarta, parfymen Chanel No. 5 m.m. Jag rekommenderar dock den senare versionen, med Audrey Tautou.

Djävulen bär Prada - baserad på en roman av Lauren Weisberger, handlar om hennes tid som assistent åt den legendariska Anna Wintour på amerikanska modemagasinet Vogue.

An Education – 16-årig duktig skolflicka förälskar sig i betydligt äldre man som öppnar en helt ny värld för henne. Nominerad till 3 Oscar.

Juno – prisbelönad komedi, för ovanlighetens skull en ung kvinnokaraktär som är originell.

Nyckeln till frihet – 7 Oscarsnomineringar och utsedd till världshistoriens näst  bästa film på IMDB. Baserad på en novell av Stephen King.

Sex & The City – lite som ett förlängt avsnitt av TV-serien, men jag gillar den.

I don’t know how she does it – filmatisering av Allison Pearssons bästsäljare ”28 timmar på ett dygn – en karrärmammas dagbok” med Sarah Jessica Parker, en igenkänningskomedi för arbetande mammor

Dumpa honom! – bygger på bästsäljaren ”He’s just not that into you” av Sex & the City – manusförfattarna Greg Behrendt och Liz Tuccillo.

Pappa på burk – romantisk komedi med Jennifer Aniston, den märkliga översättningen av titeln (”The Switch”) syftar på spermadonation.

Allt för min syster - brer på för att spela på tittarnas känslor, men ändå gripande, om donatorsyskon.

Familjen Jones – en perfekt låtsasfamilj med uppdrag att sälja, genom att göra grannarna avundsjuka

Shrink – Fallet Doktor Carter – med Kevin Spacey

It’s all about love - stora namn som Joaquin Phoenix, Sean Penn och Claire Danes, men bara väldigt märklig film

Svenska filmer

Sommaren med Göran - rolig och charmig komedi om killen som söker kärleken

Himlen är oskyldigt blå –  baserad på den sanna berättelsen om det största narkotikatillslaget i svensk kriminalhistoria när den så kallade Sandhamnsligan sprängdes 1975.

Hämnden – vann Golden Globe och Oscar för bästa utländska film år 2011. Mikael Persbrandt som pacifist.

Inga tårar – handlar om det psykologiska arvet, kretsar kring ett familjeporträtt

Järnets Änglar – svenskt relationsdrama

Fyra år till – svensk komedi om två manliga politiker som förälskar sig över blockgränserna

Den senaste förhandsvisningen jag såg på SF. Småcharmig, det är något med den här filmen som får mig att associera till senaste albumet med Lana del Ray.

Wes Andersons Moonrise Kingdom utspelar sig under ett scoutläger sommarlovet 1965. Två unga turturduvor har träffats ett år tidigare och ingått en hemlig pakt: den här sommaren ska de rymma och bosätta sig i vildmarken. 

Jag var och såg The Artist på Bioterrassen igår. Smockat med folk och ganska obekvämt att sitta på marken, men filmen var riktigt bra. Gillade den mer än vad jag trodde att jag skulle göra, då jag inte brukar gilla vare sig svartvita filmer eller stumfilmer. Högt tempo, karismatiska huvudrollsinnehavare.

Såg en förhandsvisning av den här filmen. Vacker, men inte särskilt gripande. Otroligt att Gong Li var upp mot 40 år när hon gjorde den här filmen.

Den här filmen var det min franskalärare som visade på lektionen en gång. Det var så grova sexscener i den att hon sprang och stängde dörren när det kom folk gående utanför. Läste att tjejen – som precis fyllt 18 år vid filminspelningen – hamnade i öppet bråk med regissören för att han lät sprida ryktet, eller i alla fall undvek att förneka det, att sexscenerna var på riktigt (för att dra mer folk till biograferna). Sanningen var att hon hade ett dussin body doubles som gjorde sexscenerna i filmen, då hon själv var för ung.

När eftertexterna rullar spelas psalmen ”Blott en dag” med Carola. Lite oväntat i en koreansk film… Våldsam, mörk film med så ologisk handling att den ska nog vara mer konstnärlig än trovärdig.

Även Nikita är en film jag fick se på en franskalektion på gymnasiet. En av få actionfilmer som fångat mig.

Anna Bovaller – Svinajakten

Bovallers debut och den första boken i en serie om advokat Petra Wester. Den tråkigaste jag läst, vet faktiskt inte varför jag härdade ut, kanske för att den hade en slags struktur som jag tyckte om (vilken anledning att läsa en deckare..). Karaktärerna kändes inte verkliga för fem öre så jag brydde mig aldrig om dem och intrigen intresserade mig inte heller.

 Anna Bovaller – Svärmaren

Den andra fristående pusseldeckaren om advokat Petra Wester. Den här var mer spännande, men fortfarande, fullkomligt ointressanta karaktärer.

Liza Marklund – En plats i solen

Spännande, men den här sortens upplösningar är för ”overkill” för mig. Lite för mycket Aftonbladet, om någon förstår vad jag menar.

Jag tycker att Marklund är mer trovärdig än de andra deckarförfattarinnorna när hon skildrar möten mellan hjältinnan och andra människor, kanske främst män, vilket gör dem mycket mer intressanta. I de andra deckarna jag läst är det så uppenbart att det är en kvinna som försöker beskriva män och att hon vill dirigera läsaren att tycka si och så, till exempel genom att låta en manlig figur ”tänka” en massa lovord om hjältinnan.

Anna Rosman – Fyrmästarens dotter

Sådär, antar jag. En historia jag glömt nästan innan den var slut.

Kristina Olhsson – Tusenskönor

Smart, spännande och skickligt uppbyggd intrig som berör verkliga samhällsproblem.

Viveca Sten – I grunden utan skuld

Jag tror att en av anledningarna till att jag inte är så förtjust i deckare är att jag har svårt att identifiera mig med huvudpersonernas livströtta,  småirriterade, medelålderstänk. Den här deckaren skilde sig från de andra på det sättet att den hade ett persongalleri som jag omedelbart sympatiserade med och engagerade mig i. Blev så entusiastisk att jag gav mig på tvåan i Sandhamnsserien (I den innersta kretsen) som ljudbok. Det var magplask – jag gav upp mitt i, vilket jag nästan aldrig gör.

I grunden utan skuld är min favoritdeckare hittills, även om jag i första hand skulle rekommendera Tusenskönor (jag tror inte att folk som gillar deckare i första hand intresserar sig för människorna och relationerna i boken, som jag gör, då detta egentligen inte är min bokgenre).

Uppdatering!!

Åsa Larsson – Till dess din vrede upphör

Ny storfavorit. Kanske jag trots allt är deckarfantast – med rätt författare. Åsa Larsson och hennes kammaråklagare Rebecka Martinsson (hundälskare som jag, därefter hade hon mina sympatier) vill jag definitivt återkomma till. En del i historien påminner faktiskt om I grunden utan skuld och det jag skrev är detsamma som jag tycker om den här – fast ännu mer! Allting är ännu bättre. Jag försökte sluta läsa gång på gång, men kunde bara inte.

Korean Jindo Dog är en hundras som ursprungligen kommer från den sydkoreanska ön Jindo.

Från Svenska Kennelklubbens hemsida:

Egenskaper / Mentalitet

Korea jindo dog har en stark jaktinstinkt, den är djärv och modig, alert och vaksam, inte lättfrestad eller förhastad. Framförallt är rasen mycket trogen sin ägare. På det hela taget är den inte förtjust i andra djur, framförallt inte i andra hanhundar. Som så kallad enmanshund accepterar den en ny ägare men glömmer aldrig den person som uppfostrat den från valpåldern. Rasen kräver en hundvan ägare eftersom urhundsinstinkterna är mycket utpräglade.

”Det är en större revolution för kvinnor att inte vara naken alls än att vika ut sig för att bevisa något. Liksom en axelryckning åt skönhetsindustrins propaganda är starkare än en ilsken insändare. Ibland är passivitet ett vapen.”

Jag tror att många gånger som människor lägger energi på att kämpa mot något, istället för att kämpa för något, får det motsatt effekt. Det man bekämpar får mer uppmärksamhet, mer makt och växer sig större. Om jag bestämmer mig för att sluta äta choklad kan jag inte tänka på något annat än choklad, typ. Men framför allt gäller det när det handlar om media. Att reta upp ”feminister” blir ett självändamål. Det är roligare att vara en rebell, någon som ”vågar” gå emot någonting, än att vara en desperat person i jakt på uppmärksamhet som gör samma sak som nästan alla kända kvinnor gör, förr eller senare, för att det är det som underhållningsbranschen kräver av kvinnor.

Carl Jung sa:

”What you resist persists.”

När jag tänker efter kan jag komma på hur många citat som helst som bygger på samma tankesätt. Moder Teresa sa att hon skulle aldrig gå på ett antikrigsmöte, men gärna ett fredsmöte. Dr Phil (som jag egentligen inte gillar) sa någon gång att människor bryter inte vanor, vi byter vanor. Det räcker inte med att bara fokusera på vad man inte vill ha, man måste veta vad man vill ha istället. Till och med inom hundträning förespråkas numera det tankesättet, att du får inte en hund att göra rätt genom att hela tiden leta fel  att bestraffa den för. Du måste veta vad du vill att hunden ska göra istället och belöna den när den gör rätt.

Jag tror att en sådan inställning till förändring föder mindre ilska också. Hos båda sidor. Det är frustrerande och lönlöst att försöka förändra någon annan, och det är skitjobbigt och nedtryckande att ha en annan människa efter sig som försöker få en att förstå hur dålig man är. Gillar man inte bloggar om skönhet och ytlighet till exempel, då hjälper det inte att leta efter sådana bloggar för att ösa galla över dem. Man kan välja att blogga om någonting bättre och intressantare, eller helt enkelt låta bli att läsa dem och lägga sin tid på annat.

Det känns som att många feminister har fastnat i något slags anti – krig. Kvinnor i Sverige har uppnått formell jämlikhet i form av lika rättigheter, och då är målet, vad som finns kvar att kämpa för, inte lika lätt att formulera längre. Inte i positiva termer. Det är lättare att peka på allt som fortfarande är fel, vad man är missnöjd med. För någonstans där måste svaret finnas, varför vi fortfarande inte har reell jämställdhet; ett mål som är mycket mer diffust.

Beror det på könsrollerna? Mammarollen? Sexualiseringen, den patriarkala maktstrukturen? Att män inte hjälper till hemma och håller varandra om ryggen på arbetsmarknaden, stänger ut kvinnor från de högre posterna? Män känner sig anklagade och tycker att feminismen har gått för långt, kvinnor har ju redan uppnått jämställdhet och mer därtill. Det är väl inte männens fel att kvinnor inte tar för sig på arbetsmarknaden eller stöttar varandra, som män gör? Vissa kvinnor håller med dem. De är inte feminister för de älskar ju män. De vill bara ha det bra, få det att gå runt hemma.

Nej, jag tror inte att passivitet är ett vapen. Men jag tror att för att uppnå något måste man veta vad det är man vill ha istället och satsa sin energi där. Inte på det som är fel.

Jag använder vanligt schampo eller flytande handtvål. Till mina puderborstar (som är av naturhår) använder jag alltid schampo.

Mina svar:

MAKEUP:

blush or bronzer

lip gloss or lipstick

eye liner or mascara

foundation or concealer

neutral or color eye shadow

pressed or loose eye shadows

brushes or sponges

NAILS:

OPI or china glaze

Long or short

Acrylic or natural

Brights or darks

Flower or no flower

BODY:

perfume or body splash

lotion or body butter - lotion på sommaren, body butter på vintern!

body wash or soap

lush or other bath company - The Body Shop

FASHION:

jeans or sweat pants

long sleeve or short

stripes or plaid

flip flops or sandals

scarves or hats

studs or dangly earrings

necklaces or bracelets

heels or flats

cowboy boots or riding boots

jacket or hoodie

HAIR:

curly or straight

bun or ponytail

hair spray or gel

long or short

light or dark

side sweep bangs or full bangs

up or down

RANDOM:

Rain or shine

Summer or winter

Fall or spring

Chocolate or vanilla