Annons:
 
 

Livet med en muslim…:)

Jag har många gånger fått frågan om hur vi träffades jag & Yusuf och hur det går/har gått genom åren.

Vi träffades 98 när jag var på semester i Alanya. Jag tog en båttur och där jobbade Yusuf. Vi fick direkt kontakt men det blev ”inget mer” mellan oss. Han försökte bra den dagen och jag tyckte mest att han var rolig och lite för på.. När jag sedan for dit på semester igen så vart slumpen så att vi träffades igen. Vi kände igen varann och ödet gjorde så att vi under de 3 v jag var där hela tiden ”stötte på varann” lite här och där. En kväll när jag var ute så träffades vi på Bistro Bellman, och satt tillsammans genom gemensamma vänner. Vi hade så otroligt roligt ihop, och började träffas så smått.. Inget var speciellt seriöst från min sida och jag tror inte det var så för Yusuf heller.

Senare den sommaren for jag ner igen och då fick vi väl mer känslor för varann. Vi höll kontakten och den hösten kom Yusuf till oss (mig och mina 2 söner) och hälsade på. Sedan dess har vi varit ett par.

De första åren (skulle kunna säga de första 4) så gick det nog inte en dag utan att vi bråkade. Kanske inte så mycket kulturkrockar utan mer brist i språk och därav många missförtånd.

Redan den första vintern så bestämde jag mig för att flytta ner. Många många har haft så mycket att tycka och tänka om den saken. Många förutfattade meningar om just kuturskillnaden och att min man är muslim. Hur skulle det gå ihop? Och vad skulle jag behöva göra för uppoffringar? Skulle jag behöva konvertera till Islam?

Jag har alltid varit en stark människa. Jag visste redan från början att funkade det inte, passade det inte mig och mina barn så fanns Sverige och mitt liv här alltid kvar och då var det bara att fara hem. Man måste ju våga prova för att veta.

På sitt sätt har jag aldrig lämnat Sverige då vi valt att vara här på vintern. Mina söner har jag med en svensk man och de har alltid gått i skolan här. Det har fungerat bra. Jag har gjort mina uppoffringar. Det har varit många nätter då jag gråtit mig till sömns då jag längtat efter mina barn och det har gått flera veckor när jag inte träffat dom.

Jag fick även en fråga då det gällde SD`s utalande i veckan ang Islam/Muslimer. Vad jag tyckte om det?

Att muslimer skulle vara västvärldens störst hot låter otroligt. Jag tycker inte alls om att man ger sig på muslimer som grupp och jag tycker att man ska ha respekt för individers tro och religion.

Jag är inte muslim. Jag är heller inte kristen. Jag är döpt och även konfirmerad. Jag har även läst både Bibeln och Koranen och Religon var ett av de få ämnena i skolan där jag hade full pott i betyget. Jag har alltid varit intresserad av just Religon och Historia och är fascinerad av att man kan bli så troende.

Halva min familj är muslimer och hälften är kristna. (även om deras tro kanske inte syns lika väl)

Jag kan inte tycka att det har varit problem genom att min man och hans familj är muslimer. Jag respekterar deras tro och jag kan väl erkänna att jag av respekt tänker på hur jag beter mig och hur jag är klädd när jag besöker Yusufs familj. Men jag ser det inte som någon uppoffring!

Jag kan se det som en otroligt tillgång för Felicia att få inblick i 2 olika kulturer och sedan ha möjlighet att ta till sig det som hon vill. Jag vet att min turkiska familj inget hellre vill än att få Felicia att inse att Islam är det ”enda rätta”.. Jag tillhör ju den här ”otrogna gruppen” som de icketroende kallas. Då är det bätrre att vara kristen än att inte ha någon speciell tro.

Nu saknar jag min älskling..Han har precis skjutsat sin mamma och syster till Antalya som ska åka på pilgrimsfärd till Mecka. Något de längtat efter i många år. Säkert hela sitt liv.! Jag önskar dom lycka till och hoppas att dom får en underbar resa.

5 Kommentarer

5 Responses to Livet med en muslim…:)

sv: Okej då ska jag leta reda på er nästa år när jag kommer. Blir nog där 8 veckor, så nog ska jag hinna med en tur med er ;)
Ja att leta efter er mellan 10-16 ca är dumt, då finns ni ju som sagt inte vid hamnen. Då är ni ju ute på det blå :)

Skrivet av Jessica 2009-10-25 vid 02:23 Svara

Hej!!
Alltid kul att läsa hur andra träffat sina killar där ;)
Man är ju i samma sitts och med dessa kulturkrockar kan man ju nästan bli tokig på.

Nästa år ska jag ta mig till eran båt. Försökte titta efter dig nu när jag var ner. Men icke…
Vart har ni eran båt? ligger den nära dicoteken eller närmare borgen om man säger?

Skrivet av Jessica 2009-10-25 vid 10:06 Svara

    Våran båt ligger snett till höger från Bistro Bellman, mot Röda tornet…Jag har hört många som letat efter oss och stannar rakt utanför Yunus bar tex..Letar inte längre. Eller så kommer folk ner när där vid Janus/polisstationen och går därifrån rakt ner och till vänster. Då missar ni oss..Våran båt ligger på höger sida..
    Sen funkar det ju sämre när folk kommer dagtid då vi är ute på havet…:)

    Skrivet av Annika Kocadag 2009-10-25 vid 11:05

Hej.
Kul att få läsa hur ni träffades…
Alltid roligt att ta del i andras lycka : )
Jag förstår att du längtar nu.Kommer han hem till er i sverige snart?
Och när åker ni tillbaka?
Ha en skön helg.
KRAM.

Skrivet av Helene 2009-10-24 vid 12:26 Svara

    Yusuf har inte bokat ännu då vi inte har tagit upp båten än. Imorgon så far han till Istanbul och ska se en stor fotbollsmatch och sen om allt går som det ska så tar dom upp båten på måndag. Han vill komma redan nästa lördag men vi får väl se…:)
    Vi har inga planer alls på när vi ska tillbaks och vi brukar fara ner några gånger per vinter men säsongen börjar i April ca och då ska båten vara i fint skick igen..:)

    Skrivet av Annika Kocadag 2009-10-25 vid 12:19

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

Annonser:
Laga iPhone skärm
 
 
 
 
css.php