en blondins tankar

en blondins tankar och känslor Här finns jag från och med idag.

VÄLKOMNA IN!

Ensambarn, eller att ha ett syskon, man är antingen äldst och först eller minst och väldigt liten och gullig.
Mellanbarn, att vara i mitten av tre, hur är det egentligen?
Jag var på festligheter igår och under middagen höll en mellansyster ett tal till sin lillasyster.
Och då slog det mig hur lik hon var min egen syster, min mellansyster.
Vår gemensamma storasyster var alltid klokast, äldst, först. Självklar i valet om släktföljden.
När mormor dog var det självklart att hon skulle få kristallkronan. Alla ville ha den men hon var äldst, det var den enda
förklaringen som behövdes.
Jag , jag var minst och jag kom undan med en hel del. Vid det här laget orkade inte föräldrarna hålla konsekvensen
intakt utan man kunde tjata sig till några fler favörer än mellanbarnet någonsin fått.
Det låg en sorg och en liten uns av skam i min mage när jag med en tår i ögat lyssnade på mellanbarnets tal,
och jag blev varm i hela kroppen av hennes historia. Med vilken ödmjukhet hon berättade hur lillasyster hade tagit
plats och hur hon mjukt hade backat undan och valt andra vägar att uttrycka sig. Jag uppfattade det som om det hade
varit i tysthet, så som min syster gjorde.
Exemplarisk i allt, gjorde aldrig något väsen av sig men rättvist skulle det i alla fall vara.
Den enda kampen hon orkade hålla ut i stred hon med den äran.
Det måste ändå vara rättvist mellan syskonen.
Allt annat svalde hon och tvivlet började få en plats i bröstet, var hon värd lika mycket som de andra två.
var hon lika mycket värd som den första i skaran som tog sig sin naturliga plats,
och den minsta som var så gullig och som på något sätt manipulerade sig till det hon ville ha.var hon lika mycket värd som hon?
O, igår ville jag ta alla mellanbarn i min famn och säga att jag har hela mitt liv sett upp till dig, hur lugn och klok du alltid har framstått. Hur väl du hade tagit hand om mig i din osjälviskhet och att du nu och alltid varit, så mycket värd varje guldkant i din tillvaro ,så mycket värd att jag skulle sälja min själ och bara stå och vifta med ett grönt, svalkande blad vid din sida, som i antikens tid.
Så du förstod att så hade det varit, hela livet men ingen hade sagt det till er. Ingen hade sett er som de fantastiska barn ni är.
Kära mellanbarn, jag kliver åt sidan och tar alla skitungar till småsyskon med mig, som tog upp tiden som egentligen var er.
Jag håller de självupptagna äldsta syskonen borta så ni äntligen kan bada i er fulla glans.
Er tid är nu och vi kommer aldrig mer stå ivägen för er i rampljuset.
Kom fram och gläns.
Våga ta plats, det har ni så förtjänat!

Ett liv
en själ
tusen möjligheter
Ett ord
en sanning
tusen tolkningar
Ett skäl
en tanke
tusen språk
I det omöjliga visar sig tusen möjligheter att göra tusen tolkningar med tusen språk.

Mina barn betyder allt. Mina barn är min kraft. Likt en lejoninna vallar jag dem genom livets stepp och
skyddar de mina för djungelns faror. Lejoninnan släpper dem aldrig ur sikte men låter ungarna gå en bit
längre ifrån henne varje dag.
En dag går ungarna själv genom djungel,öken, eld och vatten och de trotsar farorna med egen kraft.
Men för lejoninnan betyder ungarna inte desto mindre, utan de har ett band och ett gemensamt osynligt
språk till varandra som aldrig går bort.
En lejoninna går alltid vid sidan av sina ungar, om inte i deras närvaro så i sina tankar.
Går du emellan dem eller hotar hennes ungar så sliter hon dig i stycken.
En lejoninna skyddar de sina för livet.

Varför är det så svårt att prata med varandra med en rak, öppen dialog.
All kommunikation verkar ta omvägar över sårade minnen hos varandra, vi
målar in oss i hörn av försvar i försöken att förklara vad vi menar och det
slutar så ofta med strid.
Våra pratstunder kan liknas vid krig där vi slänger oss ner i skyttegravar och springer
runt och blir beskjutna, skjuter själva och runt oss i leran ligger drösar av skadade
kommentarer, blödande ord som vi allierar oss med i minneskrig.

Kan det vara dags att förstå att om vi vill prata med varandra, i stort och i smått att vi
fattar den vita flaggan, kravlar oss upp ur skyttegraven och och går rakt igenom minfältet
och säger med ödmjukhet, så som vi själva önskar bli tilltalade. Här , här får du den vita
flaggan av mig och jag vill aldrig behöva ta till den igen. För du och jag ska aldrig kriga
utan vi ska tala med varandra med respekt, ödmjukhet och med kärleken till en annan människa
och vi ska stå varandra nära och viska det vi vill ha sagt.

Det kan krävas många snår att leta i innan
man hittar den rätta grodan att pussa.
När man sen gör det
blir man förvånad över
hur enkelt det var.

När jag hör en ängel skratta
fylls min själ med kraft

.
Nära vänskap är som ett par stödhjul på cykeln som man hade som barn.
Man vågade att cykla fort och svänga med full kraft.
Med riktigt nära vänner vågar man ta ut svängarna och visa sig svag och inte
tänka på konsekvenserna av att berätta något, ibland gråta ihop och någon gång älta problem.
Med stödhjulen, på cykeln eller i livet klarar man även de riktigt svåra svängarna
och man kommer ur kurvan med bra balans och god fart.
Om livet är en cykel så är de nära vännerna stödhjulen.
Och har man stödhjul är det enkelt att sladda i gruset.
Inget kan få en på fall.

Att älska är som att gå överallt barfota, utan skor.
Vissa gånger gör underlaget så ont
att man önskade man valt en annan väg.
Andra gånger är det bara att härda ut och fortsätta gå.
Någon gång kanske man har fått så pass härdad hud att man kan
springa över vilket underlag som helst
utan att titta ner o leta efter svårigheter.

Imorgon kl. 10.14 fyller John 5 år. Det känns både som en evighet sedan han föddes men också som att
tiden har sprungit iväg.
Han är den mest underbara kille man kan tänka sig. Platsar precis bredvid mina andra
två underbara barn och jag får som gele i hjärtat när jag tänker på hur lyckligt lottad
jag är, att ha dessa tre som mina barn.
Många gånger när livet inte ter sig allt för attraktivt, så räcker det med att mina tankar går till
barnen, och jag minns min mening här på jorden.
O vad jag älskar allt hos dem. Att de alltid är glada, spralliga, busiga, mjuka, ödmjuka, respektfulla, fundersamma, känslofulla och bestämda.
Jag skulle kunna göra vad som helst för dessa underbara ungar utan att blinka. Som antagligen de flesta föräldrar.
Och imorgon blir min yngsta 5 år. Vilken tur, jag kan fortfarande överösa honom med kärlek, gos, pussar och hålla honom i min famn ett par minuter innan han sliter sig loss och skrattande springer ifrån mig.
Och jag är så evigt tacksam för att deras hjärtan är fyllda med kärlek tillbaka. John är fantastisk på att uttrycka detta, som i natt.
Han vaknar mitt i natten och ropar från sitt rum, klockan är väl halv fem,- Vet du en sak mamma, ropar han. jag vaknar snabbt till. -Nej vadå, svarar jag, som jag brukar och vi har kommit överens om, alltid när vi frågar samma fråga.- Jo, att jag älskar dej, svarar han. Jag ler med hela mitt hjärta och efter någon minut hör jag små fotsteg tassandes i hallen och snart kommer en pyjamasklädd liten kropp uppklättrandes i min säng och han kurar ihop sig intill mig. Han gör mig så lycklig. Hoppas jag kan återgälda lite av den lyckan till honom. Bland annat i morgon.
GRATTIS MIN JOHN.