Varför är det så svårt att prata med varandra med en rak, öppen dialog.
All kommunikation verkar ta omvägar över sårade minnen hos varandra, vi
målar in oss i hörn av försvar i försöken att förklara vad vi menar och det
slutar så ofta med strid.
Våra pratstunder kan liknas vid krig där vi slänger oss ner i skyttegravar och springer
runt och blir beskjutna, skjuter själva och runt oss i leran ligger drösar av skadade
kommentarer, blödande ord som vi allierar oss med i minneskrig.
Kan det vara dags att förstå att om vi vill prata med varandra, i stort och i smått att vi
fattar den vita flaggan, kravlar oss upp ur skyttegraven och och går rakt igenom minfältet
och säger med ödmjukhet, så som vi själva önskar bli tilltalade. Här , här får du den vita
flaggan av mig och jag vill aldrig behöva ta till den igen. För du och jag ska aldrig kriga
utan vi ska tala med varandra med respekt, ödmjukhet och med kärleken till en annan människa
och vi ska stå varandra nära och viska det vi vill ha sagt.
