Mellanbarn

Ensambarn, eller att ha ett syskon, man är antingen äldst och först eller minst och väldigt liten och gullig.
Mellanbarn, att vara i mitten av tre, hur är det egentligen?
Jag var på festligheter igår och under middagen höll en mellansyster ett tal till sin lillasyster.
Och då slog det mig hur lik hon var min egen syster, min mellansyster.
Vår gemensamma storasyster var alltid klokast, äldst, först. Självklar i valet om släktföljden.
När mormor dog var det självklart att hon skulle få kristallkronan. Alla ville ha den men hon var äldst, det var den enda
förklaringen som behövdes.
Jag , jag var minst och jag kom undan med en hel del. Vid det här laget orkade inte föräldrarna hålla konsekvensen
intakt utan man kunde tjata sig till några fler favörer än mellanbarnet någonsin fått.
Det låg en sorg och en liten uns av skam i min mage när jag med en tår i ögat lyssnade på mellanbarnets tal,
och jag blev varm i hela kroppen av hennes historia. Med vilken ödmjukhet hon berättade hur lillasyster hade tagit
plats och hur hon mjukt hade backat undan och valt andra vägar att uttrycka sig. Jag uppfattade det som om det hade
varit i tysthet, så som min syster gjorde.
Exemplarisk i allt, gjorde aldrig något väsen av sig men rättvist skulle det i alla fall vara.
Den enda kampen hon orkade hålla ut i stred hon med den äran.
Det måste ändå vara rättvist mellan syskonen.
Allt annat svalde hon och tvivlet började få en plats i bröstet, var hon värd lika mycket som de andra två.
var hon lika mycket värd som den första i skaran som tog sig sin naturliga plats,
och den minsta som var så gullig och som på något sätt manipulerade sig till det hon ville ha.var hon lika mycket värd som hon?
O, igår ville jag ta alla mellanbarn i min famn och säga att jag har hela mitt liv sett upp till dig, hur lugn och klok du alltid har framstått. Hur väl du hade tagit hand om mig i din osjälviskhet och att du nu och alltid varit, så mycket värd varje guldkant i din tillvaro ,så mycket värd att jag skulle sälja min själ och bara stå och vifta med ett grönt, svalkande blad vid din sida, som i antikens tid.
Så du förstod att så hade det varit, hela livet men ingen hade sagt det till er. Ingen hade sett er som de fantastiska barn ni är.
Kära mellanbarn, jag kliver åt sidan och tar alla skitungar till småsyskon med mig, som tog upp tiden som egentligen var er.
Jag håller de självupptagna äldsta syskonen borta så ni äntligen kan bada i er fulla glans.
Er tid är nu och vi kommer aldrig mer stå ivägen för er i rampljuset.
Kom fram och gläns.
Våga ta plats, det har ni så förtjänat!