Hej alla fina, otroliga, vackra människor!!

Detta är mitt sista inlägg!!

Jag har pratat mycket med en psykolog här på hemmet och vi har kommit fram till att just nu är det bäst för mig att inte skriva blogg. Det låter kanske konstigt men jag behöver bygga upp min självkänska utifrån mig själv och inte utifrån vad andra tycker. Jag behöver lära mig att det är vad jag tycker om vad jag gör och vem jag är som spelar roll. Därför är det ett steg i min utveckling att inte lägga upp mitt liv här för bedömning.

Det låter säkert konstigt men jag har alltid sett och bedömt mig själv utifrån vad andra tycker. Nu ska jag börja bygga upp mig själv utan att ta hänsyn till andras tankar.

Jag hoppas ni förstår varför jag gör detta och vem vet, kanske kommer jag att återuppta bloggen längre fram… Sitta och blogga i mitt röda hus med vita knutar. Med hunden i knät och maken vid spisen =)

Imorgon kommer Elisabet hit och hälsar på mig. Jag ser det som början på mitt nya liv.

Pulvret lämnade jag in till personalen.

TACK!!! Tack för allt er stöd, tack för att ni hejat på mig. Jag önskar er alla lycka i livet!! Glöm inte att ni är underbara och unika!!!

TUSEN PUSAR OCH TUSEN KRAMAR!!!

Sonja

Kallsvettig.

För en timme sen städade jag mitt rum. Nu när Lotta flyttat ut har jag ett eget rum och det är skönt. Antagligen flyttar det väl in någon där snart men just nu har jag ingen sambo…

Vad hittar jag gömt i en lampskärm på Lottas nattduksbord? En påse med ett vitt pulver!!!!!!!!! Vad är det i? Tjack, cola eller rent av heroin? jag vet inte för jag gick rakt ut ur rummet när jag såg påsen. Den sitter kvar, fasttejpad på insidan av skärmen…

Jag gick ut och satte mig i teverummet och hjärtat dunk dunk dunkade. Jag blev helt kallsvettig. Satt där ett tag utan att se ett dugg av vad de visade. Lisa frågade till och med mig vad det var med mig. Inget sa jag såklart och gick och satte mig vid datorn istället. Så nu sitter jag här. Hjärtat slår fortfarande och jag känner mig helt nervös. Hispig.

Men jag tänker absolut inte ta något. inte en chans. Det finns bara inte.. Inte nu.

Men varför har jag inte berättat för personalen om påsen? Jag vet inte. Men just nu känns det inte som om jag tänker göra det heller. Det får bli min lilla hemlighet.

kramar

Sonja

Hej alla…

Fantastiska otroliga nyheter!! Elisabet ska komma och hälsa på! Jag har mailat lite fram och tillbaka med hennes ”mor” och igår pratade vi på telefon. Vi kom ganska bra överens tyckte jag och hon blev i alla fall övertygad om att jag verkligen är på rätt väg. Elisabet blev jätteledsen över att vi inte lyckades träffas förra gången så nu ska det äntligen bli av!! Kan knappt fatta det. Vi ska höras igen imorgon om när de ska komma, antagligen till nästa helg. Kan ni fatta? Jag kan knappt…

Lotta är förresten snart ett minne blott. Hon ät tydligen här på någon sorts villkorlig dom så nu när hon åkt fast så är det tillbaka till fängelset för henne. De ska köra tillbaka henne i morgon bitti.

Idag har jag fått gå på stan ett par timmar. Det mesta var ju stängt men det var ändå skönt att komma ut lite…

Nu ska jag lägga mig och läsa lite…

Gonatt alla fina människor!

Sonja

Mer Galenskap!!

Lotta har blivit förflyttad tillbaka till ettan. Där är det mycket hårdare regler, ingen permission m.m. Nu hörde jag frå nen annan tjej som sitter här att Lotta var skitförbannad på mig för att jag ”tjallat”. Herregud, hon låg medvetslös så jag hämtade en i personalen. Jag kunde inte veta att man tydligen blir sån av GHB men sedan snabbt kvicknar till. Nu är Lotta tydligen ”ute efter mig”. Perfekt. Just vad jag behöver just nu… Tur att vi inte är på samma avdelning.

Långsam lördag idag ojoj.

Imorgon har jag permis i alla fall och ska få gå en runda på stan. Längtar redan. Måste snart bort från det här stället…

Nu ska ja ta en kaffe….

/Sonja

Hej alla…

De löste liksom sig själv det här med Lotta. När jag kom in på rummet efter lunchen idag låg hon på sin säng. Jag trodde först hon sov men sen började hon ge ifrån sig massa konstiga ljud. Jag kan inte beskriva det men det lät för jävla konstigt. Så jävla skumt.

Försökte väcka henne men de gick inte så då hämtade jag en ur personalen. Men hon kunde inte heller väcka henne så det blev ett jävla liv och de ringde efter ambulans. Jag visade dem flaskan som Lotta hade gömt. Men innan ambulansen hade hunnit komma hade Lotta vaknat till liv och var ganska normal igen. Hon försökte förklara bort allt men givetvis var det ingen som lyssnade.

Har inte fått höra vad som hände sen men Lotta har blivit flyttad. Vet inte om hon är på ”ettan” nu eller på sjukhus eller vad. Hoppas allt är bra med henne, hann inte lära känna henne precis men hon verkade schysst. Hoppas hon inte är sur för att jag visade flaskan för personalen men jag hade ju liksom inget val…

Fredag kväll och här sitter man. Har tittat på ”Torpeden” på teve och den var väl okej. Tänkte läsa lite men det kliar liksom i kroppen. det är inte abstinens precis, den känner jag inte så mycket av längre utan mer en längtan bort och ut.

Nu ska jag lägga mig och läsa lite. Förresten har jag fått ett mail från Martin, den tönten. Han undrar hur jag mår och om jag kanske inte vill komma å hälsa på honom i Florida där han bor i en stor flott lägenhet – STOR RISK säger jag. Martin jag vet att du läser bloggen så jag säger här och nu -

GLÖM DET!!

Du förtjänar inte mig….

Gonatt alla. sov så gott

/Sonja

Snart läggdags. Kände bara att jag var tvungen att skriva ett inlägg för jag vet inte riktigt vad jag ska göra.

Nu när jag sitter här på avdelningen som vi kallar ”uthuset” är det betydligt slappare. Man får röra sig mycket mer fritt och ringa som man vill. Allt detta är ju såklart superskönt det är bara en sak som är lite jobbig.

Tjejen som jag delar rum med heter Lotta. Hon har berättat att hon har smygit iväg ett par gånger (det är absolut inga problem att ta sig härifrån, man kan nästan gå rakt ut) för att träffa sin pojkvän. Det är inget jag har brytt mig, roligt för henne har jag tänkt. MEN.

Hon har smugglat in en PET-flaska med någon sorts vätska i som jag antar att hon fått av sin kille. Jag såg innan idag att hon smusslade ner något under sin madrass och hon har betett sig lite underligt hela dagen. Snackat som fan och varit lite manisk. Först trodde jag att hon tog tjack eller något men sen kollade jag under hennes madrass och där var en halvliters PET-flaska som var ungefär halvfull med någon genomskinlig vätska. Tänkte först att det var sprit men det luktade inget.

Vet inte vad det är men det måste ju vara något skumt om hon har de gömt eller hur? Och nu vet jag inte riktigt vad jag ska göra. Jag vill inte tjalla för personalen men samtidigt så är det ju för jävligt om hon håller på att drogar här på behandlingshemmet. Vad ska jag göra??!! Jag känner henne knappt och har ingen lust att konfontera henne. men jag har heller absolut ingen lust att dela rum med nån som tar någonting….

Några förslag???

Läggdags.

/Sonja

Idag har jag blivit flyttad till vad vi kallar ”uthuset”. Det är den öppna delen av hemmet och här sitter lite lugnare folk. När man först kommer hit hamnar man alltid på ”ettan”. Där får man bara ringa vissa tider, inte använda internet etc. Sen när man visat att man följer reglerna, inte bråkar etc. så blir man flyttad till ”tvåan” eller ”uthuset”.

Jag är superglad att jag hamnat här! De som bor här verkar schyssta och man får använda internet och ringa som man vill. Att bo här innebär även att man får gå ner på stan (med en ur personalen) två gånger i veckan. Lite senare kan man även få något slags deltidsjobb men det dröjer nog ett tag för min del.

Jag fortsätter att gå i terapi och det känns ganska bra. Ibland uppe, ibland nere. Försöker lägga hela Martinröran bakom mig men ibland spökar den och jag känner mig nere. Jag har valt att inte säga någonting om det till personalen här, känns som om det skulle bara röra till saker ännu mer och just nu behöver jag lite stabilitet.

Ibland undrar jag om jag någonsin kommer få det där livet som jag drömmer om. Ni vet, villa och volvo. En hund som väntar på en när man kommer hem behagligt trött efter jobbet. Att få träffa Elisabet då och då och se henne växa upp. Ibland känns det som om det livet är någonting som faktiskt kan hända men oftast tänker jag att så blir det aldrig för mig. Att mitt liv alltid kommer vara lika stökigt. Jag vet inte vad det är men jag drar liksom till mig trubbel. Hela mitt liv har varit så fullt med konstiga, jobbiga och udda händelser att det känns som om jag helt enkelt inte kan leva ett ”normalt” liv. Förhoppningsvis är det inte så… Förrhoppningsvis finns där nån trevlig kille därute som vill ha ett riktigt svenssonliv just med mig…..?

Kramar från en fundersam

Sonja

Hej alla fina människor!

Det tog jäkligt hårt det här med Martin som ni säkert förstått. Samtidigt inser jag ju att jag är i desperat behov av uppmärksamhet och kärlek i den situation jag är i nu och jag ville ju nästan bli lurad. Men det gör ju inte det hela lättare. Han lekte med mig och betedde sig för jävligt. Men det betyder absolut inte att alla män är svin som några skrivit i kommentarerna. Vissa människor beter sig illa, både män och kvinnor och innerst inne beror det nog på osäkerhet och jag tror att även Martin törstade efter kärlek. Jag har svårt att vara sur på honom, tycker nog mer synd om honom. Men jag ger inte upp hoppet. Innerst inne är jag en obotlig romantiker och för eller senare hittar jag den rätte, eller vad tror ni?

Är på permis igen som jag kallar det. Men det är nog egentligen fel ordval för allt jag har är 4 timmars ledigt där jag får gå på stan och göra vad jag vill. Men jag får inte gå själv så det är ingen risk för återfall eller att jag sticker (jag har läst i era kommentarer att ni är oroliga för mig, ni är så fina!). Men det känns skönt att få gå ner på stan och kika lite i skyltfönster, sitta på ett internetcafé eller bara ta en fika. Man känner sig som en ”vanlig” människa (jag höll på att skriva ”riktig människa” och det visar väl lite hur jag mår).

Att sitta på hem är som att leva i en bubbla. Man är i sitt lilla akvarium och sköter sitt medan hela ens liv är på paus. Och det känns jäkligt jobbigt. Allt jag gör här på hemmet är som ett förberedande för det ”riktiga livet” som ska komma sen. Och hur ska de gå? Ärligt talat vet jag inte, jag tar en dag i taget (de gamla klyschorna stämmer oftast  bäst =).

Jag har inte orkat ta upp de innan men eftersom allt fler skriver kommentarer om att jag hittar på allting för att tjäna pengar så känner jag mig tvungen att svara. Jag har hittintills inte tjänat en krona på den här bloggen! Denna månaden ser de ut som om jagh kommer landa  strax över 5000 sidvisningar och däremed kunna kvittera ut 150 kornor! Nog är jag fattig men om man tror att jag sitter här och bloggar för att tjäna 150 spänn så är man ute och seglar. Jag har skrivit 39 inlägg och det har tagit mig många timmar. Om ni tror att jag hittar på allting så läs en annan blogg istället för att ondgöra er över mig…

Och till alla er som stödjer mig och känner med mig vill jag säga TACK. Era kommentarer hjälper mig att ta mig genom dagen. Ni ger mig styrka! Alla ni som skrivit in och hejat på mig är mina vänner för livet och jag önskar er all lycka i världen, ni är bäst!!

tusen pussar och tusen kramar från vännen

Sonja

Hur kan vara så dum? Så lättlurad? Så patetisk?

Och hur kan man känna sig så värdelös….?

Smygbloggandet var idiotiskt. Jag vet ingenting om datorer men visste ni att man i alla datorer kan gå in och se vem som loggat in och när? Och att man kan se efteråt exakt vilka sidor man har besökt och när? De kunde alltså se att Martin loggat in (dvs. jag) fast han inte alls jobbade när det hände. Så givetvis åkte vi det, eller jag. Blev inkallad till ett möte. Blev utskälld. Inget mer bloggande…

Martin åkte ju också dit kan man säga, men för honom spelade det mindre roll: För i förrgår (efter detta hade hänt) letade jag efter Martin och fick höra att han hade sjukat sig onsdag, torsdag, fredag och att dessa var hans SISTA TRE ARBETSDAGAR!!

Han har alltså slutat! Och ska flytta till USA! Millan som jobbar här sa att han ska jobba som ”greenkeeper” på en golfbana i Florida… Händer detta`?

HERREJÄVLAGUD vad jag är lurad! Allt jävla snack om kärlek och hus och vi för evigt…. Det var alltså bara bullshit! Och jag gick på de. Jag gick på de så jävla hårt!! Jag är så lättlurad så de finns inte på denna planeten. Jag borde tatuera idiot i pannan

Har fått ett mail från honom där han försöker förklara att ”det bara blev så” och att ”han visst hyser känslor för mig men…”

Fan inte klokt. Jag sitter i här och läser om att han åker till Florida för att jobba som någon jävla gräsklippare och om hans känslor för mig. Det känns så inihelvetes overkligt.

Jag vill egentligen vara mer förbannad men jag är bara trött och ledsen. Knappt ens ledsen. Känner mig tom.

Idag har jag min första permission.

Hej alla fina människor!

Jag hoppas ni har det bra och njuter av sommaren!

Jag har också det ganska bra nu. Abstinensbesvär och illamående kommer jag inte undan men samtidigt har jag börjat blicka framåt! Jag har varit rädd att jag inte skulle ”palla trycket” och lägga benen på ryggen (vilket jag gjort innan) men nu bara VET jag att det kommer gå vägen. Jag har satt upp en bild på Elisabet ovanför min säng som många tipsat om och när det är jobbigt tittar jag bara på den!!

Som ni vet får jag metadon för att dämpa mina abstinensbesvär. Det blandas upp i vätska och jag får dricka det medan någon i personalen tittar på.

Jag har egentligen en jävla tur som får metadon! Bara 10% av heroinister i Sverige kan få det eftersom man måste ha 4 år dokumenterat heroinmissbruk och man måste ha misslyckats med att sluta minst 3 gånger.

Det som är så fruktansvärt är att om man börjat med metadon så är man ofta fast med det i resten av sitt liv! Bara 10% av alla heroinister som slutar ta heroin genom att få metadon lyckats någonsin sluta med metadonet, hemskt va!? Men förhoppningsvis kan man trappa ner på metadonet och leva ett normalt liv.

Har fått en lång föreläsning om allt det här idag av läkaren här. Han är superhygglig!

Det som förstör en heroinists liv är allt man måste stå ut med för att få tag på jonket! Sälja sig själv eller stjäla, ljuga, tigga. Och givetvis lägger man alla pengar på heroin, inte på mat eller bostad. Bara heroinet. Och därför kan man förfalla snabbt. Som tur var har jag haft några vänner, speciellt en (Tack Gunilla!!) som hjälpt mig när det varit som värst och utan dem hade jag inte levt idag, det är jag säker på!!

Nu ska jag gå och lägga mig och läsa ”Flickan som lekte med elden”… spännande!

KRAMAR

Sonja