Inläggen man skriver här försvinner ju. 3 stycken som är spårlöst borta. Läs i stället knivlisa.blogg.se

Ingmar Bergman är död.

Det som fascinerar mig mest med det är Aftonbladet.

Typ nyss, 10 sekunder efter hans död, lade de ut ”Bergman – hans liv i 730 bilder”.

Dom satt liksom på redaktionen förra sommaren och

”hmmmm, chefen jag har inget att göra”

”hmmm. Tänk ut nån som ska dö snart då. Jag vet, gör ett bildspel på ingmar bergman – han är väl fruktansvärt skröplig”.

Tant på Wedins i Jönköping: – Jag är inte riktigt säker på den här necessären, kan man lämna tillbaka den om man ångrar sig?

Kassörska: – Ja, det går bra, spara kvittot bara.

Tanten: – Kan man lämna tillbaka den på vilken Wedins som helst?

Kassörska: – Jaadå.

Tanten: – Okej, kan jag lämna tillbaka den på Wedins i Linköping också?

Kassörska: – Ja, det går bra.

Tant: – Ja, för jag är inte riktigt säker. Det är lite väl många fack i den kan jag tycka. Kolla här, jättemånga. Men okej, vart ligger Wedins i Linköping?

Kassörska: – Jag vet inte..

Tant: – Är det det som ligger nedanför torget?

Jag (med stora klagande rörelser, står bakom i kön och har bråttom): – Amenååååhhhhhhhhhhhhhhh.

       

Dörren utifrån.                             Liza (även kallad ”idioten”)

Bakgrundsinfo: Häromdagen var jag och min kompis Liza på nån restaurang på Medis. Helt plötsligt och oförutsett går hon på toaletten och kommer tillbaka med ett dörrhandtag.

Jag: – Vad är det för fuffens du håller på med?

Liza: – När jag skulle gå ut från toan så lossnade handtaget. Så nu är det jättespännande… Den som ska ut nästa gång kommer inte kunna öppna dörren.

Jag: – Fresht fixat.

Liza: – I bloody know.

Jag går förbi och checkar läget och till vår stora förtjusning är det nån snygg kaxig brud som har väldiga problem med att komma ut.

En halvtimme senare ska jag själv gå på toa och ställer mig med stor förväntan på dramatik i kön. Själv har jag med mig handtaget för jag vill ju inte drabbas själv.  

Då har någon precis satt en ”trasig”lapp på dörren och det går inte komma in ens. Alla är skitarga och säger typ ”asså hallå jag var här alldeles nyss och då funkade den” ” ja det var bara nån idiot som har monterat bort handtaget så det är lite svårt att komma ut men man kissar ju 1000 gånger hellre än inte kissar” ”ja vaddå nu finns det bara en toa till tjejerna och nu är vi typ 14 som ska in” ”Hur tänkte hon alltså, handtagsbortplockerskan”

Jag är också arg och säger typ ”Ja, alltså det är verkligen en idiot som har tagit bort handtaget”

Till slut når ilskan i tjejkön ett sorts klimax.
Så jag plockar fram handtaget och säger:
- Alltså tjejer det är en sak jag skulle vilka bekänna. Här är handtaget.

Några tycker att det är kul, andra tycker att det är intressant att få se vem idioti personifierad är.

En tredje kategori utgörs av en blond humorbefriad bitch som med hotfull röst säger:

- Nu lämnar du in handtaget i baren!!!

Jag: – Nej.

Hon: – Då får jag ta saken i egna händer!!

Och hon sliter handtaget från mig med sina humorlösa händer och sticker iväg.

Ni vet den där Tele 2-Rickard som ringde och flörtade för att han tagit mitt nummer från ett papper jag skrev på (här är del 1). I dag när jag kom hem låg en kopia av en kreditupplysning innanför dörren.

Och den var beställd av TELE FUCKING 2.

”Enligt kreditupplysningslagen är vi skyldiga att skicka en kopia av upplysningen till den person det gäller.
Abonnemanget är beviljat. Tele 2 hälsar dig välkommen som kund” stod det.

Det här är helt makalöst makabert.
Rickard blev så knäckt av min diss att han straffade mig med ett Tele2-abonnemang jag aldrig tackat ja till.

Jag var VÄLDIGT tydlig med att jag inte ville ha nåt. Allt jag gjorde var att skriva på en ”intresseanmälan”. Som han sen lovade att makulera när jag insåg vilket fuffens han lurat i mig där på fältöversten.

Rickard den förskräckliga människan tolkade då i stället allt som att jag anmälde mitt intresse för honom, och nu sitter jag här.
Med 2 abonnemang.

När jag skulle gå hem i går eftermiddag jagade jag kaninungar i Kronobergsparken. Det är jättekul.

Så länge ingen ser en.

Men jag.
Jag sprang in i tre 10-åriga barn bakom en buske. Dom tyckte att jag var en fullständig idiot. Dom blängde
och tyckte att jag var fruktansvärt töntig. Jag vågade inte ens säga hej.

Sånt där är kanske okej om man har sällskap och tjoar och tjimmar lite. Då tycker barn att man är tuff.
Men springer man omkring helt tyst själv och jagar små fjantdjur, då är man en loser utan dess like.

Han har pratat i sömnen igen. Det är faktiskt det allra bästa med honom om jag verkligen tänker efter.

(Ibland, om jag ligger vaken, kan jag göra lite sjuka ljud som i allra högsta grad orsakar uppståndelse i whatever dröm han drömmer. Typ får-ljud eller nåt.  Han kan ju inte rimligtvis låta bli att kommentera det, tänker jag.)

I natt lät det så här:

Han: – Si, pero no es pratstjan. Str pristjna pallebo. (blandning av spanska och………?)

Jag: -  Vem pratar du med?

Han: – Tratsstjana krafistjana pero no lo tengo. (blandning av ………………? och spanska)

Jag: – Va? Vem snackaru med weirdo?

Han: – Mmmm. Polisen. Dom ville se en kopia på biljetten.

Jag: – Vilken biljett?

Han: - Jag hade varit på militärmuseet.

Det skumma är (förutom att man går på militärmuseum överhuvudtaget i allmänhet, och i en dröm i synnerhet) att han kan ju egentligen spanska. Varför ska han hålla på och dilla på nån kvasiryska?

Linkan i sömnen (väckte mig):
- Alltså du är hemsk. Jag vet att du har skaffat en sån där äcklig liten hund för att leva i lite glamour på andras bekostnad.

Jag: – Linus!! Pratar du med mig?

Linus: – Nej..

Jag: – Vem pratar du med då?

Linus: – Tyst, jag sover.

Jag: – Är det säkert att det inte var jag? Du vet väl att jag aldrig skulle skaffa en äcklig liten hund?

Linus: – Ja..

Jag: – Hej min namn är Lisa, jag ringer från *tidningens namn* får jag bjuda på tidningen?

Tant: – Åhh lilla du jag har inte tid just nu, jag håller i en massa mördarsniglar.

Jag: – What? Varför då?

Tant: – Ja jag har plockat ungefär 400 sniglar i dag som jag måste ta rätt på.

Jag: – Vad menar du med ta rätt på?

Tant: – Ja jag måste döda dom.

Jag: – Menar du att dom kryper omkring på dig just nu?

Tant: – Nej, dom ligger i plastpåsar.

Jag: – Men hur  dödar man  dom?

Tant: – Ja, det finns en massa sätt man kan döda dem på. Det bästa är nog att lägga dem i salt.

Jag: – Jaha, så du knäcker liksom inte nacken på dom?

Tant: – Det kan man kanske också göra, ibland tar jag min sekatör (?) och har ihjäl dom. Man kan också lägga dem i frysen så dör de.

Jag: – Är de fruktansvärt slemmiga?

Tant: – O ja! Usch! Alla här har plockat mördarsniglar i dag. Dom har invaderat hela byn!

Jag: – Linus jag är med på metro.se

Linus: – Vaffördåför?

Jag: – Det är nån blogg-grej. Dom intervjuade mig.

Linus (måttligt intresserat): – Mhmm.

Jag: – Jag sa att jag skriver om vad du säger i sömnen.

Linus: – Mäh. Hänger du ut mig?

Jag: – hahaha, menar du allvar?

Linus: – Varför skrattar du så nervöst för?

Jag: - TYCKER du att jag hänger ut dig?

Linus: – Ja. Du hänger ut mig.

(jag tror fortfarande han skojar, men jag är inte säker)