Storebror med växtvärk i benet, en M som inte ville ha varken pepparkaksdräkt eller bli fotat och så en H som mer än gärna ville agera fotomodell…
Men med lite godismutning så kommer man långt. Malte fick tillochmed en egen ask i sin hand för att vilja vara med…
Å till slut så, med lite reduschering i fotoprogram på mobilen så fick jag till det PERFEKTA julkortet!
Stolt som en tupp visade han, Knut, upp sin teckning. Vad är det för fint du har målat, frågade jag. Å han berättade och jag skrev och stoltheten visste inga gränser!
Knuts första familjebild
malte
I slutet av september blev Hugo och Malte 2 år! Knut blev 4 i början av oktober! Att bli två innebär ju den härliga tvåårstrotsen och fyraåringen… heter det fyraårstrots då eller? Två åringen vill så mycket, kan, jag kan, jag kan.. ett hiskeligt humör, berg och dalbana och när de dessutom är två så kör de varannan gång trots. Vilket innebär att de oftast är trotsiga en i sänder. Vid frukosten kan M börja trilskas, inte ha haklapp, ha en det ena än det andra tills han slutligen är nöjd och äter i godan ro, då är det H som sätter in direkt på med fel pålägg på smörgåsen eller ja, vad som helst! De är trotsiga helt enkelt! Fyraåringen, den är just fyra, fortfarande lite liten men ändå påväg att bli stor. Kan själv för att i nästa stund inte kunna något alls! Ibland kan och vet han bäst!! Vissa dagar blir det tjaft och bråk om det mesta. En dag var han VRÅLFÖRBANNAD på mig för att han sa att imorgon är det fredag, när det egentligen skulle bli onsdag. Men han hade bestämt sig för att det skulle bli fredag och det var till slut ingen idé för mig att fortsätta argumentera om det! Han fick helt enkelt tro så, allt för husfriden!
En höst, hösten 2011 kom, tog slut och så blev det ett nytt år – 2012!
En höst, fem månader och den kändes som en evighet samtidigt som den snurrade på i ett hiskeligt tempo. Vi kom in i något som heter vardag! Trist ord.. Vardag, bara ordet låter grått, trist och helt klart vardagligt! Nu tänkte jag mig att jag skulle sammanfatta hösten i ett inlägg, men det känns som jag redan nu glömt ner allt jag tänkte mig skulle printa ner. Varför? Kanske har jag tappat bort mig själv någonstans, tappat bort min förmåga till att skriva blogg som jag förr gjorde så flitigt. Vem är jag? Var står jag? Det känns som jag tappat bort Johanna någonstans och kan istället svara på tilltal som Mamma, sambo, älskling, fröken, förskollärare, alltiallo.. hallå! Är det så här småbarnslivet är för er alla? Att man bara tappar bort sig själv och försvinner i en roll som ska uppfylla andras önskemål?
I augusti började jag jobba, förskollärare på samma förskola som mina barn går på, fast en annan avdelning. Började 100% för att efter två månader gå ner och jobba 80%. Kände mig helt slutkörd, tidiga mornar, sena eftermiddagar, hämtning o lämning i samband med att jag checkade in samtidigt som jag checkade ut mig själv från jobbet. Hem med tre trötta på vagnen, tvätta, laga mat, städa.. snurr! snurr! Samma dag samma sak. En regning morgon i september, när tiden inte räckte till och stressen låg som en stort svart moln över mig och jag var genomsur av både regn, svett och barnen och mina egna tårar påväg till jobb/förskola så tog jag beslutet att gå ner i tid. Ett bra beslut, fick ett bättre schema där jag inte börjar allt för tidigt och vi hinner göra saker i lagom tempo på mornarna, lite längre eftermiddagar och mindre klirr i kassan men fick så vara! Sjukdommar i omgångar gjorde att det blev en å annan vabb dag här o var precis som det ska vara?!?!
Nu är det nytt år – nya friska tag? Friska, jojagtackar! Barnen har varit sjuka, Hugo haft problem med sin astma, blev ett natt på barnaktuten för inhalation men är nu mycket piggelinare igen. Vi är åter på plats på förskola o jobb och livet snurrar på. Jag vet inte, vet inte om det är förskollärare som är mitt kall längre? Att min dröm som liten 11-åring att få jobba med barn när jag blev stor är det som i dagligdags är mitt drömjobb! Jag gör inget än är med barn, 24 timmar om dygnet, är jag inte mamma till mina egna så tar jag hand om andras! Barn.. barn.. barn! Det här yrket ställer så höga krav på en. Att arbeta med barn kan låta lätt, enkelt odramatiskt.. men så är inte fallet! Tacksamma/otacksamma föräldrar, barn som man ska följa upp så de stärks i sin egen utveckling, väcka lust till att lära.. läroplan hit och läroplan dit! Förskolan i skollagen! Regler, paragrafer, processer, man ska kunna svara upp på frågor från att; hur följer ni upp mitt barn så de får starkare självkänsla till var är den andra röda vanten!!! Men vad är det jag vill göra istället? Inte vill jag sätta mig på skolbänken igen så vad är det jag ska göra? Får ingen rätsida på något av mina frågor, fortsätta, gå vidare.. fortsätta.. eller.. gå vidare? Kasta mig ut och göra något helt annat, jobba i mataffär, stå i nån butik? Skulle önska att det en dag damp ner en kuvär i min brevlåda som innehöll några klämkäcka ord; Hej det är jag som är ditt nya jobb! TÄNK OM det vore så lätt!
Är jag påväg in i nån 35-årskris eller vad är det som händer???
Den frågan får jag ganska ofta, om det är jobbigt med tvillingar?
Denna bild är ganska talande.
Att ha tvillingar innebär absolut dubbel glädje likväl som dubbel jobbighet. Är de på bra humör, skrattar och skojar så fullkomligen njuter man MEN när stunder av gringhet, envishet, busighet, bråk och kiv sätter in, ja då blir man inte annat än gråhårig på en sekund. De är ju två och därmed har man en i sin ständiga närvaro som kan lära en nya busiga upptåg så tuffar tåget på i ett hiskeligt tempo. Det senaste är att ta sig upp på skrivbordet, ställa sig upp och ta ner pennor och småblock och sitta och pilla med, ibland när man är riktigt på bushumör så sätter man sig och tunkar skiten ur tangentbordet! Som sagt, tvillingar – dubbelt extra av allt!
