murvelinas hörna

Sveriges utrikesminister Carl Bildt suddar bort, fibblar iväg påståenden om ryska krigsplan och krigsmakt, som krossat svensk territorium.
Rättare sagt spionerat på vårt lands kustnära försvar.
Svenskt ledande – ÖB (försvar) – har tidigare påpekat att Sverige inte skulle klara ett krigsutbrott eller anfall mer än en vecka.
ÖB fick stå ut med stark kritik, så stark att stackars försvarets höga potentat tvingade sjukskriva sig.
Så uselt klent skulle det starkt bantade försvaret vara i ett land där våra invånare invaggats i tron att ”vi klarar oss” .
Förr hette det att ryssen kommer, att den lede Fi lurade strax över Östersjön.
De som forskar och kan krigshistoria tror att ryssen ligger och lurar i vassen.
Putin och de starka ryska grabbarna ser möjligheter att flytta sina positioner närmare NATO. Finland och Sverige ligger i vägen. Det kan bli Barbarossa nummer två, inte nu men om 10-15 år.
Ryssarna bidar sin tid. En person i bekantskapskretsen förutsåg ryssarnas anfallskrig 2008 över Georgien. Och så blev det.
I dagsläget är det få unga som tror att Ryssen kan komma. De är helt enkelt inte intresserade, varken av svensk eller utländsk politik. Många har inte ens en susning om vad som hände (judeutrotning) under andra världskriget
Världens unga hänger upp sitt intresse på Worldkraft, Star war, Mellofestivalen och modet.
Den som vuxit upp på fyrtiotalet fick krigshistoria med morgongröten.
Om ryssen skulle komma skulle vi dra ner mörka gardiner och fly till skyddsrum. Krig i Europa?
Måtte det aldrig hända igen…

Ett litet barn glömdes i bilen – och dog – förmodligen av värme eller luft som inte fanns.
Pappan som skulle lämna sitt barn på dagis körde istället till jobbet.
Där någonstans parkerade han sin bil. .Slog igen bildörren, låste och gick till jobbet.’

Först på eftermiddagen började han fundera över morgonens hantering av barnet. Hade han inte lämnat på dagis?
Pappan skyndade sig till bilen och fann sitt lilla barn nästan livlöst.
Ambulans tillkallades, barnet fördes i ilfart till sjukhus men det lilla livet gick inte att rädda.

Vad och vilka mekanismer slår till när en förälder glömmer sitt barn?
Sov barnet i bilens baksäte? Var pappan så överstressad att han inte fungerade?
Tittade han inte in i bilen innan han lämnade den?
Hörde han inte något andetag, eller något gny från sitt barn?

Händelsen är helt obegriplig, makaber och ofattbar
Hur mår en förälder efter ett dylikt trauma? Det är många frågor som dyker upp i Murvelinas huvud.
Mobiltjattret på gator, torg, i lekparker, butiker med mera är också irriterande, speciellt när föräldrar har småbarn i sin närhet. Allt händer så snabbt. Häromsistens rev en liten knatte ner en pyramid med konservburkar i en butik. Föräldern stod på andra sidan butiksmontern – och pratade i sin mobil. Knatten klarade sig undan raset med blotta förskräckelsen. Föräldern fortsatte att prata i mobilen, som om inget hänt.
Kan det vara så att pappan med barnet i bilen pratade i sin mobil – och glömde att han skulle lämna på dagis?
Hur kan man någonsin förlåta sig själv efter ett dylikt drama?

Sitter just nu utan tv. Men på något sätt saknar jag inte ”dummburken”. Radion står på från tidig morgon till sen kväll-
Och informationsutbudet är faktiskt enormt bra.
PI servar oss nyheter, kultur, senaste nytt från världen alla hörn. Och ingen lyssnare behöver stirra sig blind för att ta in senaste nytt.
Radion är en utmärkt informationskanal. OM jag händelsevis vill lyssna på klassisk musik är det bara att ratta om till den kanal som presenterar klassisk skön musik, av de stora mästarna.

Skvalmusik ger inte så mycket, men någon gång kan det gå an, en liten stund.
Uppvuxen med endast radioutbud kommer jag ihåg att det skulle vara tyst i köket när TT serverade dagens nyheter.
Min pappa var så kallad ”radiot”. Radion stod på hela dagarna.
Vi hade ju inget annat. På fredagkvällarna rattade vi ungar in Kalle Blomqvists spånnande äventyr och lördagmorgnar Farbrors Sven med Barnens Brevlåda.
På lördagskvällarna dukades köksbordet med en god bakelse, kaffe för stora och saft för de små, sen lyssnades det intensivt till Lennart Hylands Karusellen…tio för de stora och fem för de små—-det var fart i radion.
På lördagsmorgnarna sjöng Sigge Fürst i Frukostklubben: God Morron, god morron, hör fåglar sjunga glatt godmorron…
Till och med det lockade små öron att lyssna.
Igår knappade vårt sexåriga barnbarn in BolliBompa på sina föräldrars I-pad. Hon förstår inte riktigt att hennes mormor
och morfar inte hade TV eller Ipod eller mobiltelefon.
Mormor har faktiskt lärt sig fyra datorprogram under sin arbetstid. Så helt ute är man inte, men när det gäller tv är både mormor och morfar innerligt trött på alla dessa skval-tävlingar som tv sänder på bästa tid. Och betala ska vi för eländet.
Ett av många utsökta program på dumburken är ändå Korrespondenterna, Uppdrag Granskning, Kalla Fakta och några andra samhällsorienterade program.

Återigen, ett terrorattentat mot oskyldiga människor. Ingen av oss har glömt World Trade Center.
Bilderna från Boston är blodiga. Människor ligger skadade på marken. Man ser deras förtvivlan, ångest…
Al Qaida eller andra illdådsmakare? En självmordsbombare eller någon som förvägrats springa ett marathonlopp och ville skrämma eller bestraffa arrangörerna.
Vem, eller vilka ligger bakom dådet?
Av allt att döma måste kanhända mänskligheten stå vid sidan om terroristers vansinnesdåd.
För vem kan stoppa? Vem kunde exempelvis ana att norsken Breivik skulle utföra sitt makabra massmord?
Vi som läser, lyssnar, ser fruktansvärda bilder på tv känner sorg, vrede, förtvivlan och maktlöshet.
I Boston samlades ett antal marathonlöpare, med en enda tanke. Spring på en bra tid, spring för att vinna, spring för din kropp, för livet, för ditt brinnande intresse för löpning.
Och vad händer? Några löpare hann kasta sig undan, andra trodde att bomben var ett fyrverkeri. Vem kunde ana?
Än en gång har terrorister skakat om världen…skakat om och skadat helt oskyldiga människor, både deltagare i loppet och den publik som aplåderat och tittat på.
Det gör ont att tänka – att människan är ond…

Han åkte ut så att det visslade. Omar Mustafa blev Stefan Lövens första stora politiska stora huvudvärk.
Men Löven passade på att skylla ifrån sig.
Stockholms arbetarkommun och partidistrikt borde handlat annorlunda.
När kan ett politiskt överhuvud skylla ifrån sig? Vet han/hon inte vad partikamraterna har för sig – eller vilken diskussion som pågår? Illa, illa.
Skulden till Omars inhopp i partistyrelsen skjuts istället på Veronica Palm, som senare i tv-nyheter beklagade situationen.
Hon skulle veta vilket ramaskri det skulle bli, men av allt att döma visste inte ens hon.
Obegripligt.
Följer sossarna inte med i det som pågår och sker i deras eget led?
Mustafas hemsida och skriverier var inte hemliga för någon.
Ord och tankar levererades i öppen dager… Kvinna stå vid sin spis…osv. Bomba Israel, och homosexuella borde helst halshuggas…eller något dylikt.
Omar Mustafas inhopp i partistyrelsen blev superkort. Sex dagar sen ut i kylan. Kanske var det bäst så, men än har debatten inte lagt sig. Måste man inte säga att den socialdemokratiska valberedningen misslyckats – än en gång.

Massor av människor har fått sina kontokort kapade. Och med detta trassligheter med banken, gråt och tandagnisslan över tusenlappar som fladdrat iväg till någon främmande ficka. De kapade kan till och med bli misstrodda.
Skydda din kod. Den uppmaningen får alla bankomatkunder knaappar ut sin peng i en bankomat.
Man tror i sin enfald att det ska räcka, men ack och nej. Det finns lurendrejare som med så kallad skimning kan kapa ditt Master eller Visa-kort.
Plötsligt bultar hjärtat extra snabbt. I bästa fall upptäcker man ”kapningen” på en gång, i värsta fall när det gått en tid.
Den nya datoriserade tekniken är bra, snabb information med människor med mera över hela världen. MEN datoriseringen har slukat oss. Den vardag som vi tidigare ansåg ganska säker, svajar.
Det är nästan historia när vi kvitterade ut våra löner på banken, betalade räkningar skickade till postgirot som summerade. Idag ska det mesta av våra skulder betalas över nätet. Och där sitter vi snällt, gemene man och gör bankernas jobb. Alldeles gratis!
Och ni tror väl inte att pensionärsorganisationerna går ut med ”väntjänst” för att hjälpa datorlösa pensionärer att betala sina räkningar?

Sen över till mobilerna. Det finns inte täckning över hela landet. Den som bor långt utanför tätbebyggt område, exempelvis fjällvärlden, där telefonbolagen dragit in den gamla hederliga telefonen, får nöja sig med en död mobil. För att det på deras boplats råder mobilskugga.
Farligt! Den som exempelvis får hjärtinfarkt och måste kalla på ambulans känner rädsla och oro.
Samma sak om det börjar brinna. Hur snabbt kan brandkåren komma om man inte når räddning via mobilen?
För någon månad sedan havererade hela tele och mobilnätet. Via ännu fungerande radio förklarades haveriet. Människor i Uppsalaregionen och fler områden nådde inte sjukhus, färdtjänst eller sjukvårdsupplysning.
Livsviktig samhällsinformation sattes ur spel – det skrämmer.
Lika skrämda blev massor av gamlingar som fick veta att deras lammfunktion inte fungerade.
Så kontentan av det hela – VÄLSIGNAT VARDE VÅRT SÅRBARA SAMHÄLLE!

LIka skrämda blev

Jobba tills svetten lackar. Helst till 69 bast. Så vill våra politiker att det ska ut på vår ålders höst.
Få frågar om vi orkar, ännu färre rynkar på pannan för att få samhällets debet och kredit att gå ihop när det gäller ungdomsarbetslöshet kontra höjd pensionsålder, som bara kostar och kostar…
Här skriver en som helst ville jobba vidare, men inte fick för att arbetsgivaren ville omorganisera, banta kostnader, som i sin tur generera sköna inkomster till företagets ägare.
De håvade den in åtskilliga miljoner, säkert ett par hundra i snabb försäljning, som ingen först kunde ana skulle gå så oerhört fort.
Men när rätta budet lades klippte företagsägaren till och med klippet diskuterades nya rationaliseringar, bantning av personal och kostnader. Mycket ville ha mer.
Så den kader som ”friställdes” inbillade sig först att jobben skulle gå till en grupp yngre. Men pytt vad de bedrog sig…
Som före detta granne till hårt arbetande gruvarbetare, vattenrallare, hårt nedslitna kommunalare, tror jag knappast att de orkar jobba till 69 år. Farfar postiljon orkade arbeta till 62 år på resandeposten där hans knän förstördes under tågets skakande på järnväg.
Pappa förlorade synen i samma yrke på grund av högt blodtryck och felaktig medicin. Alltså förlorade ”mina kära gubbar”sin möjlighet att låta sina ”friska” skattepengar tillfalla samhället.
Hur det nu blir med höjd åldersgräns på arbetsmarknaden eller inte står oklart. Ett är i varje fall säkert. Däärute samhället går en hel ungdomsgeneration utan arbete. De vaknar till en ny dag, utan jobb, utan pengar – många blir sperdeprimerade av sysslolöshet. Alla har inte föräldrar som har råd att betala deras vardag. Borde inte våra politiker ta ett större grepp om våra unga, morgondagens samhällsmedborgare behöver veta att det finns framtidsmöjligheter.

Nu börjar det…Katalogerna med råd och planering – om plantering dräller ner i postlådan.
Och visst vill jag, men hur i hela fridens namn ska det gå till?
Stanna på ett enda ställe hela sommaran, vattna, nypa av tjuvskott, vårda, gödsla? Till en början bära in och bära ut odlingslådor, för att det groende, gryende livet inte ska frysa ihjäl.

Sitter just nu och bläddrart i en stor grönskande butikkedjas vår och sommarkatalog.
Och visst låter och ser det skönt och grönt ut. Att exempelvis äta primörer, ta ett glas vitt vin till, mumsa på solmogna tomater, allt odlat och skött i ett litet växthus- Där det ryms två stolar och ett bord vid sidan om odlingshyllorna. Allt designat och presenterat medet romantiskt skönt skimmer…

Mitt i alla drömmar om grönt och skönt drar jag mig till minnes hur resultatet blivit med andra odlingar.
Blommor och primörer omhändertagna med största möjliga försiktighet. Ut och inburna, ställda i solen, bevattnade med lämplig gödsel…
Sen har det hänt något. Odlingarna har inte burit frukt eller blommor. somliga har vissnat.
Hemmaodlaren har således kastat bort en hel hög sekiner.

De gröna fingrarna har mest blivit jordiga och svåra att göra rena. Och hur det blir med odlandet denna vår stå ännu oklart. Vintern håller fortfarande sitt grepp över stenhård jord.
Några penseér blir det antagligen, kanske några ringblommor och lite krasse. Troligen en och annan ros, kanske en solros, lite dill och persilja, i bästa fall en svartvinbärsbuske och potatis odlad i en speciell balja.
Ja ni hör ju. Man går på odlingsreklamen, funderar över vilken gödsel det ska strös på gräsmattan.
Hur det sen blir får alla veta på hösten, när både hemmaodlaren och den tänkta skörden förmodligen vissnat.

Småttingarna trampade i en stor bajshög och mamman blev förtvivlad. Givetvis.
Jag traskade strax intill med en av våra två hundar och kände mig tvingad att berätta. Det var inte jag/vi…
Mamman skyndade vidare med ungar omkring sina egna ben, med ungar som fått sina skor nedsmetade med hundbajs.
SKÄMS alla hundägare som inte plockar upp skiten efter era gulliga fyrbenta varelser. Plastpåsarna är absolut inte dyra, med tanke på vad hundägaren betalar i försäkring, veterinärkostnad, mat, hundskolor med mera.
Jag skäms som hundägare, skäms över andra hundägare som nonchalant traskar vidare utan att böja rygg för sitt djurs plötsliga behov. För dylikt kan ske precis överallt. Ett djur/hund har ingen speciell toalett. När nöden tränger på sätter den sig – och hundägaren – matte eller husse BÖR BEGRIPA att omvärlden, människor överlag retar sig på all hundskit, som när snön smälter ligger i ”solklar” dager. De äckligA HÖGAR som lämnats nästan överallt – smälter inte…
Det borde vara böter på all lämna hundbajs på gator, torg, trottoarer. Om du som hundägare befinner dig i skog och mark, på sidan om promenadvägar kan hunden liksom andra djur i skogen lämna sin avföring.

MEN i tätbebyggt område, på gator, i parker där människor promenerar och där ystra småtingar leker, klättrar, där frodas omgivningens ilska – om någon händelsevis trampat i hundlort. För vem vill ta in sina skor i hallen, skor fyllda med hundskit under sulorna.
Det har skrivits åtskilliga insändare om slappa hundägare, kan de inte läsa eller är hundfolket obildbart? Själv, med sju hundar i familjens ägo (under flera decennier) skäms jag över andra hundägares nonchalans. Det har med åren blivit så genant att man nästan sliter och drar i kopplet för att den oskyldigt kissande tiken inte ska förväxlas med sitt knixande till någpt grövre. Och med två hundar i familjen är vi fullproppade med plastpåsar inför varje rastning. I bästa fall kan vi till och med ge bort en påse till den som behöver…
Så hundägare över hela landet – SKÄRP ER!

Det kommer snart en liten vårknopp, en liten tjej, säger den blivande tvåbarnsmamman.
OCH den som går med ”tom mage” känner sig lika förväntansfull, nervpirrande, spånd över det som komma ska.
Väskorna är packade, både babymamman och mormoderns. För det kan bli snabb inryckning. En storasyster behöver tillsyn och följe till förskolan.

Innan värkarna satts in sitter alla i familjen i väntans tider.
I väntans tider med tankar på det som händer därute – i den stora världen, i omvärlden som ska bli den nya lilla människans tillvaro.
En värld som faktiskt både förvånar och skrämmer.
Nordkorea spänner musklerna. Måtte vi aldrig drabbas av ett kärnvapenkrig!
Syriens blodbad fortsätter, men omvärlden tycks förlamad.
Socialdemokraterna startar sin partikongress. Kommer de att kämpa för vård, skola och omsorg?
Eller sitter de på sina tunga stjärtar – mest för att bevaka sin egen politiska makt?
Göran Greider, stark S-röst i debatten har spaltat upp tio budord för sina partikollegor
Greider skräder inte orden:
- Om socialdemokratin är död, måste den återuppfinnas!

Pappa och farfar, trogna socialdemokrater i det röda Ådalen sitter i sin himmel och vrider händerna. De arbetade och trodde på ett tryggt samhälle, ett solidariskt samhälle som såg, banade väg och ville tjäna sina medmänniskor.
I dag är mer än 400.000 människor arbetslösa. Och få av dem kan lita till a-kassa. De får gå till soss, med mössan i hand och be om en slant. Sälj bilen, huset och töm ett eventuellt bankkonto. Annars inga pengar till mat och hyra.
Till denna nya värld föds våra barn och barnbarn. Till denna nya, kanske inte så ”sköna värld” anländer de ”övergivna barnen”. De som lyckats fly från andra länder, de som gömmer sig av rdsla för att skickas tillbaka till sitt helvete. De som trott att vårt land skulle famna dem i trygghet…förstår inte…
Barnet tränger på, säger blivande mamman. Storasyster väntar. föräldrar, far och morföräldrar väntar och hoppas att framtiden ska erbjuda både vård, skola och omsorg.
I en fredlig värld, i en trygg famn
utan förlamande svensk flathet…
Det behövs starka röster, starka krafter. Någon eller några som vänder en skamfilad skuta på rätt väg över böljande hav…
Kan det bli ett parti med s-beteckning eller går landet mot en ny vår med främlingshat, arbetslöshet, utförsäljning av flera svenska företag, kostnadsjakt och nedrustning av vård, skola och omsorg?
Den lilla nya människan kommer kanske om några decennier att höja sin röst – och i bästa fall bli hörd!