murvelinas hörna

Allt händer på en gång. Avslutningar, studenter, konfirmation, födelsedagsfester, ”vårrejset” har startat. Det är bara att hänga med.
En kropp borde kunna fördela sig i småbitar, men den hänger inte med.
Välkommen hit! Vi önskar att ni kommer!
Konfirmander, dop, studenter, sista gången grundskoleelev, förstaklassare och bröllop, premiär för nybyggda verandor och guvet vad…
Alla fester oc uppvaktningar brukar bli roliga – MEN…
Perioden mellan hägg och syrén är hart när hysterisk.
Föräldrar får något nervöst i blicken. Det ska arrangeras, fixas med mat, dricka och tält. För i detta land kan man aldrig lita på vädret…
Inbjudna gäster känner sig nästan lika stressade. Hur ska vi hinna hit och dit? Farmödrar, morfäder, blivande brudnäbbar, studenter vill se osspå SIN FEST.
Eller är det möjligen så att vår eventuella present är den viktigaste anledningen till själva mötet?
Murvelina ska just ”skjuta ut sig ur hemkatapulten”. Gå någon sorts bärsärk i butiker, handla grattiskort, små presenter, välja och vraka bland nyttigt och onyttigt. Svettigt redan i inledningsstadiet…
En student får rosenblommiga tekoppar med tillgörande assietter, en 60 – åring en flarra bubbel och en bok. Resterande sällskap – och det är inte bara några få – har livet begåvat givaren med nio barnbarn och jubilerande släktingar så kostar det på både med ork och ekonomi.
Pannan ligger i veck – och det brådskar innan dessa kan slätas ut…

Det har bara gått tio år sedan jag förklarade att jag aldrig skulle lägga undan de högklackade…
Jodå, javisst. Det fanns fler övertygade löften – inte till andra – bara till mig själv.
Kläderna skulle gå i ungefär samma stil.
Färgstarkt. Och inte nog med kläderna, nej för tusan munnen skulle glappa ”lika färgsprakande” som kläderna. Om ni förstår mig rätt.
Nej tack till slappa förlamande argument!
Stå för din idé, ta smällarna – om de kommer. Borra ner klackarna i gatans asfalt – så att det smäller…Visa din kvinnliga styrka.
Hoppsan, hoppsan…Vad hände?
Tja gamla löften höll inte måttet. Kvinliga styrkan håller väl både fyskskt och psykiskt … men…
Klackskorna ligger hopplöst packade i ett skofack. Kläderna med färg känns inte lika attraktiva. De ligger nytvättade, ihopvikna. Det blir mest svart och lite vitt-
Och argumenten…nej de har inte samma spänst som förr. Tror jag, som trots allt tycker mycket om mycket.
Träffade en äldre dam i kön till matbutiken. Hon skulle hem och baka kakor.
Oops! Kakbak och bullbak har aldrig varit min nisch.
Vad har jag då ägnat mitt liv till?
Jodå här har hanterats en och annan hammare, såg, spik, skruv och några sköna grävprojekt.
Med och under dylika projekt lämpar sig inte högklackade skor eller vita blusar med spets ovh brodyr.
Och hur blev det då med alla vassa argument?
Jodå, de ligger på tungan, men vilar beroende på med vem man diskuterar.
Med vissa människor är det inte lönt att diskutera. Man känner redan under inledningsfrasen att han/hon inte är införstådd eller kan hantera argumentationen.
Kontentan av det hela – Murvelinas gamla löften håller inte måttet…

Sextioplussare ska gympa sig starkare, för att hålla igång benstommen, lusten att röra sig och lite till i friskvårdens tecken.
De lyfter, drar, kastar sig i roddmaskiner, trampar och stönar i vridmaskiner på – mitt gamla gym…
Ja gammnalt och gammalt, mitt gymkort har tio klipp kvar tills jag måste lösa nytt…
Määän, jag säger som Lets Dance Tony Irving, mään…det känns inte lika inspirerande som förr att stänga in sig på gymmet för att dra, slita, ro, tranpa…tills mina och andras svettpärlor rinner till.
Känner mig som en soffpotatis när någon undrar när, var och hur jag gympar…
Jodå jag öste och slätade ut två ton grus häromdagen, skurade och penslade tre altaner, två gånger och med multiplikationstabellens rätta svar, blir två gånger tre sex, varav varje altan krävde halvtimmes armhävningar och penseldrag.
Tre hundpromenader per dag, innebär cirka tre kilometrar per gång, vilket blir, cirka fem mil i veckan eller lite till om solen lyser och hunden vill.
Mellan dessa varv, några cykelturer, lättare ner till stadens centrum, tyngre hem i branta backar med pust och stön.
Några golv skurades igår, några land rensades, innan Murvelina återigen insåg att hon inte äger några gröna fingrar, däremot lortiga.
Husvagnen anländer på onsdag eller toorsdag, den ska svabbas både inuti och utan på. Bilen behöver tvättas, vinterdäcken sköljas av och ställas in. Snälla nån det måste krattas lite extra, tömmas ett antal sopsäckar med gammalt bod-skräp, alltså ny leverans till tippen.
Så kontentan av det hela blir – när i hela fridens namn ska en soffpotatis hinna till gymmet?
Om det krisar står en motionscykel i källaren, på övre våningen intill sovrummen sitter gymbanden och spikmattan, Dit hinner möjligen en soffpotatiis medan altanbrädorna torkar…

Han kom – men inte som Strindbergs inledning i Hemsöborna – med ett Höganäskrus kring halsen…
Nej han kom utan krus – i en stark, men till synes flitigt använd lastbil av märket Scania Vabis.
Till fritidshuset på landet, där ägarna beställt sex ton grus.
Riktigt vackert grus, lätt rödfärgat grus, som den blyge ”chaffisen” tippade på exakt det ställe där husets ägare önskade…
På denna grusbädd ska det vare sig rara Ruth i Virginia tycker eller inte, ställas en husvagn, till en familj, som vid större helger sväller ut till mer än trettio personer.
Morfäder, mormödrar, gästande vuxna, barn, barnbarn, barnbarnsbarn.
Alla önskar vid midsommar att få dansa kring den traditionella midsommarstången, äta i grönskan, trängas på veranda, altaner, friggebod.
Det bäddas i alla tänkbara hörn, till och med i uthusets tvättrum, där två halvvuxna barnbarn ifjol hastigt härbärgerat. Modiga killar steg upp, halvt dyngsura efter en regnig natt sen tältduken pajat.
I år vill barnen från ”Götet” sova över, så även Stockholmarna, vännerna från Oslo tar egen bo-bil. Husets övriga 70 kvadratmetrar härbärgeras av stort och smått.
Därför parkeras en husvagn med fyra bäddar för mormor, morfar, två hundar och yngsta barnbarnet – som absolut vill sova i en stor vagn.
Nåväl, sex ton grus är utkrattat.
Murvelina drog ut två ton med grusraka, kratta och spade. Jodå, det kändes i rygg och armar.
Grannen kom över med liten traktor och ”plattade till”.
Chaffisen har lovat oss en extra körning, den kommer om några veckor. Tänk att det finns så oproblematiska grusleverantörer.
Den förra var grinig och tvär, sur som ättika och absolut inte resonabel om önskemål för tippade tonnage.
Men betalt skulle han ha.
Och den gången blev det inget fika…

En kvinna i Dalarna tog ett glas vin, några centilitrar, skålade tillsammans med sina ”gamlingar” på ett servicehus.
Vinslatten tog hus i helsike. Kvinnan som arbetar inom vården fick kicken. Socialförvaltningen är hård i sitt omdöme. Kvinnan misstänktes för att ha alkoholproblem. – - -Dylikt får inte förekomma, anser ”soss” och kommunen, som svarar för anställning och anställningens trygghet.
Kvinnan kontaktade arbetsrätt, som i sin tur säger att ärendet ifråga kommer att stå kommunen dyrt.
De har sågat kvinnan ”vid fotknölarna”, utsatt henne för grova misstankar om alkoholproblem, dessutom sagt upp henne från jobbet med omedelbar verkan.
Och i kölvattnet låtit henne schavottera inför allmänhetens utsagor.
Men kvinnan tycks vara envis och stark.
Hon påpekar att arbetsrättens representant ingjuter styrka inför de tingsförhandlingar som väntar i ärendet, där både arbetsrätten och kvinnan tror att hon avgår med seger.
Ingen ska givetvis dricka på jobbet, men vad är dricka och dricka?
Har någonstans i bakhuvudet att min yrkeskår för många år sedan bjöds på mat och dryck i olika sammanhang. Få tackade nej.
Bjudningar som idag kallas mutor.
Idag har området mutor blivit omdebattetat och laddat. De flesta tackar nej – tror Murvelina.
Kvinnan i Dalarna drack några centilitrar, kanske inte ens ett fullt glas vin.
Historien förtäljer inte om det rörde sig om ett fördelsedagskalas för någon åldring. Historien förtäljer heller inte om vinslatten svaldes i samband med arbetsdagebs slut. Hur slutresultatet bli återstår att se efter tingsrättens dom.

Grabbarna eller de mogna männen på åkeriet för diverse transporter vet antagligen bäst…
Men de har inte träffat Murvelina, annat än i telefonen. Och nu ska det beställas grus, rättare sagt 0,8 dimensionen stenmjöl. Grustransporter är svindyra, det gäller att kolla marknadens kostnader.Med bestämd röst och bestämda besked.
Sagt och gjort. Grustransportören gav svar på tal. Det vill säga, klart besked vad tre ton grus kostar att transportera/leverera.
Ett tag tänkte jag mig hyrd släpkärra och två hämtningar. Men makens brustna revben och onda rygg låter sig inte göras för eventuell grusspridning med skottkärra.
Alltså blir det kvinnan i huset som tillåts agera, eller tillåts, asch, jag tar i jämställdhetens tecken gruskommandot.
Det låter snyggt.
Grustransportören får frågan om chaufförens ålder.
Är han ung och villig, eller grånad och irriterad. Finns det möjligen kvinnlig chaffis?
- Men oj då, nej vi har inga tjejchaffisar. Och spelar mannens ålder någon roll? Är du singel? Eller?
Asch, inte alls. Förra transportören tippade hela grustonnaget på ett och samma ställe, vilket innebar ett litet helvete innan allt låg på plats på cirka 20 kvadratmetrar.
Så vill jag inte ha en grusleverans…
- Vi försöker göra vårt bästa. Du får väl dirigera utsläppet, men du ska veta att man behöver lite fart när gruset ska spridas…
I morgon, i arla morgonstund beställer jag stenmjölet. Och försäkrar mig om dirigentskapet när gruset ska skingras…Här inväntas ju en husvagn och den ska stå på grus!
Nu är det bara att hoppas på en ung och villig chaufför… Tänk att man här och var ska vara bunden av könsbunden leverans

Näjj, näjj!!! Hur i fridens namn tänker du?
- Jag kommer inte att dra – så du vet, sa han när jag i egenskap av envis quinna gjorde slag i saken…
Som sagt. Jag klippte till.
Men först inspekterade jag och krävde vissa arrangemang och engagemang från säljaren.
- OK, sa säljaren. Du är tydligen mycket envis. Du får som du vill…
Lätt skadeglad och aningen lite upprymd traskade jag till bilen, hysjade till hundarna, som skällde ut en ful pudel. Lade in backen, körde ut på motorvägen, men dessförinnan ringde jag till maken – och bjöd ut honom på lunch.
- Opps! Så lyxigt… Passar mycket bra, sa han med glad röst, vilket fick mig lätt upprymda Murvelina att undra hur nästa ”lunchsanning” skulle te sig.
Jadå, jovisst. Först en lätt puss på munnen, sen lättade jag på tungan.
- Har nyss kommit hem från grannstaden…där jag faktiskt har köpt en HUSVAGN!
- Vadsaru sadu??? Människa! En husvagn! Är du inte riktigt klok. Utan min vetskap? Så mycket du vet…jag kommer inte att dra den en meter än mindre backa…Hur kan du?!
-Lugn, lugn, den ska parkeras vid fritidshuset, ställas som extrarum till barn och barnbarn, som vad vi redan snackat om, har en tendens att parkera sig på varenda stol, säng, golvyta, tv-soffa, verandahörna… och inte nog med det, de små och halvstora älsklingarna lägger sig aldrig, häckar och gäspar till långt över tolvslaget…
-Ja du har ju alltid drivits av din starka vilja, sa han och suckade.
Medan husvagnsägaren fortsatte att pladdra om utrymmet med skåp, lådor, liten diskbänk, två stora sängplatser på vardera sida…
I en husvagn som säljaren ska besikta och kontrollera innan köpet går i lås.
-Jaha, nu fanns det plötsligt pengar, sa han som redan hört klagomål över pengar, urymmersbrist och dyra småhus. Det fanns nämligen intresse för en ny frigga. Men till den krävdes bygglov och engagemang från en ”byggare”. Summa summarum, lite mer kulor än vad en mod. 87:ans husvagn kostar.
Slantarna är dessutom ett pyttearv från pappa, som också sitter däruppe i sin himmel, muttrar och svär över sin envisa dotters viljestyrka.
Och sist av allt i hela den svettiga husvagnsruljansen…
Hörde jag rätt???
- Men hördu, kanske vi skulle ta vagnen och rulla upp till skidtunneln i Torsby. Om vi nu ändå har en husvagn…sa maken utan att blinka.
Hur det kan bli…man ska ha husvagn…fem minuter Orsa, fem minuter Trosa…

Kina tar över Volvo. Kina hjälper Europas blödande ekonomi. Kina etablerar sig på Island, för att även där stötta raserad ekonomi. Portugal, Spanien, Grekland, Italien…Ingen tackar nej till kinesiska pengar.
Kina är i dagsläget världens största ekonoi. De stöttar till och med f d största världekonomin USA.
Sitter och tittar på nyheterna, läser tidningarna, ser och hör med fasa hur kineserna reser land och rike runt för att erbjuda sin hjälp. Som i senare skede kan bli ”öderdigert stjälp”.
Har alla glömt de blodiga uppgörelserna på Himmlska Fridens torg.
Har alla, både politiker, bankmän, storföretag och vanliga människor glömt!
Kinas diktatur är fortfarande ett skrämmande spöke. Och bloggaren som reagerar kanske kan beskyllas för hjärnspöken, men kan än – i någon sorts demokratisk anda utveckla tankegångar som känns skrämmande.
För ingen tror väl att kineserna bara går in och med vänligt bugande och leende erbjuder sina pengar till de länder där ekonomierna blöder!
Alls inte. Kina intresserar sig för världsherravälde. De är, vill och kan bli störst.
Kineserna LoShi och TingShang får inte säga vad de vill, enbart bestämma över något lite mer i sin vardag än tidigare.
Falun Gong blev ett hot, demokratiska värderingar på internet utgjorde ett hot…och mer till. Kinesiska myndigheter stoppade och stängde.
När Kina från Europa, Usa och fler länder erövrat teknisk kunskap i allt från bilbygge till stålindustri – och dessutom investerat både pengar och
arbetskraft i de länder där ekonomin blöder, då befinner sig den demokratiska världen i diktaturens händer.
Varför reagerar inte världens samlade politiker?

Vad står det? Vem sade vad?
Bokstäverna i anteckningsblocket smälter ibland samman i osammanhängende ”bokstavssörja”.
Sorgligt? Ja! Eftersom det under stressiga yrkesdagar stundtals varit oerhört viktigt att reda ut olika anteckningar.
– Stenograferar du? Undrade en närstående kompis, som upptäckt min pennans hastighet på blocket.
- Inte alls, svarade yrkesbundna antecknerskan, som under vissa stressiga arbetspass tvingades minnas eller rynka pannan och hart när förbanna sitt eget pennrafsande, för att om möjligt ordna och sortera området knutet till skriftligt ansvar.
Bokstäverna är numera inte speciellt vackra, de var vackra i början av min karriär. Nu flyter de ihop, trots att jag understundom försöker försköna ett och annat handskrivet kort eller brev.
Det hände häromsistens. Ett födelsedagskort skulle skickas och jämmeligen sånt elände.
I hasten (som inte alls behövde fungera som ett hastverk), blandade bokstäverna m och n ihop sig, rättare sagt de och ännu fler bokstäver snörde ihop sig på ett både fult och felaktigt sätt…
På grund av den snabba pennföringen, där handen och hjärnkontoret INTE förstått att det INTE längre krävs någon minut för att ”hörande och görande” ska antecknas med rätta bokstäver.
I dessa ögonblick av eftertankars kranka blekkhet kastar man sig över datorns skrivmöjligheter – för att senare dra ut allt man vill säga på ett A-4 ark, där det förhoppningsvis går att läsa sig till ett grattis eller kanske lite längre brev till någon kär vän…

De sitter i tingssalen och torkar tårar. Vi är många som gör samma sak, torkar tårar, undrar ständigt varför och hur han så kallblodigt kunde mörda så många oskyldiga människor…
Vi som läser, ser och hör, famlar fortfarande i ett oförklarligt mörker, trots att det varje dag pumpas ut senaste nytt om och kring Breiviks ofattbara massmord.
Man ser en till synes vanlig ung man, som totalt oberörd men fåordigt beavarar hur han gått till väga.
Mödrar och fäder, släktingar och vänner, politiker, kort sagt människor som drabbats av hans onda gärningar söker efter förklaringar, som egentligen ingen kan ge.
Många som följt rättegången i Norge känner avsmak för att Breivik fått så stora möjligheter att presentera sitt galna manifest.
Andra reagerar hårt över hans raka armhälsning med knuten näve.
Advokat Leif Silbersky säger att Breivik i en svensk rättsal aldrig fått göra sin hälsning, än mindre på över 70 minuter, presentera sitt galna manifest.
Jag tror att Silbersky har rätt. Varken det ena eller andra hör till massmorden.
Det är givetvis ett stort dilemma att som försvarsadvokat försvara ett dylikt massmord, ett massmord som klassats som det värsta som hänt Norge efter kriget.
Vi gråter vidare, gråter över alla som drabbats, gråter över att onskan kunnat gro i en ung människas liv så till den milda grad att han förlorar både vett, sans och balans.
Som mamma och mormor kan jag inte låta bli att undra över hur hans egna föräldrar, syskon, vänner mår när de varje dag – som alla andra lyssnar och ser massmördaren Breiviks ofattbart lugna ansikte i tv, på bilder i tidningar. Ont, det gör obeskrivligt ont…