murvelinas hörna

Igår kom det oranga kuvertet till maken, som bestört konstaterade, att han efter ett långt och mödosamt, stressande och pressande yrkesliv, som ”medial människa” inte skulle kamma hem någon guldkova som ”pansjis”.
En stund senare rullade nyheterna på tv, med statsminister Reinfeldt, som förklarade att svenska människor, hans eller andras folkvalda gräsrötter, behöver arbeta, slita i sitt anletes svett till 75 års ålder.
För att kamma hem en extra slant i den magra pensionsportmonnän, som redan bestulits på flera friska kronor av statsmakterna.

Maken for upp ur frelansfåtöljen, studerade återigen det magra pensionskuvertet. Fick i samma stund medhåll av hustrun, som på grund av omstruktureringar och bantad organisation, INTE FICK jobba vidare.
Trots att arbetsgivaren inte behövde betala betungande sociala avgifter.
Hur i fridens namn tänker herr Reinfeldt?
Har han möjligen i Sveriges avlånga arbetslöshetsland förhört sig med arbetsförmedling och arbetsgivare?
Arbetslösheten är svidande stor, inte minst för de unga, som förväntas förvalta och bidra med lite mer pengar i samhällets penningpung.
Men om inte ens de unga får arbete, hur tänker man då i riksdagshusets korridorer?
Jobba till 75 år? Gå hem urvriden som en trasa, eller hem och dö, på grund av utmattning.
Vad säger arbetsgivarparten? Har Reinfeldt ingen koll på arbetsmarknadens aktuella situation?
Murvelina ville jobba vidare, men inte sitta ivägen som en bromskloss, om någon yngre fått arbete.
Men ingen ung människa fick tillträde över tröskeln. Och de som redan fyllt 65 uppmanades att GÅ HEM.
Så tack kära stadsminister! Eller hur ska vi tackla det, vi som kastades ut långt innan 75 bast.
Och de stackare som inte vill jobba vidare efter 65 år kan glömma de sista gods vilooåren….

Väninnan mitt i landskapet får åka tio mil för att hämta ut medicin till hunden – även till sig själv – när hon behöver.
Murvelina parkerade häromdagen mitt i stan, fär att till vår hund utföra samma ärende.
Parkeringstid 15 kronor timman, väntan på apotek med numera privat aktör – över en timma. Alltså med nerver i kroppen över p-bot som kostar 700 kronor – kastar man sig från apoteket – utan medicin.
För vem vill chansa eller har råd att betala dyra p-böter samtidigt med medicin för 400 kronor.
Hemmavid ringde Murvelina runt till apotek på närmaste köpcenter, utan krav på parkeringsbiljett.
– Nej, den typen av medicin fanns inte i deras lager.
Snuvad på gratis p-tid, ringde jag till ännu ett apotek. Ett lasarettsapotek med dyr p-tid.
Jodå den efterfrågade sorten fanns, men bara ett paket, som inte kunde läggas åt sidan ens i tio minuter. På grund av bolagisering och nya krav.
Alltså satt vi där som i en rävsax.
Först i väntan på telefontid från vårdcentral, för att beställe ny egen ”människomedicin”.
Sen i väntas vånda över om hundmedicinen fanns kvar en timma till.
Alla dessa val har skapat samhällelig oordning och minst sagt kaos i tillvaron.
Bara att ringa en vårdscentral kräver, först och främst en anpassningsbar telefon med stjärna och ruta.
Hur många äldre skaffar sig ny telefon om den gamla fungerar?
Vår gamla skivsnurra ute i fritidshuset fungerar fortfarande, men inte om det ska ringas till ställen där man kräver – tryck stjärna och ruta.
Alltså sitter här en arg och irriterad Murvelina- i väntan på receptbeställning efter klockan tio på måndagsmorgonen.
Sen iväg till stan för att om möjligt ränna runt på diverse apotek i hopp om att de snabbt expiderar hundens medikamenter innan p-tiden löper ut.
Stackars, stackars äldre människor utan munläder och ben.
Samhället lägger krokben på människor med alla dessa ”fantastiska val”, som för varje individ skulle bli så demokratiskt rättvist.
* Det ska väljas mellan telefonbolag, elbolag, apoteksvaror, sjukvårdsinrättningar, billigaste buss och tågbiljetterna…
_ Vem vinne på valen?
Knappast den enskilda lilla gräsroten!
Nej, det är de penninghungriga aktörerna, som ser egna vinster i våra
besvärliga och många gånger omständiga val.
Val för knippade med solidaritet och demokrati? Knappast!

Läser om och om igen hur många miljarder som rullar in till samhällets sportarenor och större begivenheter.
Varje stad/ort vill ”fjädra sig” med en ny gigantisk arena, som i huvudsak ska användas för sportens värld och stjärnor, mellan varven också för Melodifestivaler och artistgalor.
Läser samtidigt om det beklagliga och skamliga ommrådet vård och omsorg, där förtag som Carema med flera, väger gamla människors blöjor – för att spara pengar, för att sno undan kapital till ledande personer, som ”ser pengar” och riskkapital i vård och omsorg.
Hur kan vi? Utan att agera?
Det räcker inte med några uppslitande artiklar i massmedia. Var och en av oss har ett ansvar.
Alla dessa unga politiker, utan insikt och erfarenhet, tänk om de plötsligt skulle tvingas in på en vårdinrättning. Bli torkad i baken, böna och be om att få duscha, nypa lite frisk luft, promenera med en stöttande stark arm vid sin egen svaga.
Man kan undra hur våra folkvalda tänker. Har de inga gamla föräldrar? Ser de inte var resurserna behövs? Är sporterns värld och gigantiska dimensioner viktigare än både yngre och äldre människors rätt till trygghet?
För i dagsläget är områden som skola vård och omsorg i alla avseenden svidande, ekonomiskt, utsatta – och därmed all rätt kritiserade.
Visst ska den friska människan hämta kraft och ork i rörelse och motion, men hur kan skattemiljarder bara få rulla utan att man på allvar diskuterar rättvis fördelning av pengar mellan sportarenor, vårdinrättningar och skolor?

Dörrarna till korridorerna var låsta, dörren till korridoren som anslöt till den avdelning vi skulle bsköka var också låst.
Vi var två väninnor som skulle besöka en tredje väninna, en just nu psykiskt skör människa, som med stor sjukdomsinsikt själv begärt sig in till psykiatrisk vård.
Det är inte första gången… Väninnan tar starka mediciner för att orka bemästra den depression som följer efter en (bipolår) manisk period.
Vi två ”friska”, eller är vi friska? Satt i varje fall som skrämda fågelungar inombords över dem sjukdomsmiljö vi under tre kvart konfronterades med.
Låsta dörrar, skramlande nyckelknippor, vårdare eller personal, som hela tiden vandrade genom långa korridorer, för att bevaka patienter, titta in genom varje sals lilla runda fönsterruta.
Vår väninna suckade djupt och undrade om vi förstod och begrep känslan av att sitta inlåst – i väntan på att själ och sinne tillfrisknar.
Samtidigt som hon sade sig förstå att personalen måste göra sitt jobb. Kort och gott se til varje patient med olika sjukdomsbild.
Vi gjorde så gott vi kunde, dukade upp kaffe och winerbröd, kramade darrande händer, försökte tala lugnande. Då och då kröp det fram ett friskt förlösande skratt, men mellan
ord och samtalsmeningar, återigen väninnans oro och ängslan över den närmaste framtiden.
Vi kramade och kysste vår psykiskt sköra människa och vän innan vi tog adjö.
Och vad svarar man på en orossjäls skrämda ängslan efter en natt med sömnpiller – sen en morgon där man slår upp ögonen och tror att man befinner sig i en ond dröm?…
Vi visste att vår vän var på gång…vi såg oron och ängslan i hennes ögon och skräcken för att läggas in på psyk.
Det finns så många fördomar kring psykiskt sköra människor. Omvärlden borde förstå och inte fördöma den stackars människa, som kanske i hela sitt liv brottats med sin sargade själ i ett psykiskt funktionshinder.
Det finns möjligheter för medmänniskor att besöka, studera och diskutera psykisk ohälsa, samt att gå in genom portar till en psykvårdsavdelning. Eller kanske läsa Ann Heberleins
skakande skildring kring hennes egen bipolära sjukdomsbild, intagning och livskamp mellan sjukt och friskt.

Läste härförleden om ett äldre par som flyttat närmare barn och barnbarn. För att snabbt finnas till hands. Flytten var en ganska stor livsförändring. Paret lämnade goda gamla vänner, sitt hus, sin miljö och sina engagemang och ”ingrodda vardagsvanor”.
Flytten var givetvis till glädje för arbetstyngda småbarnsföräldrar, kanske inte lika positivt i alla avseenden för en aktiv mormor, som lämnade väninnor, föreningsliv och mer till. Morfar kände sig nöjd, hans soociala liv var inte lika variationsrikt som hustruns.
Vilket fick en nyfiken Murvelina att undra över manligt/kvinnligt socialt deltagande.

Återigen. Morfar var nöjd med sitt, lagom motion, litteratur, nya hemmet, miljön, barn och barnbarn, medan mormor ville mer och dessutom saknade sina mångåriga väninnor.
Barnbarnen är livets efterrätt, men är alla flyttlass och förändringar verkligen till nytta?
Det äldre paret tänkte kanske både på sitt eget engagemang med barnbarnen – sin begynnande ålderdom – med nära och käras utsträckna händer strax intill åldrande kroppar med ork som tryter. Frågan är hur mycket hjälp skulle de få? Kvar på plats i sitt gamla finns möjligen hjälpande, stöttande, vänner.
Flyttlassvyn hägrar ibland när barnen pustar.
Men för Murvelina är milavståndet tre timmars resväg till sjukt barnbarn eller stängt dagis. Bilen och tåget rullar iväg, med mormor och morfarjour.
Åsikter, tyckanden, engagemang och curling går isär om vuxna barn och närhet.
Med tre barn i livsbagaget, heltidsjobb, utan inryckta mormödrar,farmödrar, med ”desserten nio barnbarn”, tror Murvelina på en ”frisk distans”, utan allt för stor inblandning.
Visst vill man finnas till för de ljuva små liven, men några aktiva ensamår utan barn det var ju det man drömde om under egna småbarnsår med scharlakansfeber, gröna snuvor, nattvak och drivor av tvätt.
Förändringar är inte alltid det lättaste att handskas med.
I landet lagom är väl – lagom bäst? Eller?

Gnäller du på petitesser? Nja, jomen visst
Gnäller för att han inte ser tidningshögarna, plastförpackningarna, soppåsen som är överfull – och att han hela tiden tvinnar håret vid örat och pillar på ögonlocken så att han drabbas av hemska vaglar…
Men vad tusan – har jag med det att göra.`Det är hans ögon och vaglar, hans hår, men soppåsarna är våra gemensamma, liksom tidningshögarna och alla tonna plastförpackningar.
Är jag så mycket bättre ?
Jag som kanske i andras ögon då och då går på som en surrande maskin?
Alls inte vackert eller njutbart hörbart.
Det där vardagstjatet är ganska onödigt.
Egentligen borde man se sig själv på ett ”nyktert” sätt. Bedöma sina egna tillkortakommanden, granska, se sina egna irritationsmoment.
Eller kort sagt, hålla truten…

Det är bedrövligt att eftertankens kranka blekhet uppstår först när det bränner till, när någon blir sjuk eller på annat sätt fattas i den där vardagslunken.
Så något litet försenat nyårslöfte kan man ju försöka inleda.
Sluta bry sig om mänsklighetens pillande på ögonlock, tidningahögar, tomma plastflaskor på diger hög och lite till.
Ett ensamliv skulle antaglien te sig likadant, bortsett från pillande på ögonlock. Plastflaskorna skulle drälla omkring i väntan på bärande händer till sopstationen, Tidningshögarna likaså.
Bäst att hålla tungan i styr …tala är silver, men tiga är guld…(inte alltid, det beror på) Om vackra löften håller? Vet jag inte, men försöka duger…

Mot alla odds! Ett gäng Ggravt handikappade, synskadade, rullatorburna, benampiterade, svårt brända med mera tävlar i SVTs satsning Mot alla odds.
Programmet visar hur man mot alla odds och med svåra handikapp trots allt kan leva som ”normala människor” i ett Robinson-liknande program.
På bästa sändningstid bänkar sig tv-tittarna för att se hur den handikappade människan tar sig fram i djungeln, över vattendrag, över berg, hur de tippar, hur de gråter av smärta över att deras ”sargade kroppar” plötsligt inte orkar…
En handikappad människa har samma värde som alla vi andra med rörliga kroppar, ben, fätter,syn.
Varför i herrans namn en kraftmätning långt ute i öknen. Jag ser inte annat än tv-spekulation och begråter eländet. Visst, de medverkande har ställt upp på eget bevåg
men vissa tittare (undertecknad bloggare) måste undra. Både över tv-ledning och medverkande.
Är det riktigt klokt att utsätta en redan illa rörelsehindrad kropp för ytterligare skador? Murvelina valde att inte se – annat än några minuter.
En handikappad person får kämpa för mycket i sin vardag.
Samma gäller för psykiskt funktionshindrade och utvecklingsstörda. Tror inte att tv med spekulativa program, typ Robinson-liknande fajter för handikappade öppnar vägar för humanare samhällsklimat. Där ska och bör handikapporganisationer ge starkt stöd och jobba för sina medlemmar.

Bedrövligt! Det finns inga andra ord för tv-programmet med söta flickungar, som ska tävla om vem som är snyggast och mest lämpad som modell.
Det blev som väntat ramaskri. Både från den etablerade vuxna modellvärlden och alla människor som med klokhet tagit del av och protesterat mot galenskaperna.
Hur i hela fridens namn kan en mamma låta sin dagisunge/skolflicka delta i något så ledsamt bedrövligt som en modelltävling?
Och detta i tider av mobbning, hysteri kring vikt, kläder, utseende som i många fall resulterat i anorexi och svåra år av ätstörningar.
Hur kan en mamma (även pappa) tillåta något dylikt?
Silver och glitter, tiaror på hjässan, klackskor, bikini…och sen tävla om vem som är snyggast? Bara att skriva ner eländet känns makabert och smärtsamt.
Jag kan inte se annan koppling än att det är mammans hemliga modelldröm, hon vill förvekliga sitt eget liv med att ”kröna sin dotter” – men till vad?
Hysterin kring utseende, kläder är redan så ledsam den kan bli. En stor modekedja fick be om ursäkt när de för några år sedasn lancerade en bikini f för riktigt små flickor.
Bikini? På en liten unge?
Gränsen var nådd redan vid tillverkningstadiet.
Vi vuxna måste protestera.
Barn behöver vara barn – länge. Inte små vuxna modeller med lösögonfransar och läppstift, mascara, rouge – och modellpose på foton – vid fem-sex års ålder.

Mamma Anna Wahlgren (guru i barnfostran med den omdebatterade Barnaboken) påstår, att hon inte visste om att hennes dotter Felicia skulle publicera en så svidande story om sin uppväxt.
- Det kunde vi behållit inom familjen, säger mamma Anna, som skyndsamt tillägger att kvinnor vid ”fyrtiostrecket” har behov av att lägga korten på bordet.
Att hon själv gjort samma sak i memoarer om sig, barnen och männen gjorde kanske lika ont.
Dottern som i sin uppmärksammade biografi ”Felicia försvann” verkligen lägger korten på bordet får mamma Annas fostrargloria att falla av hjässan – som en vass törnekrona.
Mor och dotter har inte talats vid eller träffats på tre år. Felicia fick ont i själen efter år av turbulens, många män i mammas säng, fyllda vinglas , bråk, uppslitande flyttlass, till och med kränkningar och män som tafsat.
Ingen lugn och ro, ingen tröst eller önskvärd vardag för ett uppväxande barn. Trots att mamma Anna i sin Barnabok publicerat och poängterat motsatsen. Syskonskaran får uppfostra varandra – efter mammas hemsnickrade mönster.
Vad är sanning och konsekvens.
Varje barn som växer upp har sin egen syn på föräldern och förälderns roll gentemot barnet. Varje barn har rätt att tala ut.
Jan Myrdal gav sina föräldrar svidande kritik, Kerstin Torwall och Leif GW Persson likaså, Stig Eklund dammade iväg en salva mot sin pappa, Gyllenhammars dotter om sin cyniske maktslukande far PG Gyllenhammar och sin bortskämda ångestfyllda mamma – som inte orkade se sin dotter. Föräldragloriorna hamnar på sned…
Varför skulle inte Felicia Feldt få leverera sin sanning?. VMånga har ifrågasatt Barnaboken och Anna Wahlgrens uppfostringsmetoder.
Smaken är som baken, delad. Dottern erkänner att hon i mångt och mycket följt mammas mönster, barn med fler än en man, men inte mammas recept på barnuppfostran.
Hur det blir med gurun Wahlgrens Barnabok i fortsättningen vet ingen. Kanske faller Wahlgrens ”fostringsmönster” som ett korthus..
Dottern har givit sin version av barndomsåren, mamman tiger. Kanske bäst så.
För varje barn som ser sina föräldrar berusade, arga, upptagna av sitt ego, glömmer inte, varken oförrätter eller kränkningar.

Vi släppes ut på morgrnarna, efter grötfrukosten och limpmacka, med order att finnas hemma klockan tolv, när maten serverades.
Vi åt aldrig lunch, det kallades inte så, vi åt frukost och middag, matbiten mitt på dagen kallades bara matdags.
Till alla dessa köksbord skulle vi infinna oss, annars…
Men vad jag minns rantade vi ungar runt på samhället hela dagarna, utan tillsyn, och vi överlevde alla tänkbara faror. Vi klättrade i träd, jumpade på isflak, klättrade över brospann, hoppade på gigantiska timmerhögar, cyklade i timmerrännan, som stundtals fylldes med timmer och forsande vatten, som kunde dra oss med ut till havs.
Att vi överlevde?!
Vi cyklade miltals, kanade på pjäxor bakom bussar, släppte taget och rullade runt i diken. Vi tjuvåkte till stan på tågtoaletter, smen aldrig så att någon fick reda på vårt ofog. Det enda vi inte vågade var att skolka från skolan. Där fanns det ögon och öron som bevakade. Idag curlas nästan alla barn. De bevakas minutiöst, jag säger inte att det är fel, men lite måste manm släppa taget. Allt beror givetvis på var man bor. I storstadsregioner är tryggheten i obalans. En femårig liten tulta befinner sig just nu hos mormor, som heller inte törs släppa taget. Det är synd att samhället förändrats till det sämre när det gäller barns miljö. Man vågar inte lita på främmande…
Förr var ett barn allas bekymmer och ansvar. Idag stänger var och en sin dörr, man vill inte se, inte agera, inte bry sig – ens om barn lever i misär.
Dagens små oskyldiga och underbara ungar blir faktiskt morgondagens medborgare. De måste kunna lita på vuxenvärlden, det är allas vårt ansvar hur deras liv blir i förlängningen.