Hon har nyss stigit in i vad hon kallar drömjobbet. Pantertanten Marie-Louise Ekman är berömvärd, orädd och härligt entusiasmerande.
Jag såg henne fladdra förbi på Nybrogatan helt nyligen. På väg in i stora teaterhuset som under olika perioder och med olika chefer skakat av diverse stormar. När Marie-Louise utsågs till Dramatens chef applåderades hon av alla. Till och med teaterns scentekniker engagerade sig för att hon skulle få jobbet.
Vilket härligt engagemang!
Själv sa Marie-Louise, i en intervju där det frågades om hon var skraj.
– Alls inte, jag är ju ett gammalt rötägg – som aldrig begrep när man i skolan gjorde rätt eller fel – och därför fick stå i skamvrån. Till och med föräldrarna var rädda för att jag skulle göra bort mig…
Tala om social revansch! (Vilket hon med professur gjort långt tidigare)
Kommer Maria-Louise Ekman att fixa Dramaten – en omvittnat svårskött församling med just nu vikande publiksiffror och underskott i budgeten?
Murvelina, som också kan ställa sig i ledet av svenska, stöttande kulturtanter hoppas att Pantertanten Marie-Louise Ekman klarar sitt drömjobb.

De stirrar på en som om de aldrig behöver drabbas av kunder med enkla.
förklaringar.
Nätet funkar inte som jag vill, Safari och Firefox slocknar utan förklaring. Jag packar ner datorn i ryggsäcken beger mig till databutik där de KAN ALLT.

Datorn är nyss uppgraderad med lite extra krut, men grabbarna bakom den datatekniska kunddisken stirrar – på tanten – som försöker förklara – det hon knappt vet, men ändå vill handskas med utan problem.
De slänger ur sig en massa datatekniska formler, koder, inloggningsnummer, programvara med mera OCH inväntar svar, som de inte kan få av laptoppens ägarinna.
Och här står vi – två generationer – en ung nörd som befinner sig hästlängder från mitt enkla vetande – och jag som nyss skickat kommentarer till Apple, men inte begriper hur jag ska agera med vad jag anser, ett för mig tilltrasslat datasvar.
Samma sak med senaste dagarnas poblem med Bloggportalen. Jag har letat efter mina inlägg i nästan en månad. Inget av mina senaste bloggar finns med. Är jag utsorterad?
Nej! Bloggfolket svarar att de har problem med ”spindeln”? En sextioplussare som gillar sin dator och dess räckvidd, bryr sig inte om att ställa fler dumma frågor.
PS. Sladdertackan. Vem har hjälpt dig med din fina sida???

Han är en vass krönikör som inte sparar på krutet. Fyrtiotalister Upp till kamp!

Ulf NIlssons krönika i Expressen den 27 januari – 09 är guld värd.
Skandal! Säger Ulf om det skrytsamma svenska systemet, som diskriminerar arbetsmarknadens äldre. Hundratals, ja till och med tusentals seniorer klagar.
Klockan slår för 65 bast, ibland för 67-åringar. Tårta, fika blomsterkvast. Sen stängs dörren – och den går inte upp igen. Slut. Utkörd!
Pigga i hjärnkontoret, människor som fortfarande har armar, ben och ett rörligt intellekt förpassas tilll den ensamhet som kallas pension.
Fy för den lede! Seniorer, vänner och bekanta i den magiska åldern reagerar likadans som Ulf.
De får på tusentals sätt veta att de inte räknas längre, trots att de hart när jobbat häcken av sig under aktiva arbetsår.
Övermogna Ulf fick kicken – två gånger – första gången av ”chefan Jutterström” på Expressen, andra gången av Kvällspostens ledande guru. Men Nilsson kom igen, med samma hjärnkraft och vassa penna som tidigare. Heder åt en sådan krönikör.
Blåst efter 60? Sällan! Det är seniorerna som har råd att slösa en och annan krona – som faktiskt stärker svensk ekonomi. Seniorer reser, bor på hotell, skidar i fjällen, prenumererar på tidningar, äter på resturang – som Ulf säger – skapar jobb åt andra.
Vad vill han då? Jo kort sagt Ulf Nilsson vill öka den individuella friheten på arbetsmarknaden. Varför inte indiividuella kontrakt mellan arbetsgivare och folk som ”fyllt pension”.
Och- tillägger Nilsson – ett viktigt inslag i sammanhanget. Alla yngre bör stötta detta. För surprise, surprice, de flesta av oss uppnär sextiofem plus en gång i tiden. Med Ulfs eget tillägg – de som har tur…
Ulfs rader borde läggas på alla arbetsgivare och politikers bord.

Hon satt i tv-soffan i söndagsmorse och berättade om sina smärtsamma upplevelser från Little Rock. Den gången var Gloria Ray Karlmark en 14-årig svart flicka som skulle förvägras rättighet att gå i skola med vita amerikanska barn.
Gloria fick tårar i ögonen när hon berättade – att hennes far och farfar skulle hoppa i sina gravar- av glädje – över Barack Obama, en färgad president på USA:s tron.
Glorias pappa och farfar glömde aldrig slaveriet, ett lika smärtsamt liv som i storyn om Onkel Tom.
När Gloria kämpade för sin rätt att gå i skolan i Little Rock ställdes hon öga mot öga med soldater och sina landsmäns hatfyllda blickar.
Färgad! Smutsig!

- Jag grät av glädje under Obamas installation, sa Gloria. En lång, smal, spenslig och färgad man lade handen på Bibeln, läste, stakade sig lite och slutade med orden Good Bless Amerika…
Om Little Rock som gav eko i hela världen sa Gloria:
– Vi vägrade att vara andra klassens medborgare, vi var unga, vi ville ha samma rättigheter som alla andra. Men vi var rädda, trots poliseskort till skolan.
Gloria och hennes färgade landsmän, vann en seger.
- Vi var beredda att dö för våra principer, föörklarade Gloria.
Idag, flera decennier efter upploppen i Little Rock – är hon en underbart vacker kvinna, som gläder sig över en ny amerikansk era – och Obamas segervissa ord: Yes we can!

De tuffaste tjejerna är sextio plus. Vi som hunnit dit tillhör den omdebatterade massan av 40-talister.
Efterkrigsungar! Jätteproppen Orvar! Som kämpat på barrikader för jämställda villkor, sen dagis och en karriär ? som vi krampaktigt vill behålla i våra spännande yrkesliv.
Helst till 67 bast – och ännu mer.

Vi är erfarna, yrkeskunniga, kräsna, medvetna. Friska som nötkärnor, för att vi tränar, kan allt som befriar oss från utbrändhet, benskörhet, kolestrol och usla relationer.

Friskt och frejdigt laddar vi kroppen med nyttigaste tallriksmodellen, vi stärker livet med olika ingredienser lagoma doser teater, film, konst resor och breda kulturutbud.

Barnen som för längesen lämnat boet har begåvat oss med livets ljuva efterrätt, men vi har inte tid att passa kidsen när som helst.

Vi mappies, mogna attraktiva pionjärpersoner borde vara arbetsmarknadens mest attraktiva inhoppare. Ingen påssjuka, snuva, scharlakansfeber håller oss hemma.
Tillhörande ?massan av fyrtiotalister? vägrar jag svälja arbetsmarknadens oförskämda åldersdiskriminering. Nyss petad, trots fysisk och psykisk spänst, förvägras jag producera en efterfrågad insats. En mycket stor del av cirka en halv miljon kvinnor mellan 60 och 70 år vill fortsätta att jobba. Men får inte!

Jodå, de är goda vänner. Som ofta solat sig i glansen av bloggarens yrkesprofession. För att de vill synas, ses och höras i populära sällskap.
Och när det vankats begivenheter… Då har de fått de eld i baken, studsat upp ur teve-soffan, glömt att de för en timma sen inte orkat släpa sig utanför dörren. För att vädret varit uselt, för att de plötsligt har ont i hela kroppen, för att de inte har råd, för att de inte har rätt kläder.
Plötsligt när en lockande begivenhet presenteras – har de glömt allt sitt onda, de har pengar och kläder för alla väder…
De har bilar som inte rullar utan en kick i ett uselt batteri. De glömmer att betala sin rest på resturannotan, de räknar sina sekiner på öret, kommer ihåg att de fått betala tio kronor mer underf förra ute-kvällen. Och gnäller…
När den stora ”vänkrisen” rullar in, kapslar de in sitt eget EGO-jag. Bättre fly än illa fäkta. Det är nämligen obehagligt att bli inbjuden i andras kriser. Obehaget kryper för nära, så att säga, direkt in på skinnet. Goda vänner försvinner som irrbloss i atmosfären. Kvar står någon enstaka människa – som orkar trösta – som har ord i beredskap – som själv blivit kantstött – som upplevt sorg, smärta och besvikelse.
Den människan är en SANN – GOD – VÄN.

Inte ska väl hon???!
Just exakt vad hon ska- om hon gillar skinnbrallor! Skinnbyxorna har hunnit bli några år, och när de sitter på min kroppsliga nederdel lockar de alltid blickar.
Inte vilka blickar som helst. Kvinnor i min egen mogna ålder rättar till ”vaddkappan och luddbaskern”, låter blickarna vandra från skinnbrallans midja och nedåt. Eftersom jag och mina medsystrar inte känner varandra blir de deras blickar som talar.
Ungefär i stil med. Oops! skinnbyxor på henne? Borde hon inte valt något annat – i den åldern?
Kvinnor är väldigt bra på att kritisera varandra. Ibland riktigt raffinerat. Kritik som syns utan ord, kritik som lindas in, kritik som utan att de tänker sig för, bara rullar över tungspetsen.
Åter till skinnbyxorna. De är mjuka, sköna, snygga till olika kavajer.
Men just nu ligger skinnbrallorna sorgligt nog på en hylla. De råkar hänga i ändalykten. De behöver sys in, sitta lite tajtare efter någa förlorade kilon. Anser pantertanten i skinnbrallor som letar skinnsömmerska – och förmodligen fortsätter att reta en och annan medsyster. Som vad vet jag, kanske drömt om ett eget par, men aldrig vågat kränga på sig ett par skinnbrallor.

Vilket liv! Egentligen storm i ett vattenglas kring Liza Marklunds ”Gömda”.
Man tror inte att det är sant, men tyvärr måste en hel del förknippas med den svenska avundsjukan.
Framgångsrik författare, snygg kvinna, blondin med massor av pengar, boende i Marbella, miljonvilla hemmavid, tillika inflytelserik i förlagsvärlden.
Onekligen en nagel i ögat för Marklunds författarkollegor som på söndagsmorgonen satt i tv-soffan tillsammans med kloka pressombudskvinnan Yrsa Stenius.
I intervju med Anders Philipsson (han som kysste Reinfeldts pressekreterare) bad Liza Marklund senare om ursäkt för att boken ”Gömda” inte försetts med ordet baserad på en sann berättelse.
Vilket drev, vilken löjeväckande story kring en dokumentärroman, som förmodligen öppnat ögonen på åtskilliga. Kring problematiken jagad, misshandlad kvinna, som innan hon får en fristad tvingas kasta sig från ett ställe till ett annat – innan hon får myndigheternas hjälp att gömma sig.
Den svenska avundsjukan kan egentligen ställa till ett elände. Inte minst för Marklund, som berättat en story, som retat gallfeber på andra skribenter/författare, som vill nå framgång på andras framgång…

Stallen Skarsgård väntar barn – och har gift sig med en betydligt yngre kvinna.
Under över alla under! Skarsgård sällar sig i ledet av gubbs, som på ålderns höst raggar en ny livspartner.
Gubbar över sextio tror att de klarar både potensen och livhanken om de med en yngre kvinna dränker sin åldersnojja.
Raskt städar de undan sin före detting, en kastrullmadam som under decennier fött deras barn, fostrat, strukit skjortor, ställt sid vid sidan om ”mannens stjärnglans”.
Snabbt och raskt GICK det för Stellan som nu väntar barn. Gustaf, Alexander och de andra storsyskonen Skarsgård får ett litet halvsyskon.

Stellan blir förmodligen ingen framtidsfarsa, en pappa som ”lirar med trasan” en tonårsfarsa, som sätter stopp för olikartade, ibland nästan livsfarliga tonårsbedrifter…
Den fräscha gubben av idag, förvandlas snabbt till en föredetting, en med ålderns rätt, trött, utsliten man, som inte orkar bevaka annat än sina egna krämpor.
Ibland går det raskt utför i åldersdimman – eller uppåt – till andra himmelska sfärer.
Kärleken är blind. Förnuft och känsla går aldrig hand i hand, antagligen lika litet som övermogna gubbars krampaktiga grepp om det evigt unga…
Gubbsjukt? Ja!

Vi satt på samma fik i Gröndal, strax intill varandra. Jag med kaffe och ett winerbröd, hon med kaffemugg, två kakor, mobilen i örat och ilsken röst…
Som innebar att övriga elva-fikande tittade upp från DN:s nyheter om bland annat kriger i Gaza – och utpekade servicehus med usel äldreomsorg.

– Jag tar inte ett ärende till- bara så att DU VET. Kom inte och begär…ansvaret är ditt!
? Är väl själva fan…hör du inte! Jag har nog med mitt, jag går inte till henne – och absolut inte till honom. Du får ta det!!!
Jag satte kaffet i vrångstrupen, tappade tidningen på bordet, såg mig omkring, mötte bland annat en äldre mans trötta ögon – i samförstånd – ansåg vi nog.
*Vilket oförskämt samtal, vilken skam, vilket uselt sätt att inför ett okänt församlat auditorium hantera sin arbetssituation på ett så slappt sätt.

Den äldre mannen rörde inte en min, två kvinnor tillsammans med en man i cirka femtioårsåldern vid ett kafebord strax intill började viska…
Servitrisen kretsade förbi kvinnan från hemtjänsten – som med ett ilsket knäppande avslutade samtalet…med orden: Det är väl själva fan också…
Jag som satt strax intill kunde inte tiga. När kvinnan avslutat sitt samtal och min kaffekopp var tom – tackade jag för ilsket öppen information kring hemtjänst/äldreomsorg. Information som hon kunde besparat oss elva-fikande.
* Kvinnan ryckte på nonchalant på axlarna.
* Morgondagens äldreomsorg och hemtjänst verkar skrämmande.