Vaknade i morse och började gnälla, öven snön, över fönsterrutorna, över onödigt vakna ögon i vargtimman, över avloppet som slammat igen, över saltstänket på bilen som kräver specialmedel i tvätthall….Gnäll över begynnande deppighet???
Befogad eller inte befogad?
Det är frågan som alla deppiga ställer sig. Står jag inför em allvarlig depression eller bara – sådär lagomdepression?
Forskare påpekar att vi svenskar känner efter för mycket. Att vi knaprar Cipramil och annan ”deppmedicin” många gånger alldeles i ONÖDAN.
* Livet ÄR * sorg * smärta * lycka * olycka. Det måste vi lära oss att förstå. Humöret går upp och ner, ibland med väder och vind. * Signalsubstanserna håller sig inte alltid på plats…Lika litet som pengarna i ens börs…
Det är lätt att tänka, jag tar ett piller, botar min själs ångest..
Pillerförskrivningen är stor i Sverige, för att inte tala om Usa, där nästan varje individ håller sig med en hjärnskrynklare (psykoterapeut).
OM vi rent allmänt skulle känna efter – hur underbart det är att kunna stå på sina ben, se solen gå upp och ner, känna vårvindar blåsa på sin kind, orka sätta sig i bilen för att rulla till tvätthallen, se det positiva i – att ÖVERHUVUDTAGET – vakna i vargtimman…för att kunna rensa avlopp???
Den som absolut – BEHÖVER – lunga sin kropp och själ ska givetvis använda sin medicinering. Vi andra kanske kan klara vår vardagsdeppighet med nytt synsätt…
Gnäll inte för gnällets skull. Sagt av den som startade sin dag med gnäll och ganska snart insåg banaliteterna…