Den som suttit ensam i julhelgen begråter sitt eget öde…över änu en ensamjul…

 De som översållats av nära och kära, ett tjog stojande ungar, några  ”rynka-på-näsan-vuxna, julklappar som varken passat eller ens önskats och till råga på eländet, vållat diskussion om onödig eller nödvändig konsumtion.

Det finns hur många varianter som helst på ett julfirande. Vänner och bekanta berättar flera intressanta ”live storys”.

Han med nya frun, hon med sin nya kärlek, deras tidigare och gemensamma barn. Allt ska passas samman i en underbar julgemenskap.
 Där även föräldrar, farmödrar, mormödrar, morfäder och farfäder – plötsligt tycker:

- Att det är väl själva f-n…vilket liv och kiv…

Så händer det som inte bör hända. En och annan som fått en knapp innanför västen, luftar sin strupe, fäller en kommentar som inte passar.

Och underbar julgemenskap krackelerar…

Man tackar för sig, ljuger om skön helg och härlig gemenskap.

Och hemmavid i soffhörnan med en kopp te eller ett glas rött, avslappnande tankar om längtan efter ensamhet.

Telefonen ringde i arla morgonstund, exakt när kaffet bubblat klart i perkulatorn. Som inte lät som den skulle…

 OK, vi köper en ny om ett tag. Kanske på rea, eller med sprillans nypris. Hörde mitt eget morgonmummel…

 Det var där mitt i koket av morgonkaffet som jag satte en brödsmula i halsen. En smula Fäbodknäcke – gott bröd. Hostade till. Smulan satt lite på sned. Men…

Satte fart mot telefonen. Lyfte på luren – och där någonstans – det lät som långt bortom kontinenter – hördes en glad röst.

- Gratulerar! Till storvinsten. På Harry Boy! En miljon! Mannen i luren grattade igen…Kan hämtas på banken redan idag!

Fäbodknäcket satte sig ännu mer på tvären…Vem? Vad? En miljon!!! Banken!

Maken kom farande som en komet, höll mig under armarna eftersom benen inte bar – och Fäbodkäcket höll på att knäcka mig, rättare sagt kväva mig.

 - Människa vad du skriker. Och sjöblöt i pannan. Har du feber? Eller astma? Varför flämtar du? Tänk om du fått ”svinis”!

Maken? Svininfluensa! Varför satt han på sängkanten? Och telefonen, hade den inte ringt – nyss? 

Där sattes det punkt för miljonvinsten – en mycket behaglig dröm

- där vinnaren redan planerat och placerat ut olika tusenlappar.

Men smulan, den förbaskade brödsmulan – satt kvar i halsen – från gårdagens glupska bett i en skinkmacka.

En rackarns brödsmula. Det enda sanna som återstår av en gigantisk Harry Boy- vinst…

Om ett tag, kanske någon månad eller mer ska jag stå inför ett kritiskt ”auditorium” – en stor skara kvinnor – i ett internationellt nätverk, där vi diskuterar allt .

Inklusive våra tillkortakommanden, lite närgångna närstudier, som i nätverket kallas ”våra egon”.

 Stora delar av gänget har redan presenterat sig, berättat om sina liv, sina yrken, sina familjer, sina intressen. 

Vilket betyder att kvinnorna i nätverket får chans att lära känna den ena eller andra på ett bättre sätt. Alla har sitt, glada, sorgliga, onda eller friska att berätta. Och den som lyssnar kan kanske identifiera sig med sin ”medsyster”.

En kvinna, i stark yrkesställnibg, berättade om sin förtvivlan när hon övergavs av sin man och ställdes ensam med två små. En annan om livslång kärlek, styrka och möjligheten att förlåta en medmänniskas ondska.

I dagsläget vet jag onte om jag ska chocka, rusa in med röd clown-näsa, eller sticka in ett nätstrumpeben, kanske dra en vals på dragspel.

Eller ställa mig rakt upp och ner och dra ”min story”med många krusningar, både på ytan – och under alla under!

Det är lite märkvärdigt det där att stå inför publik och tala. Jag har gjort det flera gånger, sett både glada miner, fått uppskattande  applåder men även grimaser och rynkningar på näsor.

 Någon allvetare har listat människors rädslor. Först i raden kommer rädslan att tala inför publik.  Woww!

 Om jag är rädd? Njaäe! Det får bära eller brista, ”jag bjussar”.

Det är egentlien kul om någon skrattar, mindre kul om man framför sina ögon har idel allvarliga ansikten utan minsta minspel.

Därför tänker jag inte darra av räsla…men ett litet manus lägger jag nog framför mina närsynta, gulbruna…

I morgon står bordet dukat med skinka, syltor, småkorvar köttbullar, sill och lax.

Murvlan känner sig redan trött på julmat, trots att det inte ätits ett enda julbord i månaden december. Det är hemmets tradition, att vi sparar ossl till jul – och i år har julborden inte varit speciellt lockande.

För säg den restauratör som har råd att kasta bort mat som inte ätits på ett dignande julbord.

Nej, den bärs in och ut, dekoreras och läggs upp på nya vacka fat.

Och detta i ”svintider” när den värsta av alla flunsor härjat i vårt avlånga land…”Svinigt”?  Ja!

 De flesta som äter klarar sig med lättare magåkommor, andra mer känsliga däckas.

Och inget kan vi göra, vi som står utanför köksdörrarna med eventuell hunger i magen-

I vilket fall som helst. Nu ska det antagligen ätas därhemma, med vänner och bekanta, barn och barnbarn.

I sista minuten, dan före dan, står frestelsen och skinkan i ugnen, köttbullarna på ”mammas vis” är stekta. Sillen är inlagd, ostarna framtagna…

 Resultatet efter julens goda lägger sig antagligen kring midjan, på stussen – och nästa resultat syns på den sanningsenliga elektronvågen. Den där trista grejen som alltid levererar  en exakt sanning.

  Men innan den sanningen når våra ögon önskar Murvlan alla ”bloggisar”….

         EN  RIKTIGT  GOD  JUL!

Du är snygg, duktig, intelligent, välkädd, behaglig och framförallt skicklig inom ditt yrkesområde.

 Det räcker inte. Det är mer eller mindre ”farligt” – om du har en chef som helst inte ser att du är duktigare, snyggare, skickligare än hon någonsin varit.

Chefer med psykopatdrag är det obehagligaste som finns på arbetsmarknaden.

De väjer inte för något, går hellre fram som liemän/kvinnor, fullständigt utan empati.

Allt för att klara sitt eget sköra skinn, som utanför jobbet befinner sig på bristningsgräns.

Men på jobbet där de ”bossar” hävdar de sin makt, där finner de styrka över sin egen personliga tragik och sitt miserabla tillkortakommande.

Det har nyss hänt. En ung vacker, skicklig, behaglig och framförallt mycket kvalificerad kvinnligt anställd inom sin bransch, har nyss råkat ut för en psykopat till chef.

Chefen har ömsom charmat, ömsom ”dödat” ambitioner, som i sista svängen, av den tidigare kreativa men nu ”bantade sektorn”, inte visat sitt rätta jag förrän i slutskedet.

Och där mitt i den personliga mobbningen står den unga kvinnan – nästan villrådig.

För vem kan tro att den ”charmiga ormen”till kvinnlig chef nästan vill döda istället för att föda och inspirera ett kommande yrkesflöde?

Psykopatchefen går hem för att fira jul. Är hon nöjd och glad? Ingen vet och ingen kommer förmodligen att agera.

Dagens arbetsmarknad är livsfarlig om du råkar ut för en psykopatchef.

I sista minuten ser det ut som om vissa barnbarn fått fel paket och att beräkningen inte hållit måttet.

Kanske för att en mattesvag mormor inte räknat rätt.

Men skam den som ger sig, presentskinkorna är inslagna till barnens mammor, inslagna med röda lockkade snören.

Bilen ska rulla 14 mil tur och retur. Förhoppningsbis är nattsuddande barnbarn vakna – och kan ta emot med – vad man hoppas en kopp kaffe, något litet att doppa därtill.

Sen hem igen innan mörkret länner sig på vintriga vägbanor.

Jul, jul strålande jul. Just nu hinns det inte bloggas mer, men på kvälskvisten kanske man hinner kolla över gods blogg vänner för att  önska God Jul.

 Tills dess – raska fötter springa tripp, tripp, tripp….

Blogginläggen varierar mellan högt och lågt.

Den som väljer lätta ”snubbelfria och vardagsroliga” inlägg lockar till sig kommentarer.

Den som stundtals väljer inlägg kring djupare livsfrågor, typ samhällsengagerad retsam politik, ifrågasättande om ditten och datten, senaste dagarnas klimatkonferens i K-hamn, nedläggnig av SAAB eller annat som på något sätt rispar huden, kan känna sig tämligen blåst på kommentarer.

För antingen vill, kan eller orkar man inte kommentera det som kallas kris, vardagselände eller den tillvaro vi trots att tvingas möta i vårt snabbt snurrande ekorrhjul.

 Människan är en mångfacetterad varelse.

 Det är enklare att skyffla undan och förtränga dagsfärsk eller kommande problematik. Varför oroa sig för morgondagen?

 Snön ligger vit på taken…kölden är bister och det knarrar nostalgiskt under skorna.  Som förr, när vi var små och inget i världen kunde rubba ens barnatro på snälla jultomten…

Vad eller vilket ska vi göra? För att få jordens temperatur att sjunka två grader.

Maldiverna riskerar att hamna under vattenytan, Göteborg är också vattendrabbat när vattenmassor flödar.
 Men ingen av världens herrar är överens – om jorden och klimatets framtid. Vi har ju bara en planet, en jord att leva på eftersom ingen ännu vet om det går att dra till Mars, Månen eller någon annan planet.

Men hur ska vi göra, vi små gräsrötter, som knappast rår för de stora utsläppen, från industri, fartyg, flyg med mera? Pengar styr allt!

Vi ska inte köra bil i onödan, inte elda i våra spisar med ved, som ökar mängden koldioxid, inte skruva el elementen i botten för att vi råkar frysa…handla klimatsmart, byta ut våra gamla toaletter till mulltoor och mer till.

Det är bara ett aber. Vårt samhälle har inte förberett förändringarna inom allt från kommunikation till bostadsmarknad, vatten och avlopp.

Och när världens stora herrar och damer inte ens vet – vilket ärende de först ska ta upp – på en internationell världskonferens om jordens klimat. Då darrar man av fasa…

För I-länder med pengar och utbildade människor ”slåss” dessutom med U-ländernas krav på bättre standard. Kina anklagar Usa för att slå undan demokratiska spelregler kring klimatet.

Ingen vet egentligen hur det blir med avtal hit och dit.

Men ett är säkert, Antarktis och Himalayas isar smälter, havets vattennivå höjs och med det, översvämmade områden i länder där människor redan har det svårt.  Delvis på grund av vårt I-lands leverne.

Klockan klämtar för jordens klimat.

En misstänkt mördare sitter anhållen i Falun för att ha bragt sin blivande hustru om livet.

Mannen blånekar, och har för polis berättat att han drogats och förts till mordplatsen, där han vaknat vid sidan av sin döda kvinna.

Ingen tror honom.

En annan ung man vid namn Flink, ”mördade” unga flickor strax intill Dalarnas Regemente, när han blivit utvisad från en krog i stan – och dessutom ratad av sin flickvän. Den unga mannen hade druckit en hel del, han tog sig in på regementet där han arbetade och låste upp sitt vapenskåp. Sen ”pepprade” han ett antal unga lottor på väg hem i sommarnatten. Den mannen vill ha sitt långa straff tidsbestämt…men lagens långa arm har inte bestämt sig.

Och nyss i radions TT-nyheter, Thomas Quick, alias Sture Bergwall, uppvuxen i Falun erkände åtta mord. Men tog tillbaka allt när TV:s Hannes Råstam lade fram dokumentärfakta om Säters sjukhus kraftiga droger, som fick Quicks hjärna att slå frivolter – och samtidigt fabulera kring alla mord.  Nu begär Quick resning – och har just fått den…

Oavsett mordmisstänkta, sanna eller osanna mord, undrar den lilla gräsroten i Falun, hur i all världen det står till med stadens väl och ve.

 Falubor, som glömmer att ”sopa framför egen port” har alltid rynkat på näsan åt grannstaden Borlänge, en kriminellt belastad stad. Som ”fostrat” både Lars Inge Svartenbrandt (Lars Ferm) till detta den så kallade Kepsligan och delar av Militärligan.

Den som har skrivklåda och gillar deckare har gott om stoff i Falun och Dalarna.  

Den som inte gillar deckare, begråter ”ödet” att en liten, till synes idyllisk mellansvensk stad bliivit så brottsbelastad.

Hon står med fullastad kundvagn, har plockat till sig fyra skinkor, påstår till grannen i kö att hon fullkomligt struntar i om de är kravmärkta eller inte.

Damen i den vita täckjackan tuggar frenetiskt på ett tuggummi. Hon tillägger att hon inte tittat på tv, eller läst. Allt är egentligen bara medial smörja, tycker skinkdamen – som pladdrar om – att hon köper skinkorna till sig och de vuxna barnen.

En annan dam bläddrar i en mattidning.

– Men Kalle det här måste vi göra, Julens bästa inlägging, sill och strömming. Omegariktigt! Kalle nickar ganska lamt, han syns inte intresserad av sill eller strömmingsinläggnig. Men tummar på ett dataspel, kanske inhandlad julklapp till den unga, allt blekare datageneration. som knappt går utanför dörren för att hämta luft.

 I kön, på sidan om fyllda kundvagnar, fnittrar två tonårsflickor, som råkat knuffa en treåring, som stortjuter. Mamman försker trösta och samtidigt i mild ton påpeka flickornas burdusa framfart.

– Vaddå, håll reda på ungen! Snäsiga tonårsbrudar såg givetvis  inte en enda person på grund av SMS-stirrande ögon i sina mobiler.

En pensionär sätter sig på rullatorsitsen, i väntan på sin tur, när en brådskande fryntlig dam i medelåldern rusar förbi. För att hon riskerar böter

– Bara är en minut kvar på p-platsen, stönar hon och tränger sig förbi pansjisen, som protesterar och förklarar att hon ska med Mjuka Linjen om några minuter. Och det tar tid att gå ombord…

  Kvar i kön, en illamående Murvla, som nästan glömt vad som skulle läggas i kundvagnen. Skinka? Nej! Mjölk, Ja! Men resten? Julhandeln känns inte bra… Den ena halvan av världen svälter, den andra överkonsumerar, trängs och har tid att vara oförskämd och sällan empatisk.

Och där står man och trampar mellan vardagsdiskussion om skinka, inlagd sill, SMS:ande, pensionärsångest, p-böter och snart – jul, jul strålande jul…

  Inga människoansikten syns stråla ikapp med den analkande julen.

Vad är det som händer? Julmaten stressar, klappköpen stressar och människors trängsel stressar. Vill vi verkligen ha en sådan jul?