De har kallat oss mycket, de som tycker att fyrtiotalisten är en rekordgeneration – eller som ”lillkotletten” Per Nuder myntade – ett stort köttberg, eller dessförinnan lite utskällda Jätteproppen Orvar.

 En propp som satte sig i alla tänkbara håligheter, där det vankades allt från chefspositioner till  gynnsamma gräddfiler…och lite till.

 De som tycker mycket har egentligen fyrtiotalisterna att tacka för dagis – fanns inte när vi i tidigt skede startade våra mamma/yrkesliv, vi fixade abort och våldtäktslagstiftning och annat som 50 och sextiotalister och 70-talister har nytta av.

   MEN… vi är också en smått underlig fåfäng generation, en generation som vägrar att bli gammal, en generation som skriker högt när jämställdheten vacklar, som sticker sina  nätstrumpeben i den lokal där den moderna samhällsdebatten pågår.

Bland fyrtiotalisterna finns generationen kvinnor som kallas kulturtanter. Teatrar och biografer överlever tack vare vårt trofasta  kulturintresse.

Och hur blev det då med våra barn, generationerna efter oss?

Ja vi står där och kacklar, upprepar samma dialog som vi förde i början av våra egna relationsbindningar och drömmar om jämställda liv.

Och så ser vi att jämställdheten inte kommit så värst långt. Merparten av kvinnorna står fortfarande vid ”spisen och föder barn”…

Vi skapade den första ungdomskulten, blev tonåringar, tog de första p-pillren och tecknade studielån och var säkra på att vi skulle förändra världen.

Men världen ville annat. Vänsterister förvandlades till kapitalister, ja inte alla, de som ”blev över” sitter med tankar och facit i hand och undrar: Hur kunde allt bli såhär. Äldreomsorg som inte funkar, barnomsorg med för många behövande barn i omsorg, skola som inte ser sina elever, föräldrar som glömt sina barn….Ve och fasa…

Så ville ingen inndivig i en rekordgeneration se sin tid.

Ena dagen är det någon politiker som snurrat runt i sänghalmen med minderåriga. 

Andra dagen någon ”kändis”, som glömt att bruden faktiskt var ett barn.

Nästa dag skakar hela den svenska poliskåren av ilska och vanmakt över en kollega, högt uppsatt polis – till råga på allt – chef för polishögskolan, med arbetsuppdrag och föredrag kring jämställdhet och bekämpning av sexbrottslighet!…

Hur i hela världen kan en människa genomgå en så total förvandling?

 Mannen ifråga har under flera år anlitats och fungerat som ”uppskattad” föredragshållare, i just dessa ämnen.

Och så uppdagas det vedervärdiga. 

Den högt uppsatta polischefen är själv en sexbrottsling, som avslöjats via en mobiltelefon, tillhörande en ”självmördare” som haft hans nummer i sin katalog.

 Vem i hela världen kan man lita på? Är hela samhället fullt av sexdårar och psykopater?

Polischefen greps i Falun, på en bensistation. Odramatiskt påpekar media. Men dramatiken snurrade flera varv, redan under första inledande förhören – som hölls av hans kollegor.

Nu sitter polischefen inom lås och bom, föraktad och förnedrad. Han är en katastrof för hela polis och rättsväsendet. En katastrof och skamfläck som knappast går att sudda ut.

Skam ända ner till bottennivå – man kan undra hur hans närmaste, kvinnor och barn känner sig. 
 Och den som har barn får ideligen och återigen varna för gubbar med fula avsikter…

Pulsar upp till vadorna i snömassorna och retar upp mig på oplogade gator.

 Äldre människor med rullator tvingas stanna inne. Småbarnsföräldrar sliter och drar vagnar med kids och varukassar.

 Det går knappt att ta sig fram med virvlande hjul.  Själv har jag varken hjul eller onda ben, men fram vill jag…

 Borde nästan ta extra jopbb inom snösvängen. Vilket tydligen är mycket lönsamt.

Det plogas sällan på vardagstid, men under fredagskvällar och helger kör lastmaskiner och plogtraktorer som vildar bland snömassorna.

Orsak?

Jo under helgkvällar och fredagsdygn råder det dyrtaxa, vilket blir mest lönsamt för inhyrda entreprenörer.

Unga pojkspolingar sitter bakom spakarna – och det går snabbt. I förgår räddade jag mig och två hundar genom att hopa upp i en driva.

Inte en blick, inte tillstymelse till ursäkt. Den samhälleliga empatin är bortblåst.

Kollade just mitt körkort, av den gamla sorten, vilket betyder att jag kan få köra transportfordon…

 Undras om snösvängen behöver empatisk extrapersonal?

Erbjuder min arbetskraft, givetvis under helgdygn, när snötransporterna är mest lönsamma.

Stackars Saab- anställda. Vet varken ut eller in. Spyker har visserligen köpt Saab, men vilka får gå och vilka får stanna. Om de ens får jobb på fabriken i Trollhättan.

 GM ville först inte sälja eftersom det fanns ryska miljardrers intressen i köpet. Men till sist, efter många turer klubbades affären.

Och Spykers vd förklarade – att – jovisst finns det rysspengar i köpet.

Han sa samtidigt att det i nuläget inte är klart med anställningar.

Med andra ord, allt vilar trots allt på lösa boliner. Vissa verktyg från Saab-fabriken i Trollhättan har redan levererats till Kina.

Andra talar om sportbilstillverkning, men hur många har i bilindustrins kristider – och med den global arbetslösheten – råd att köpa en dyr sportbil?

Stackars Saab-anställda!

De finns inget värre än att leta efter förlorade prylar.

Idag ett febrilt letande efter en nyckelknippa – som inte finns någonstans.

 Har under flera timmar vänt ut och in på alla handväskor (varför så många?) krupit under soffor, bilar, hatthyllor, tvättkorgar, skåp och lådor. Men utan resultat.

Alla jackfickor är genomsökta, skor vända, paraplyer uppfällda. Men nyckelknippan är och förblir borta.

På knippan sitter reservnyckeln till bilen, extra nyckel till huset, nyckel till jobblokalen – och en liten rar ficklampa – som inte lyser.

 Tänk om förlorade prylar kunde tala eller om vi i vår supertekniska tid kunde knäppa på en grej som pep och berättade var våra  tingestar  gömt sig.

 Det värsta scenariot är  om nyckelknippan ligger ute i snön.  Övertrampad, onåbar för ägarinnan, kanske på vårkanten helt söndertrasad, överkörd av allt från snöplogar till dubbdäck…

Ve och fasa – och det kostar multum att skaffa nytt. Lås till bilen, huset, jobblokalen…letningssafarin fortsätter…

Det blev inte raka spåret – eller ens på spåret – för Ingvar Oldsberg när han skulle ta sig ut till Europa för att kolla på handboll.

Flygbolaget zoomade in Oldsberg och hans glada grabbgäng – som överförfriskade ville ta sig ombord på planet.

- Nänä, sa flygbolagets personal som stoppade tv-stjärnan redan vid incheckningen.

Det blev alltså ingen koll på EM i handboll i Insbruck…

Gamle Oldsbergs förklaring var att han och hans glada gäng suttit uppe hela natten och skålat.

Planet skulle gå i arla morgonstiund och ingen hade sovit (av sig ruset).

Det känns riktigt skönt att flygbolaget satte stopp.

Att de faktiskt inte släppte igenom en tv-star, bara för att denne någon råkat vara svenska folkets ”favvo” i ett tv-program.

Flygsäkerhet framför allt. Det finns åtskilliga passagerare som riskerat både sina egna och andras liv under långfärder, där piloter faktiskt tvingats nödlanda för att kasta ut ett fyllo, eller en bråkmakare.

Oldsberg fick således gå hem och sova ruset av sig.  Snopet?

Mona Sahlin vill vinna folkets röster, men rubrikerna och turerna kring  partiledarens röda ”skrytväska” förklarar att den kostar en halv månadslön…

Och att väskan därmed skulle fälla Sahlin i kampen om väljarna!

För en väska – so wath!

Det är nästan löjeväckande hur en väskaffär kan dras upp till maxrubriker – för att den kostar – för att hon Sahlin valt en väska som inte ”passar sig” i stugorna…

Egentligen tror jag inte att gräsrötterna bryr sig.

Valsedeln faller nog på plats för den ena eller andra, vare sig de har eller haft mage att inhandla en dyrbar väska eller portfölj.

Landet lagom vill sätta gränser: Fy på sig Sahlin! Man köper inte en väska för flera tusenlappar!!! Påpekar raska media med röda och blå rubriker…

Men vem bryr sig? Låt människan bära vilken väska hon vill!

Back in bloggbusiness -  tvättmaskin, disk, tomma skafferier och  tom plånbok…Gnissel och gnäll…

 Skäms på sig, alla gnällare. För efter Haiti känns allt gnäll skamligt överflödigt.

Har under en vecka varken bläddrat i tidningar eller sett på  tv. Faktiskt riktigt skönt. Världens oreda och elände står ju kvar vare sig vi vill se, höra och delta – eller inte.

Tidningshögarna på byrån har vuxit under veckoledighet – i mörkaste Småland – som faktiskt låg vitt under vackert snötäcke. Därför, innan tidningarna nådde containern för returpapper så är det av nöden tvunget att bläddra – för att uppdatera ett hjärnkontor som vilat. Och elände, elände, elände…

  Haiti, Haiti, Haiti…och den fruktansvärda jordbävningen som skövlat hus och människoliv gör ont.

Det känns nästn som om man borde vara där och rensa upp bland svårt skakade människor, som tvingas trängas med plundrare och banditer.

Vad händer med alla småbarn, som blivit föräldralösa?

Myndigheter har redan befarat pedofili och människosmuggling. Här bör FN och internationella hjälporgan omedelbart sätta in alla tänkbara resurser.

 Och på tal om gnäll. Förlorade nyss plånboken på stort supermarket. Strax innan kassörskan slog in sista varan förlamades mitt hjärta. Var? Var? Plånboken! Var?

En inte alltför penningstinn Murvla for runt och gnällde som en skadad hundvalp.

Någon däruppe ville tydligen inte sabotera – eller stjäla. Plånboken låg i en ihopviken tom papperskasse, som skulle packas med varor…

Och i morgon går en slant till Haitis Läkare utan gränser. En slant som jag i värsta fall hade förlorat…

Men ändå gnäller vi. lite till mans och kvinns

Reser till mörkaste Småland, dit datorn inte får följa med.

Det vill säga det finns annat att göra än att oförskämt sätta sig i en hörna och blogga medan väninnan stökar i köket för beredning av gastronomiska läckerheter.

Man måste ju sträcka ut en hand eller två, alternativt böja både höfter och knän…

Därför bloggstopp några dagar.

Bloggtopp förmodligen med abstinens.

Men härda ut, ni flitiga från norr till söder och over there – vi ses och hörs igen…

Det slår nästan aldrig fel. Strax innan deadline smäller det till.

 Ont i munnen. Bula vid tandköttet och värk under tungan. Så här i hemmets tysta vrå – blir det tyst några timmar.

Innan ”käftisjouren” ber mig: Gapa stort!

Tidigt i morgon bitti rullar tåget till Smålands Rydaholm, där väninna väntar med supé, drickbart och vänligt bemötande.

Länge efterlängtat. Biljetterna är redan lösta, ligger i handväskan och resväskan är också laddad med diverse förnödenheter…Allt som en Murvla behöver för fem dagars besök i mörkaste Småland..

 Men småhelvetet brakade loss i går kväll. Något stickande, kanske en fransk baguettesmula under tandköttet? Vad vet jag.

Ont under tungan, nån måste titta. Ringer lasarettakuten som, hänvisar till specilisttandvård, som inte har med saken att göra, som hänvisar till annan tandklinik, som hänvisar till tandläkarjour, som nästan motvilligt tar emot vid elvasnåret.

Det hör till saken att min tandläkare i Stockholm gått i pension och efter hans avgång har inget krånglat. Men plötsligt dagen innan avfärd till väninna, börjar det gnola under någon tand som inte vill vara frisk.

 Jouren låter inte trevlig, ungefär ge dig då väg till Stockholm…Men envis Murvla lägger en baston i rösten.

Tvingar som kommuninvånare och tillhörande Dalarnas landsting till sig en tid…Ljuger om konferens i Småland och tandjour som man inte vet var den finns  om den behövs…

Så i bolggstund, med mellanbrun toning i skallen, inväntas ”käftjouren”. En spanjor ska be mig gapa stort – och jag vägrar manjana…