DE TYCKER SYND OM MIG!!! Som är fullständigt ointresserad av sport.

De skakar på huvudet, passar på att ge upp ett vrål när någon utför den sällsamma bedriften MÅL. Ett vrål så att man tappar morgonfilen i golvet…

Vilket mål? Jamen alla mål som kan skänka sportnördarna en stunds kroppslig och själslig njutning – såklart. Det borde alla veta.

Sportens värld är opium fär folket. Av dagstidningens 30 tryckta sidor består 25 av sportreportage, kommentarer, tabeller, gigantiska bilder och ilskna insändare om sportbedrifter som halkat snett – nyss om någon VM-stackare, som kört utanför banan för att hans tränare flaggade in honom på fel såpr…Jösses vilken olycka…

Slår på nyhetsmorgon, får samma sportdusch, trots att det i Chile skett en stor jordbävning… Men sportkommentatorerna spottar ut sitt meningslösa pladder.

- Hur gick det. hur var det, när kände du? osv. ”Högintelligenta” frågor och svar…

Och vad sysslar sportidiot med, en krake som knappt vet vad det handlar om? På grund av ointresse.

Ja det finns böcker, sköna aktiviteter för egen kropp och själ, vänner, barn, djur, vardagens små pärlor, härlig gemenskap, engagemang som fyller hela veckans dagar.

Och det är inte ett dugg synd om den som faktisk klarar sig utan att veta något om en enda sportbedrift.

Det slår aldrig fel. Snösvängen ”svänger” in på gator och torg med  höghastighetsrejs – och förakt i ögonvrån.

…Undan, för tusan bövlar! Passa er små kräldjur bland drivorna. Här kommer vi!….

Och minsann, där anländer den efterlängtade snösvängen. MEN de hyvlar så att snömassorna sprutar, nära nog med hastighetsförakt ända ut på hyvelbladet.

Som om de i klagans tider över snömassorna tycks gasta : Undan kärringar, ungar, rullatorer, halta lytta och blinda!…För här ska det  gå undan, skuffas upp i drivor, skyfflas det som skyfflas kan…levande eller dött…

I förrgår knackade Murvlan dörr på en livsfarligt backande lastmaskin, med hyvelbladet mycket nära hundar och männskofötter.

 Han som satt i hytten reagerade inte på människorörelöser förrän  den lilla arga människan gav upp ett vrål, sen värdens busvissling. Då först slet mannen därinne av sig hörlurarna med – troligen ”black metal music” i öronen.

 - Vaäräom? Seru inte att jag jobbar?

Och jag går – med levande varelser i varsin hand. Tänker du ta livet av oss?

 Snösvängens inhyrda entreprenör fnös.

Visst ska snösvängen ploga gator och torg, men inte köra som vettvillingar. Det finns faktiskt både halta, lytta och blinda som nästan skräms från vettet – av dylik framfart.

Ordet Förr…Lätt att ta till, förr när det tycktes finnas lite solidaritet och något gnutta empati, då körde snösvängen in på gator och torg med störsssta – möjjliga försiktighet.

Lastmaskinernas förare vände sig om både en och två gånger. De satt absolut inte med hörlurar och dånande musik i öronen.

Men det var förr när snösvängen körde normalt och bemödade sig att inte ploga upp jättehöga vallar i korsningar.

Idag är snöhögarna höga som höghus, ingen trafikant, varken bilburen eller till fots ser ett mötande fordon.

Farligt? Ja!

Och ordet hänsyn – finns det kvar? Annat än i Svenska akademiens  ordlista?

Modet växlar, den som vill hänga med, hänger inte med.

Eller rättare sagt hinner inte hänga med.

För det första är det dyrt att vara modeslav, för det andra får man egentligen – ”tager vad man haver”.

Garderoben är full – av ingenting. Sveper in med ett getöga ÖVER HOPPLÖSA GALGAR – konstaterar surt: HAR INGET ATT SÄTTA PÅ MIG…

Gammalt, utgått, urtvättat, urvuxet, utrangerat…eller nåt annat på u…i en garderob där inget kastas på grund av??? Vetinte…

Plötsligt vid granskning dyker det upp ”små pärlor”. 50-tals modet kommer igen i vår. Kritstrecksrandiga kavajen och kjolen från 80-talet. Fullt dugligt, snyggt och stilrent. Går att använda.

Och i ett anat hörn. Faktiskt, klänning och skor från 50- talet, som hopplöst hängts undan i väntan på bättre tider…

Nu är de här. Tillbaka igen. I spåret av finanskrisen dukar butikerna upp den klassiska hyllningen av 50-talet.

Prickigt, blommigt, rosarutigt och denim. Nostalgin stänker. Murvlan bar en rosa rutig Bardotklänning med skumgummiunderkjol. Pappa log och beundrade sin tonåring.

Just den klänningen finns inte kvar, men en annan prickig ligger bevarad i en nostalgilåda. Och den passar i både midja och längd. Kläder är kul. Säger något om bäraren eller bärarinnan.

Och 50-talet känns egentligen inte så långt borta – för den som var med då. Rosarutiga Bardot plutade med munnen i Bild Journalen, Audrey Hepburn knöt en schal om håren och under hakan – och på bio kördes filmen Öster om Eden – med tonårstjejernas drömprins James Dean?

Sitter hon här och sover – minsann!

Chefen skulle antagligen argumentera, skälla ut, undra om hon eller han är bakfull, påverkad av annan stimulantia – eller?

Att i denna penibla situation, olovligen sova på jobbet, där effektiviteten helst ska ryka hela dagen, vore kanske inte så lämpligt, strax innan en möjlig löneförhöjning…

Men en forkargrupp vid Berkley-universitetet i Kalifornien, tycker i varje fall att människan behöver ”dagisvila” – på jobbet – för att rensa hjärnans hippocampus – med samma effekt som datorns e-postlåda…

En halvvtimma per dag, anser forskningsgruppen.

Hur det ska gå till beskriver de inte. Den lilla sömnen förskjuter nämligen ett helt dagsprogram. (Om den inte förläggs till en slopad lunch, med risk att förlora ännu mer kraft och energi).

När ska småbarnen exempelvis hämtas från dagis? Det ska i regel resas till och från jobb, handlas, lagas mat, nattas, och ges egen tid för samvaro. Förmodligen skulle dagissömnen på jobbet skapa mer  stress än vila. Tror Murvlan.

Inte en maska tänker jag virka…

Trots att veckotidningar och annan kolorerad press försöker få svenska folket att leta fram en virkkrok – och givetvis knalla iväg för att köpa  garn.

Till en  OS-mössa!…

Men snälla nån, mössan är smått fjompig, aningen barnslig.

Och mej veterligen har ingen OS-deltagare fått välja. Bara fått ”OS-baskern”placerad på skallen.

Om jag inte minns fel så kliade dessa virkade mössor ganska våldsamt.  Vi som minns bar Snoddasmössor, Hepburn-hättor, virkade angoramössor, 70-talets virkade/stickade hjälmmössor – och långt mer därtill  Och som det kliade i barret.

OS-mössan är birkad i tjockt garn, med stora virkade maskor.

Söta mössor, tycker en del. Fjompiga, tycker andra. Smaken är som alltid delad.

 Designern hivade givetvis in några extra kronor. Det må vara henne värt, men att gå så långt som till egenhändigt virkad OS-mössa för vandring genom stans gator eller i skidspåret?

 Nej Tack! Där går Murvlans olympiska gräns…

Ibland känns det som om man skulle vilja spetsa högt uppsatta man med sylvassa klackar.

Bara för att få höra ett illvrål. Och efter ”spetsnigen” få känna lite av en stunds njutning…

Det finns män som kan göra kvinnor kräksjuka av ilska. Män som framhärdar i tillvaron som om de vore ”Guds under” av omtänksamhet, heder, hjälpsamhet…

 När man under senaste dagarna läst, om alla dessa fantastiska män, i sina fantastiska roller, som välbetalda generaldirektörer, ordföranden i någon av våra bistånds och hjälporganisationer så bubblar kräket upp i halsen.

De ler på bild, i kvällstidningar, där de ogenerat förklarar…

…att de behöver lön för sin möda, att administrera vår skänkta skärv till nödlidande människor runt om i världen.

Till detta behövs det dyrbara konferenser och härliga Kick Offs.

Helst på slott och herrgårdar, där det även serveras starkvaror.

Haitis föräldralösa barn lider nöd. Sargade människor bollas mellan tält och sjukhus.

Och vi som skänker en slant i en bössa, allt från fattiga pensionärer, ensamstående med usel ekonomi, arbetslösa och människor i arbete  som vill hjälpa nödlidande – VI KRÄKS ÖVER DEN CYNISM  som biståndsorganisationernas ledningar visar.

Genom att exempelvis håva in en miljonlön – och vältra sig på kurser och konferenser för de pengar som människor i god tro skänkt till världens nödlidande.

Allt vi skänker ska gå till den som lider nöd!

Absolut inte till en generaldirektörs årslön ( Se Röda korset) på drygt en miljon!!!

Stugdörren går inte att öppna. Och blommorna därinne på fönsterkarmarna ropar efter vatten – för därinne råder cirka tio graders ”blomvärme”.

Men dörren är och förblir stängd. Nyckeln går inte att vrida om, inte ens med låsspray.

Vid närmare koll syns det att dörren och karmen tydligen satt sig i växlande vinterväder. Och skrämd av alla takras beger man sig till huset med diverse skyfflar.

För att brottas med stegar, skyfflar och takskotting.

Inte för att verandan kommer att rasa, oh nej! försäkrar byggherren, god snickarvän, som kan sin hållfasthetslära. Men snömängderna, ännu något lätta, behöver skyfflas undan.

I värsta svettmödan funderar man över ägandets villkor. Behöver man ha?…Vinterhatare tvingas till än det ena och än det andra…

Sommaren är långt borta, den ljuva sommaren med kaffekoppen på stugtrappan, morgnar med fågelkvitter och sjöbris.

Jo, man behöver – skotta för att längta och drömma om en ljuvlig sommarmorgon – som kanske kommer – som kanske infinner sig sen meterhöga snödrivor smälts av senvårens solstrålar.

En solig morgon när glädjen över naturens under ”exploderar” när stugtrappans trävirke blivit så varmt, att den tillåter en stjärt att sätta sig på översta steget med en kopp kaffe…

Men än så är det långt till vår… sov du lilla vide…

Kaos, skandaler, katastrofer, ja ”rena cirkusen”, påstås vara rådande förhållanden kring Sundsvalls sjuhkus.

Personalen rasar och ledningen kontrar med att rada upp skandaler.  Men vem rår egentligen för alla eventuella och påstådda ”sjukvårdsskandaler”?

Kan man undra i ett läge där sjukhusledningen vill spara/banta personalstyrkan med 700 personer.

Det är ju med personalstyrka man räddar liv inom sjukvården!

MED personalstyrka som man kan erbjuda en trygg vård!

MED personalstyrka som läkarjour och övrig bemanning orkar ta nya tag!

Sjukvården är en krävande apparat. Den ska snurra om och kring våra sjuka kroppar, stundtals rädda liv. Och personaltäthet -  är en av sjukvårdens absoluta säkerhet! Personal som ser, hör och skyndar till när det krisar.

Men i januari fick personalen besked.

700 av 2.900 anställda ska sägas upp. Katastrofalt!

Landstinget blöder, men dyra konsulter har beräknat och räknat. Troligen inte utan feta arvoden!

Men sparas på pengar ska det – och personal ska sägas upp.

OANSTÄNDIGT, inte minst i ett besparingsläge där sjukhusdirektörens lön sätts till 140.000 kronor i månaden!!!

Vågar man egentligen lita på dagens och morgondagens sjukvård. Felaktigheter avlöser varandra, ( e bara på Astrid Lindgrens sjukhus) medicinberäkningar görs felaktiga via datorer. Den som är sjuk kan ju inte dubbelkolla. Men en personaltät sjukvård har tid och möjlighet att kontrollera.

All personal på ett lasarett/sjukhus behövs för att skapa en trygg sjukvård. En sjukvård som människor vågar lita på.

Att snabbt ta sig till sjukhus kan rädda liv – om så krävs.

Men att parkera bilen för att skynda in tillsammans med en sjuk anhörig bör inte resultera i böter.

Vem tänker exempelvis på parkeringspengar om man har en anhörig som åker till sjukhus med ambulans – och man följer efter i bil – för att närvara, hjälpa eller ge stöd?

Gratis parkering borde vara självklart. Oro, ängslan är nog i ett dylikt tillstånd. Det finns knappast ork och kraft att rusa runt efter växelpengar, kanske betalkort för att slippa böter – på ett ställe där böter borde undvikas.

Man ska inte behöva lämna sjukhuset för att mötas av en böteslapp på vindrutan. Böter för att man av egen ängslan vill finnas nära den som tvingats till sjukhus.

  Okynnesparkering kan enkelt undvikas, om sjukhuset utfärdar ett p-bevis, med tillstånd för gratis parkering, om och när det behövs.

Larmen duggar tätt kring våra livsmedel. Ena dagen är det fisk som innehåller för stora mängder gift andra dagen köttfärs som inte behandlats rätt i livsmedelsbutikens fasader.

Och nyss kyckling, smittad med för människan ”dödliga tarmbakterier”, som dyker upp redan i inledningsstadiet – där kycklingfarmarna hanterar de djur som senare blir vår föda.

Det är fruktansvärt svårt att veta vad och vilken mat vi kan äta för att slippa ”matsmittor” som resulterar i allvarliga komplikationer.

Och det mest cyniska i livsmedelsruljansen och inköpssidan är – att smittade kycklingar från Brasilien och Holland levererats till skolkök och storkök – för att den är billigast.

BILLIGAST BLIR BÄST FÖR VÅRA BARN – OCH GAMLA!!

Vilken cynism!

Anledningen till smittan är att antibiotika massförskrivs till friska djur – djur som alltså inte behöver antibiotika.
Inget land i Europa använder så mycket antibiotika i kyckligindustrin som Holland. Där skriver man ut fem gånger så mycket antibiotika till grisar och kyckling – som till människor.

Och det ska vi äta! Vi som handlar och inte alltid tittar på fabrikatet. För att inte tala om ekonomiskt trängda, kanske arbetslösa, ensamstående människor, som måste handla billigt.

De tvingas handla ”dödlig mat”.

Livsmedelsverket testade kycklingindustrin, fem fabrikat innehöll bildande e-kolibakterier.

Måste vi äta oss sjuka? Finns det inget stopp på eländet, ingen helhetssyn mellan fabrikation, mat och sjukdomar? Multiresistenta baakterier lär ta död på minst 25.000 människor -varje år – bara i Europa.

Och det värsta av allt är – att pengar styr hela ruljansen.